Flashback

Det var 31 minusgrader, jag stod ute på infarten i morgonrock och stövlar, vandrades fram och tillbaka. I högerhanden höll jag telefonen mot örat och i vänsterhanden höll jag cigaretten. Det var panik. Stunden som jag indirekt väntat på, hade kommit och jag förberedde mig på månader av uppror och ett katastrofalt slut i missförståndets onda konsekvenser. Jag kände redan sorgen, ilskan och den förbannande känslan som jag visste skulle komma, då jag säkert i framtiden många gånger skulle överväga att slå med både knytnävar och tillhugg.

 

Min frustration var total. Och ändå hade ingenting egentligen skett.

 

Det var bara en ostkupa och en massa antaganden än så länge. Framtiden är som alltid oviss, men ibland kan skyltarna peka åt ett så sannorlikt håll att man lika gärna kan börja förbereda sig för slutdestinationen.

 

Den här gången hade en hemlig kraft varit och vänt på skyltarna, för tydligen hade dom pekat åt fel håll. Men aldrig har jag varit så lycklig som när faran var över.

 

Den var garanterat livshotande eller åtminstone livsupfuckande, på ett sånt sätt då man inte kan göra annat än att själv driva sig in i vanvett och välja att ta adjö. För jag kan än idag inte titta tillbaka och se ett annat slut än det jag föreställde mig den dagen då jag höll på att förfrysa händerna, då jag gick fram och tillbaka på infarten med telefonen i ena handen och ciggen i den andra.

 

 

Jag minns att jag med stela fingrar satte mig vid datorn och skrev ett upprorsinlägg i bloggen som fortfarande lever kvar i minnet och som jag nästan hade kunnat återberätta ordagrant.

 

Jag vet egentligen inte varför jag skrev det så självsäkert och så hotfullt, då jag egentligen ville lägga mig ner och gråta eller be någon om en varm kram.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0