För dem som..

..redan från början har lite jobbigt med att läsa vissa av mina texter, så kan jag avråda er på en gång.

Alla möter vi vår egen sanning i den tid av vårt liv då vi är redo för den. För vissa så krävs det att man går tillbaka till samma skitförhållande tjugofyra gånger trots att alla runt en redan försökt övertyga en om grönare gräs. Ja trots det så bara "måste" man gå tillbaka den där tjugofemte gången innan man tillslut kan lämna.. Varför? För att det var först då man var redo.

Det jag gör, och som många människor reagerar på, är att jag öppnar dörrar som människor inte alltid vill öppna och utforska. Och hur shysst är jag kan man ju undra, som gör det trots att dem inte är redo? Trots att de aldrig bett om att öppna den där dörrjäveln? Trots att det kan få dem att må dåligt? Ja, hur shysst jag i slutändan är  lämnar jag till han där uppe att avgöra. Det som jag själv måste bli bättre på är dock att motivera varför jag gör det. Det är ju inte som att jag vill människor ont, tvärtom så har jag alltid välvilja i min tanke. Jag öppnar inte dessa dörrar för erat lidandes skull, jag öppnar dem enbart eftersom min egen erfarenhet av det såkallade dörröppnandet råkar vara så jävla awesome. Det tveklöst bästa jag någonsin vågat göra. Och sen den dagen jag klev in i vad som fanns på andra sidan av den där dörren, så har jag alltid undrat varför ingen berättat "allt det där" för mig tidigare, så att jag själv kunnat öppna dörren långt innan dess att jag gjorde det.

.

131230
Jag ser människor.
Människor av den enkla sorten, som vandrar i sina föräldrars fotspår eller längs med en annan stig som någon nära en redan har trampat upp. Människor som liksom följer vardagens mönster, nöjer sig eller fastnar i bekvämligheten. Eller bara vänjer sig vid det obekväma tills det känns bekvämt, vilket inte heller är helt ovanligt.

Sen tänker jag på hur dem kan fortsätta gå längs de där färdigtrampade stigarna.. utan att bli galen och slita av sig allt hår av meningslöshet. Av det monotona livet som lagomsvenne. Äta, jobba, skita, sova, äta, jobba... osv. Tills den dagen de får pension och rätt vad det är bryter lårbenshalsen.. och därmed liksom aldrig riktigt får njuta av den där härligheten som de skjutit så långt framför sig att det blivit för sent.

Jag tänker på de där människorna som klarar av att nöja sig, dem som jag både beundrar och tycker synd om samtidigt. De där människorna vars massa jag tror mig aldrig komma att tillhöra, dem som slår rot och låter sig sitta fast där roten tog fäste. Sen tänker jag mig att alla liv som levs har en dold baksida, ni vet, den man inte pratar om. Och det som alla "i lådan" liven har gemensamt är att man aldrig pratar om det som finns utanför lådan. Man vill ju inte gärna röja sin värdighet, och för många kan den värdigheten sättas på spel då man börjar ifrågasätta de där värderingarna som man grundat hela sitt liv på. De där värderingarna som man kanske hade utvecklat i de sena tonåren och sen aldrig mer reflekterat över igen. Bara fortsatt bygga sitt korthus där man satte de första korten, och liksom gett fan i att i efterhand erkänna för sig sjäv att marken under dem ju kanske är sne.

Och då är det ju synd, att man inte hängt med i sitt eget liv så pass mycket att man hållit sig uppdaterad sig om sig sjäv och sina förändringar. Om man låtit bli att reflektera, och inte tänkt på att ny kuskap föder nya åsikter, som ibland får en att värdera saker och ting annorlunda. Men å andra sidan, ska man inte hela tiden leta efter en uppdatering så får man ju träna sig i att vara nöjd. Ni vet, låtsas som om man inte kunde ändra sin situation, låtsas som om man vore maktlös i sitt egna liv eller något. Gömma sig bakom en fet skugga, a.k.a pojkvän, barn eller fet fastighet med ränta. Många vill inte facea den där bittra sanningen om att vi alla är ansvariga för hur vi lever våra liv. Det är trots allt ett jävligt stort steg att VÅGA erkänna för sig själv att man ju faktiskt inte är något träd och sitter fast i marken där man är född, utan faktiskt kan flytta sig precis när helst man vill.

Och vad gör man egentligen då, för att undvika den där fasansfulla inåtvända bitterheten som sanningen kan anas medföra?
Man bygger upp ett försvar och håller stenhårt på sina ursäkter, livet ut. Eller tills 40års krisen dyker upp. Annars är man med om någonting plötsligt och oväntat som skakar till en så rejält att man tvingas tänka. En skiljsmässa, ett dödsfall, en sjukdom. Någon hemskhet som i slutändan föder mental frihet..

Det låter kanske hårt, men för dem som inte reflekterar särskillt mycket så krävs det just att man tvingas till tänkandet för att ha en chans att vara så kreativ att man kommer fram till en ny förbättrad lösning. Det behöver alltså inte handla om ett problem från början. Allt kan alltid bli bättre, och ibland genom att bara bli annorlunda. Men många måste liksom bli pushad till att ta the first step och våga erkänna att det överhuvudtaget finns någonting att tänka över. När man sen vågar fundera på vad man egentligen tycker om det livet man levt, och hur man hellre hade velat leva det.. så öppnar man dörrar för sin framtid.

Tro't eller ej, men för att tänka outside the box, så krävs det också att man har vågat öppna den inbillade lådan och kliva ut ur den, om än i tanken. Och sanningen är att många tyvärr inte kommer så långt. Det allra vanligaste är att man glimtar ut lite genom en av springorna, ser den stora vida verkligheten och dess alla frukter och härligheter som inte finns inuti ens egna låda. Sen stänger man fort. Jääävligt fort.

Det vill säga; antingen så slutar man läsa den där peppande boken eller så deletar man de där vännerna på facebook som lever så sagolika liv att det gör ont att se, eller så låter man inte eftertexterna på den inspirarande filmen rulla utan stänger snabbt av den och gör något annat innan man hinner drömma sig iväg till låtans utsida.

Varför, varför gör vi människor så? Det låter ju jättekonstigt, eller hur?
Men att se att allt det man valt att avskärma sig ifrån egentligen finns så nära och så lättillgängligt medför en sjukhelvetes skam. Ska man verkligen kunna se på livet på samma sätt om man går och tänker på allt det man inte gör? Allt det man valt att inte ta del av för att man just nu gör någonting annat.. på insidan av lådan? Nej, det kan man inte, livet känns ju grått och tråkigt då. Så vad gör man? Man slutar tänka på det.

Man förtränger det man glimtat och den där pirriga känslan man fick, och så täcker man över den där springan man kisat genom. Man använder den tätaste tejpen, och dekorerar med en tjock gardin. Hade man kunnat låsa så är det precis vad man hade gjort, sen sågat isär nyckeln på längden, och tvärsöver.. eventuellt ännu en gång. Så att man verkligen inte under några omständigheter kan se igenom springan igen. Sen fokuserar man på annat, kanske börjar man måla insidan på sin egen låda, liksom försöker förgylla den lilla bubblan av den stora verkligheten som man har valt att leva kvar i. Gör sitt bästa liksom.. För att nöja sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0