känna på musik

Har ni någon gång (utan att vara ledsen eller förbannad) dragit igång en jätteskön låt på riktigt hög volym, släckt ner hela rummet och lagt er i sängen och bara lyssnat?

Det är då man kan känna den.




Musiken blir underbar och varje låt känns som en ny värld.



and gave it all away

Förra veckan fick jag hem ett brev som fick mig att skratta högljutt, det inleddes med 5 cm stora bokstäver där det stod "TJENARE!" och det avslutades med en gräsligt fult ritad gubbe med stora arga ögon, skäggstubb och pratbubblor där det stod "AAAH!!" Och "hehe!"

Idag fick jag också hem ett brev som jag fick skratta åt, eller åtminstone småfnissa mig igenom! Två a4 blad av personlighet på papper var vad det var! 



Dom här två vännerna har sagt saker som "Men vadå, hur fan skriver man brev? Jag har fan aldrig skrivit brev förut, jag har ingen aning om hur man gör!?"

Men om dom bara visste hur bra dom lyckades säger jag bara!

För båda gångerna då jag lagt i från mig brevet så kom en sån där oidentifierbar tomhetskänsla. Och båda gångerna så blev saknaden som så självklar på något sätt. Precis som ett "Juste!"

Ja, även om det inte var tradietionellt skrivna brev, så var dom felfria, för dom var så personligt skrivna att det kändes som att allt var som vanligt igen för en stund. Ja, det var som en liten flashback, eller flash forward kanske?

Det var äkta och det var precis som annars, fast på papper.
Och det var precis vad jag velat ha i brevlådan.

Världen är sig inte helt olik ändå, bara lite annorlunda?

desperate times demand desperate measures

Har jag lagt det livet bakom mig, eller har jag puttat det framför mig?
Vad vore egentligen smartast? Och vad vill jag egentligen?

Framtiden är oviss och blir inte ofta så som man tänkt sig så jag orkar inte försöka mig på att gissa, men att jag lagt en viss del bakom mig nu - och trivs med det, det är något jag är säker på.

Jag tycker om mitt liv som det är nu.
Jag älskar att jag fått det där lugnet som jag längtade efter så länge och att jag hittat nyckeln till tryggheten som jag letat efter i hela mitt liv.

Ja, jag har kommit SÅ långt på SÅ kort tid.
Tillåt mig att vara lite självgod och få skriva: Jag är awesome.

Jag överträffade mig själv med hästlängder, och jag är faktiskt - stolt.

suddenly it feels like the world is all mine

Idag när jag satt och skrev det förra inlägget så knackar det på min dörr några gånger, till sist ropar jag "kom in!" och då visar det sig att brorsan har kommit förbi med alla 4 ungarna. Jag säger till amanda som står i dörren att jag ska bara skriva klart, så hon får vänta en stund innan hon får komma in.

För när jag börjar skriva på någonting intressant
så faller jag in i någon form av trans, jag stänger ute allt i min värld och blir totalt okontaktbar tills jag är klar. Ibland när jag står och borstar tänderna, är ute och röker, kokar te eller nått annat som inte kräver koncentration så börjar min starka glödlampa i huvudet att lysa och en brilliant idé dyker upp.

Då stannar jag all annan aktivitet och tar mig till närmsta skrivställe. Oftast datorn, annars blir det mobilen eller ett anteckningsblock. Sen varnar jag personerna i min närhet genom att säga "vänta! jag kan inte prata just nu". Eller som idag då min idé ploppade upp påväg hem från bussen efter skolan så höll jag kvar den tills jag kom hem och så fort jag öppnade ytterdörren så ropade jag åt mamma "Hej mamma, jag är okontaktbar nu i några minuter så du vet!"

Jag älskar att skriva.
Och när jag gör det så stannar min värld.





Vad får din värld att stanna?

Misslyckades vi eller tog vi helt enkelt fel beslut från början?

Att motstå frestelserna längs vägen för att så småningom ta sig dit man vill. Det känner vi alla till, eller hur?

Att motstå dom där snygga skorna på rean för att spara ihop pengarna till utomlandsresan, att låta bli blekningsfanskapet för att spara på hårkavlitén så det kan få växa och bli långt, att låta bli tårtan för att inte bryta dieten man påbörjan för att bli smal, att låta bli ciggatetten trots att kroppen skriker efter den, att låta bli att ringa till den vi lovat oss själva att inte ringa till.

Ja, vi har massvis av saker vi måste avstå från för att nå önskad effekt. Att pengarna ökar, bättre hälsa, längre hår osv.

Och när man då har bestämt sig för att nu en gång för alla ska jag fan spara alla pengar jag lägger på skor och istället fara utomlands när summan är stor nog, ja vad gör man då när man ser en prislapp med röd text på dom där superflashiga dojjorna man kollat på i ett halvår och läser "70% rea"?

Man faller för frestelsen!


Och varför har man inte självdisciplin nog till att låta bli?
Mitt svar skulle naturligtvis bli: För att det är värt det!

Ja, när man har bestämt sig och ägnat massor mer energi till att "få sig själv på sin sida" och därmed bestämt sig för att låta bli, och sen råkar man stöta på en så stor frestelse att man inte kan låta bli - Då har man ju någonstans dragit slutsatsen att det faktiskt är värt det.

Då händer det ibland (oftast) att dom där löftena jag gett mig själv om att låta bli frestelsen, faktiskt kan fara åt skogen eftersom det handlade om dålig timing ;) Men vad händer om det dyker upp oemotståndliga frestelser gång på gång och den där utomlandsbudgeten aldrig stiger?

DÅ har man för liten självdisciplin - eller så vill man inte nog mycket!
Men vad ska man då göra?
Jo man tar sig en funderare och bestämmer sig för vad det egentligen är man vill.

Solsemester i Grekland där jag ska ligga i en skön solstol med drinken i handen, varva med att läsa en skön bok och ta tupplurer. Fixa en härligt brun bränna om dagarna och festa på nya ställen varje kväll, för att sen ändå komma hem helt utvilad till kalla sverige 2 veckor senare.

Eller

Ett par svartlackade pumps med 9cm klack att ha till min tighta ljusblå jeans då jag inviger min första krogkväll på 18årsdagen. Ett par höga svarta stövlar med nitar i olika storlekar på som jag kan ha i garderoben för att dom först och främst är en härliga att se varje morgon då jag står och väljer vilka skor jag ska ha på mig under dagen. Ett par bruna stövlar med högt skaft som går ända upp till knäna och en bred 5cm klack, som skulle passa perfekt till min jeanskjol och vita skjorta.. osv!



