"Reser du ensam?" Jag drar min resväska själv.. jaaa.. Men ensam? Inte en sekund.

Jag har haft så mycket folk runt i kring mig nu i flera veckors tid att jag såg fram emot att ha lite ensam tid i Lombok de första dagarna. Gick sådär. Nej, det gick inte alls. Människorna är bara för trevliga alltså, och jag är för social för att låta bli att fortsätta surra.

Första dagen hann jag bara vara på stranden i 5 minuter innan jag blev bjuden på morgonfika tillsammans med ett gäng goa Lombok snubbar som chillade i skuggan. När jag sen sa adjö och begav mig ut i solen igen efter någon timme med dem, så hann jag återigen bara vara för mig själv o 5 minuter innan nästa gäng presenterade sig och så småning om slog sig ned bredid mig.

3:je försöket så lyckade jag faktiskt vara själv en liten stund, hann bläddra några sidor i min bok och röka en cigarett eller två. Men då jag såg en av de där båtarna som jag i flera veckor förundras över och hoppats på att få åka med, glida in till strandkanten, såkunde jag inte låta bli. Gick dit och hojtade till dem från land, med den lilla indonesiskan jag behärskar, att jag så gärna skulle vilja följa med dem ut tillhavs! När de kom i land visade det sig vara ett gäng skna killar i min ålder som gladeligen lät mig följa med. Helt underbart.

Så detta var alltså bara från de timmarna jag hållt till på stranden.. Redan lärt känna 3 kompisgäng. Så härliga är människorna här. Förstår ni??

Efter en dusch, meditation och en lite ilande hungerkänsla så begav jag mig ned mot stranden återigen för att hinna en billig strandrestaurang att koppla av på. Hittade istället en hinduistisk begravning (vilket jag bara måste beskriva närmare vid något senare tillfälle, såå fascinerande!) Och efter att ha suttit och betraktat begravningen med en nyfunnen vän som jobbade i en folktom strandrestaurang precis bredvid, så fick jag direktioner till närmsta billiga warung och började promenera. Hann på riktigt inte gå mer än 30 meter innan en kille jag träffat tidigare under dagen glider förbi på sin gröna kawasaki, tvärnitar och ropar "Madeee" "Where are you going? Do you need  ride?"

Efter att då käkat middag med honom, och sen fått skjuts tillbaka så lanerar vi att träffas igen efter hans bönestund. Men när han kommer för att hämta upp mig så har jag ytterligare en kille utanför min dörr. Min gode än Hery som jag lärde känna då jag var här med Jimi förra veckan, stod också utanför och hade missförstått våra planer. Så där stod jag, på andra sidan jordklotet, i en stad jag befunnit mig i under en dag, och hade två killar på min veranda. Hahaha. Oj så awkward det blev.

Vi bestämde oss för att umgås allesammans och mötas upp i en warung i närheten. Ary körde sin kawasaki och jag åkte bil med Hery. Efter lite trassel så tappade i bort Ary och bestämde oss för att köpa lite bira och slå oss ned vid hamnkanten istället för att leta upp honom. När vi kom ned till den totalt bäcksvarta hamnen så hann vi bara sitta i några minuter innan jag bestämt föreslog att vi skulle joina det härliga gitarrgänget som satt i en ring och sjöng lite längre bort. Sagt och gjort. Och det visade sig vara störtsköna människor. Fan så kul vi hade! Garvade åt engelska missförstånd, hotellservice, trasiga påsar risvin, rastasnubbens dreada. Kastade kex, åt elefantnötter och drack bira. Plus att han som spelade gitarren råkade vara ruggigt bra på att sjung också, så vi blandade allsång med gripande adele musik och reaggeklassiker. Sahur utropen från mosken hann sjungas och klockan hann bli 4 innan jag for därifrån. Helt underbar kväll.

Tänkte mig alltså en lugn och harmonisk vistelse med mycket skrivande och meditation, men hann presentera mig för säkert 50 pers innan dagen var slut. Även om det verkar vara lika lätt att umgås överallt i indonesien jag varit, så kändes denna dag som en ren överdrift, haha. Man kan verkligen inte annat än älska detta land och den fantastiska kultur de har.


