slött

Ikväll ligger jag i min alldeles för underbara säng med ögonen på alldeles för bra avsnitt av vampire diaries - och med min hand pendlandes mellan munnen och en alldeles för stor ostkrokspåse.


Känns så rätt som det bara kan bli ;)

memories

Jag stod tyst och stilla och bara tittade i några minuter innan vi gick.

Ägnade den stunden till en massa tillbaka blickar. Jag spelade upp hundratals gamla scenarion i huvudet. Visst, det känns verkligen jättetråkigt att det var sista gången jag satte mina fötter innanför den dörren, men istället för att haka upp mig på det, så kände jag glädje för det jag varit med om där. För det jag fått med mig, erfarenheter jag fortfarande lär från, alla glada stunder, all slöseri med tid, alla skratt, all nyfikenhet, alla människor, alla filosofier.

Den platsen har gett mig mycket. Men också tagit mycket.

Det positiva vägde dock bra mycket tyngre.
Men för det tänker jag inte sakna
- jag tänker istället bara fortsätta glädjas för det jag fått.

looking for the answers

Idag har jag varit i pagla och åkt pulka och grillat med syskonen och alla deras små ungar :) Första åket så skrapade jag fötterna i marken och skottade upp ett snölass i nyllet på migsjälv. Inte lyckat! Men annars var det kul, och grillad korv är alltid som pricken över i:et.

Sen satt vi syskon och drack kaffe när vi kom hem. Dom är ju den äldre syskonskaran där alla är 30+ och har egna barn, så jag känner mig alltid lite utanför när vi sitter och pratar. Speciellt när dom snackar wow och datorer hehe, men det känns ändå kul att umgås. Mycket på grund av deras speciella humor!
__

Jag kom ju till insikt för ett tag sen att dom flesta av kompisarna man har är ju, tråkigt nog, temporära. Dom kommer och - går. Och förut har jag lagt mycket tid på mina vänner och nu senare kommit på att egentligen känner jag inte mina äldre syskon alls särskillt bra för att jag inte lagt ner någon tid över huvudtaget på att lära känna dom. Och ändå är de dom enda relationerna jag egentligen vet - kommer finnas livet ut. Visst, man har massvis med vänner man önskar behålla hela livet, men om man tänker bakåt i sitt liv så vet man att det faktiskt är möjligt att det säger svisch och över en liten skitgrej så kan annars problemfria och livslånga relationer ta slut "bara sådär".

Den insikten gjorde att jag nu i år ska försöka bygga upp starkare relationer med mina syskon. För det är någonting jag länge har velat, men inte förren nu insett hur viktigt det är.

Lixom, när generationen över oss sakta försvinner bort så är det sen tillslut bara syskonskaran som står kvar. Och om man bara skulle fortsätta växa bort från varandra så har man i slutändan - ingenting kvar.

Jag tror det är jätteviktigt att syskon håller ihop.
I svåra tider så har man varandra och en trygghet som den är svår att hitta någon annanstans.

_____


nå, det där var ett sidospår, som spårade ;)
haha.


Sen for jag till syrran och klippte henne.
Hon har ju i flera år sparat håret för att det ska vara långt och fint då hon gifter sig, men tyvärr har hon ju inte hittat nån man som är värd att gifta sig med än, och hon blev tillslut less på det långa håret, som oftast bara satt i en hästsvans och var ganska tråkigt.

Så idag fick hon en frisyr.
En mycket passande, lättskött och levande frisyr!
Hon blev jättefin, så nu skulle det inte förvåna mig om hon hittar den där jäkla mannen som hon kommer gifta sig med ;)

finally

Nu när jag inhandlat mina guldiga och silvriga pennor så ska jag slå mig ner och läsa igenom alla dagböcker och alla anteckningar jag har skrivit genom hela mitt liv (både på darorn och för hand) - och skriva ner alla favoritcitat och liknade i min svarta samlingsbok.

Ett projekt jag velat göra hur länge som helst, men aldrig tagit mig tid till :)


not my demons

Startade dagen med en kopp kaffe och en lång morgoncigg,
sen pratade jag i telefon med brorsan i typ en och en halv timme :)

Sen efter det så drog jag på stan och fikade med markus. Det var svinlänge sen vi träffades sist så vi hade jättemycket att surra om. Var verkligen jättetrevligt =) Sen passade jag på att svänga in på lite affärer innan jag tog bussen hem. Jag hittade en svart stickad tröja med stor krage som var asmysig! Och 2 par mönstrade strumpbyxor inhandlades också!

Sen drog jag hem och fick tove med mig, så vi gjorde middag hos mig, entrecote med klyftpotatis och guaccamole och champinjonstuvning. Fantastiskt gott såklart ;)

Gjorde en uppsättning på henne för skojs skull innan hon drog hem också, men bilderna blev så värdelösa så jag ids då inte lägga upp någon. Känner verkligen att jag MÅSTE köpa mig en kamera nu. Har ju pengar till det, vet bara inte vilken jag ska köpa ... Förslag, någon?

Har haft en jättebra dag iallafall :) perfekt första lovdag ;b

DAGENS TANKE

Pigg och positiv.
Det är när dom två adjektiven infinner sig i min sinnesstämning, som man får ut det allra bästa av mig.

När jag har energi över, så är jag BÄST på att ge bort den.
När jag mår bra så är jag alltid taggad på att få andra att må bra.

När jag är tvärtom, dvs trött och negativ.. Då kan jag försöka, men det blir aldrig riktigt hundraprocentigt. För då hittar jag inte riktigt viljan till att hjälpa någon annan, energin behöver jag till mig själv - antingen för att gräva djupare i min negativa grop, eller för att försöka skotta igen den.


Jag är inte heller ensam om detta fenomen.

DÄRFÖR är min slutsats ikväll, att världen vore så mycket bättre om ingen vore egoistisk och ligger inne med ett överskott på energi utan att ge bort lite av den och sprida glädjen vidare. För om alla fungerar bättre när dom är glada, så skulle det resultera i en bättre värld.

... Jo, överpositiva-Madde var det ju,
men det varnade jag väl för redan i förra inlägget? :o

motion.. madde... va?

Mamma frågade mig idag vad det är för uppåt tjack jag får på gymmet egentligen. Det hon menar är att jag alltid är så glad, överpositiv och omtänksam när jag har varit och tränat.

Och det är ju verkligen så. Kroppen släpper ju bevisligen ut en hel del endorfiner under och efter ett träningspass, men jag har aldrig upplevt det så här mycket tidigare vad jag kan minnas. Så därför känns det finemang att träning börjar kännas som (höj inte på ögonbrynen allt för mycket nu !) någonting positivt för mig numera. - Men då ska det var egen träning, där det inte finns någon annan press eller förvänting än min egen.

Så, gympan lär förmodligen inte växa i mina ögon. Men min egen personliga träning växer ju, och det är ju faktiskt FAN-tastiskt.

funderare

Jag tror att vi alla har irriterat oss på alla dom här människorna som "tror att dom kan göra precis vad dom vill" - som vi brukar uttrycka oss. Men många gånger är det inte bara att dom tror, utan faktiskt så KAN dom göra vad dom vill.
Inte alltid, men ofta.

Har ni funderat på varför?

sista skoldagen innan lovet

Kom till skolan imorse och det visade sig att vi hade sovmorgon. Sara blev lite butter, självklart jag också, men vi löste det mycket bra. Uppehållsrummet har ju öppnat nu ÄNTLIGEN, så vi la oss i sofforna och sov. Fantastiskt skönt.

Efter bildlektionen, som också var den enda lektionen, så drog vi nästan allihopa till max och krubbade =)
Julia blängde argt på mig när jag sa att jag skulle ta ett foto, hon säger att man inte får fota någon som sitter på max och käkar.





Bara därför lägger jag bara ut bilden som hon är med på, så hon får känna sig riktigt utpekad ;) Jennifer däremot är en stolt och modig jag-äter-på-max-tjej!

Credit, tjejer, credit!

we will rise again

Fan vad fantastiskt skönt det känns nu!
Jag har rättat till mitt misslyckande.

Jag vet inte vad det var som gjorde mig så känslokall i söndags. Kanske var det för att det var jobbigt, kom som en chock, att jag inte visste vad jag ville säga och att det dessutom blev fel ordning på samtalen.

Nu vet du iallafall att jag har känslor, jag är inte is.
Och att jag har saknat dig och att jag tycker det är jättetråkigt att det måste vara såhär.

