puesi pertama

Ett från början väldigt distanserat och tillsynes helt omöjligt mål har nu uppnåtts.
Och med stolthet vill jag presentera det här!

First poem ever written in Bahasar Indonesia


Dec 8, 2014
Terjebak oleh diriku sendiri, dalam pikirnya mu

Maksud jelas sebagai kaca, tapi patah

Terusak

 

Harapku engkau membawa ku

Untuk kamarmu batin

 

Mari pikirmu kusut bersama denganku

Mari hatimu terpaku oleh kita reksa coba

Bersama, kita akan tak pernah hilang

 

Dihubungkan selalu dengan pikirnya dan hati

Tak pernah hilang

Ku akan selalu menemukanmu

Kau akan selalu menemukanku

Aku terjebak dalam dirimu

dan kau dalamku

 

Selalu

 

Pikirnya kita, kusut abadi

Mencari dalam kamarmu batin dan kau akanlah menemukan

Aku

 

__________________________________

Fångad av mig själv, i dina tankar
Syftet är klart som glas, men trasigt
Oavsiktligt skadat


Jag hoppas du tar med mig

Till ditt inre rum

Låt dina tankar trasslas samman med mina

Låt ditt hjärta limmas av vårt gemensamma försök
Tillsammans, kommer vi aldrig vilse

För alltid sammanlänkade med tanke och hjärta
Aldrig vilse
Jag kommer alltid att finna dig
Du kommer alltid att finna mig
Jag är fångad inom dig
Och du inom mig

Alltid

Våra tankar, evigt sammantrasslade
Leta i ditt innersta rum och du skall finna
Mig

 

_________
Djupet:
En önskan av själslig förening.
Att sammankopplas med de innersta delarna av oss båda individer och bli en helhet som klarar all distans i världen, då vi alltid är sammankopplade med tanketrådar som har räckvidd runt jorden och mer. En önskan av att dela värld, både inre och yttre, med en till mig kär person. Uttyck som ''Terjebak' - fångad' och 'kusut bersama' - 'trasslas samman' valdes för att samtidigt som allt detta är någonting som önskas djupt inom mitt hjärta, så talar rädslan för att andra sidan av myntet kan vara att denna sammankoppling också är en börda. Ett trassel. Ett fångenskap. En lovad lojalitet, obrytbar och evig. Ett ansvar, som jag trots dess innebörd, här i slutet av poesin lovar hålla. Dikten avslutas med frasen 'Aku' – 'Mig', ett löfte om att när än personen letar så skall den finna just mig. Jag lovar vara livslångt lojal. Den här dikten är således i den stora tolkningen en öppning från mitt inre; där längtan och rädsla möts och förenas.


I tredje stycket beskrivs också att den andres hjärta 'limmas' av vårt gemensamma försök, vilket kan tolkas som både ett uttalande och ett antagande. Att ingen människa är hel från början. Varken jag som skrev eller den som tar emot det skrivna. Egentligen så helas vi tillsammans, mitt hjärtas utspridda delar förs samman i samband med att den andres hjärta limmas. Och tillsammans kommer vi aldrig vilse. Kanske kan här tolkas in att den styrka som fått våra hjärtan att laga varandras, har gjort oss än starkare som par. Vi har det största hindret bakom oss, och tillsammans är vi stabila nog att inte låtas gå vilse.

Det första stycket talar för att denna helande process börjar i det trasiga. Skärvor av glas speglar ingen tydlighet. Hans hjärta behöver limmas, och hennes behöver klarhet. - Klarhet som börjar och slutar i hans tankar. Det är ett förbundskap, en tvåsamhetshistoria som behöver redas ut och i processen också skapas.

Processen börjar i hoppet av att släppas in i de inre rummet.
Det är en önskan, som sen avslutas med ett modigt uttalat löfte, i hopp om att mötas ömsesidigt.

 

 


What is really different?

En gång flyttade jag till England. Med stora drömmar och full av hopp.
Friheten hade äntligen kommit till mig. Skolan var klar och jag hade nu hela världen i min famn.

Kan hända att den känslan var den bästa känslan i världen.




..Att sen inse att det är precis samma sak nu som det var efter studenten,
-och att det kommer fortsätta vara så för resten av mitt liv-  det är en insikt inte alla har fått.

För varje dag vi vaknar friska så kan vi förändra våra liv. Vi kan packa ned våra grejer och fara till okända platser, utforska världen och oss själva. Ingenting hindrar oss förutom våra egna tankar, och när man slagit sig ur från sitt egna fängelse av jantelag och rädslor, DÅ är man fri. Fri som en jävla fågel.
 

Ett rebelliskt liv med motiv

Jag har haft ryggrad i alla år,
från dess att jag var tjurig 3åring, till den dag jag fyllde 13 och nu snart 23.
Men det är svårt ibland, svårt att gå rakryggad i en limbovärld.


Ett samhälle präglat av jante-lag,
gamla uppfattningar, förväntningar och normer ingen egentligen trivs med.