Back in Lombok

Sitter stillsamt ute på min lilla altan här i midnattslugnet och äter vad jag förstår är russin. Indonesiska russin som bara är halvtorkade, smakade gott i början men nu börjar det kännas riktigt segt alltså. Men vad ska man göra? Behöver få igång magen och denna frukt ska hjälpa, enligt de husmorsknepen mamma lärde mig som liten. Vi får väl se. Antingen vaknar jag med sprutbajs eller en överfull mage som hindrar mig från att ta del av den goda banana pancaken som ingår i priset för min mysiga Bungalow.

Den är på riktigt mysig alltså. Allt är gjort i bambu. Golvet, taket, väggarna, fönstrena.. allt förutom ytterdörren, men även den består av ett material som har glipor lite här och var och skapar en genomskilninghetskänsla. Men vad gör det? Det ända jag oroar mig för är krypen och myggorna, men dem skyddas jag från av det vackra sänghimmelsliknande insektsnätet de installerat.

Badrummet är coolast alltså. Måste komma ihåg att fota det innan jag lämnar detta ställe. Det är lixom halvt inomhus och halvt utomhus. Gjort av både sten, kakel och bambu. Och någon dusch fanns inte. Inte någon västerländsk iallafall. Tur jag med lite lokalvett har lärt mig att duschar och toaletter kan se ut på de allra märkligaste sätten. Här är det old school som gäller, ösa med skopa!

Och på min lilla altan så har de spektakulära möbler alltså! Med återvinning i åtanke har de gjort fotöljer av gummidäck, och de är verkligen kreativt skapna, totalt unika och rena konstverken. Dessutom sjukt bekväma. Och efter att ha suttit på cementgolv, stenytor, klinkersgolv och hårda bambupallar i 6 veckor så känns gummistolar som en hästens säng för arslet vill jag lova!



-

Finns så mycket att skriva om efter min 4dagars vistelse i Lomboks småbyar och Sengigi, att jag inte vet var jag ska börja och om det äns är någon idé.

Snabb genomgång får he bli.
Proppfull båttur till lombok, med så stora vågor att den som vanligtvis inte är sjösjuk blir lite sjösjuk. Men det gjorde mig ingenting, jag hade sovit så lite natten innan att jag somnade till vågornas gungande. Om än kraftiga gungande!

Sen kom vi fram, Jimi hade en motorcykel på plats som vi körde med till Sengigi. Kanske 1 timmes åktur, med de vackraste kustvyerna som finns. Lomboks tropiskt bergiga landskap är någontng man omöjigt kan tröttna på! Framme i sengigi så fixade vi boende och sen åkte vi till hans hemby för att träffa familjen. Där välkomnades jag med kaffe, fika, mat osv, men bara jag eftersom de andra fastade. Alla hans bröder hade hus på den lilla gården med betoning på lilla, för det var mycket, mycket simpelt och ingenting annat än betong i stora drag. Och under 4 dagar trodde jag att deras dusch var en nödlösning för läckage i väggen.. HAHAHAHHA. Så pass enkelt bodde dem :)

Efter det for vi och hlsade på hans vän herry, hängde på hotellet ens tund, och sen tillbaka till byn för att äta bryt fastan med hans familj. Vi missade det dock med några minuter.. alla dagar. Sån himla otur. Men hela familjen satt ju samlad med oss då vi åt iallafall så det kändes nästan likadant :) Jimis brors fru, Nera, hade mycket god engelska och i lyckade konversera ganska mycket. Och göra oss förstådda Sen fick jag lära mig en hel del nya indonesiska ord att sätta i mitt mentala lexikon. Fler än de jag redan kan... och det är ganska många ska ni veta!

På kvällen så kom Jimis polare cash och... ja, namn är inte min grej.. Hur som helst, vi satt där och drc en massa öl, spelade gitarr, sämtade och skrattade till ramadnfrukosten nalkades, då skulle de hem till sina familjer igen.

Dagen därpå så for vi till vattenfallen, åh gud allsmäktige så satans vackert. Att vandra omkring barfota inne i djungeln över stora och små stenar, uråldriga stigar och trappor, broar och träd. Balansera mot varandra, försöka ta sig genom det ibland halvmeter djupa vattnet med halkiga stenar, eller de små grottorna eller tunnlarna som bildats av stora stenbumlingr om ar lutade mot varndra. Ja det var så mycket fascinerande lngs med fräden till vattenfallet att själva vattenfallet bara utgav en liten del a hela upplevelsen. Det var mäktigt, satan så jävla mäktigt det var!