Klumpen i magen är borta och jag känner en så stor lättnad att jag skulle kunna gråta.
Hellre är jag ärlig än att försöka vända på situationen genom att dölja mina känslor.



Lekarna från klassfesten förra veckan





Vi började med diverse ölspel, men det visade sig inte vara så jättekul så vi gick snabbt vidare till lekarna som jennifer och linnea gjort i ordning för :)


Här var det tävling om vem som kunde få in godissnöret i munnen fortast utan att hjälpa till med händerna eller nått sånt :)



Här var boken vi skrev ner intrycken från kvällen, roliga kommentarer, vem som var roligast, intagit för mycket alkohol. Ja, allt möjligt!




Tampongleken! Man knöt fast en tampong i ett snöre runt midjan och tävlade om vem som först kunde pricka i den i flaskan med vatten, låta den svälla upp, och sen springa iväg med flaskan dinglandes efter sig in till köket och tillbaka. Jag vann !! ;D


Alla fick 2 hubba bubba var och den som kunde blåsa en bubbla fortast vann !




Mashmallows leken, man skulle sätta in så många mashmallows i munnen som det bara gick och kunna uttala "Funny bunny" :D Tror jennifer klarade 6 stycken och vann !




Sen delades det ut 2 mariekex till var och en och det var tävling om vem som kunde äta upp dom två kexen fortast och vissla. (vilket är jävligt svårt när man har kexsmulor i hela munnen och är stressad!!)

AHA-upplevelse. "juste..."

Jag har känt mig lite sådär över-positiv ikväll, och nu när jag precis skulle gå och lägga mig så slogs jag av en tanke. En jävligt härlig tanke.

Att jag är ju faktiskt fri från min oro nu. Jag behöver inte oroa mig. Inte alls. Och jag har totalt varit för insnöad på det negativa spåret runt det hela för att komma på att det är ju någonting jag måste uppskatta!

Ja, för drygt en månad sen så skrev jag i bloggen nått i stil med "Jag har funderat på om det här är vändpunkten, och eftersom jag inte riktigt visste så frågade jag en god vän till mig som tydligt bekräftade att - det här ÄR vändpunkten."

Det visade sig att vi hade fel.

Men nu har vi nått vändpunkten.
Och även om det inte blev som vi tänkt oss,
så är det ändå vändpunkten - den som vi alla längtade efter.


Men nu när vi står här, så glömmer vi bort att det här var ju våran önskan. Och när vi fick den så är vi bara arga, ledsna och besvikna.

Men det var ju det här som krävdes!

Ikväll tänker jag somna med den här underbara tanken av att allting faktiskt är OKEJ. Jag känner inte längre det där jobbiga ansvaret som tyngde mina axlar i flera månader. Och ikväll tänker jag somna med uppskattning.

Uppskattning för vändpunkten.
Uppskattning för att jag inte har något ansvar längre.
Uppskattning för att jag inte behöver känna någon oro. Bara trygghet.
Uppskattning för att jag hittat MIN plats och att den andra hittat SIN plats och ni är där ni behöver vara för att så småningom hitta ERAN plats.


Det här var den underbart ljusa sidan.
Jag hade bara inte tänkt på det från de hållet.


finns det poliser mot energitjuvar?

Jag har verkligen känt så som jag hade förväntat mig.
Och precis som jag förväntat mig - så kan jag inte sluta känna.

Kan inte koppla bort, koppla av, stänga av, blockera, putta fram, hoppa över, skita i, sluta bry mig. Några gånger så glömmer jag bort för en stund och kan riktigt få känna mig så som jag VILL. Men jag går ändå omkring och är sådär jobbigt tankspridd så jag glömmer bort allting för att jag bara lyssnar med halva kapaciteten och istället fokuserar 50% på det som pågår inne i min skalle.

Detta jävla ältande eller vad fan det är.. Det leder ju verkligen ingen vart, då jag ändå inte har någon som helst påverkan i det hela. INGENTING ligger i mina händer. Och ändå kan jag inte hindra det från att sno min energi.

Fuck that.

vintern bidrog med nått najs

Det var svinkul att få komma upp i backen igen och åka, börjar ju vara några ÅR sedan.. Synd somfan bara att det var så jävla kallt, men det gick bra ändå. Vi åkte 2 åk, in och värmde oss, 2 åk, in och värmde oss - osv! =)

Övervägde starkt om jag skulle ta av mig vantarna och fota hur det såg ut när man satt i den nya liften, sittliften, och åkte, men det var faktiskt på tok för kallt, fingrarna hade fryst till is innan mobilen ens kommit upp ur fickan antar jag. Nåja, det var fantastiskt tycker jag =) Vill upp och dit och åka fler gånger i vinter!

(dock när det är varmare)



slöande hos poromaa

Sitter här i soffan med elin. Har ätit makaroner med köttbullar och brunsås och kollat OS, skidåkning.. Inte mitt största intresse, men man offrar sig väl för en idrottsfanatiker som henne ;)

Blir nog en tidig kväll eftersom vi ska va pigga och krya imorn i backen. Första gången på nått år nu som jag ställer mig på slalomskidorna, är lite nervös faktiskt =) Inte för att åka neråt, det är liftarna jag tycker är läskiga ^^ Men nog vettja det går bra!

___

Till och från så slås jag av tankarna.
Det känns så skumt.
Så tråkigt.¨
Tomt.

Synd att det blev så här..

förvirrande

Steg upp för en halvtimme sen.
Ska sova hos poromaa ikväll, så jag var tvungen fixa allt inför friluftsdagen i kåbdalis igårkväll. Men då var jag för trött (och hade glömt bort min sovmorgon idag) så jag steg upp och fixade det nu.

MEN! Jag har 1 och en kvart jag kan sova nu innan jag ska stiga upp nästa gång =) hehe.

Godnatt =)

it's done

Då var det gjort.

Jag var inte direkt beredd eller hann tänka så mycket. Det blev vad det blev.
Och jag är ganska säker på att jag misslyckades. Men jag får nya chanser att rätta till det. Hur jag nu ska göra det (?), för det är samma fortfarande, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Och det rinner inga tårar, men jag känner samma som du.

Slog mig just när jag skrev meningen.. att kanske räcker det?
Kanske ska jag säga så?


Eller ska jag inte rätta till mitt misslyckande? Är det bättre om jag upplevs till viss del känslokall? Det handar ju om vad som vore effektivt. Mjaa.. jag får fundera vidare, är fortfarande kluven.

fundering

På ett sätt så känner jag mig lite hjärntvättad, och mina egna åsikter runt det hela har börjat svikta. Jag har funderat länge på om det är att jag bara öppnat ögonen och tagit in den info som jag förut blundat för. Blivit lärd att blunda för. Men då är det också inte så konstigt att jag känner mig hjärntvättad till en viss del heller, eftersom att plötsligt snackas det BARA om baksidan. hela, hela, hela tiden. Och självklart så påverkas man ju av det. Men om man snabbt skulle sammanfatta det så är det nog så att JAG BRYR MIG FAKTISKT INTE längre, det känns orelevant nu och jag orkar inte komma fram till någn slutsats om vad jag egentligen tycker, eftersom det inte spelar någon roll. Det förändrar inte världen eller påverkar mig eller någon annan.

Tankebubbla som dök upp bara.

mallan på malmudden

Jag hade fantastiskt jävla roligt igårkväll! :)

Några tjejer hade gjort i ordning många roliga lekar som vi körde, berättar mer om det sen när jag fått bilderna från lekstunden! Dom innefattade iallafall mariekex, bubbelgum & tamponger!

Kom förbi ett gäng killar och bjöd på bål, till ALLA. Och eftersom det var frisörfest, så är det ju inte konstigt att någon fick håret klippt. (ÄVEN OM DET BARA BLEV HALVA, HAHAH)

Efter att elin och jennifer kört med maskinen i nacken och gjort det riktigt kort, så började killen må illa och sen lämnade han festen HAHA, så han är någonstans nu med bara nacken klippt, halvklippt :D Stackars kille, jobbigt att vakna på morgonen, bakis och jävlig, och inse att WTF måste boka klipptid innan jag gör någonting annat.


