dör ja så dör ja, men just nu lever jag ju!

Sitter och försöker samla ihop vesäntlig information inför mitt paper som jag håller på att skriva. När jag sen sitter och läser direktuppdateringar från locals, på den internationellt mest seriösa jorbävningshemsidan, så hittar jag i det dystra sammanhanget en skön kommentar med äkta lombok feeling.. hehe. De håller sig minsann alltid lugna de där underbara indoneserna.

  • Gili Trawangan - Whole double storey building jolted.

    Gili Trawangan
    - Just about to inquire for a room when the plaster blasted of the wall and the whole building shook..

    Gili Trawangan
    -
    10 seconds of fairly pronounced judder, then tailing off, no great panic here, no obvious damage to buildings nearby. Discovered that I fit under my desk quite comfortably.


if you don't like my fire, then don't come around

Jag tycker att det är galenskap att hoppa bungy jump. Det kanske är kul för ett par sekunder, kanske minuter.. Men är det värt alla riskerna det innebär? De kanske tror att de har kontroll och vet att all utrustning är säker.. men om linan ska gå sönder just detta specifika hopp, kan de ju omöjligt veta. Och om säkerhetschecken var korrekt utförd märker de inte förrän de redan hoppat. Att riskera sitt liv, sin framtid med bungy jump är liknande som de som hoppar fallskärm och det är en förjävla dyr hobby, som jag inte förstår. Finns ju massa annat man kan göra för pengarna som inte innebär att man riskerar sin kropp, sin hälsa, sitt liv. But it's their choice, isn't it?

Om de vill lita på den egna kontrollen över situationen och dessutom betala dyra pengar för upplevelsen.. Så måste de ju få göra det, -även om jag inte förstår det och kanske tycker att det är puckat. Det påverkar ju ingen annan än dem själva, och uppenbarligen gör de ju det för att de tycker om det. Så även om jag inte håller med om aktiviteten, så förespråkar jag välmående.. och gör fallskärmshoppning dem glada, så tänker jag bara vara glad för deras glädje.

my choice is what I choose to do
and if I'm causing no harm
it shouldn't bother you

your choice is who you choose to be
and if your causin' no harm
then you're alright with me
 

The answer for all of my questions.

När jag i torsdagsnatt drog min resväska från tågstationen och hem till lägenheten så fanns det en överväldigande känsla av stabilitet och trygghet i mitt inre som jag aldrig förut haft. Precis som om jag för första gången vandrade längs gatorna med vetskap om vem jag är. Vad min själ brinner för, vad just mitt syfte i livet är. Varför jag finns här på jorden och vad jag vill åstadkomma under min tid. Ja det kändes som om hela mitt pussel äntligen var på plats. Och benen bar min kropp på ett sätt jag aldrig förut känt.

Jag har sökt och sökt i flera år. Ser man på bilder från den tidiga tonårstiden och fram till idag, så ser man hur vilsen jag varit. Hur fullt upp jag har haft i att hitta mig själv. För var jag än varit, hur jag än sett ut och vilka människor jag än haft i kring mig så har jag aldrig riktigt känt mig som hemma. Det har alltid känts som om det måste finnas en plats där ute någonstans som passar mig bättre. Och den platsen har jag ivrigt sökt. Ständigt bytt umgängen och miljö, letat överallt. I raggarkulturen, knarkarkvarten, biblioteken, frisörvärlden, universitetet.. Och nu tror jag mig ha hittat den.