Trött och slut efter vandringen så köpte vi strwberry fanta och kakor, gömde oss lite avsides så jimi också kunde äta  (bryta fastan, men visa respekt för dem som inte äter). Tror han haft lite svårt att håll sig då han umgått så mycket med mig, det har blivit många sneaky ramadan cigarettes och såklart en och annan bintang. Mycket haram! hahahaha.

ja sen på kvällen så dubblade vi sällskapet på min balkong, köpte en vodkaflaska på krigen som vi tog med oss, och groggade fruit punch drinkar till tonerna av indonesisk rap. Fett bra! Juste, det dracks även risvin ur mysko påsar, som uktade sm någnting man inte bör utsätta sin kropp för.. Vilket jag ite heller gjorde, annat än en liten klunk för smakens skull.

Dagen därpå åkte i in till mataram för shopping, jimi skulle köpa skolböcker till sina syskon och nå pärmar till sin chef. Och det var också coolt, att se hur en modern galleria i ett fattigt, muslimskt land ser ut. Det var helt ok! Luktade lite mysko, från all frukt antar jag?, fanns gott om shopping för kvinnorna som bär sjal.. men det var svårt att hitta någonting ätbart (pga ramadan, ingen äter förrän solnedgång)

Ja, det var massvis av intryck. Orkar inte babbla på.

sen på källen så åkte vi till Jimis kompis Herry, till hans by och familjehem. Där satt vi i utomhusbungalown och pratade i massvis, massvis, av timmar. Träffade hela hans familj, bjöds på traditionellt ramadansnacks och annat ätbart. Sen bara chillade vi där och diskuterade islam väldigt länge. Så jävla sköna dudes också, skulle kunna sitta där med dem i evigheter!

Ja ad mer? Orkar inte skriva mer nu,jag håller på att lk sönder. Bokstavligt talat.
Det måste vara någontng med klimatet tror jag, för de två senaste dagarna har jag settats sinnessjuka mängder, betydligt mycket mer än vanligen.. då jag också svättas. Så jag antar att det är mer fukt i luften eller så.


__

Idag har jag försökt omm igång med plugget hela dagen, men som vanligt distrahetats av så mycket annat istället. Satt och prata med Lee som äger ställer jag bor på nu här i trawangang, jättehärlig lirare som alltid ärlika pratglad och ödmjuk. Efter att i pratat så tog jag en promend, tog med mig min notebook för att plugga lite indonesiska samtidigt (Det är ett skitra knep att plugga glosor medan man är på promenad), tog en sväng förbi mosken och lyssnade på sången som var ovanligt bra idag, och sen gick jag tillbaka hit. Slog mig ner på köksgolet med Lee och hans son och satt där i några timmar, pratade om religion, om de olika kulturerna i Bali och Lombok.. om Giliöarna osv.

Och nu när jag suttit och skrivit rn stund så är kockan helt plötsligt halv 4... Och jag måste börj göra mig klar så jag hinner i tid till banana leaf idag! Har kommit sent till ramadanmiddagen två gånger nu, så jimi väntat på mig. Känns inte så shysst! Idag ska jag vara med och laga maten. Den inhandlades tidigt i morse på morgonmarknaden och br nog tillagas.. typ nu? Om det ska vara färdigt till 6tiden..

I need to hurry up!

(But, Pelan-pelan.... No Harry potter)

Sticker från Trawangang

Sitter i ännu en mysig liten strandbungalow och bloggar. Ba älskar dessa små hyddor, och när man ibland lyckas hitta ett ställe med bra internet så hoppar mina dopaminsmurfar!

Jag har egentligen lite bråttom nu, ska ta en båt bort från denna lila mini ö och åka över till Lombok, en ö som är nästan lika stor som Bali, fast inte i närheten ika turistinfekterat.