Sen hade vi även en bok där alla fick dela med sig av sina tankar om alla, exempelvis "Eve är kalas ikväll! Tömde en vinare och fort gick det :D"

Juste, vi gjorde även ett misslyckat försök att få in mig på krogen, haha. Fattar inte att jag ens gav det ett försök, men aja! haha :D

Slaggade hos mallanbrallan sen och tog bussen hem imorse :)
Hade verkligen en lyckad kväll, ruskigt kul!






love will keep us alive

Ikväll har jag inte tid att tänka, för ikväll är det klassfest hos mallanbrallan och vi ska samlas alla bruttor där och käka pizza, leka sjuka lekar och dricka alkohoooool. Och det ska bli awesome! :)

Hörs och ses!

thoughts

Jag märkte att helt plötsligt blev det så verkligt.
En snabb panik-känsla.

Jag har haft länge på mig nu att fundera..
men jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska säga.





Bäst jag bestämmer mig för något, för nu är det nära.
Och det känns farligt att köra på känslan i nuet eftersom att den skiftar så många gånger under en och samma dag.


Är det meningen att jag bara ska lyssna? Kanske inte säga någonting alls?
Vad kommer jag få höra? Vill jag höra?




Jag har fällt era tårar så många gånger tidigare. Det blir inga fler.


[Eller?]

snabbfix kan man säga

Jag håller på att drunka i min kalender nu, har fullt med planer för en hel vecka framåt. Känns skittråkigt då det inte finns nästan nån tid alls över till impulsiviteten. Men, det dyker väl upp luckor för den längre fram hoppas jag på :)

__

Idag ringde dom från salongen där jag praktiserar och berättade att dom hade glömt bort att meddela mig när dom hade fixat fotograf och fotats för att göra en annons i tidningen, så dom frågade om jag hade tid att springa förbi där idag och fotas i efterhand.

Så jag hoppade in i duschen för att vara någorlunda klar nästa gång dom skulle ringa och berätta vilken tid jag skulle komma. Men då fastnade jag självklart i någnting annat efter att jag duschat, så när dom ringde så visade det sig att jag hade 13 minuter på mig att sminka mig och fixa håret innan jag skulle vara tvungen att springa till bussen. Och när det handlar om en bild som ska hamna i tidningen vill man ju gärna ha längre tid än 13 minuter på att göra sig i ordning :D

menmen, det gick ju bra, och den snabba titten jag fick på bilden som togs såg då helt okej ut, så det löste sig ju! :)

Jag tycker att det känns jättekul att få vara med på deras annons för salongen =) Och om inte mamma klipper ut den från tidningen kommer jag säkert att göra det själv, hihi!

lev här och nu

Jag tror att det är dom som lever på drömmen om framtiden och bara kämpar för att bygga upp en bra grund för den, väldigt lätt glömmer bort att leva under tiden.

 

Och jag tror att det är dom människorna som ångrar sig i efterhand.

fan så knasigt

haha, jag gjorde en rolig upptäckt för en liten stund sen!

Jag fick en förvirrande tanke och kunde inte komma på om jag hade drömt det eller om det var verklighet, men efter en stund så påminde det mig om att jag hade vaknat inatt någon gång efter 4 för att jag drömt en skum dröm, och att jag då bestämde mig för att skriva ner den.

Och på anteckningen i mobilen står det såhär:

"Kille hämta paket, fick 2, fel.
Kasta silverfärg på varandra
Nya kläder, fräscha kläder förstörda
Mannes väggar torka tolv timmar"

Jag kommer ihåg vissa delar av drömmen, tillexempel det där med silverfärgen och att våra fräscha kläder blev förstörda, och jag minns att raden "Mannes väggar torka tolv timmar" hade någonting med silverfärgen att göra. Men jag tror dock inte att just Mannes namn hörde dit över huvudtaget egentligen, för jag kan inte koppla ihop det med varken silverfärgen eller drömmen, för vi har aldrig målat hans väggar eller någonting sånt. haha.. ja, skumt var det iallafall!




Det som sen också var jävligt skumt var att, den drömmen som gav mig den förvirrande känslan, var inte den drömmen jag skrivit i anteckningen om. Och drömmen jag drömt innan eller efter (för det minns jag inte), ja det var ett TYDLIGT TECKEN på att vi faktiskt bearbetar vissa tankar och känslor i sömnen. Aldrig har jag haft en dröm som så tydligt visat det.

För jag har i några dagar nu funderat på om jag ska eller inte ska göra en sak, och i drömmen gjorde jag det, vilket ledde till att jag fick precis dom känslorna som jag vill undvika. Ångest över att jag tagit fel beslut, till och med känslan av att jag ville vända tiden och göra det ogjort.

Och med hjälp av den drömmen VET jag nu hur jag ska göra. Eller, rättare sagt, jag vet vad jag INTE ska göra. Och det i sin tur blir svaret på vad jag ska göra eftersom det bara finns två alternativ.



Vi människor är fan fantstiska! Hur fan kan vi hjälpa oss själva, I SÖMNEN!?

lyrics

And everyone I met has made me what I am today
And every choice I made has led me here today

what a great start

åh vad jag älskar att få kommentarer i mina inlägg :) Det är det bästa av allt när man loggar in för att skriva något nytt! Det är absolut någonting jag själv ska bli bättre på, att GE dom, eftersom dom flesta förmodligen tycker att det är kul att FÅ.


Onsdagar är underbara.
Jag sov nästan 13 timmar inatt, snozade desutom i 2½ timme med 5 minuters mellanrum. Hur är det äns möjligt!? haha !

Sen så har jag inte ens klätt på mig än, sitter fortfarande i morgonrock. Har sett Vampire diaries hela morgonen. Inte förren nu kockan 3 som jag dricker mitt morgonkaffe och börjar göra någotning av dagen. Awesome. Awesome. Awesome!

Om en timme kommer syskonen hit och då ska det frossas i palt. Sen ska jag dra mitt ass iväg till step in, och efter det vet jag inte vad det blir. Antingen "mission X", eller så kanske jag drar iväg och klipper (dock är det inte särskillt troligt). ELLER så stannar jag hemma och fortsätter skriva. Har haft skrivfeber i flera dagar nu!

Hoppas ni andra också får en underbar dag! :)

update on my feelings

change is good, but sometimes it hurts.
kanske kan man kort sammafatta det så?


aja! nog snackat om förändringar, jag börjar nästan bli lite less på mina egna funderingar nu! ;)

___

Min känslor svänger fort och går upp och ner flera gånger under dagarna beroende på hur jag väljer att se på det. Just nu är min största tanke om alltihop att ingenting ont kommer utan att föra med sig någonting gott i slutändan. Man behöver inte se det på en gång, men förr eller senare så kommer det skina tydligt att vi alla gynnats av det på något sätt.

Jag kan redan nu säga många meningar som börjar på "om inte det här hade hänt så hade jag aldrig....." och nu när tiden bara fortsätter gå och gå så kommer det nog bara komma allt fler sådana meningar som ploppar upp i mitt huvud. Så det är den positiva sidan iallafall. För en sådan finns faktiskt alltid! (det är bara svårare att se den ibland)

det vi tar för givet

Samtidigt så behöver vi ju faktiskt upp- och ned gångar för att kunna uppfatta att livets linje inte är rak. Vi behöver ju nedgångarna för att kunna märka att det går uppåt, och varje gång dalarna vänder och börjar skjuta i höjden så uppskattar vi ju förändringarna som det innebär.

Vi behöver berg- och dalbanan, även om den inte alltid är kul.
För efter en dålig förändring så kommer en bra.

Och vi behöver påminnas om alla dessa vardagsgrejer vi tar för givet

Vi behöver den där jävliga förkylningen och vara hemma i nån vecka för att sen uppskatta varje del av att vara frisk. Vi behöver få längta tills dess att man får komma tillbaka till vardagsrutinerna, sånt vi tar för givet. Ja, tänk när du frisknat till från nån jävlig sjukdom och inser hur skönt det är att komma tillbaka till skolan, hur gott maten faktiskt smakar, hur skönt det är att ha på sig det man vill utan att frysa-svettas-frysa-svettas.  Ja det är jättemycket vi påminns om när vi tillfrisknar från en sjukdom.

Motsatser av olika slag är bra för att vi ska lägga märke till förändring, för finns det inget mörker, skulle vi ta för givet att det alltid var ljust och därför inte uppskatta det lika mycket.

Vi behöver vara själv ibland för att uppskatta det när vi sen har folk i kring oss.
Vi behöver vintern för att uppskatta sommaren.
Vi behöver tystnad för att kunna uppskatta ljud.
Vi behöver prylar som pajjar, så vi uppskattar när dom sen fungerar igen.