Vad vill jag egentligen mest? Tycks jag falla för frestelsen av att hela tiden köpa skor för pengarna som skulle gå till utlandsresan, så kanske det är en signal på att jag faktiskt helst skiter i utlandsresan och prioriterar mina impulsköp av skor istället?


Inget val är ju fel, så länge det är det valet som man innerst inne tycker är rätt!


Men när det handlar om dom här (som åtminstone jag själv tycker är) riktigt jävla jobbiga valen: att gå ner i vikt eller att sluta röka.

Sluta röka för hälsans skull känns ju snarare som ett jobbigt måste, och inte någonting jag väljer att göra för att det är vad jag verkligen vill. Och att gå ner i vikt är ju så jävla tråkigt eftersom man inte märken någon skillnad på en gång och att det är så jävla jobbigt eftersom man möter frestelser i stort sett vars man än går.

Men då kommer man ju till den här frågan, är det värt det?
Är det värt hålla sig ifrån alla dom jobbiga frestelserna längs vägen för att så småning om gå ner i vikt?

Om man kommer fram till att "tamigfan, det är ju värt det!" - Då klarar man också av det!
Men kan man inte hålla sig från muffinsen, ja då är det helt enkelt ett medvetet/omedvetet beslut man tagit, att nej jag står faktiskt ut med dom här extra kilona ett tag till. Jag är inte villig att motstå frestelserna än, för att min vilja att gå ner i vikt är inte nog stor än.

Så är det med alling tror jag. Vill vi nog mycket, så klarar vi det!
Men det är hopplöst att påbörja en dramatisk förändring utan att först kommit fram till att viljan är nog stor att övervinna frestelserna.


Lycka till !


ledighet

Igår var jag med syrran, och jag käkade sushi för första gången bland annat (H) Det var varken supergott eller superäckligt, någonting därimellan snarare :) Sen såg vi film och käka godis och satt uppe och surra till 3.

På morgonen idag (12.20) så käkade jag upp resterande godis, drack kaffe och så fortsatte surrandet tills jag tillslut for till step in och träna.

Nu ska jag duscha, käka och sen blir det antingen att dra ut och va social eller ligga inne med den nya boken Finn din egen polstjärna.


Ett citat från den som jag fastnade för:
"Vägen till evig lycka finner du bara om du kan acceptera att ingenting varar för evigt"

Bild på min nya frilla

eller åtminstone färgen :)



Mitt älskade snesudden




överklass-människor

Jag har nog mer eller mindre faktiskt alltid haft den här den här kanske konstiga tanken om att fattiga familjer faktiskt är lyckligare.

Kanske är det en fördom jag har mot dom vrålrika människorna, eller framför allt mot jag-gillar-att-skryta-om-att-jag-är-vrålrik-folket. Jag är faktiskt helt medveten om att det här är en fördom jag har, och jag erkänner det.

Bland annat så irriterar jag mig HELA TIDEN på att att rika människor använder pengarna på helt fel sätt? Snålar in där det borde skickas iväg mer cash och sen öser pengar på onödiga saker. Självklart är det hela bara en bild av vad JAG tycker är viktigt.

Jag tycker det verkar dumt att köpa ett vrålåk, att köpa vrålkläder, att köpa ett vrålhus och allt annat som man kan sätta "vrål" framför. Jag kan inte förstå behovet av att bara köpa materiella ting som visar allmänheten att du är RIK. What's the point? Varför känner så många, så ofta, behovet av att VISA att dom har pengar?

Visst, det är väl deras sätt att identifiera sig. Att -vara- någon.
Det är ju sorgsett egentligen, att känna att det inte räcker med att vara "bara" sig själv. 


Alla ÄR vi nått.
Ofta "är" vi våra yrken tillexempel. Men ibland "är" vi också egenskaper eller intressen vi har, eller tillochmed en del av vårt utseénde.

Exempelvis, den där kassörskan, den där sociala, den där med födelsemärket i pannan eller den där ridtjejen.


Det som dominerar hos oss som person, det som ofta märks av och syns, är ofta det som vi "identifierar" oss som. Och rika flashiga människor som genom att hela tiden visa att dom har pengar, eller pratar om dom dyra sakerna dom köpt, dom indentifieras också som "den där rika".

Är det nått man vill?

Vad händer lixom om aktien plötsligt sjunker jättefort eller om företaget går i konkurs eller om pappa dör och katastrofalt nog inte lämnade arvet till dig?

Vem är du då om du upptäcker att du inte är rik längre?

Att hela tiden visa att man är rik, är också ett sorgligt försök till uppmärksamhet. Och varför det är ett sorgligt exempel på att vinna uppmärksamhet är just för att det inte betyder någonting. Det är så ihåligt och utan det är du tom. Plötsligt slits det ifrån en och då är man ingenting.

Tänk dig den flashigaste människan du träffat. Kanske en vän, en bekant eller en bekants bekant. Föreställ dig att personen plötsligt blev fattig. Vilken total krasch det hade varit för denna människa.

Vem hade hon/han då varit?

Om pengar som flödar är allt personen känner till sen dom var gamla nog att förstå, vad ska hon eller han då prata om, göra, ha på sig.. Om pengar som flödar - plötsligt inte existerade längre. Det är ju som att amputera båda armarna från picasso!


__

Och nu ska jag gå tillbaka till det första jag skrev,
om att jag har fått för mig att fattiga familjer är lyckligare.

Jag har glorifierat fattigdom lite grann tror jag, både på gott och ont. Men det är inte förrän nu när jag skrivit det här inlägget som jag plötsligt förstår vars mina fördomar om rika människor och min glorifiering av fattiga grundar sig.

Varför en fattig familj är lyckligare:
Det är för att när jag tänker mig en fattig familj, så är det i en by någonstans ute i Afrika där dom aldrig sett hur vi i västvärlden lever och aldrig fått känna på hur det är att ha en ekonomisk trygghet. Där är dom vana vid att varje dag ha som mål att överleva. Att undvika att smittas av sjukdomar, att undvika svält. Ja, deras gemensamma mål är nog att skaffa sig mat och rent vatten för att överleva en dag till.