Hur som helst lär jag inte träffa många turister eftersom jag åker dit med Jimi, han ska visa mig runt och så ska jag få träffa hans vänner och familj som bor i en by inte långt ifrån Sengigi. Kommer bli hur nice som helst, Im sure! Får se bara om jag kommer tillbaka som Fru Madeleine eller vad som kommer hända, hahaha.. Han är nämligen den enda av de 4 bröderna som fortfarande är ogift, haha.

Hörs om ett par dar!

Ma homebuds

Har blivit bundis med två lokala kompisgäng här. Och jag trivs, ja dra mig baklänges så jag trivs. Känns som att jag känt dessa människor hur länge som helst. De har bjudit mig på ramadanmiddag med dem flera dagar, de serverar kaffe, läsk, cigg, shakes och allt möjligt till mig. Verkligen gästvänliga människor, med helt fantastiska skratt och underbar sång.

De är alla grabbar som jobbar på de olika hotellen i kvarteret som samlas just i minikorsningen vid mitt hotell, där sitter det alltid minst 2-3 personer och ibland upp till 20 pers. Spelar gitarr, sjunger indonesiska låtar, flippar och skämtar och bara driver med varandra. Stämningen såg så inbjudande ut att jag inte hann passera många gånger innan jag slog mig ned med dem, och nu har vi umgåtts under nästan hela min tid här på Trawangang. De är så fett sköna människor. De två bästa polarna Jimi och Andre är mina favoriter, och the mushroom doctor som vi kallar han är ockå så jävla flummig, ja hahha. Alla är så jävla sköna alltså.

Men Jimi, han heter egentligen inte Jimi. Egentligen är hans namn Abdul, men han ser ut som en levande Jimi Henrix.. och efter en jävligt rolig kommentar fårn honom så har jag dessutom gett han ett nytt nickname: Jimi the white boy! hahahah. Han är nämligen blekare än mig den rackarn, men han har ett dunderaffro som gör att han överlägset vinner våra negro competitions hahaha :)

Roligast var då vi satt och diskuterade våra hudfärger och de solblekta fjunen på min kropp. Och så stirrar han plötsligt koncentrerat på sin arm.. så koncentrerat att han får rynkor i pannan och kisande ögon. Och så säger han mycket tveksamt "I thiiink Im black". Hahahaha. Det lustiga här är ju att han är så uppenbartt mörkhyaf och sitter där med sitt stor affro, och jag tror han menar hudfärgen, men han syftar på hårstråna man kan ana på hans hårlösa arm. Det såg så brutalt jävla roligt ut att jag bröt ut i det mest högljudda garvet i min livstid tror jag. De andra blev nästan rätt så mycket som jag skrattade, men sen började också skratta då de fattade det roliga och sen skrattade vi allihopa så mycket att det kändes som om en liten jordbävning var på gång. Jag är förvånad att jag höll mig kvar på stoln och inte tippade baklänges alltså. Hahahahha!

Sååå Jimi förlorade alltså och är numera Jimi the white boy!

ramadanfrukost

Har blivit riktigt bra polare med sönerna till han som äger rummet jag bor i.
De är 20 och 23 år gamla, och så har de en kompis som också är med ibland.

Igår när jag kom hem från the silent disco vid 3 tiden så var hela familjen vaken och satt upp och åt ( det är ju ramadan, och då kliver de upp mitt i natten för att äta och sen gå och lägga sig igen ) Och de bjöd in mig, så jag satt där och åt ramadanfrukost med säkert någon promille i blodet haha. Så flummigt.

Efteråt så gick vi iväg till deras chillhörna, en enkel liten utomhusbungalow. Satt uppe och surrade, lyssnade musik, kollade bilder, ritade osv till morgontimmara, sen gick vi in på deras rum för att inte väcka familjen och där låg vi bara och chillade precis som om de vore mina svenska barndomsvänner typ. Så underlig men härlig känsla.


Lite coolt också att hänga i ett  indonesiskt pojkrum måste jag säga! Kändes så annorlunda, men samtidigt så jävla normalt. De umgås ju precis som vi svennar gör, fast på ett mer avslappnat sätt. Och inte tv, dator, iphone och allt annat tjaffs vi distraherar oss med där uppe i väst.

Vid 7 på morgonen gick vi ned till stranden och kollade på soluppgången. Min regnbågsfärgade klänning fladdrade i vinden och det gjorde Dinos långa hår också. Där satt vi allihopa på en stor kvist som sittplats och bara blickade ut mot den vackert färgade himlen och spegelbilden av den i havet.