År efter år har jag lyssnat till min inre röst. Försökt att följa den väg jag själv bestämt och inte den som andra med sin klokhet tycker varit bättre. Ibland har det betytt att jag kommit till skolan i konstiga punkarbrallor med hängande tygtjofräser från alla ögglor och knappar när de andra hade typiskt 90talsmode för barn, jeans med utsvänga anklar. Eller att komma med slips och skjorta till skolan i 8:an, mötas av förvirrade blickar. 

Och uppkäftig har jag varit, stått för min sak. Även om det inte alltid blivit rätt så har jag försökt kämpa för det jag tror på, höjt rösten åt det jag inte hållt med om, eller visat vägen för andra genom mitt ensamma engagemang. 

Diskuterat med skolans rektor då jag gick i 8an, tills hon gick med på att svenskengelska-lektionerna faktiskt var helt onödiga då de inte var betygsgivande och att jag lika gärna kunde skolka dem. Som 8åring i årskurs 2 så ringde jag hem till min odiagnostiserade klasskompis (..som perosinfierade en minihitler), skällde skamlöst ut pojkens mamma och frågade hur i helvete hon tänkte med sin uppfostran. Väckte tydligen lite konflikter mellan föräldrar och klassföreståndare, men idag är ungen diagnostiserad och får den hjälp han behöver. Jag är inte säker på att min klass hjälptes särskillt av det, men någonting, nåågonting hände iallafall efter det där samtalet med pojkens mamma.

Jag har kommit till skolan i alla de outfits som jag känt representerat mig genom åren, och det är vitt skilda stilar och budskap som strömmat genom mitt sätt att klä mig. Att den trasiga 12åringens blick var någonting som syntes på långa håll rådde det ingen tvivel om. Men de två sminkade ögonen hjälpte mig inte att bli uppmärksammad och få den hjälp jag behövde och ville ha. Inte heller tjuvrökandet, stjälandet, de randiga armarna eller spritförrådet som tömdes med jämna mellanrum väckte insikten hos de vuxna i min närhet. Min öppenhet att prata om saker, och modet att våga be om hjälp och kärlek räckte inte heller. Efter 120 panodil och 5 dagar på IVA så kan man tro att jag fick den hjälp jag sökt, men icket. Vi kunde prata om allt annat än det viktiga, ingen ville möta problemet. Med universitetsstudierna på nacken vill jag se det som att barnets bästa hamnade i skymundan, gång på gång. Och jag lärde mig tidigt att det är ingen där ute som kommer att ta hand om mig. Ingen där ute kommer att hjälpa mig, jag måste lära mig att hjälpa mig själv.

Och det gjorde jag. Efter 3 bråkiga år på högstadiet, varav drygt ett av de skolkades bort, så vaknade jag upp från de narkosliknande normerna som rådde i gänget jag umgicks i. Skitsnack, gamla uppfattningar och förväntningar i kompisgänget blev än en gång som en mental käftsmäll då jag insåg att jag står ensam här i min värld. Jag står ensam ansvarig för mitt liv, jag varken kan eller borde förvänta mig någonting från någon annan, någonsin igen. Människor hade inte gjort mig annat än besviken, uppgiven och nedslagen genom åren. Så jag började plugga utav bara helvete, ville få betyg som de skötsamma kidsen skulle få. Ville ha en framtid att påbörja någon annanstans, och där i 8an så insåg jag att det blir svårt om jag går ut 9an utan betyg. Så jag skärpte mig. Rökte, snusade och drack gjorde jag fortfarande, men jag hade slutat stjäla, skära mig och sminka mig som döden iallafall. Fick mina betyg, gick gymnasiet färdigt och stack iväg på upptäcksfärd i världen. Upptäcksfärd med mål att upptäcka vem jag själv är. Den där 13åringen, den uppgivna, fortfarande förbannade och fett bittra tonåringen bodde definitivt kvar mig och det gör den än idag. Förmodligen kommer jag att vara bitter för all framtid, över allt som aldrig blev. Löften som ingen höll, bestraffninar utan stöd av kärlek, alla de "varför?" som aldrig blev besvarade och förklaringar om allt från alla, som ständigt uteblev. 

En vilsen tonåring som sökt sig fram, år in och år ut, på egen hand. 
Hade jag inte haft ryggrad hade jag aldrig klarat mig. 

Det som hänt på senare år är att jag accepterat limbovärlden, och lärt mig bli flexibel i den istället.
Ibland talar jag högt och öppet, tar argumentationer för det jag tror på och står på mig med övertygelse.
Men sen ibland, så orkar jag inte. Orkar inte förklara, orkar inte argumentera med platta väggar, med öron som inte lyssnar och intellekt som redan har stängt för dagen. Många gånger tar jag min egen eller den svagares fight, men många gånger vänder jag klacken, håller den svage i handen och går en annan väg. 