Och i en sån familj, då tvingas man jobba tillsammans. Man lär sig dela med sig av det goda (och uppskatta det lilla som blir över efter att man delat), att tillsammans sträva efter någonting, att hjälpa varandra genom allt från tomma magar och sjukdom till att skydda sig från fiender och att tillsammans leta mat. I en sån familj växer sig tilliten till varandra sig så stor att resten av verkigheten faktiskt går att hantera. Just för att man har en sån enorm trygghet som familjen, mitt i en annars så otrygg verklighet.

Ett plus med att växa upp i den där fattiga byn någonstans i Afrika är också just att dom föds på den totala botten där dom verkligen inte kan falla längre ner. Dom kan alltså aldrig bli besviken eftersom dom aldrig tagit något för givet. Just för att dom aldrig har fått smaka på det goda, aldrig fått uppleva våran verklighet i västvärlden, aldrig fått kliva över staketet och naffsa på det grönare gräset.

Tänk dig den glädje som för dom portioneras ut under deras livgång, vilken TOTAL LYCKA som slår dom i ansiktet när några generösa överklassfamiljer från väst har skänkt pengar till någon organisation som då ger dom en brunn med rent vatten!  Att så lite verkligen gör SÅ mycket för dom. Dom tänker inte "Fan att dom inte kunde bygga en brunn som gav oss coca cola istället, dom snåla asen", istället är dom bara tacksamma för ALLT dom får(eller snarare VAD dom än får).

Tänk er vilken underbar resa att födas i Afrika idag och leva i 70 år eller nått sånt, (för inte fan tror jag att Afrika kommer se ut som det gör nu - om 70 år.) Tänk er att gå från den där fattiga byn i Afrika till att följa med under samhällets utveckling och vara 50 år och ha en fräsch dusch och toalett, ett kök med ugn & micro, att kunna se på BIO att prata med varandra genom telefoner, att lyssna på musik genom en sladd... Ja, tänk dig att bara mötas av förbättringar i livet hela, hela, hela tiden?

Vi (och det innefattar varenda jävel i västvärlden) är så otroligt jävla bortskämda att vi inte äns ser om själva som bortskämda! Vi bara klagar och klagar.

Här har vi typ självkänsla som största boven till lycka, medan folk på andra sidan klotet faktiskt har nått som för oss så självklart som MAT -som den största boven till lycka.


vad rädslor kan göra med oss, vad det kan förvandla oss till. Är du medveten?

Nått mer som jag lyckats med idag var att avslöja mitt egna hjärnspöke! Det som spökat för mig varje gång jag själv pratar och nästan varje gång jag lyssnar på någon annan.

Jag knäckte koden, jag kom fram till svaret.

Nu ska jag lägga resten av pusslet och komma fram till alla dom specifika gångerna då mitt hjärnspöke är och härjar. För när jag är MEDVETEN om när det kryper fram, så kan jag medvetet få det att krypa tillbaka dit det kom ifrån.


Ibland får man gräva riktigt djupt och grubbla riktigt länge!


Det är förvirrande hur "lätt" jag kan tycka det är att analysera alla andra och direkt kunna mig se vad jag tror är svaret. Men när det väl kommer till mig själv så är det tamigfan så mycket svårare!

Min största rädsla.
Det är den jag har försökt sätta ord på, och nu äntligen lyckats med!

För att komma på den så var jag tvungen att gräva så långt tillbaka i tiden som 12 år, och då kunde jag tydligt se att den har följt med mig och visat sig nästan dagligen för mig ända sen jag är nog gammal att minnas, dvs sen jag var runt 5 år gammal.


Målsättning

Ikväll var jag och lyssnade på min storasyster när hon föreläste om att sätta upp mål.

Hela den senaste veckan verkligen har känt mig tankspridd, ja, jag har till och med ett litet anteckningsblock där jag skriver ner allting jag måste TÄNKA PÅ. Alltså inte göra, utan bara TÄNKA på. Och det är helt enkelt för att jag har haft en period då det dyker upp småtankar om allt och ALLA, som jag jättegärna vill utveckla och analysera lite extra, men inte har haft tålamod till innan det sen dykt upp en ny tanke och ytterligare en.

Så, jaa.. tankspridd har jag varit!
Och en av sakerna jag har hakat upp mig på, ett litet stressobjekt den här veckan, har varit just det här med MÅL. Mitt Mål.

  • Jag vill FLYTTA utomlands och jobba som frisör direkt jag är färdigutbildad.
Men det slog för några dagar sedan att.. vänta nu, nästa år har jag förbannat mycket att göra, och att DÅ börja planera inför alla förberedelser för en flytt till ett annat land - vore ju lite dumt, eftersom jag har gott om tid till att börja förbereda mig nu, i tid!

Så jag har känt en stress över att komma på ALLT som jag måste veta och kunna när jag väl flyttar, men jag har samtidigt bara puttat bort tanken när den slagit mig, för jag har inte haft någon aning om vars jag ska börja.

Men hur som helst så fick jag jättemånga bra ideér från syrrans föreläsning, den kom verkligen mitt i prick då jag kunde fånga så mycket som möjligt av den! Så nu har jag landat lite i min stress kan man säga :)

modellfix

Denna dag blev inte alls så som jag tänkt mig från morgonens start att den skulle bli. Den gick åt en helt annan riktning, och det vart verkligen skitbra!



Vi var tre tjejer i klassen som inte hade någon kund idag, och då fick vi möjligheten att fara till Dahls och hjälpa till med att färga modellerna inför Matrix-visningen ikväll. Självklart for vi dit!

För ett halvår sedan hade jag backat och blivit livrädd om mina lärare sagt att vi kunde fara dit och hjälpa, men idag såg jag bara oron och svårigheten - som en möjlighet! En möjlighet till ny kunskap och säkert bra erfarenheter att ha med sig. Så jag var jättepeppad hela dagen!

Vi fick pensla färg hela dagen på en massa olika tjejmodeller. Vi fick åka glidarbilar, vi fick dagobertsmackor och vi fick stora flaskor shampo och balsam! + Nya kunskaper och erfarenheter.

Men sen efteråt så var jag helt slut i hela kroppen och speciellt i huvudet.
Att hålla koll på blandningsförhållanden, nya färgsystem, vilken skål som hade vilken färg och vars vilken färg skulle appliceras av dom 4 olika indelningarna, hur många milliliter av vad och hur långa foliebitarna skulle vara, samt att sen komma ihåg alla verkningstider och när det är dags att sköljas. Och vem sköljer?