8.30 imorse gick jag och la mig.. sov 1 timme och gick sen ned till stranden och sov i solen ;)


Flooded with happines

Jag läser igenom gamla texter för att bättre förstå den positionen I livet jag befinner mig i just nu.
Allting blir tydligare med jämförelser, med dem skapas kontraster och genom dem är skillnader lättare att uppmärksamma.

Jag har allt det som jag drömde om för två år sedan.
Skrattar när jag tänker på det, jag har verkligen allt.

Jag befinner mig på resande fot, ute på en mini ö i indonesien där motortrafik är förbjuden, har rastafarimän med reaggefärger runt mig och mysiga strandpubar och billig öl 2 minuter från allt.
Jag lever varje dag efter mina känslor och går dit jag instinktivt vill gå och gör det jag vill göra. Jag festar, solar, njuter, badar, skriver, tittar på hantverk i trä och ser nya typer av konst varje dag. Jag umgås med människor från hela världen och mediterar med hinduerna. Jag är så pass mångkulturell att mitt hippiehjärta skiner.

Jag låter min beachlook få träd fram med det lockiga halvblöta, gingerhåret. Solbrännan, träsmycken på båda handleder, flätad fotlänk och shyssta handgjorde töjningar i öronen. Jag röker mina pallmall för 6 kronor paketet och andas in lagunens härliga sommarbriser.

Men jag befinner mig inte endast här, jag har också ett hem. Eller nej, jag har flera. Jag är välkommen över hela världen, har vänner i olika världsdelar och kan resa vart jag vill. Usa, England, Danmark, Spanien, Norge, Indonesien. Jag har lämnat Boden för vad som känns som för evigt och har redan hunnit med att bo i England och Härnösand, och nu i Helsingborg med mina 3 roomies Mike, Husse och Oskar. Jag bor alltså i kollektiv, precis så som jag drömt om. Inga föräldrar, inga regler, bara sköna dudes jag umgås med och betraktar som familj.

Jag har min fina bassecykel kvar och den är sprayad i ett coolt mönster. Jag har min mercedes 180 som jag längtat efter sen 14års ålder. Jag har hyffsat bra ljud i bilen, och den luktar wunderbaum och ibland cigarettrök. Och jag får fortfarande ett litet lyckorus varje gång jag sätter mig bakom ratten.

Jag har hittat mina värdepunkter i livet. Syskonen och syskonbarnen ligger närmast mitt hjärta och därefter kommer resten av familjen samt alla de vänner jag genom åren lärt känna. Vänner kommer och går, och vad jag vet har jag inga ovänner. Amira, min skånska själsfrände kom som sänd från ovan och visade mig inte bara en helt ny kultur, utan också en helt ny syn på vänskap. Men jag har träffat många andra i Helsingborg som kommit att betyda mycket för mig. Sen har jag nära vänner i Norge och Härnösand för tillfället, även om jag på grund av avstånden inte träffar dem längre så betyder de mycket för mig. Och så såklart mina godingar från boden, vi som sett varandra växa upp tillsammans. Vi känner varandra mer än vad andra någonsin kommer känna oss. Den livstid vi upplevt tillsammans går inte att återuppleva nu när tonåren är passerade, den är föralltid förankrad i vår ryggmärg. Och jag har nu dessa äldre och visare vänner i hjärtat, då som nu.

Jag är så nöjd. Så ofantligt jävla nöjd med dessa år som varit.

Jag har varit med om så mycket som jag aldrig trodde jag skulle uppleva, så mycket saker som lämnat spår i mig på sätt som inte äns min syster vet. Jag har växt så mycket sen dedär tuffa åren på gymnasiet. Ja, jag skrattar lite för mig själv då jag med allt det jag upplevt nu tittar tillbaka på texterna om mina drömmar och hopp om framtiden. Det är så sjukt att allt det jag ville ha, har jag fått.

Allt det jag drömde och längtade efter har jag upplevt eller upplever nu.
Och mycket mer. Mycket, mycket mer. Jag har tappat räkningen på alla dedär ögonblicken som varit so tagna ur en film, då jag nästan kunnat se mig själv uppifrån och inte fattat att det är JAG som upplever det jag i stunden gjorde.