Jag har sällan tror jag hört att jag varit bra sällskap, kanske på senare år, men som uppkäftig tonåring som fick kompisar nyfikna på sprit och cigaretter så ansåg föräldrar sällan att jag hade ett gott inflytande. Men statusmedveten har jag alltid varit, och att sätta sig vid den ensamme och utstötte eleven i matsalen, och se hur de andra från gänget en efter en slog sig ned vid samma bord. Och sen genom vanligt, vänligt bemötande se den otrygge känna sig trygg och de andra acceptera människan som medmänniska och inte som en utstött, ful ankunge. Det är också att ha inflytande. Jag har aldrig medvetet försökt få någon att röka eller dricka eller göra någonting annat av de kanske dåliga sakerna jag pysslat med under åren, det har snarare varit en bieffekt av min egen nyfikenhet, att den smittat. Men att försvara de svagare med min status på spel, är någonting jag gjort medvetet så långt tillbaka jag kan komma ihåg. 

Normbrytande har jag mer eller mindre alltid varit, med ett fåtal perioder av lamare slag. Att "normer" är ett ord som sammanfattar det jag alltid varit kritisk till, det fick jag inte veta förrän efter gymnasiet, och sen på universitetet fick jag en fördjupning i vad begreppet egentligen betyder. Så inte förrän nu, kan jag sätta fingret på vad mitt uppror alltid handlat om. Det spelar ingen roll om det grundat sig i besviklese, stolthet eller status. Om det varit för mig eller någon annan, men att visa att jag kan komma och se ut som jag vill, att bryta de rådande normerna i sammanhanget.. är också att visa för alla andra att det är okej. 

Vi lever i en fyrkantig värld, men för det så behöver vi inte gå omkring som små fyrkanter, med ett utåldrigt jantelagsinfluerat ramverk runt oss. Vi kan vara cirklar och ovaler också. Eller spriraler, hjärtan och trekanter. Vi kan vara och se ut precis som vi vill.

Det är modigt att fara ut ensam i världen och resa så som jag gör nu, men det är tamigfan så jävla mycket modigare att komma i nitar till frisörskolan eller i dreads på universitetet. Gå i stickat på krogen eller argumentera för Palestina på släktmiddagen. 

Att i gott syfte sätta sin identitet och status på spel i ett så statusfixerat slipsnissesamhälle där vi inte tycks bry oss i annat än vad andra tycker, det min vän är min definition på mod.


LIVET ÄR ALDRIG RISKFRITT

http://www.quickmeme.com/p/3vse0u
(ta det med en nypa salt, det inte korrekt statistik.. but still, proves a point)

Människor är rädd för alla möjliga konstiga saker, men det vi tänker på som farligt eller dödligt är sällan vad som realistiskt sett är mest farligt. Hajar? Vulkaner? Jordbävningar? Flygplan? ...Oddsen för att halka i duschen hemma i badrummet och dö är fan större än att bli biten av en haj. Just so you know.

Jag tänker luffa runt i utkanten av turistområden, både i kambojda och filippinerna med just den tanken.
Och det är varken naivt, dumdristigt eller ignorant,
tvärtom så är det med en hög medvetenhet om de realistiska riskerna jag gör det.

Oddsen för att bli överkörd imorgon bitti då jag är påväg till Ica, är minst lika stor som att bli våldtagen utanför mitt hotell i Sihanoukville. Simply because: att det handlar om det oförutsägbara, det handlar om något som många gånger är utanför vår förmåga att förutspå eller förhindra, dvs händer det så händer det, och det kan lika gärna vara där som här. Du tar alltså risker var du än är och vad du än gör så frågan är, vilket risk medför störst glädje? Leva fritt och äventyrligt vid ekvatorn, eller leva gråzons-livet i landet lagom? 

Whatever floats you boat liksom..
(Och bara för att just min gummibåt råkar vara gjord för lite mer äventyrligt vatten så betyder det inte att din också är det,
men OM det är så.. låt den då inte stå still i hamnen och mögla!)


Just nu är det förvånansvärt många som höjer på ögonbrynet då jag berättar att jag ska ut och resa själv,
och en efter en så ger de mig exempel på knivmord och våldtäkt, horror stories utan dess like..

Men jag tänker mig istället att mycket, ja till och med jävligt mycket, hänger på hur den där ensamresande individen beter sig. Är man kräsen, otacksam och dryg så visst, ett knivhugg i magen kanske inte kommer helt otippat då. Eller går man omkring i kortkjol på den mörka bakgatan i dagens Saudi Arabien så ökade man just sina odds för överfall med 50 %, sadly but unfortunatly true. Eller, beter du dig som ett odrägligt jävla as så är förmodligen risken för att hamna i bråk lite större. Säger du nedlåtande saker till fel människor kanske du shippas hem till sverige i påsar..
Alla risker kan dock neutraliseras mer eller mindre om man med lite sunt förnuft anpassar sig efter de uppfattade riskerna som råder. Det vill säg att man genom att vara en decent fucking being kommer ganska långt! Givetvis finns det psykon i alla våra nationer, och kanske ges det intrycket av att finnas fler i vissa delar av världen än i andra.. men om 500 personer döms för mord i ryssland och bara 5 i sverige, så betyder det inte alla gånger att det sker fler mord i ryssland. Många gånger manipuleras statistiken genom att man gömmer invånarantalet, och det skapar felaktiga bilder hos de som inte lärt sig analysera statistik. Det nämns till exempel, som jag skrev ovan, mycket hemska scenarion om ensamresenärer som hamnat i trubbel... men hur mycket hör vi om de som klarar sig gallant och har den bästa tiden i sitt liv? Det är betydligt fler som hör till den sistnämnda kategorin.. men ändå hör vi mycket mindre om dem.