Sen är det ju hela listan på känslor,
behöver glädje för att känna sorg
osv

Ja, listan kan väl göras hur lång som helst =)
Men nu ska jag uppskatta lite vampire diaries eftersom att mitt nedladdningsprogram börjat fungera igen !


förändringar, övergångsperioder

Fortsätter skriva om changes


Personligen så hatar jag förändringar. För med förändringar kommer övergångsperioder då man ställer sig in, anpassar sig, tar efter och skapar någonting nytt. Och då är det lätt att för en stund tappa bort sig själv.

En förändring innebär att man byter ut någonting och ibland blir det bra och ibland dåligt, visst kan man ofta styra det själv åt olika riktningar, men många gånger ligger det inte i ens egna händer att styra, för ibland är det någon annan som har kontrollen och riktningen bestäms av denne. Och under en förändring så drabbas alltid någon positivt, antingen i det långa eller det korta loppet. Men ibland drabbas också en eller flera negativt.


Förändringar det mest naturliga som finns, det sker hela tiden, överallt och det har alltid varit så. Och även om jag inte alltid tycker om det, så är det ju nödvändigt. Man kan ju tänka sig hur tråkigt allt skulle vara om det var precis likadant hela, hela tiden.


Och när jag tänker på ordet "förändring" så är det nästan bara de förändringar som drabbat mig negativt som jag kommer ihåg. Vilket då gör att (undermedvetet) känns förändringar som någonting dåligt för mig och i sin tur gör att jag gärna backar från dom och försöka lirka mig förbi dom.

Jag är lite rädd för att våga kliva över staketet och undersöka om gräset är grönare på andra sidan. För i grund och botten handlar det ändå om trygghet och rädsla. Vi värnar om vår trygghet och vi försöker undvika att möta våra rädslor. Därför stannar vi gärna och stampar på samma ställe, även om vi vet att det är fegt och att det förmodligen inte är det enda rätta.



Och poängen med inlägget då?

Det blev så luddigt och min poäng ville inte komma fram så som jag ville, därför drar jag en liten slutkläm här!

Jag tycker att man ska värna om och uppskatta det man har, medan man har det, eftersom att det mest troligt kommer att förändras vare sig du vill eller inte.

change

Visst kan det vara lätt att falla tillbaka i gamla vanor, men jag tror faktiskt att människor KAN förändras. Det krävs bara någonting starkt som visar en åt rätt håll, någonting som får en att inse att det är värt att förändras och hålla sig kvar utan att falla tillbaka till gamla mönster.

En viktig händelse, är inte det någonting som alltid krävs vid förändringar?
För om man väljer att förändras, så är det ju för att man upptäckt att någonting med det gamla var fel. Och när man väl insett det, varför då falla tillbaka?

Jag tror verkligen att alla människor kan förändras.
Och därför förtjänar alla en extra chans.


fortsättning

fryser som en jävla jude så jag sitter med leggins, mjukisbyxor, 2 vanliga sockar och 2 par tjocksockar, och ett par stora svarta jävla stövlar i storlek 46, ett linne, en tröja och en stickad tröja på det och ett par tunna skinnhandskar nu när jag skriver.

jag har bestämt mig för att om jag åtminstone blir varm så ska jag fan bli glad. är fortfarande så arg att skulle kasta allt jag kom åt ifall någon skulle komma och försöka prata med mig. Jag kan ju fan inte vara normal

- warning - sån där jobbig pms

Jaha, jag vet inte vad jag har lust att skriva här idag. Är på asdåligt humör för tillfället. Vill bara klaga på hela världen, men mest på mamma för att det ska vara sååå jävla svårt att hitta afrikanska kryddor. Blir bara irriterad på att hon vrider sanningen och unviker att säga: JAG ORKADE INTE FARA TILL AL FUCKING WARKA FÖR ATT KÖPA KRYDDOR, JAG ÄR TRÖTT OCH TYCKER ATT DU KAN FÅ LAGA AFRIKANSK MAT NÅGON ANNAN DAG.

Men istället säger hon "det fanns inte", "jag hittade inte" , "använd av kryddorna vi har hemma istället"

Ska det vara afrikanskt så ska det TAMEJFAN vara det, inte nått jävla halvdant hemmagjort kokihop. satans fan.

åså kommer hon in nu precis när jag skriver och gormar till det ännu mer och gör mig ASFÖRBANNAD. Och jag känner hur jag bara vill spängas och kläcka ur mig alla nedbrytande ord jag kan komma på. Så jag skriver in "soilwork" i spotify eftersom den musiken dämpar fula ord effektitvt, MEN DÅ GÅR SJÄLVKALRT REKLAMEN IGÅNG. Och jag genomlider reklamsnutten för raw, men SEN KOMMER EN TILL JÄVLA REKLAM SOM KÄNDES SOM JÄVLA ÅR OCH DAR OCH JAG VILLE BARA SLÅ SÖNDER NÅGONTING. Pallade inte sitta tyst och skjuta fram mitt frispel dom där extra sekunderna, så jag sprack.

Men det var inte mitt fel
äckelspotify

Jag är sådär SATANS JÄVLA FÖRBANNAD just nu att jag lätt skulle kunna radera spotify med alla mina nya playlists om jag inte hindrade migsjälv. FÖRBANNADE JÄVLA ÄCKELREKLAMASNMDBJ QWIAVGU QWFÖ !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1



åh jag är så jävla förbannad så jag vill grina för jag kan inte få utlopp för skiten. jävla fittskit. Tröjan kliar för alla småhår som fastnat på den under särklippningen idag, mina högtalare brusar för att dom inte pallar det höga ljudet, jag stavar fel så jag får gå tillbaka och rätta hela tiden, tar en klunk kaffe och det visar sig ha svalnat, kliar på ryggen dit jag självfallet inte når att klia, Vad vill världen mig? :@

en skotertur

Idag var jag ute med skotern för första gången i år :)
Jag, arvesen, niklas och jörgen.

Först for vi till Gruvberget, men det var fullt med folk där, så vi körde vidare och placerade oss på svedjefortet istället :)

Jörgen är från "Soliga söder" och jag, arvesen och niklas är från "Fina fagge".
Och vi diskuterade lite över utsikten man får då man står på svedjefortet.
Utsikten man får FRÅN fina fagge ÖVER soliga söder.
Det går väl jämt ut då?

Utan fagge skulle man inte se att söder var fint ;)





Pojkarna sågar upp lite ved vi hade med oss.


Niklas fixar elden!


Jag och elin väntar på grillglöden så vi kan grilla pinnbrödet och falukorven!


smaskens ;) hihi

dom första tårarna

Jag tog med mig ett anteckningsblock till bussen idag och skrev ett brev av mina tankar.


jag saknar dig.

- Will we rise again?

 

Jag vill känna mig självsäker och trygg, men ibland är det inte så lätt. Jag har alltid haft dig att luta mig mot om jag behövt, men nu är jag själv. Jag har ingen att vända mig till som jag litar på som dig. Ingen att öppna mig för.

Nu står jag här för första gången på egna ben. Säkert är det nyttigt för mig, men ibland blir det tungt.


Igår lät jag dom första tårarna falla.

 

 

Säkert finner jag en lösning som kommer göra det enklare för mig.

Eller så vänjer jag mig.

 

Men tills dess kommer det att vara tungt ibland.


another swing

Innan visningen hann jag gymma på step in och ta en liten shoppingrunda i luleå. Var in på cubus en sväng och inhandlade den här tröjan som var på rea :)



Sen när jag kom hem från luleå så gjorde jag middag, stekte kött och gjorde quaccamole. Sen for jag iväg till överaskningsfesten som hölls för Elina! Var kanske 20 pers där eller något sånt, men inte så många jag kände :)

men här sitter iallafall Arvesen, Tove, Frida och Elina :)



nuuuuu, ska jag som inte lägger ner pengar på dricka ikväll -  äta mitt godis och dricka min vanilla coke! Antingen så ska jag slå igång nått avsnitt av vampire diaries eller sitta och skriva. Vi får se :)



Hoppas ni får en bra kväll ni också :)

säsongens inne frisyrer

Idag var jag i luleå på en visning med kändisfrisören Patrik Lernberger, han som har "gör om mig" i Go kväll på svt.

Grymt jävla bra var han, 5/5 !
Riktigt underhållande, och hans improviserande var klockrent.
Helskön kille!











onödigt vetande

Idag var det prick 5 år sedan jag hade min första fylla och spydde ner Arvesens soffa, badade i mitt egna pjuk och blev hemskjutsad för att drömma hemska mardrömmar om min hamster och sedan vakna dagen efter med geckel i håret och den absolut första bakfyllan.