Och om något så är jag tacksam.
Tacksam till detta liv och tacksam till de som stöttat mig mot de håll jag vänt åt, och hjälpt mig att landa då jag behövt.

Det är lustigt hur upplevelser och erfarenhet formar oss till de vi är.. Jag tror inte att jag hade kunnat sitta här i denna lilla strandbungalow och dricka min bira om det inte vore för de stora besluten jag fattade efter kaostiden i 2:an på gymnasiet. Smärtor och motgångar som jag upplevde då, är idag vad jag är mest tacksam över, då det utan tvekan är genom dem jag funnit min styrka till att satsa fullt ut och leva mina drömmar.

____
Ägaren på patentverket sägs någongång under början av 1900talet ha sagt att "Nu är det över, nu har allt som kan uppfinnas blivit uppfunnet. Vi kan lägga ner detta". Sen kom elekticiteten, bilar, flygplan, internet osv...

Igår tänkte jag lite så.
Liksom.. Vad nu?

Nu när jag upplevt det som varit mina drömmar för framtiden, så är det ju dags att hitta nya äventyr att längta och sträva efter. Dags att höja ribborna ännu lite till och sätta upp nya mål.

Jag satt här på den vita stranden imorse och tittade ut mot det turkosa vattnet.. och då plötsligt föll poletten ner. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad det är jag vill uppnå. Och det är stort. Det är jättestort och jättefantastiskt. Och det involverar så mycket mer än bara mig själv och mina egna upplevelser.

Ett projekt är på gång. Ett flerårigt projekt.
Det börjar nu... och förhoppningsvis når det målet om något år, för att sedan fortsätta leva vidare.

Det var Ubud som gav mig dessa insikter, staden med de levande konstnärssjälarna. Om inte konstnärer med sina händer så med sinnet. De skapade inte bara ting, de skapade en verklighet för dem själva och för alla andra nära den.

Och det vill jag också göra.
Det ska jag göra.

Det kommer jag att göra.

(on top of everything: they just started playing When the children cries med White lion, en av de mest känslosamma låtarna för mig. Den kom så jävla träffsäkert, precis då jag hade skrivit färdigt inlägget. Is this moment even for real?)

Snart har jag tre fåglar och en gren på min vänstra axel.

I have chosen my stand.
Freedom is what I value the most. My own and all others.

Freedom of speech, freedom of religion, freedom of all kinds. Being free means that you can come the way you are and its always alright, always accepted. Your are free to wear whatever clothes you want, decorate your body the way you want, say the things you like to say and most of all, you are free to DO whatever you want as long as it doesn’t hurt anybody. This is my religion. This Is my belief.

Unconditioned love equals freedom.



Att döma, värdera och generalisera varandra är någonting basic för vår homosapiens hjärna, det är en del av den överlevnadsinstinkt som med arvet förts vidare från apstadiet och hela vägen hit till modern tid. Vi kommer aldrig ifrån detta. Vår hjärna är (tack ochlov) inte kapabel att ta in alla de 60 miljoner intryck vi får dagligen, och därför dömer vi, därför värderar vi och därför generaliserar vi. Men trots detta faktum så finns det en världsetopi som är möjlig, och det är acceptans.

Vi ser det varje dag på olika sätt, men bara som detaljer -och vi ser det endast för att det finns en motsats och så länge vi har en motsats så lever vi inte i etopin. Jag ser det tillexempel här på Bali och Gili, där två starka religioner tillsammans skapar de vackraste samhällen jag skådat. Muslimerna och hinduernas kärlek kompletterar varandra, och här finns ingen asky mot den ena eller andre. "There is one unified god, we only have different traditions" Hur vackert är inte det? Tänk om vi kunde tänka så inom fler sammanhang än religion, och i fler världsdelar?


Vackrare landskap får man söka länge för att hitta

Bye Bye Bali

Nu har jag anlänt till en av de tre som öarna som kallas Gili-öarna. Jag befinner mig på Trawangang, vilket i vanliga fall är party-ön. Igår var första dagen av ramadan, den muslimska faste-månaden, vilket innebär att den muslimdominerande ön har ett betydligt lägre tempo. Har till och med sett skyltar om "silent disco" .. Vet inte vad det innebär än eftersom jag anlände hit i morse, efter en mycket, mycket, lång och facsinerande resa.

