bitter kärlek till rött hår

Älskar min egen övertalningsförmåga och hur jag lyckas förmildra sanningen... Varje gång då jag färgat håret rött så tänker jag "aldrig igen! vilket jääävla jobb det är att hålla på å färga varje vecka" Men sen går det en liten tid och jag barrrrra måååste ha den där fina röda lystern, och så lyckas jag få mig själv att tänka "nejdå, inte blir det nå jobbigt den här gången, visst släpper det lite men inte blir det så jobbigt"

Sen snör jag i en röd färg och får förbanna mig själv igen några dagar senare när skiten släpper.  Tänker återigen att jag aldrig ska färga rött, och så hittar jag mig själv där igen efter några månader och cirkeln går vidare.
Varför är det så vidrigt jävla snyggt med rött hår? why god, why??

Fyfan första gången jag valde å färga över mitt blonda och bli sådär lysande jävla knallröd, tror jag fick tona det 6 gånger innan det finally var JÄMT, sen fick jag tona det i topparna en gång i veckan för att hålla skiten så.

Rött är ju de pigmenten som släpper fortast av dem alla, och har man då dessutom slitna toppar så väntar ett rent helvete kan jag lova :) Kram på er <3 hahahha... 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0