Ja, och anledningen till att jag vet datumet är att min mammas syster dog i samma stund som mamma lämnade hennes dödsbädd för att hämta sin fulla tonårsdotter..

Taskig tajming :/




Gammal bild från en dagbok.

jag säger som gert fylking - äntligen!

Det känns helt fantastiskt för mig just i den här stunden! Jag rensade luften mellan mig och en vän idag, och medan jag skrev precis vad jag kände, så ploppade det upp okända sanningar, okända svar, i mitt huvud. Och det känns bara som en enorm lättnad nu. Helt fantistiskt.

Minns ni vad jag skrev i min års-sammanfattning?

värst i år
Det värsta det här året har för mig varit att se människor i min närhet må dåligt. Det har totalt brytit ner mig i perioder. Allt medlidande, ja jag tas totalt över av det. Det känns ofta som att jag tänker på allting ÅT alla andra. Så det har stulit extremt mycket energi från mig. Det är helt sjukt egentligen. Men det är ju ingenting jag har kunnat göra någonting åt, eftersom att känslor kan man ju inte styra. Frågan är vad jag lärt mig av det.. Och det vet jag faktiskt inte. Inte än åtminstone."

Men idag, för inte länge sedan, så kom jag på det, jag kom på vad jag lärt mig av det!
Jag har, tack vare det som hände för två veckor sedan, äntligen fått förståelse över någonting som i framtiden kommer hindra mig från att någonsin låta mig tas över av andras känslor. Och jag har dessutom kommit på en sanning om mig själv, och bakgrunden till den. Vilket betyder att den egenskapen som jag på vägen hit trodde att jag tappat, har chans att åter födas på nytt eftersom att jag FÖRSTÅR nu.

Ja, jag ser ju hur sjuk i huvudet jag låter nu när jag skriver, tro mig! Men att i 4½ månad gå igenom en massa saker, utan att veta VAD JAG SKA TA MED MIG FÖR LÄRDOM AV DET, har känts svinirriterande för mig. Och jag har funderat över det jättelänge, grubblat över vad det var för nytta med allt ihop om jag inte lärde mig någonting.

Men nu vet jag. Nu äntligen!

Kan du inte vara nöjd NU, så kommer du inte kunna vara nöjd SEN

Vi måste uppskatta det lilla för att kunna uppmärksamma att det ökar. Ja, för annars fortsätter vi bara att sträva efter mer och höjer ribban utan att glädjas då vi faktiskt uppnått någotning.

 

Vi måste sluta putta fram lyckan hela tiden och iställer leva här och nu.


se upp!

En person som slutat tro på sig själv, sätter inte upp nya mål.

Och sätter man aldrig upp några nya mål för sig själv så känns det aldrig som att man lyckas.

 

Därav fortsätter känslan av misslyckande.

Det som känns bra, eller det som är bra?

Jag vill så gärna träffa dig. Krama dig. Säga att allting är okej.

Men samtidigt så är kanske inte det de bästa jag kan göra på lång sikt. Ja egentligen borde jag säga att jag inte accepterar det här, och på så sätt driva dina tankar åt rätt håll.

Men det är svårt. Och jag är kluven.

Hur som helst har jag ju ändå ett bra tag på mig att bestämma mig för hur jag ska hantera det. Det är ingenting jag måste komma fram till idag eller imorgon. Men snart.


värt att putta det framför mig?

Åh, jag har haft en tanke som legat och gnott i huvudet på mig nu jättelänge. För ett år sedan så anmälde jag mig via internet i donationsregistret, alltså att jag donerar mina organ efter att jag dör.

Men jag kommer inte ihåg om jag kryssade i rutan att dom även får ta mitt skinn och mina ögon haha.. och jag vill försäkra mig om att jag inte valde det.

Och nu vet jag inte hur jag ska kolla upp det, och det krävs för mycket energi för att ta reda på hur jag ska gå tillväga..


Men å andra sidan är det ju "ett senare problem"
eftersom det inte drabbar mig före jag dör ><  hmm.. what to do?

HVFR

har glömt skriva om lektionen vi hade i tisdags eller när det nu var.

Vi satt i teorirummet och såg på modevisningar, men ljudet var från en bärbar dator så det hördes knappt. Då stormade några ettor in i salongen och visste inte om att vi satt i teorirummet, så dom pratade ganska högt. Och läraren hyschade åt dom att vara tyst. Sen kom vi på att det spelade ju inte så stor roll eftersom att vi ändå inte lyssnade på någonting, vi tittade ju bara och satt knäpptysta. Jennie sa då ironiskt "Sssch! Vi sitter och lystnar på tystnaden!"

(Btw, lägg märke till att våran lektions innefattning var att se MODEVISNINGAR. Är det awesome eller vad?)


Och sen då, våran nya roliga uppgift!


Vi delades in i grupper 2 och 2, och så skulle vi få en docka att göra en häftig förändring på, klippa precis hur vi vill och välja bland alla Igoras färger!

Lärarna hade 3 svarta sopsäckar fyllda i dockhuvuden som dom tömde på golvet, sen sprang vi alla och fightades som blodtörstiga hundar. Hel galet var det!

Jag och Clara jobbar tillsammans i det här arbetet och vi fick tag i den här dockan som inom snart kommer få en REJÄL makeover!



Innan vi börjar klippa och färga ska vi skissa upp frisyren, visa alla klippsätt vi ska använda och sen även placera ut hur vi ska lägga färgerna.

Eftersom att Clara var sjuk under andra lektionen vi hade, då vi skulle starta, så har jag skissat upp den designen som vi snackade om att göra. Men vi får väl se hur det blir i slutändan!

Såhär ser en struktur teckning ut för oss frisörer, där det framgår alla klippsätt. Jag tror inte att ni förstår någonting egentligen, men jag har ju någonstans där i mitten ritat så ni kanske ändå ser lite grann hur det är tänkt.





Såhär ser en klassisk herrklipp ut på en struktur teckning, och med hjälp av färgerna framgår det vilket klippsätt vi använt på vilket ställe :)


från 7 till 17 - 10 år i ord

Jag älskar verkligen att skriva. Förutom bloggen så skriver jag ner alla personliga känslor och funderingar i ett word dokument också. 51 a4 sidor har jag skrivit där sen i december.. Sen skriver jag ju då och då i mina handskrivna dagböcker också.

Skrev första gången när jag precis fyllt 7 år, och sista boken skrev jag i senast förra veckan. Och den här samlingen är det mest värdefulla jag har och det första jag skulle tänka på om det började brinna i huset.

Här finns äkta uttalanden om hur jag upplevt olika situationer i mitt liv. Här har jag skrivit om framtidsdrömmar, om hat och kärlek, om vänner och mig själv. Ja här finns allting. Om man öppnar mig från insidan så står svaren skrivna någonstans bland alla dessa sidor.




Tiden och vad vi väljer att göra med den

Förut gick jag omkring och kände mig stressad och fick hela tiden känslan av att jag väntade på någonting, och jag enkelt sagt hatade att vara själv, för jag kände mig hela tiden rastlös, som då man fixat sig klart och sitter hemma och väntar på att dom där 3 minuterna ska gå så man kan promenera iväg till bussen utan att behöva stå i kylan och vänta. Den sortens rastlöshet, att det inte var någon idé att börja med någonting eftersom att jag hade begränsat med tid.

Så var det hela tiden, så istället för att njuta av stunden då man kan välja precis vad man vill göra (läsa, skriva, måla naglarna, laga mat, städa, bada bastu, ta en promenad)..  ja istället så till exempel satte jag mig alltid vid datorn och läste bloggar eftersom att det inte alls var särskillt intressant och jag visste att jag kunde sluta med det på en gång om det skulle dyka upp någonting annat jag skulle göra.


Ja, istället för att ta vara på min egna tid, så fördrev jag den bara. Jag hatade den och ville bara bli av med den eftersom att den bara kändes jobbig då den var tom.

Men egentligen är ju tiden aldrig tom. Man väljer ju själv om man vill att den ska vara tom eller inte.

Jag pratade i telefon igår med min faster, och vi kom in på det här ämnet, att njuta av nuet.
Och hon berättade att för kanske 40 år sedan så hade hon ett sånt där njuta-av-nuet-minne som hon förmodligen aldrig kommer att glömma.