Och back to psycho's.. de finns överallt. Och om jag kommer att stöta på ett under min kommande resa eller inte, det kan ingen veta. Men jag är helt övertygad om att risken är lika stor när jag är här i boden som när jag är i stockholm eller kambodja. Vi hade nyligen ett mordfall där en ung tjej blivit offer för ett psycho som gått lös. Ingen hade anat någonting om den här killen, men så plötsligt sker det otänkbara. Precis det som den tjejen blev offer för, är någonting vi alla riskerar varje dag, var än i världen vi rör oss. Vi vet aldrig var dessa människor befinner sig eller hur deras förklädnader ser ut. Det kan vara snubben i grannporten, krogtjejen med stilettos, han den där trevliga som jobbar på ica, eller telefonförsäljaren som fick din adress. Poängen är att vi aldrig kan styra över dessa människor, det är upp till slumpen, eller ödet om man hellre tror på det.. att avgöra. Händer det så händer det, och det kan hända här likväl som i Vietnam.  Så tillbaka till grundfrågan: Vilken risk medför störst glädje?

För min del så är det alla gånger det där äventyrliga livet som resenär någon annanstrans i världen, som mitt trygga hemland med jantelag och ingrodda normer inte kan erbjuda mig. Jag riskerar hellre att bli våldtagen i ett tropiskt land än i ett iskallt sverige. Jag riskerar hellre att bli rånad på fillipinernas strandpromenad än längs med ispromenaden i luleå. Jag riskerar hellre dö i trafiken i en tuktuk i thailand än här på e4an i norra sverige.

LIVET ÄR ALDRIG RISKFRITT.
Så anpassa inte ditt liv på bekostnad av det som får dig att känna dig levande!




ONE DAY IN LOMBOK

 

2 timmars moppefärd genom vackra landskap, småbyar och monkey forests..

Hery ville bestämt visa mig det äldsta hiduistiska templet på Bali




Men jag var mer intresserad av människorna


Så jag tog tillfället i akt och joinade de balinesiska beautischool eleverna

Lärde mig hellre om de kulturella skönhetsidealen än om gamla stenbyggnader


Träffade denna underbara kvinna, som skämtade grövre än någon annan balines

Och innan maten serverades så hade grabbarna och wayan övertalat mig att testa den balinesiska outfiten


Made alá hindu. Wayan pyntade hela mig. Till och med blomman i håret satt som den skulle

Mina kompanjoner väntade ödmjuk hela tiden


Hemfärden blev mer än bara en moppefärd i vackra landskap, äventyr finnes överallt


Jag sitter tryggt bakom Dul och slipper utsätta mitt eget och andras liv i trafiken


Istället njöt jag av de vackra risfälten, palmerna och solens strålar


Paus för tankning!
And the journey continues



Ännu en galen dag med grabbarna grus avrundas med ramadhan middag hemma i Duls familjehem

...och lite risvin, reagge och goa gemensamma kompisar



Behöver jag säga att jag längtar tillbaka?
Hoppas jag kan finna tid, pengar och prioritet att svänga förbi Indonesien även under denna resa!

Jävla I-lands problem, jag hatar dom!

Får sådana jävla skuldkänslor numer varje gång jag stöter på dessa I-landsproblem, sånt som jag förut bara tog med ett skratt. Nu när jag vet bättre så är det fan inte enkelt att fniss åt skiten.

Har suttit hela dagen, 8 timmar, dvs en hel arbetsdag, och försökt bestämma mig för vilken mobiltelefon jag ska köpa. Har haft skruttelefoner, alltså lånetelefoner med knappsats och grejer, de senaste året och inte orkat köpa någon ny. Nu är jag helt utan både telefon och sim sen en vecka tillbaka, och har dragit slutsatsen att jag inte orkar vara rädd om grejerna när det gäller halvdan B-skit. Så antingen köper jag en dyr och fin telefon som jag älskar, eller så kan jag lika gärna låta bli och vara utan.

Och eftersom jag faktiskt behöver en telefon vare sig jag vill eller inte, så har jag då bestämt mig för att köpa en dyrare variant. Men.. hur dyr får den vara? mjaa.. och så sätter jag en gräns för det, och börjar kika runt. Då dyker alla dessa I-lands problem upp. Ska jag köpa en vettig (egentligen svinbra, tillskillnad från skiten jag är van vid..) telefon för 2000, som har det mesta jag behöver? ..Eller ska jag köpa en som är vattentät och har bra kamera, dvs perfekt för den halvårsresa jag påbörjar om någon vecka, men då är dubbelt så dyr?