Ja, man blir helt vimsig och snurrig i bollen när dagen närmar sitt slut! Och när jag sen kom hem så såg jag bara mina händer applicera färg och applicera färg och applicera färg så fort jag stängde ögonen! :D haha.

tänk om alla vore perfektionister.

Jag har lätt att berätta om någonting jag varit med om, som jag känt, tyckt, sagt, gjort.. etz. Men svårare är det minsann att berätta om det under tiden konsekvenser eller andra följder fortfarande pågår.

Ämnet måste ha svalnat helt och hållet innan jag vanligtvis vågar sätta ord på det. Och om det är någonting där jag måste erkänna att jag faktiskt haft fel - då tar det riktigt lång tid innan det kommer fram, om det äns tar sig ut dvs!

Kanske är det ett sätt för att skydda mig från kritik?
Man kan ju trots allt skylla på att "det var ju då" och "jag är ju annorlunda nu" om man väntar nog länge innan man berättar någonting man skäms lite för.



Alla vill vi ju uppfattas så bra, starka och gärna felfria - som möjligt.

Men att erkänna sina brister är ingen svaghet har jag märkt.
Det är en styrka och ett tecken på att man står stadigt utan att falla om någon skulle vilja putta på en med kritik.

tillbakablick

Jag minns den gången du frågade mig "Vad är du egentligen rädd för? Vad är det värsta som kan hända?"

Jag kände mig liten och patetisk, och vågade faktiskt inte säga rakt ut vad jag var rädd för. Jag ville inte att du skulle få förutfattade meningar, eller döma mig efter mina rädslor.

Dessutom är det läskigt att visa sig så där svag.


Jag svarade aldrig på frågan om min rädsla. Inte ärligt och inte fullt ut iallafall.
Men jag har inte dåligt samvete för att jag ljög, eftersom jag gjorde detsamma mot mig själv.

Jag ville faktiskt inte veta vad jag var rädd för så jag bara blockerade tanken. Innerst inne så hade jag aningar om vad svaret var, men att försöka sig på att uttala det högt, eller erkänna det för en annan person - Det var alldeles för mycket.

Det skulle innebära 3 saker.
För det första hade jag grinat och då hade jag känt mig ännu mer granskad och ännu mer patetisk. För det andra hade det inneburit att jag varit tvungen att ta på mig ansvaret helt själv, här fanns det minsann ingen att skylla på! Och för det tredje så hade det varit på riktigt om jag satt ord på känslorna, så länge det bara finns i mina tankar, så existerar det ju egentligen inte - resonerade jag.

Att visa mig svag har jag alltid haft svårt för.
Att gråta och prata om hur någon har sårat mig eller hur en situation påverkat mig, det är väl inte hela världen ändå. Men att ta på sig ansvaret för sitt eget misslyckande, att jag själv fått mig själv att må dåligt. Hur pinsamt är inte det? Det är för mig det största FAIL jag kan göra.


__


Jag har dock kommit långt sen det där samtalet ägde rum.
Jag har listat ut och satt ord på min rädsla, och därmed också kommit över den.

När jag väl kunde erkänna för mig själv, så var resten inte så jävla svårt faktiskt.
Så länge vi är ärliga så kan vi lösa det mesta tror jag :)

to be or not to be

I fredags låg jag och kollade heroes medan väntade på linnea som skulle komma från piteå. Vid 22 tiden droppar hon in här i hallen och jag som är glad och nykär i mina nyinköpta byxor kliver ut med blicken ner mot dom och säger entusiastiskt och med sån där töntig babyröst: Kolla! Här är dom fina brallorna som jag köpte! Visst är dom fina?

Så tittat jag upp åså stod det två killar där brevid henne.
Det var lite pinsamt. hehe.

Sen drar vi iväg, jag hinner få ner 2 öl innan vi landat på en fest uti torpgärdan. Väl där så körde vi lite ölspel, träffade glatt folk och satt i badkaret och pratade. Hade det riktigt trevligt! Älskar när det blir sååå mycket bättre än man hade förväntat sig, och det var precis så det var!



Träffade dessutom en riktigt HÄFTIG kille den kvällen.

En kille med spetsiga skor i ormskinn, tighta gula jeans med en svart tröja med skjorta under så att kragen stack upp och han hade en sån där slickad lugg som malfoy i Harry potter.

Han såg löjligt rik och självgod ut vilket medförde att alla mina fördomar sköts fram fortare än jag någonsin varit med om, men till poängen - så följde han med oss in på den där fordonsfesten. Alltså en sån där typiskt norrländsk fest där typ alla dricker bärs, typ alla har en fet prilla under läppen och typ alla är ASfulla och raggar runt på allt som rör sig.

Det var lixom en fest där alla garanterat skulle titta på den här killen med precis dom fördomsfulla ögonen som jag först gjorde. Och ändå vågade han gå in.

Det
var inspirerande och fascinerande.


Och att våga vara sig själv så som den killen gjorde,
det ser man verkligen inte varje dag alltså!


High-five för det!

hur är DU?

Påverkas du av vad andra tycker om dig?
Anpassar du dig efter hur andra ser på dig?

Frågan är nog egentligen inte "om" du påverkas, frågan är HUR MYCKET?

Hur många gånger hör man inte människor omkring sig säga "Men jag bryr mig väl fan inte i vad andra tycker"

Eller oftast är det nog riktat mot en annan person "Jag bryr mig inte ett skit i vad hon tycker om mig", men ändå spinner man vidare på det och fortsätter prata om personen "man inte bryr sig om". Är det att inte bry sig?

Alla bryr vi oss. Även jag.


Jag fick frågan "bryr du dig om vad andra tycker om dig?" på en lektion under en uppgift. Jag svarade självsäkert av ren impuls att "Nej det gör jag inte" sen med lite eftertanke så la jag till "... tror jag?"

Tänkte då direkt att vafan, jag blev alltså osäker på frågan, då måste jag lysa upp den lite extra så jag kommer ihåg att analysera den lite extra när jag har tid.

Och nu har jag det.
Tid att analysera hur mycket jag bryr mig i vad andra tycker om mig. Hur mycket jag bryr mig i vad som sägs om mig då jag inte hör. Andras åsikter om hur jag beter mig, klär mig, pratar och vad jag gör.


När jag satt och skrev i mitt kollegieblock utan att tänka så mycket under tiden jag skrev (vilket brukar ge mig dom ärligaste svaren), så skrev jag:

"Jag är inte rädd för vad andra tycker , bara för hur jag uppfattas.
Man kan säga: Vad hade jag tyckt om mig själv om jag såg mig själv från betraktarens ögon?"