Och jag tror att vi alla har några sånna där riktigt fina stunder då vi bara kopplat av, stängt av huvudet och bara njutit av stunden medan den varade. Kanske visste vi att vi aldrig skulle få igen den, så vi uppskattade den extra mycket, eller så bara insåg vi skönheten i att koppla av på riktigt och hindrade all oro, alla negativa tankar från att strömma och istället bara kände lyckan?

Det första som ploppade upp i mitt huvud efter att min faster berättat sin historia, var en sommardag för många år sedan nu.

Jag var 13 eller 14, och sommaren hade precis kommit och var sådär i sin härligaste tid, då man hade hela sommarlovet framför sig och inga bekymmer eller jobbiga måsten, bara lååång ledighet.

Och själva minnet var då jag, manne, ante, moa och hansson satt ihopträngda i en liten röd bil, vi spelade jätte hög sommarmusik med en massa bas, alla var glada och vi hade haft det skitkul under dagen. Vi kom körande på vägen som går från shell till ica här på erikslund. Solen var på väg ner, och man skymtade den bakom träden långt långt borta. Allting lyste i gult och sjön stod vindstilla och speglade tillbaka ljuset. Jag minns att jag satt där med ena foten på sätet så att jag kunde stödja armen på knäskålen och sen sätta hakan på handen och så tittade jag bara ut mot sjön. Tanken slog mig då att "fan det här är nog ett ögonblick som bara kommer en gång, och tänk om några år hur mycket jag kommer sakna den här tiden och den här känslan", så jag satt där och tittade ut genom fönstret och lyssnade på sommarmusiken och njöt av stunden medan jag hade den, eftersom att den snart skulle vara över.

Det gäller att inse storheten i ögonblicken för att kunna göra känslan oförglömlig. Jag menar, lika gärna hade jag ju kunnat sitta med ögonen på mobilen och knappat ett sms under dom där 2 minuterna utan att uppmärksamma känslan.. Tänk vilken jävla förstörare det hade varit !

__


Och tänk så ofta vi alla klagar på hur lite tid vi har. Men det stämmer ju inte, vi alla människor har precis lika mycket tid, det enda som skiljer oss är vad vi väljer att göra med den. Dom som klagar på att dom har "för lite tid", prioriterar den bara fel. Det är lätt gjort, att vi glömmer prioritera det vi VILL göra och istället bara gör det vi "måste" eller "borde" göra. Eller gör vad alla andra vill att vi ska göra.

För om vi för en stund funderar över hur många saker vi lägger ner tid på som vi hade valt bort om vi visste att vi skulle dö om 1 månad eller 3, ja om vi tvingades prioritera.. Ja, vad är det då egentligen som hindrar oss från att prioritera bort det redan nu?




Och det jag inledde inlägget med att skriva om - att jag förut alltid kände mig stressad och rastlös när jag var själv, det har jag tränat bort. Nu slösar jag inte bort min tid lika mycket, utan istället försöker jag ju fylla ut den med sånt som jag faktiskt tycker om att göra. Och då blir tiden då jag är själv – också värdefull. Den känns inte meningslös och bortkastad och jag känner mig inte ensam bara för att jag är själv.

 

Någonting jag har lärt mig på vägen då är helt enkelt

skillnaden på att vara själv och att vara ensam.


tankeställaren

Om jag kunde bestämma så skulle jag bestämma att det skulle bli högst läsarantal någonsin på tankeställaren jag skrev i förra inlägget.

För fan så jävla viktigt det är att vi alla uppmärksammar oss själva. Tittar på oss själva från någon annans ögon. Lyssnar på hur andra beskriver oss. Och att vi sen vågar erkänna våra brister, vågar förändra.

Ja, jag önskar att alla skulle orka läsa tankeställaren i förra inlägget.

Hur är du, och hur är din mamma och hennes mamma? har ni någonting gemensamt?

Under hela mitt liv har jag aldrig vågat visa känslor här hemma eftersom att det varit någonting man bara inte gör hemma hos mig. Jag vet inte hur vanligt det kanske är, men jag har iallafall genom hela mitt liv tyckt att det suger. "Förlåt" är heller ingenting som förekommer hemma hos oss. Nej här är vi alla perfekta! Och skulle man fråga alla pappas arbetskollegor eller alla mammas vänner, så skulle dom garanterat tro att våran familj alltid varit perfekt och alltid hanterat kris situationer på rätt sätt!

För i våran familj vågar ingen stå för sina misstag och därför säger vi aldrig förlåt. Och därför skäms vi för våra kollegor och vänner så pass mycket att det är en omöjlighet att erkänna att vi (precis som alla andra familjer) - inte är perfekta.

Men nej, jag har växt upp med människor som till och med ljuger för sig själva. Som är livrädda för att öppna ögonen, livrädda för att kliva ut ur bubblan och SE att allting är inte perfekt. Livrädda för att ens erkänna för sig själv att man inte varit bäst i världen alla gånger, att ibland har man faktiskt gjort fel.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag första gången såg igenom hela skiten. Förmodligen så fick jag aldrig ut orden rätt så att någon annan kunde uppfatta att det var så här jag såg det eller så att jag kunde skriva ner det någonstans i mina dagböcker, men jag tror att jag i många, många, många år SETT att det är så det har varit.



Och motvilligt har ju det varit egenskaper som följt med mig. Jag har fått jobba stenhårt för att bli bättre än dom som fostrat mig. Förut var det en total omöjlighet för mig att svälja min stolthet och säga förlåt. Förut var det en omöjlighet för mig att öppet prata om känslor och berätta hur mycket någon betyder för mig. Förut levde jag lite bakom ett skal kan man säga, jag var lite för trångsynt för att vilja inse att det inte alltid är "alla andra" som gör fel.

Jag har blivit bättre på alla dom där punkterna, men självklart har jag ljusår framför mig tills jag når den personen jag skulle vilja vara. Skulle vilja våga vara.

___

Jag tycker att det är så fascinerande hur uppväxten sätter spår i alla oss människor. Hur mycket vi OMEDVETET tar efter våra föräldrar. Principer och beteenden. Många gånger tror vi stenhårt på någonting men kan inte riktigt sätta fingret på varför, och då är oftast ens föräldrar och uppväxt svaret.

Ta till exempel då jag var liten, det var en period då några av mina kompisar började rida och jag ville så himla gärna får börja jag också. Men mamma och pappa tillät mig inte det eftersom att dom själva inte alls tycker om hästar. "Nej usch, hästar luktar så illa!" sa dom hela tiden. Och vad resulterade det i några år senare? Ja, jag hatade ju hästar.. Och varför då? ... jaa.. dom luktade ju så illa.
Och ändå hade jag säkert aldrig riktigt känt hur en häst luktade.



Egentligen springer vi alla omkring som minikopior av våra föräldrar tills vi kommer på oss själva och sen medvetet förändrar oss.

Har ni tänkt på hur lätt det är att säga "si och så ska jag INTE göra/vara/lära mina barn!" Och hur sällan vi hör "Så som mina föräldrar gjorde i det och det läget SKA jag också göra med mina barn". Ja, vi uppmärksammar ofta vad som varit fel eller vad som fattats.

Men om du då tänker ett steg bakåt, på din mormor, gjorde hon samma sak som DIN mamma? Och betyder det då att din mamma aldrig uppfattade vad hon tyckte var fel i sin familj? Eller kanske uppfattade hon, men tänkte aldrig på att hon gjorde likadant?

Ja man måste ju kolla på sig själv med öppna ögon för att först kunna uppmärksamma om någonting behövs förändras. Annars märker man det ju inte, och då kan man ju inte heller förändra sig. Och ofta förs det då vidare till nästa generation.

Många människor är ju rätt och slätt livrädda för att ERKÄNNA sina egna brister, ja till och med finns det ju jättemånga som blundar för sig själv. Någonting som ofta följer med dom människorna som svansen på katten är ju att skylla ifrån sig på andra människor.

"Nej, jag gör aldrig fel!"
"Nej, jag ljuger aldrig!"
"Nej, det finns INGENTING jag vill förändra med mig själv"

Alla gör vi fel, alla ljuger vi ibland, alla vill vi förändra NÅGONTING med oss själva - för INGEN är perfekt och det finns ALLTID bitar man behöver jobba på!

Människor som inte kan erkänna sånt, ja dom blundar helt enkelt för sig själv.

Och det tycker jag är sorgligt.

Vad ska man då göra? Det är ju ingen idé att diskutera med någon som ändå har bestämt sig för att inte öppna ögonen. Någon som redan har bestämt sig för svaret.

"Nej det är inte jag som gör fel, det är ju du!"