Ja, frågan blir då tillslut:

Ska jag lägga lika mycket pengar på en fucking mobiltelefon,
som mina indonesiska vänner kan bygga ett helt hus för? Allvarligt?

En mobil som lika gärna kan bli snodd under dag 2 på min resa...
vs.
Ett hus i betong för Nera och hennes familj, som förmodligen står kvar även efter kraften från en tsunami?

Jag hatar att det äns blir till ett val. Nej. Givetvis borde svaret vara Nej. Klart somfan att det aldrig någonsin är värt att köpa en mobiltelefon för min egen skull och min egen skull ENDAST. Klart somfan att det är mer värt att någon annan får ett hem. Det är klart. Varje dag i veckan, 365 dagar om året så är det självklart.

Ändå så sitter jag här och vill köpa den där luren. Och förmodligen också kommer att göra det.
Sen kommer jag få telefonen i min hand, och känna ångest varje gång jag petar på den där äckliga touchen.

SATANS JÄVLA I-LANDS PROBLEM.

Vad skulle du välja?

 

Lägesupdate

Det är mycket som händer nu. Förutom det självklara resandet som uppstår i och med att jag lever i min väska och flyttar runt mellan mina kära här i norrbotten, så kan man säga att jag mentalt redan påbörjat resan ut i det globala också.

Planeringen, researchen och uppbyggnaden av alla förväntningar för den kommande resan gör precis som tidigare gånger att jag lever med ena benet här och nu, och det andra benet har redan klivit ombord på flyget och besökt alla de länder jag nosat på genom internets oändliga reseverktyg.

Försäkringar ska tecknas, visum ordnas, vaccinationer injeceras osv. Mycket sånt där jobbigt att ordna, som egentligen inte känns jobbigt alls. Men det tar tid, för jag gör gärna bort all sånt tvångsmässigt noggrant innan resan så jag slipper ägna en tanke åt det då jag väl är igång. Och sker någonting där borta så har jag redan informationen lagrad i bakskallen.

Sen då?
Ja, alltså jag har ju redan en tankemässigt planerad reserutt strukturerad, men, inspirationsinsamlingen är ofrånkomlig i samband med alla reseforum jag halkar in på i min research. Så, rätt vad det är hamnar jag i Australien eller Fillipinerna.. Honduras eller Brasilien.. Colombia eller Sydafrika. Så det är inte bara försäkring/visum/vaccin/flygpris-information om den tänkta Kambodja/vietnam/Fillipin rutten som jag fördjupar mig i. Knappast. Haha, snart kan jag världen utantill!

Och kurserna, mina distanskurser. JÄÄÄÄÄVLAR säger jag bara, med stort glädjetjut, vilka fantastiska kurser jag lyckats komma in på. Kunde inte slått bättre alltså. Läser första pdf:en med kurslitteratur och försöker fortsätta bläddra när den är slut, det är så intressant att jag inte vill sluta läsa!

Distanskurserna handlar om kulturskillnader, tvåspråkighet och dess påverkan på vår identitet, och de kommer jag alltså att läsa om medan jag reser runt i olika kulturer, språk och identitetsformande vardagsnormer. How exciting is that?

Kolla bara detta exempel på vad den ena kursen berör!

Vad är språk?
 
När vi i vardagslivet använder ordet språk,
kan vi mena många olika saker.


T.e.x

Kinesiska språket
Svenska språket
Kurdiska språket

Kvinnors språk
Arbetarspråk
Barnspråk
Göteborgsspråk
Akademiskt språk
Religiöst språk
Riksdagsspråk
Fackspråk
Klarspråk
Modespråk
Maktspråk
Kärlekens språk
Kroppsspråk
Talspråk
Skriftspråk
Bildspråk
Binas språk
Lövens språk
Naturliga språk
Konstgjorda språk
 
                        - Hur många språk pratar du?

30% av inkomsten eller en hand med ris, båda gör skillnad. Och båda är bättre än inget.

 
Alla kan bidra med någonting,
och det där någonting kan vara litet för dig som ger, men betyda världen för den som får ta emot.
Till exempel kostar det bara 2 kr att vaccinera ett barn (läkare utan gränser).

Sen jag kom hem från Indonesien i höstas så har jag sparat ihop ca 7000 kr som jag kommer att fördela där jag ser att det kan göra skillnad nu under min resa i Kambodja, Laos, Thailand & Vietnam.

Har dessutom bestämt att skicka iväg alla mina möbler, prylar och kläder till Pingstkyrkans secondhandshop som gör om det till pengar och skänker iväg till välgörenhet i bl.a Afrika. Jag kollade också noggrant så att de har 90konto och att pengarna faktiskt går dit det behövs.

Känns bra.