Egentligen spelar det inte så stor roll vad andra tycker om mig, det jag bryr mig om är vad Jag tycker om mig själv. Och tycker jag i efterhand att jag gjort rätt, så gör det ingenting om någon annan tycker annorlunda faktiskt. Vare sig det handlar om vilka skor jag hade till min kjol eller varför jag nitade den där tjejen eller ljög någon rätt i ansiktet.


Det är enligt mig inte någon idé att gå och döma varandra, eftersom att vi aldrig har någon aning om VARFÖR (om man tänker lite längre bak) någon reagerat som den gjort. Det vet ju bara den personen det handlar om.

Jag har ju hela min livshistoria klart för mig,
men hur mycket vet vi egentligen om någon annan?

Oftast inte nog mycket för att kunna döma iallafall.

Och därför brukar jag kunna tänka "vad spelar det för roll" om jag hör att någon kritiserat mitt handlande i en viss situation, eftersom att det är baserat på okunskap. Hade personen som kritiserat eller snackat skit, haft klart för sig hela min bakgrund till varför jag gjorde det jag gjorde, så hade det säker låtit "Jaha, men då förstår jag, det var ju helt rätt".

Nu är det ju inte alltid man ids dra en respons på hela anledningen till vad det nu handlar om, så då höjer man bara på ögonbrynet och kommer fram till att det spelar inte så stor roll vad den här personen tror (och tycker, baserat på vad den tror). - Eftersom att jag själv redan VET och har godkänt det.

Det vill säga att jag har stort överseende med hur andra tolkar mig eftersom dom inte känner mig, så som bara jag kan känna migsjälv.

music

Playlisten för Mars månad.
Är det någon låt ni inte hört, så kolla in!

Åtminstone dom som ligger placerade högt upp på listan, dom 20 första typ.

AWESOMELY A-zum!




lovely

Slapp skolan idag :) Istället  tog jag lååång sovmorgon och såg nåra avsnitt heroes, sen tog jag och mamma bussen till luleå för att käka på b-thai och hälsa på brorsan. Sen skulle mamma och pappa till willys och handla käket inför helgen i stugan, så jag passade på att svänga in på HM för att kolla efter en sån där fräsig pälsmössa med öron.

Hittade dock ingen mössa, men jag hittade ett par (-för) billiga brallor som jag råkade bli förälskad i. Och nu har jag försökt att med min mobil knäppa kort på dom när jag har dom på mig. Men det enda jag lyckats med är att få uppmärksamheten till min -på bilderna- mycket stora och runda stjärt ;) kan ju säga att ingen skulle lägga märke till själva byxan med dom bilderna jag tog :D

SÅ, jag återkommer med ett acceptabelt foto när mamma hjälpt mig att få dom på bild! Haha :))

-update-

Här har vi dom!



Utpressning inom svenska riksdagen

Jag hörde just någonting på nyheterna som fångade min uppmärksamhet.
Nog vet man att det förekommer, men ändå blev jag lite chockad när han sa det så öppet i intervjun.

Nu vet jag inte vad politikern hette, men det handlade om kärnkraftsverks frågan som riksdagen ska rösta om, och det behövs bara 4 st som är emot frågan och då läggs beslutet ner. Tre stycken har redan gått ut med att dom kommer rösta nej, och nu hänger allt på den här politikern,

och då hörde jag honom i tv säga: "Jag har redan pratat med Reinfeldt och resten av regeringen och fört fram att jag kommer att rösta nej OM dom inte ser till att ändra beslutet som togs angågende blablabla för x år sedan" (någonting som hade med privatläkare att göra, dvs att det INTE hade någon som helst koppling till kärnkraftsverks frågan)

åså påvisar han än en gång hur viktig hans röst är i den här frågan och att om Fredrik och hans gäng i riksdagen verkligen vill att sitt förslag om kärnkraftverk ska gå igenom, så vet dom vad dom måste göra.



Snacka om att använda sin makt för egen vinst! Förbannade politiker!
Det gör mig arg.

praktikdag

Igår fixade jag elins hår färgmässigt och idag på salongen så kom hon och klippte sig, så nu är hon jättefin :)

Annars har jag inte gjort nått speciellt på salongen, sköljt hår, bokat in kunder, fixat om lite i hyllorna och förstås stått och kollat när dom klippt. Jag är tillochmed så nördig av mig att jag har med mig ett papper på praktikdagarna där jag skriver ner allt nytt jag lär mig under dagen. Oftast är det dessutom fullt när jag sen kommer hem, så man lär sig verligen massvis när man som blivande frisör är ute på praktik!


Nu kommer ska jag iväg med elin till step in och träna, sen ska jag ligga inne och se heroes tills jag somnar =) Hörs !

happy hair day

Ja, då har dagen rullat förbi då.
Hårvården på skolan är alltid rolig, då vi får kleta in vad vi vill i våra hår, äta massor av fika och kika in allas fina förändringar.

Idag vart det massvis av fina resultat!

Hanna blev blond, frida blev mörk med en blond effekt, sara blev rödhårig med lugg, elin klippte kortkort på ena sidan... och jag själv gjorde som jag hade planerat: Brun färg med guldig effektslinga, klippte mig också, så nu känns mitt hår fantastiskt igen :) Julia gjorde ett jättebra jobb som vanligt!






En bild på mitt hår kommer någon dag framöver :)

inspiration inför hårvården på skolan imorn

En samling på lite färger och frisyrer jag haft.
































(den blonda frillan med dom bruna effektslingorna är den jag själv tycker är allra snyggast, och den kommer att komma igen, men inte nu)

Imorn blir det mest troligt, att fräscha upp min bruna färg och göra 1 eller två guldiga effekter och klippa mig. Men man vet aldrig!



strävan

Jag tror att vi alla kan bli precis vad vi vill bli. Vad vi drömmer om.
Framtiden är det mest spännande som finns, och den fascinerar oss hela tiden och vänder sig i dom konstigaste riktningarna.

Tänk tillbaka till en tidpunkt i ditt liv då du hade blivit så chockad att du fallit av stolen om du hade fått veta hur ditt liv ser ut idag 2010 och vilka erfarenheter du fått och lärt dig av, som har format dig. Tänk så annorlunda allting är om du jämför med dina gamla förväntningar du haft någon gång under ditt liv. Och tänk så annorlunda framtiden förmodligen ser ut mot för hur du idag förväntar dig att den kommer se ut.