Förmodligen gör vi båda två fel, men kan man åtminstone erkänna det för sig själv så man kan ju förändra det till nästa gång. En person som inte öppnar ögonen fortsätter ju med samma beteende år efter år efter år.

Men nej, det är ju inte henne det är fel på, det är ju ALLA ANDRA.

eller hur var det?

the childhood fades away

Har varit på födelsedagsmys hos tove ikväll. Tog kort på två söta brudar som har siffran 18 gemensamt. Fy så jobbigt det känns att måsta be dom köpa cigaretter och snus till mig i typ 8 månader till. Dessutom bli lämnad på festerna när dom pyser iväg till krogen.

Nej fy.. ska gå och rycka morsan i örat för att hon födde mig 8 månader för tidigt...


the times are changing all the time

haha... jag gick tillbaka ett år i min blogg och läste. Shit, jag känner inte alls igen mig själv längre. Livet är ju upp och ner, snevridet och tillbakavänt. 

Läste just:
"only time can tell. För ingen kan veta vars man står om ett år.
Man har ingen chans att förutspå, för det krävs så lite för att förändra så mycket."

Och jag hade ju fan trillat av stolen om jag hade för en sekund fått se in i framtiden, idag, 1 år senare. Hur OTROLIGT fort det kan vända. Så sjukt många vägar i livet man själv och andra hinner välja under 1 år, som påverkar ens eget liv.

Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat gissa mig till hur 2009 skulle visa sig bli.





Ändå rätt kul i efterhand, haha..
Jag trodde att jag hade upplevt mycket, men ändå fanns det en hel ny värld att lära känna! Och det får mig att tänka på hmm, hur kommer 2010 att bli då? Hade varit så spännande att få kika fram ett år. Ja fyfan vad spännande det hade varit!

Tänk om jag fått glasögon, förälskat mig i läsning och skriver matte ekvationer på post it lappar utspridda över hela huset?

Tänk om jag fått långt blont hår, börjat sola solarium dagligen, klä mig i tajta försmå kläder och inte äter annat godis än klubbor?

Tänk om jag blivit polare med någon hästfanatiker så jag själv börjar älska hästar och spenderar mina vardagar i stallet? Kanske skaffar egen häst och har det som min mening med livet?


Tänk om mitt liv blir preeecis så som jag vill ha det? Tänk om mitt liv kommer kännas fulländat? Tänk om jag hittar min mening i livet? Tänk om jag kommer känna mig som världens lyckligaste människa?


Ja, tänk så många vägar det finns att gå!
Nu på förhand kan jag då säga att det spelar ingen roll vad jag än väljer att göra, bara jag älskar det!

BARA JAG ÄLSKAR DET.

Jag avundas dom som hittat sin grej. Jag vill verkligen hitta min nu, någonting som JAG brinner för! Blev astaggad av att skriva det här inlägget faktiskt. Jag hoppas att 2010 bär med sig någonting som så småningom leder mig till "min grej". Hoppas, hoppas!



long time ago




Här var vi ganska blåögda och ingen av oss hade upplevt världen än.

perfekt söndag

Tjohej!

Idag har jag varit till äldsta brorsan och klippt två av deras barn. Första gången jag klippte med maskin på egen hand, alltså hemma utan lärare eller handledare att vända mig till (H) Känns superbra att veta att jag klarar det på egen hand nu utan problem :)

Använde maskinen på sidorna och klippte in överhåret med kniv. Det blev skitsnyggt och kul var det också :)


Sen var det dags för grillning! Jag visste inte att vi skulle grilla efteråt så jag kom ju i finjackan och leggings och dessutom trasiga skor som INTE ALLS ÄR TILL FÖR ATT GÅ I SNÖ MED. Så jag hade ju isfötter när jag väl tagit mig till grillplatsen. Men det löste sig ju eftersom att elden redan var tänd ! :)


Brorsan, hans fru och yngsta sonen :)




Brorsan och två söner :)


Jag tyckte det var skitmysigt, hoppas på att jag kan komma mer välklädd någon gång och grilla med dom så man kan leka i snön med barnen :) Eller fara till pagla och åka pulka, fan vad kul det hade varit! :D

ledig ledig ledig

Jag vill vara ledig ledig ledig bara sitta brevid brevid brevid
inte göra nånting' nånting' alls bara göra nånting' nånting' nice

Ge mig inge ansvar ställ inga krav, jag vill bara dansa o ha det bra
ställ inga frågor du får inga svar, det räcker me dom plågor som jag redan har
säg inte till mig vad jag ska göra, för vad du än säger kommer du förstöra



Stängde av låten ganska snabbt eftersom det är skönare att blunda än att stirra sanningen i ögonen.

Jag vill inte påverkas. Och jag försöker att undvika, men det är omöjligt.
När tankarna kommer ikapp så fastnar jag lätt i medkänsla och låter det förstöra annars bra stunder.

.

Det har inte ens gått länge än, men ändå är det de längsta någonsin.
Om en vecka är "det längsta någonsin" dubbelt så länge,
men det kommer fortfarande att vara det längsta någonsin och det bara fortsätter taaaaa tid. Snart är vi väl uppe i en evighet?


Det vore fucked up att blunda på riktigt och låtsas som att allt är som vanligt. Men fan så skönt det skulle vara. Det kommer utan tvekan att vara ett val jag gör endast för din skull.

Eftersom att jag förmodligen kommer plågas av att veta hela sanningen.
Att få fakta på mina antaganden.
Jag vet ju att det kommer svida hårt och följa med mig i varje tanke,
men min fulla förståelse skulle betyda mycket för dig.

tjejkväll

Har haft en toppenkväll :)
Jag bjöd hit några tjejer på middag. Jag hade gjort tacos, med olika dipper till. Och kladdkaka till efterrätt.

Först åt vi då middagen, jag, arvesen, poromaa & linnea. Sen spelade vi Alias (ordgissningsspelet) tills vi smält maten lite grann. Sen dukade vi fram kaffe och kladdkaka med vaniljgrädde som vi smaskade upp innan vi drog igång nästa spelrunda.

Sen testade vi det spelet som arvesen fick i födelsedagspresent av oss brudar. Det var askul! Man var tvungen att samarbeta och röra sig jätte mycket. Fysiska övningar tillsammans med kluriga tankeställare. Tillbehör till spelet var en ärtpåse, en boll och ett resårband som man fick använda till varje uppgift =)

Efter det var vi rätt slitna så då blev det att sitta i köket och surra om allt från pinsamma tonårsupplevelser till tatueringar. 

Jag känner mig jätte nöjd. Det blev verkligen en riktigt bra kväll !

en vinterdag

Min kamera pajjade igår, så nu kommer det kanske bli tomt på bilder framöver, vi får se. Kanske jag börjar använda mer av mobilkameran istället?

Jag ville så gärna ut i det underbara vädret idag men kunde inte komma på nått att göra, så det slutade med att jag frivilligt skottade bort 1 meter snö från hela altanen. Sen la jag mig i den stora snödrivan jag skapat och låg och kollade mot den klarblå himlen och filosoferade i en kvart. Skitmysigt faktiskt :):)




looking back, way back

Vi snackade lite häromdagen om hur vi saknar din rutiga skjorta, ditt hår som du hade sprayat åt alla håll så det såg förjävligt ut, ditt skrikvita leende och till och med din jobbiga sverigemusik.

Jag undrar hur länge vi kommer sakna dig
och jag undrar om du kommer vara den vi har saknat, när du kommer tillbaka.


friendship

Arvesen och jag, i september :)


skaburbian memories

Idag hade jag hål i 2½ timme, så jag gick till bibblo och lånade mig en skön bok, köpte varm choklad och satte mig i en fotölj lite avlägset och kopplade av. Hade med mig lite vindruvor som jag smaskade på också. Skön start på dagen! :)

Nu har jag kommit hem, ska börja göra mig klar. Ikväll ska jag till luleå med mina partybrudar! Först förfestar vi hos poromaa och sen ska vi bodentjejer iväg till whiteparty. Får väl se om det blir en massa dans eller vad det är som väntas. Skaburbian ska ju iallafall spela, och det blir tredje gången jag ska se dom! :))


Alltid då jag drar på en låt med dom så tänker jag direkt på dom varma sommarkvällarna jag cyklade på min blåa rakethoj längs med sjön vid rimi, påväg till brorsan. Kände alltid den där härliga sommarkänslan av att allt var perfekt och att jag lika gärna skulle kunna ta en omväg för att få njuta av känslan lite extra. 