Blev inget projekt för de bortglömda barnen med funktionshinder, inte detta halvår iallafall. Prioriterade mitt eget välmående, vilket jag nu i efterhand verkligen kan säga var det klokaste att göra. Men det har ändå varit en stor personlig besvikelse att jag inte fick igång det ordentligt. Spenderade många timmar på att göra research, ja bara gud vet hur många dagar jag satt och läste. Och sökte stipendier och fonder. Mycket jobb, men inga napp. Nästa gång har jag bättre lycka, det är jag övertygad om :)
 

de bortglömda barnen


Jag är fylld av en stor och varm känsla idag. Kärlek, ömhet och vördnad.
Tänker på alla dessa ouppmärksammade maskrosbarn som finns runtom i vårt samhälle utan att vi tänker på det.

Dessa vuxna maskrosor som har blommat trots sina näringsfattiga barndomar av olika slag. Många har nu blivit trygga själar med en stjälk starkare än alla de andra välvattnade rabatters sköna blommor. De ser världen annorlunda än de som kunnat ta näringsrik jord för givet. Deras ögon har kristaller i sig. Och de kristallerna glittrar vackrare än daggen gör på de ståtligaste av tulpaner.

Maskrosbarn som har vuxit upp och idag kanske är högt uppsatta chefer, egenföretagare, läkare, psykologer, präster och it tekniker.. Även de som jobbar på ica eller sliter inom vården kan ha genomgått samma fantastiska resa utan att ha uppmärksammats eller fått bekräftelse för det. Den yrkestitel man har eller bankkontots storlek spelar ingen roll, det finns inget annat värde än den livskvalité man själv upplever att man har.

Vi har alla en historia. Vi har alla upplevt någon typ av glädje och sorg. Om än de kan tyckas handla om små eller stora saker utifrån en annans ögon, så har det varit verkliga känslor för den enskilde som upplevt de. Ibland berättas de viktigaste bitarna om våra medmänniskor inte av de själva, utan kommer genom gärningar de gör, eller vad andra berättar. Maskrosbarnen ser inte sitt eget glimmer, för se har många gånger lärt sig se sig själva utifrån omvärldens ögon. Ibland har de uppfattats struliga eller svårhanterliga av sin omgivning och lärt sig se på sig själv på det sättet. När du då möter denna kassör på ica, så vet du inte vilken sjuhelsikes resa denna individ gjort. Kanske har alla sett på det maskrosbarnet med uppgivna ögon en gång i tiden. Förväntat sig att detta problembarn skulle skuldsätta sig och skaka galler i framtiden, eller överdosera någonstans i en mörk gränd. Men människan har åstadkommit ett tryggt och stabilt liv, med heltidsjobb, lägenhet och familj. Vi människor ser inte vilken enastående resa denna person gjort i sitt liv. Vi som inte har en aning om denna människas historia, ser bara "kassörskan på ica". Vi ser inte dessa ögon av kristall. Vi ser ingen utveckling, bara en fryst nutid och det säger oss ingenting. Och vanligt bland maskrosbarnen blir då att de ser sig själv utifrån omvärldens ögon och glömmer bort sin glans, sin helt makalöst fantastiska utveckling. De ger inte sig själva det beröm de absolut förtjänar, och omgivningen vet inte tillräckligt mycket för att på riktigt kunna ge ett sånt beröm.

Så idag skänker jag en tanke till alla de starka stjälkar där ute som är på väg att eller redan har blommat ut, utan att någonsin fått de creds de förtjänar. En hjärtans kram till er, ni är mina idoler
<3

Ett vackert kvällssamtal avrundas av oväntade tårar

Rösten brast och tårar rann.
Hade ingen aning om att detta var så emotionellt förrän jag redan hade överrumplats av mina egna ord. 


All kunskap eller rätt kunskap, så länge den är objektiv är vi på rätt spår




Min familj skrattar åt mig då vi diskuterar varför feminism behövs.
"Då borde det finnas masculinism också!" säger en familjemedlem lite uppkäftigt.

Det är bra, att vi diskuterar alltså, för då föds ny kunskap hos dem som inte har hela kunskapshorisonten inom området. Vissa åsikter är baserade på enbart känsla, andra på stolthet eller ego. Men nivån av kunskap inom specifika ämnen formar väldigt lätt de åsikter vi har. Feminism är ett stort begrepp som innebär mycket mer än det som kanske först kommer i tanken. Alla har inte samma nyfikenhet och samlar in denna kunskap självmant, utan låter den istället växa fram med åren genom möten med oliksinnade människor.

Jag har inte behövt göra någon abort under mitt liv, men rätten att kunna göra det om jag någon gång behöver SKA absolut finnas. Och det tror jag att den lite uppkäftige familjemedlemmen också tycker. Jag tror också hen tycker att syskonbarn och andra unga tonåringar som kanske slarvar och råkar bli gravid för tidigt, ska ha rätt till att göra abort om de önskar det. MEN, jag tror inte att hen kopplat abortfrågan till feminism och förstår vilken viktig del feminismen haft till att det i sverige anses vara en kvinnas rättighet idag att bestämma över sin egen kropp. Jag tror inte att heller att hen har tänkt på abortfrågan utanför sveriges gränser och att feminismen i sverige behövs bland(mycket)annat för att vara förebild till länder där det inte är lika självklart.