Sätt upp en önskan, ett mål och sträva efter att nå fram till den.

Jag vet hur jag vill ha min framtid, och jag vet vad jag har tänkt göra för att forma den så, men det finns ingenting som säger att det kommer bli som jag tänkt mig. Förmodligen blir det inte alls så. - Men det behöver ju inte bli sämre för det. Jag kanske hinner ändra önskan innan jag är framme.

Jag försöker vara glad och tacksam för allt jag fått hittils,
och samtidigt se framåt med förhoppningsfyllda ögon.

Jag vet vad jag vill.
And that's all I need to succeed.

(Walk the line) mitt favoritcitat

God gave us this great big apple, see.. And he said "Don't touch it!"
He didn't say touch it once in a while, he didn't say take a nipple when you're hungry, he said "Don't touch it!"

Don't think about touching it, don't sing about touching it, don't think about singing about touching it!

- Jerry Lee Lewis

jag plågar mina läsare en stund....

MED SOMMARBILDER.

























klinten osv

Kom till klinten vid 8-9 tiden igårkväll, gjorde iordning inne i husvagnen och sen satt vi och spelade skippo, såg film och åt en massa godis och annat gott. När tobias somnat så satt jag och syrran uppe och pratade om allt mellan himmel och jord som vanligt i några timmar.

10.00 var det uppstigning och frukost som gällde, sen mötte jag amanda i backen och vi åkte tillsammans hela dagen. Förutom sista åket, självklart det åket då jag drar en värstingvurpa och gör illa knät. Svor ordentligt för mig själv en stund, sen fick jag knalla mig tillbaka till husvagnen. Då var det färdigåkt för min del. Dock var det bara 1,5 timme till liftarna skulle stänga, så jag hade ju ändå hunnit med en hel del åkning under dagen.

Så jag är nöjd och glad ändå!






Nu ikväll kommer tove hit, jag ska färga hennes hår och sen hade vi tänkt se walk the line och äta chips och annat gott. Myskväll alltså :)




Hugs n' kisses!

husvagnsmys och slalomåkning

Ikväll drar jag till klinten med syrran och hennes ena son, vi ska sova i en husvagn där inatt för att sedan åka slalom i morgon :) Antar att det blir en kväll med kortspel, ost, vin och godis :) Jag ska ha det bra, så jag hoppas ni också har det!

Hörs.


Btw, jag är festsugen, någon som vet av nått party i boden lördagkväll?

det livslånga lärandet

Jag älskar lärandet.
Att samla på sig så mycket kunskap som möjligt. Jag skulle kunna rabbla upp en kilometerlång lista om alla saker jag vill lära mig mer om.

Men om jag fick 1 önskan om lärandet som skulle besannas, så hade det varit att kunna hela den svenska ordboken i huvudet. Tänk vilken dröm att kunna alla synonymer och veta vad ALLA svenska ord betyder, och aldrig tveka över stavningen.

Det var min största önskan om lärandet.
Men alla dom här miljontals små punkter på listan över vad jag vill lära mig, är nog sånt som kommer under livets gång, ingenting jag kan "plugga in".


Insikten om hur mycket jag älskar att lära mig, kom faktiskt idag alldeles nyss när jag pluggade engelska, och det dök upp en grammatisk fakta, som jag länge funderat över, men aldrig orkat ta reda på. Och jag blev lite sådär löjligt glad för mig själv, eftersom att jag aldrig mer kommer behöva Undra när jag stöter på den sortens grammatik igen.

Fantastiskt va?



__

Kunskap.
Ibland känns ordet "erfarenheter" så utnött, så jag brukar ersätta det med ordet kunskap. Och det slog mig nu, att den tiden jag brukar säga att jag fått med mig mycket kunskap från, var egentligen den tiden då det nästan inte tillfördes någon kunskap till mig över huvudtaget. Men dra mig baklänges och framlänges, kan det ha varit så att det var just för att det var kunskapsfritt, som det var en ny kunskap?


se så det kan bli

Då ses vi i November då!

Inte
awesome



Du missar påsken, du missar sommaren med fiske, bastu, bad, fylla, solnedgångar, cykel, gröna gräsmattor och grillade flintastekar. Du missar min födelsedag, du missar att malcom börjar prata, du missar fotboll på korpen, du missar mjukglassen, du missar nattpromenader och äckligt varm sol om dagarna. Du missar jordgubbar med glass och att äta gräslök bara för att det finns. Du missar hösten med dom härliga färgerna på träden och du missar den första snön.

Du missar en hel del.
Men framför allt så missar du upp&ned-gångarna och alla förändringar.



Jag är rädd för att vi inte känner varandra längre när du kommer tillbaka. Rädd för att du inte kommer kunna se mig som 18 år, stark, självsäker och annorlunda på massa olika sätt. Beteende och intressen framför allt.

Jag är rädd för att du inte kommer tycka om mig när du kommer tillbaka och märker att jag inte är Jag längre, alltså den Madde du kände innan du försvann. Jag är rädd för att ett så stort mellanrum som 10 månader, kan vara FÖR stort.

Jag är rädd för att vi aldrig får tillbaka det vi hade, när jag nu lär mig leva utan dig.





Jag tror att mellanrummet är bra.
- Men jag är rädd för vad som händer efter. Helt klart.

didn't i, my dear?

Idag har jag haft en härlig dag på salongen :) Sköljt några hår, stylat en tjej och kollat när dom duktiga frisörerna kapat mängder av hår. Som vanligt alltså.

På lunchen spang jag iväg till lindex och köpte mig en ny bh. Asful, men svinskön. Och det var akut eftersom alla mina har pajjat så att bygeln på en eller annan sida kryper fram och gör ont. ALLA mina bhar jag någonsin ägt, pajjar alltid så. Jag måste ju ha skumma bröst eller en vana att köpa bh:ar med supersämst kvalité!

Nåja! haha, sen när jag kom tillbaka efter lunchen så var jag ensam på salongen, så jag tog en 20 minuters paus och låg i massagestolen vi har (H) På radion lovade dom att en metallica låt skulle spelas "efter nästa", men jag fick lyssna både kelly clarksson och lady gaga och han som vann eurovision sist, innan metallicalåten äntligen kom.. och då var det dags för mig att resa mig upp och göra nytta. Så det var nog dagens tråkigaste historia ;b

Sen kom morsan och fick slingor och utväxten färgad, + en klippning :) Hon vart jätteglad och nöjd så hon kände sig givmild och tog mig och syrran på Ming och åt =) Det var första gången jag käkade på där, trots att jag bott i boden sen jag föddes. haha. Gott var det då!