Jag tog aldrig någon omväg, men varje kväll jag for där på min blåa basse så slog jag alltid igång Skaburbian för att få den där känslan. Alltid.

Nu är det ju inte jag på cykeln, men det är den enda bilden på min älskade cykel =)


rummets lilla förvandling

Såhär såg mitt rum ut innan jag gjorde om









Och så här ser det ut nu när jag fixat och trixat klart.












time changes all the time

Att känna sig osäker när det kommer till förändringar, tror jag att vi alla människor har gemensamt. Det innebär ju att man byter ut en trygghet mot en kommande som man inte har någon aning om vad den kommer visa sig innebära.

 

Och okunskap skrämmer nog oss alla.

från en annans perspektiv

Jag tänker ofta på hur "du" tänker om det jag skriver om allt detta. Som också påverkat dig, liknande som det påverkat mig. Kanske känns det för dig som att jag överdriver, men kanske är det även såhär du skulle uttycka dig om du satte dig ner och skrev? Jag vet inte.

Jag skriver utifrån min vinkel och utifrån hur det påverkat mig. Visst låter det ibland mer dramatiskt än vad det kanske är, men ofta är det också så det fungerar i min hjärna när jag tänker på det.

Och för mig var det precis lika dramatiskt från början till slut, så jag dramatiserar det nog inte i efterhand heller. Men än en gång kan det vara eftersom att jag ofta tittar på det hela från betraktarens ögon och inte alltid från mina egna.

en skrivares innersta tankar

10/12 2009

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte bli av med er båda samtidigt

Åh vad jag önskar att jag bara kunde lämna allt, men jag kan inte lämna er bakom mig eller lägga över ansvaret på någon annan.

 

Jag har varit med längst och jag känner, eller kände åtminstone, er bäst och jag är väl den som kan göra någonting. Jag inbillar mig att jag kan göra någonting i alla fall. Jag går och försöker komma på exakt vad, men jag kommer aldrig fram till det och nu har det bara spårat ännu jävla mer och jag inser att jag inte gjort ett helvetes jävla skit. Hur bra är jag på en skala? Jag skäms fan över mig själv

 

"TRYGGHET UTAN ATT DET BLIR TRÅKIGT"

Samma helg som jag kom fram till att det var svaret på vad jag sökte, så vände det. Fort gick det dessutom. Jag vill fortfarande samma sak, men det jag upptäckte då var att där jag stod fanns allt annat än trygghet. Nej, tryggheten hade jag inbillat mig.

 

Sen skrev jag "Jag vill hitta en plats där jag kan hitta mig själv".

Jag visste nog redan då jag skrev det, att där jag stod fanns det ingenting att ta. Ville jag utvecklas, var jag tvungen att dra. Men ångesten som tanken innebar, var för stor för att jag skulle orka möta sanningen face to face. Jag puttade fram ett jobbigt måste.

 

Tillslut lämnade jag. Eller som i mina egna ögon: Tillslut svek jag.

 

Och jag då skrev jag såhär:

Men jag vet att jag en gång kommer att ångra det valet jag gör nu eftersom att det kommer innebära att jag någon gång kommer att missa det tillfället då jag hade kunnat hjälpa. Förändra framtiden. Men stannar jag längre så kommer jag fortsätta må upp och ner och piss för det mesta. Jag måste dra, jag pallar inte trycket längre. Det blev för genomskilnigt och jag inser att det är dags.

 

 

30/12 2009

Jag har blivit en person jag inte vill vara. Jag har insett att det är mycket som är fel och jag är redo att vända på det.

 

Förra gången jag kände såhär så bröt jag upp helt med mitt liv och startade ett nytt.


Jag kom långt. Jag hade mina livets lyckligaste minnen efter det.

Det är värt att vända på det igen. Byta bana.

___

And so I did.

Jag vet att det var det enda rätta, att det var egoistisk kanske, men det var rätt.

 

Och jag hade rätt med det jag skrev om att jag kanske kommer missa det tillfället då jag har chans att förändra framtiden. Men för det borde jag inte känna skuld. För kanske hade jag missat det ändå? Kanske var det inte min uppgift från början?

 

Kanske, kanske inte.

Vilket som, så suger det.


what to think, what to say..

Jag misstänker att anledningen till att jag inte vågar känna efter är för att någonstans tycker jag mig ana att det jag känner är "fel". Ja, för mig så känns det fruktansvärt fel, för jag känner inte så som jag förväntat mig, eller så som jag utifrån sett kanske borde. Och eftersom jag inte kan hitta någon psykologisk orsak till varför det är så, känns det inte alls okej.


Skäms jag över min innersta känsla?
Jag är förvirrad. Jag tror att jag gör det.

what about it?

har blivit förbannat less på all musik jag nött sönder nu, så jag har dragit hem några album med Scorpions. Planerar att nöta sönder deras musik nu ett tag istället ;b
__

Idag på kundmottagningen så klippte jag en mamma och hennes 4åriga son. Jag har fått klippa en hel del barn nu i 2an faktiskt, både bra och dåligt kan jag väl tycka.

När man klipper barn måste man tänka på att göra alla moment mycket snabbare eftersom att barn tröttnar jättefort på att sitta stilla. Och när man ska stressa sig igenom klippningen så hinner man inte lära sig lika mycket tycker jag, och man får inte så många tips och trix eftersom det inte finns tid till det. Det är nackdelen. Och den positiva delen är väl att det är bra att jobba litegrann under den där stressen att det måste gå lite fortare än vanligt och att man tränar på att hinna med alla rörelser ett barn är så snabb på att göra.

Står man med maskinen och ska göra finish i nacken och barnet snabbt böjer sig bakåt för att det kittlas så säger det bara poff och så blir det ett märke, så man måste ha full koll hela tiden och vara beredd på allt!


Jag tycker att det är skitsvårt att vara runt i kring barn, jag vet inte hur man ska vara. Lixom prata gulligullspråk och vara jättesnäll och lekfull typ. Det brukar aldrig bli bra när jag försöker och jag känner mig alltid så pinsam! :P Jag älskar barn och tycker dom är jättesöta, så det är synd att det känns så konstigt för mig att vara runt dom :s Hoppas den känslan försvinner när man en vacker dag själv blir mamma! 


Fuck Lady Gaga ;)

Intressant nyhetsartikel publicerad i Mars 2007 i tidningen Metro.
direktlänk




thinking

Jag har faktiskt förvånat mig själv och snart läst ut en bok som jag lånade av syrran. Jag som aldrig läser böcker! Den handlar om människors beteenden och lite grann om bakgrunden till dom val vi gör. Jävligt intressant, och inspirerande.
__

Satte mig ner för en stund sedan och skrev ner alla mina känslor om en viss person i mitt liv. Hur dom har förändrats över dom senaste månaderna och dagarna. Jag skrev ner allt som jag inte tycker om, för att sen kunna se om det är någonting som går att jobba på eller om det är lönlöst. Ja, vi får väl se. Ska visa honom pappret någon gång i framtiden då ett bra läge dyker upp. Då får han ju för första gången tydligt se hur jag upplever det. Hur han sen väljer att reagera har jag ingen aning om. Jag är beredd att lämna kaoset bakom mig och dra om han väljer att förbise mina känslor runt det hela. Men det kommer han också att få veta.

Sen drog det mig till att tänka på den här andra personen som jag har tänkt förvånansvärt lite på dom här dagarna. Jag började fundera på hur länge du kommer att vara borta. Hur länge det dröjer innan jag träffar dig igen. Och vad jag ska säga när vi väl träffas. Sist jag träffade dig sa jag ju till och med att jag hade velat klappa dig över käften för att du gör mig så besviken, och alla andra också. Den här gången vet jag inte vad jag känner. Jag har inte över huvudtaget funderat någonting alls på vad jag ska säga då jag träffar dig. För även om du satt dig i din situation helt på egen hand och får skylla dig själv till fullo, så är det ju fortfarande synd om dig tycker jag. Och därför är jag jättekluven på hur jag ska reagera då vi ses.

Jag tycker att hela grejen är så jävla tråkig, för det är först nu jag inser att viktiga personer i mitt liv KOMMER att försvinna och det är ingenting som någon kan göra någonting åt. Och det gör mig ledsen.



Trots att jag granskar och analyserar, så är jag ändå osäker. Men jag förstår själv också att det är för att jag inte har hela bilden framför mig och egentligen inte kan sammanfatta mina känslor om jag inte riktigt vet vad det är jag bedömmer.


RSS 2.0