Som ni ser i texten så har jag också använt "hen".
Det är ett ord som varit löjligt jävla omdiskuterat i media.. För att det är missförstått. Titta en gång till i texten och kom fram till andra enkla och värderingsfria pronomen jag hade kunnat använda för att hålla könet på "tyckaren" anonymt. Sen kan vi diskutera huruvida ordet borde få finnas i svenska språket eller inte.

Ma new years wish

Ingen dag är den andra lik.

Gäller väl oss alla levande ting. Men ibland går det upp och ner bra mer plötsligt och oväntat än annars.
Just nu verkar humöret skifta i takt med låtbytet på spotify.

Har ingen lust med något, sen har jag lust till allt.. med vetskap om att känslan snart släpper, och då vill jag inte planera in något då jag vet att jag när som helst ändå inte har någon lust. HATE IT. He blir ju ingenting gjort, förutom mys på jägar och häng med förstående familj.

Någon säger att det är mental preparing för en långresa, att jag samlar på all energi för att vara på topp om 2 månader då äventyret börjar. Andra säger att det är bipolärt tjofräs och.. jag själv då? En blandning av båda. Och inget dera. Kanske jag bara är en sån som lyssnar lite mer på vad jag känner än vad andra gör.. och än vad som är sunt? Who knows and who cares. At the moment så mår jag kalas. Darrar av koffein och försöker hänga med i den franska hip hop lyricsen som dånar från ett awesome ljudsystem i källaren på Jägar.

Livet är gött. Snälla, låt känslan vara en stund. Gärna längre än 10 min, skulle verkligen uppskattas.
Tack på förhand, du obevisade gud jag inte vet om jag tror på eller inte.

One last sigh before the new year brings me new air to breathe

I don't know, man. I seriously don't know anymore.
Or maybe I know to much?

Tired of the god damn daze.
My thoughts won't connect, I have reached the point when there are too many.
To many opinions with explanations that are too long. No way to dismiss, no way to summon. Just a blurry god damn daze of opinions that doesn't meet up with the rest. And opinions flying solo is no fare opinion at all.

Fuck it. I need to turn the #definingmyselfbotton OFF, and get back to basics again.
There is no point of trying to define anything in this world when questionmarks keeps multiplying before any answer is known. Seriously, there are too many things to keep in mind to actually have an answer for anything. And those who don't agree doesn't know enough.


För dem som..

..redan från början har lite jobbigt med att läsa vissa av mina texter, så kan jag avråda er på en gång.

Alla möter vi vår egen sanning i den tid av vårt liv då vi är redo för den. För vissa så krävs det att man går tillbaka till samma skitförhållande tjugofyra gånger trots att alla runt en redan försökt övertyga en om grönare gräs. Ja trots det så bara "måste" man gå tillbaka den där tjugofemte gången innan man tillslut kan lämna.. Varför? För att det var först då man var redo.

Det jag gör, och som många människor reagerar på, är att jag öppnar dörrar som människor inte alltid vill öppna och utforska. Och hur shysst är jag kan man ju undra, som gör det trots att dem inte är redo? Trots att de aldrig bett om att öppna den där dörrjäveln? Trots att det kan få dem att må dåligt? Ja, hur shysst jag i slutändan är  lämnar jag till han där uppe att avgöra. Det som jag själv måste bli bättre på är dock att motivera varför jag gör det. Det är ju inte som att jag vill människor ont, tvärtom så har jag alltid välvilja i min tanke. Jag öppnar inte dessa dörrar för erat lidandes skull, jag öppnar dem enbart eftersom min egen erfarenhet av det såkallade dörröppnandet råkar vara så jävla awesome. Det tveklöst bästa jag någonsin vågat göra. Och sen den dagen jag klev in i vad som fanns på andra sidan av den där dörren, så har jag alltid undrat varför ingen berättat "allt det där" för mig tidigare, så att jag själv kunnat öppna dörren långt innan dess att jag gjorde det.

.

131230
Jag ser människor.
Människor av den enkla sorten, som vandrar i sina föräldrars fotspår eller längs med en annan stig som någon nära en redan har trampat upp. Människor som liksom följer vardagens mönster, nöjer sig eller fastnar i bekvämligheten. Eller bara vänjer sig vid det obekväma tills det känns bekvämt, vilket inte heller är helt ovanligt.

Sen tänker jag på hur dem kan fortsätta gå längs de där färdigtrampade stigarna.. utan att bli galen och slita av sig allt hår av meningslöshet. Av det monotona livet som lagomsvenne. Äta, jobba, skita, sova, äta, jobba... osv. Tills den dagen de får pension och rätt vad det är bryter lårbenshalsen.. och därmed liksom aldrig riktigt får njuta av den där härligheten som de skjutit så långt framför sig att det blivit för sent.