Sen for vi hem hit och drack kaffe, så jag och syrran fick en chans att surra på om lite allt möjligt :)


Har haft en härlig dag som ni säkert märker, eftersom jag orkar beskriva den i bloggen, haha.

wherever it may take us

I början var det inte riktigt upp till mig. Det handlade inte riktigt om vad jag ville eller inte ville göra, det handlade om vad jag BORDE göra.

När det sen blev upp till mig, då jag faktiskt kunde bestämma av min egen fria vilja - Så valde jag.

Och jag har hållt kvar vid mitt val nu varje dag sen dess utan att ångra mig.

Friheten av att jag faktiskt kan ändra mig precis när jag vill och känner för det, gör det hela så enkelt. Varför göra idag det du kan göra imorgon? - Man behöver inte sakna det man vet att man inte sett för sista gången.




Jag har inte bestämt mig för hur jag kommer göra min framtid, men det spelar inte så stor roll heller. För jag har lärt mig, och jag kommer göra bättre. Så hur, när, var, eller varför, spelar igen roll - jag vet att jag kommer göra rätt.

Och i det fallet så tror jag på mig själv hellre än på alla andra om det skulle vara så. För jag vet hur stark jag är. Jag vet vad jag tål, och jag vet vad som får mig att falla.

Jag känner mig själv nu bättre än någonsin.
Och jag skulle aldrig göra om samma misstag, eller ännu värre, göra om någon annans misstag.

Jag HAR dragit nytta av andras dåliga handlingar på det sättet att jag lärt mig vad jag ska och inte ska göra. Tack vare att jag analysarade hela processen. Från dess början till dess slut.



Jag känner mig trygg när jag tänker på min framtid, för jag vet att jag kommer ta hand om den väl och göra någonting bra av den.

Det är en härlig känsla.
Trygghet, oberoende av någon annan.

not a quitter

Jag har haft en väldigt lärorik dag idag, vi har haft färgkurs med Wella hela förmiddagen. Så det är jättemycket som "klickat" för mig och bitarna har hamnat på plats.

Nu kan jag referensskalan i huvudet och kan läsa siffrorna på färgtuben och veta vilken färg det ÄR och hur den blir beroende på vilket hår jag sätter den i.

Jag har en bra mycket större förståelse för färg i allmänhet nu efter idag, och skulle ha mer tips och trix nu är någonsin förr om någon undrade någonting. Ja, jag skulle nog ha ett förslag till allt känns det som.

Jag kommer inte att titta på ett hår och säga "jag har ingen aning".

___

Framgång, det är ju underbart.
När vi hade hade våran första färgkurs i ettan någon gång minns jag att jag suckade och tänkte att det är lika bra jag ger upp. Då hade jag precis insett att det var ju faktiskt inte så enkelt som jag trodde, att bara kasta i färg hit och dit och att det mer eller mindre alltid skulle uppnå ett önskat resultat ändå.

Men nu när jag faktiskt inser att jag har lärt mig EN JÄVLA MASSA SAKER under det här och förra året och man tydligt kan se resultats skillnader, så ger det hopp om framtiden och framför allt en känsla av seger :)

För det bästa av allt är att i takt med utveckligen så tycker jag att det blir roligare och roligare. Ja, ju mer jag lär mig desto roligare har jag då jag jobbar.



saving it

Jag hade hoppats på ett svar.
Men det kom inte idag, istället får jag vänta till onsdag.

Och jag tänker hålla mig positiv tills jag blir bevisad motsattsen  :)

Har jag lärt mig nått på vägens gång så är det att det inte finns någon anledning till att oroa sig över det vi inte kan styra. Vi tjänar ingenting på det, vi bara förlorar energi.

Och energi är viktigt att ha tillräckligt av, så jag är sedan en tid tillbaka rädd om min.

lugn irritation

Och DÄR kom min
pjuuh-jag-behöver-aldrig-mer-i-mitt-liv-ta-dig-på-allvar-känsla.

Jag har länge länge länge vetat att det är precis så det är, men det klickar ju aldrig riktigt för mig, så jga låter mig själv falla i fällan varje gång ändå. Men nu ska jag jobba på att hejda mig själv från att bry mig och lägga ner för mycket energi, eftersom du ändå bara simmar omkring i din bubbla med samma gamla mönster som du gjort under förmodligen hela ditt liv.

Jag vet att du saknar en hel del av dom hjärncellerna vi andra människor fötts med, eller att du inte lärt dig att använda dom. Vilket som, så har du någon form av handikapp i hjärnan har jag lugnt och sansat kommit fram till.

Det måste jag ha överseende med och inte bli förbannad över varje gång, eftersom att för miljonte gången i mitt liv så upptäckte jag att du verkligen inte FÖRSTÅR ord som tillsammans bildas till meningar och formar ett budskap. Vilket dom helst. Och du står där som ett frågetecken och ser ut som dum&dummares tredje vän.

Nej nu jävlar. Jag måste påminna mig själv VARJE dag om att det inte finns någon anledning till att bli sur och irriterad eftersom du har ett handikapp.

Jag kan inte säga "som du inte rår för", eftersom jag anser att du faktiskt väljer att vara och uppfattas som handikappad.


Nåja !


besparingar

Aldrig tidigare har jag tittat in i ett par så öppna och toleranta ögon, så välkomnande för sanningen. Så välmenande och fria från anklagelser eller ilska.

Ändå så ljög jag.
Rätt in i ögonen på dig.

Men det var inte en lögn för att skydda mig själv, det var öppet och ärligt en lögn jag sa för din skull. För att du egentligen inte vill veta, och för att du har nog tung last på dina axlar.

Jag tänkte för en sekund innan jag svarade att, hur skulle jag känna mig om någonting oväntat skulle ske och du skulle försvinna från mitt liv och det sista jag gjort var att ljuga in i dina kärleksfulla ögon? Hur skulle det kännas?

Jag kom fram till att jag skulle klara av det, för att jag gjort det av rätt anledningar. Det var precis vad man kan kalla en vit lögn. En nöd-lögn.

Jag besparade dig en onödig börda du ändå inte hade kunnat förändra, bara gått runt med på dina axlar. Och i min mening har en så oskyldig och vacker själ som dig, rätt att få må så bra som möjligt.