Det är det enkla livet jag vill ha. Där de andras värdepunkter i livet överensstämmer med mina. Där man pratar om sådant som får människor att skratta. Där man är tacksam på djupet, inte som de artiga engelsmännen, utan verkligen på djupet tacksam. Där omtanken och teamkänslan till sina medmänniskor lyser igenom varje handling. Där enkel problemlösning och kreativitet är en del av vardagen. Där ingen vet allt, men alla vet något. Där kärlek, lojalitet och gemenskap är byggstenarna i varje relation. Där människor har ärliga leenden. Där alla sitter lika konstigt som jag. Där det är ett gott tecken att rapa efter maten. Där man inte komplicerar någonting i onödan. Där man tar vad man har och gör det man kan. Där återvinning är en tumregel. Där det inte finns några onödiga normer utan värdegrund. Där man äter med händerna. Där främlingar är vänner man inte pratat med än. Där man ärligt och odramatiskt framför eventuell kritik rakt ut. Där tempot är lugnt och miljön harmonisk. Där man låter saker få ta sin tid. Där man aldrig tänker för mycket. Där man inte stressar i onödan. Där the good feeling är större prioritet än någonting annat. Där meditation är ett så naturligt inslag i vardagen att det till och med är okej att sova på jobbet. Där butikscheferna lämnar sina stånd obevakade om nätterna för att ingen ändå stjäl. Där de fattiga ger till de ännu fattigare. Där barnen glatt och självklart delar den sista kakan med varandra. Där människor sopar ytor de inte själva äger. Där man inte klagar. Där inga svordomar finns. Där man tar varje dag som den kommer. Där man dansar i regn och promenerar barfota.  Där naturen är viktigare än teknologin och andras lycka är egen lycka.

DÄR kände jag mig som hemma.



hatiku hancur

Nu har jag kommit hem. Landat.

Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så emotionellt att lämna indonesien. 
Tårarna bara rann ner för mina kinder då jag gick genom gaten för att boarda mitt plan.

Innan resan så trodde jag att jag efter 8 veckor i ett u-land förmodligen skulle längta hem till sveriges lyx igen.. Men oj så fel jag hade på den punkten. Jag lärde känna så fina människor där borta, och trivdes så bra i deras kultur att det känns som att jag måste ha blivit född på fel plats här i världen. Har aldrig känt mig mer som hemma än vad jag gjorde där. Men istället för att sakna så försöker jag se frammåt och längta, för tillbaka kommer jag!


Första fastabrytningen med grabbarna på banana leaf.
 

kulturdetaj

Måste man så måste man!
Har hållt mig undan från the local toilets när det gäller nummer 2, men idag hade jag inte något val. Har med andra ord torkat mig i rumpan med vatten och vänsterhand för första gången. Och därmed för första gången verkligen menat det då jag sagt "tabe" till folk under dagen.

Tabe säger man då man använder sin vänstra hand för att ge någon någonting, allt ifrån pengar, tallrik, telefon, cigarett, tändare... vad som helst. Och för mig som turist, så spelar ju mina artiga "tabe" ingen roll eftersom jag alltid har papper på toaletten, och dessutom använder högerhanden. Meeeen, idag så kändes mina "tabe" med andra ord väldigt ärliga!.. Hhaha.

.................................................

Nu har ramadan passerat, och jag har haft turen och glädjen att kunna fira denna muslinska högtid med locals heeela månaden. Anlände till gili trawangan under ramadans första dag, och avslutar min vistelse i Lomboks area nu idag, the celebration day, för att åka tillbaka dit min resa först startade: Bali.

Har spenderat massor a tid i abduls hemtrakter, ätit med hans fmilj varje dag, antingen här i byn eller med grabbarna på banana leaf i trawangan. Jag har arbetat ute på de stora fälten tillsammans med han och hans pappa, jag har kammat löss från döttrarna och arit med på bönestund. Jag har varit runt till massvis av vänner, både mina och abduls och de gemensamma. Druckit mängder av kaffe, rökt tusentals cigaretter, bintang, te, och ice campur. Jag har bjuditnoch blivit bjuden på så många olika maträtter att min matlagningsinspiration är vid sin explotionsgräns. Jag har åkte moppe överallt och sett Lomboks alla smultronställen, de vackra utsikterna, djungeln, vattenfallen, de första templerena osv.. och tillsammans med sällskap av grabbarna varje gång. Ja jag har haft en så sjukligt jävla awesome vistelse i Lombok att jag inte med ord kan beskriva det. Jag känner mig som hemma i denna del av indonesien. Jag känner mig fanimig som en local.


Men imorgon så tar jag färjan över till Bali igen, och tar abdul med mig! Min fina prins från Lombok som hållt mig sällskap under en månads tid. Världens härligaste kille. Men får berätta mer om honom en annan gång!

Åker tillbaka till Ubud, där jag ska träffa den hinduistiska familjen ajg lärde känna, köpa mer smycken i trä och njuta mer av all konst som den staden har. Det kommer bli underbart, precis som resten av hela denna 7 eckors resa varit.

Uppdaterar så snart jag kan.
Seee yaa!





RSS 2.0