Jag tänker på de där människorna som klarar av att nöja sig, dem som jag både beundrar och tycker synd om samtidigt. De där människorna vars massa jag tror mig aldrig komma att tillhöra, dem som slår rot och låter sig sitta fast där roten tog fäste. Sen tänker jag mig att alla liv som levs har en dold baksida, ni vet, den man inte pratar om. Och det som alla "i lådan" liven har gemensamt är att man aldrig pratar om det som finns utanför lådan. Man vill ju inte gärna röja sin värdighet, och för många kan den värdigheten sättas på spel då man börjar ifrågasätta de där värderingarna som man grundat hela sitt liv på. De där värderingarna som man kanske hade utvecklat i de sena tonåren och sen aldrig mer reflekterat över igen. Bara fortsatt bygga sitt korthus där man satte de första korten, och liksom gett fan i att i efterhand erkänna för sig sjäv att marken under dem ju kanske är sne.

Och då är det ju synd, att man inte hängt med i sitt eget liv så pass mycket att man hållit sig uppdaterad sig om sig sjäv och sina förändringar. Om man låtit bli att reflektera, och inte tänkt på att ny kuskap föder nya åsikter, som ibland får en att värdera saker och ting annorlunda. Men å andra sidan, ska man inte hela tiden leta efter en uppdatering så får man ju träna sig i att vara nöjd. Ni vet, låtsas som om man inte kunde ändra sin situation, låtsas som om man vore maktlös i sitt egna liv eller något. Gömma sig bakom en fet skugga, a.k.a pojkvän, barn eller fet fastighet med ränta. Många vill inte facea den där bittra sanningen om att vi alla är ansvariga för hur vi lever våra liv. Det är trots allt ett jävligt stort steg att VÅGA erkänna för sig själv att man ju faktiskt inte är något träd och sitter fast i marken där man är född, utan faktiskt kan flytta sig precis när helst man vill.

Och vad gör man egentligen då, för att undvika den där fasansfulla inåtvända bitterheten som sanningen kan anas medföra?
Man bygger upp ett försvar och håller stenhårt på sina ursäkter, livet ut. Eller tills 40års krisen dyker upp. Annars är man med om någonting plötsligt och oväntat som skakar till en så rejält att man tvingas tänka. En skiljsmässa, ett dödsfall, en sjukdom. Någon hemskhet som i slutändan föder mental frihet..

Det låter kanske hårt, men för dem som inte reflekterar särskillt mycket så krävs det just att man tvingas till tänkandet för att ha en chans att vara så kreativ att man kommer fram till en ny förbättrad lösning. Det behöver alltså inte handla om ett problem från början. Allt kan alltid bli bättre, och ibland genom att bara bli annorlunda. Men många måste liksom bli pushad till att ta the first step och våga erkänna att det överhuvudtaget finns någonting att tänka över. När man sen vågar fundera på vad man egentligen tycker om det livet man levt, och hur man hellre hade velat leva det.. så öppnar man dörrar för sin framtid.

Tro't eller ej, men för att tänka outside the box, så krävs det också att man har vågat öppna den inbillade lådan och kliva ut ur den, om än i tanken. Och sanningen är att många tyvärr inte kommer så långt. Det allra vanligaste är att man glimtar ut lite genom en av springorna, ser den stora vida verkligheten och dess alla frukter och härligheter som inte finns inuti ens egna låda. Sen stänger man fort. Jääävligt fort.

Det vill säga; antingen så slutar man läsa den där peppande boken eller så deletar man de där vännerna på facebook som lever så sagolika liv att det gör ont att se, eller så låter man inte eftertexterna på den inspirarande filmen rulla utan stänger snabbt av den och gör något annat innan man hinner drömma sig iväg till låtans utsida.

Varför, varför gör vi människor så? Det låter ju jättekonstigt, eller hur?
Men att se att allt det man valt att avskärma sig ifrån egentligen finns så nära och så lättillgängligt medför en sjukhelvetes skam. Ska man verkligen kunna se på livet på samma sätt om man går och tänker på allt det man inte gör? Allt det man valt att inte ta del av för att man just nu gör någonting annat.. på insidan av lådan? Nej, det kan man inte, livet känns ju grått och tråkigt då. Så vad gör man? Man slutar tänka på det.

Man förtränger det man glimtat och den där pirriga känslan man fick, och så täcker man över den där springan man kisat genom. Man använder den tätaste tejpen, och dekorerar med en tjock gardin. Hade man kunnat låsa så är det precis vad man hade gjort, sen sågat isär nyckeln på längden, och tvärsöver.. eventuellt ännu en gång. Så att man verkligen inte under några omständigheter kan se igenom springan igen. Sen fokuserar man på annat, kanske börjar man måla insidan på sin egen låda, liksom försöker förgylla den lilla bubblan av den stora verkligheten som man har valt att leva kvar i. Gör sitt bästa liksom.. För att nöja sig.

RSS 2.0