Och det var precis det min lögn gav dig.
Lugn och fridfullhet.

häng hos arvesen

Idag for jag på stan med arvesen en sväng, sen har vi varit hos mig. Snackat i telefon med brorsan och sen spelat skippo tills maten var klar. Nu sitter jag här och väntar på att elin ska äta färdigt, sen ska vi se Avatar. Har hört asmycket bra om filmen, så jag antar att den är GRYM.

Jag vill ut och åka skridskor eller skidor i helgen, vad som helst. Men det verkar inte vara någon annan som vill. Det är förjävligt :P haha. Jag vill ut i det härliga vädret meeer!



Justdet, jag har äntligen satt igång med Heroes nu, är på 4e avsnittet nu, och hittils är det jävligt bra :) Men snart, om en månad ungefär, då börjar breaking bad! fan vad jag längtat och fortsätter längta!






Min topplista

  1. Breaking bad
  2. Greys anatomy
  3. True blood
  4. Sex and the city
  5. Weeds
  6. O.C
  7. Desperate housewives

Gossip girl, One tree hill, Skins, Scrubs, OZ, Samantha who, Förhäxad, Medium, Navy CSI och Vampire diaries är några av serierna som jag genom tiderna tagit mig igenom, men som inte platsar på topplistan.

luddigt nattsurr

  • inspiration
  • engagemang
  • kärlek
  • rädsla
  • hopp
  • förvirring
  • empati


tankar, känslor, intuition och allt annat abstrakt finns det nog inget exakt mått på. Vi kan alltså aldrig annat än ANA, TRO & GISSA hur andra människor är gentemot oss själva.

Alltså jämföra sin tro med vetskapen om sig själv.


Och måtten blir då självklart olika för varje individ som gör jämförelsen.

Därför har DU aldrig rätt att uttala dig om hur någon annan människa är, utan att tillägga vem du JÄMFÖR MED.

Och jämför du två olika personer och dusjälv inte är en av dom, så jämför du självklart bara det du uppfattat, det som visats.

Och att VISA inspiration, engagemang eller kärlek - är inte desamma som att KÄNNA den.

Alltså, till exempel om person 1 visat massor med förvirring, betyder det inte att person 2 är mindre förvirrad!



Vi uppfattar en människa genom att mäta den med oss själva och med andra, beroende på vad den VISAT. Det är mänskligt, och det finns inte så många andra sätt att gå till väga. Men vi skulle kunna vara mer försiktiga med våra ANTAGANDEN. Och inte uteslutande tro att vi har rätt.


Tänk bara på hur mycket du själv går omkring och känner utan att visa!



förvirring

vad är det vi söker? vad är meningen? varför gör vi så som vi gör? vem bestämmer vem som har rätt och fel? är vi alla likadana innan vi förändras åt olika håll? varför denna strävan? är det förbestämt? när vet man att det är färdigt? spelar någonting någon roll egentligen? vad räknas, vad räknas inte och vem avgör? vem har den riktiga makten? räknas tankar? hur är man engagerad?

Finns det någon förklaring eller bara frågor?

vem som än svarar på dessa frågor, har fel.
av den enkla anledningen att ingen heller kan ha rätt.

ingen har makt att avgöra vad som är rätt och fel, därför att strecket mellan rätt och fel är så utsuddat, upp och ner, oklart. Och är det inte svart på vitt så att man tydligt kan se gränsen där emellan, så kan man inte avgöra vilken sida svaret hamnar på.

rätt eller fel, vi har vår egna uppfattningar.
vi kan utgå från att vi har dom exakta svaren, men för det så kan vi inte säga att någon annan har fel.

ask yourself

Lyssna, fundera och ta till er av andras erfarenheter.
För man lär sig inte bara av sina egna misstag.

Om man bara funderar lite och lägger på minnet hur saker och ting fallit isär eller byggts ihop av andras handlingar, så slipper man själv göra samma dumma misstag. Och är det någonting positivt så kan man ju slippa en jävla massa funderande om man varit uppmärksam och lyssnat på hur någon annan löst ett liknande problem en gång i tiden.

Ja, vi lär oss av varandra.
Men vi skulle kunna lära oss mycket mer.

Lyssna, fundera och ta till sig.


otroligt!



Är inte det här fucking amazing?
Mamma har gjort en smörgåstårta enligt LCHF recept, alltså EN SMÖRGÅSTÅRTA UTAN KOLHYDRATER - DVS UTAN BRÖD.

Och vet ni vad?

Man märker ingen skillnad äns en gång.
Den smakar guuuuuudomligt!

guten morgen

Drog till Tove igår efter träningen och var med henne och Malin. Vi låg upp och snackade i flera timmar och ställde sjukt dumma frågor till varandra.

Vi pratade om allt ifrån vilken maträtt det hade tagit längst tid att lessna på, till det faktum att om man hänger en människa upp och ner och sågar mellan benen och ner mot huvudet så pumpar hjärtat blod till huvudet så pass länge att man lever nästan under hela processen.

Mycket skumma samtal dök det upp kan jag ju säga ;)


Sov över där, och drog till step in imorse och tränade och var till sjukgymnasten.
Nu ska jag duscha och göra mig klar, sen har jag en klippning eller två att ta itu med.
Hörs!

tisdag

Idag steg jag upp strax efter ett och tog mig kaffe och en morgoncigg. Sen har jag såsat på här hemma, haft en klippning, pratat i telefon.. och äntligen lagat min afrikanska kycklig !

Vet inte om det blev så där afrikanskt kanske, men stark var den, och jäääävligt smarrig :) Funderade på att lägga ut receptet här, men jag själv kommer aldrig till skott och sparar nått recept jag läser på en blogg, så jag tror att det inte är så väldans många andra som gör det heller ;b

Nåja, nog om min UNDERBARA kycklig... haha..

Nu sitter jag och väntar på att mitt kaffe ska bli klart så jag kan doppa lakritschoklad i det några gånger innan arvesen kommer och hämtar upp mig. vi ska till steppan och pumpa muskler ;)

Hörs!

nått sånt

jajuste, det var nu livet gick vidare.

inte riktigt tänkt på det, men nu börjar ju en ny era faktiskt.
övergången är slut och förändringen skedd.

anpassning - ny era.

eller va?

Och känslan då?
Helt ok ändå, övergångsperioder är somsagt alltid jobbiga, men nu är den över.
Så, jag välkomnar den nya eran. Varmt.

RSS 2.0