Började klockan 7 i går morse, då the shufflebus kom och hämtade upp mig på hotellet, sen efter en drygtimmes bilåkning med nå shyssta fransmän och en ung holländsk volontär, så var i framme i Padang bai. Där skiljdes vi åt, och jag gick för att stiga på min färja. Nästan inga turister åker den the public ferry, de flesta tar de snabba båtarna som går på 1 timme, direkt till Gilli. Men jag bryr mig inte om  tid, då jag har massvis av den, och ville hellre uppleva hur lokalbefolkningen gör då de tar sig melllan öarna här i Indonesien. Och my god, om jag är glad att jag gjorde det!

Träffade 2 danska tjejer och en tjej som bodde på samma hotell som mig en gång i Kuta, så vi höll ihop under hela den 6 timmars långa färjeturen. Vi hade fett med flyt alltså. Efter att vi snackat med kaptenen så fick vi flytta in våra grejer hos dem, och då upptäckte någon av dem att man genom en liten stege och en lucka i taket kunde klättra upp till taket av båten. Och wow, min kära vänner och läsare, wooow. Jag trodde hela resedagen skulle bli rätt dryg. Men det var fucking himmelrike när vi fick sitta på taket och sola hela den 6 timmars långa resan.

Taket var bara en enda stor vit ytamed lite sluttning åt solhållet. Man kunde gå barfota på det utan att bränna fötterna och man kunde ligga på rygg och steka. Det fanns inga räcken, men det var okej för man var rätt stabil då man låg ner. Och om det kom stora vågor kunde man bara hålla i sig i någonting ju.

Så jag kopplade i mp3:n, slog igång enyas meditativa musik och bara mediterade mig geno hela resan. De som inte själv varit och rest i dessa vackra lansskap kan verkligen inte föreställa sig så vackert det är att åka på den blåa lagunen och passera små och stora öar med lummiga berg i olika höjder och färger. Se de fantastiska stränderna och hur den vita stranden går ihop med de turkosa vattnet. Det var så jävla amazing.
Jag, båtens vita yta, de blå vattnet, och den blå himlen. Färgerna liksom samarbetade för att skapa den mest fantastiska och sagolika vy jag skådat.

(Sitter på ett mysigt internetcafé vid den vackra strandkanten i skrivande stund, och försöker ihärdigt att ladda upp en, bara eeeeeen, bild.. men det är totalt omöjligt med uppkopplingen.. får de om detta inlägg äns går att publicera.)

När vi var framme på den stora grann-ön Lombok, så visade det sig att vi blir tungna stanna i Sengigi över natten innan vi kan ta oss vidare till Gili-ön Trawangan. Detta med tanke på ramadan och de lugna tempot, de går inga båtar till giliöarna då mörkret kommit, för då är det dags för befolkningen att bryta fastan. Så det var ju bara att acceptera.

Jag och Kristine och Annika från Danmark checkade in i en jävligt fin bungalow i närheten. Där inne hittade vi det största husdjuret någon av oss hittills haft. En ödla såklart, sånna finns det massvis av här. Men vanligtvis är de små och ganska söta. Denna var några decimeter lång och höll till mellan pinnarna i bambutaket. Det var okej, de är ju inte farliga eller så, men facsinerande.

Vi gick och käkade på ett mysigt uteställe vi hittade. De hade byggt om en pick-up bil till ett litet kök, och sedan satt upp tält och grejer där man kunde sitta. Älskar de kreatia sinnena de har här. Portabla kök av alla möjliga varianter har jag hunnit se. På cykel, på moped, på huvudet, och nu på ett bilflak. Faktiskt inte sett någon restaurangbåt ännu, men jag befinner mig ju på giliöarna så det dröjer nog inte länge nu ;)

Stränderna här är helt fantastiska, kan inte minnas att jag någonsin vandrat på så behaglig och vacker sand. Kanske gjorde jag det då jag var på phi-phi öarna i Thailand då jag var 10, men det minns jag isåfall inte. Så detta klår helt enkelt alla andra ständer jag vandrat på. Vilket i stora drag är Bournemouth beach, Kuta beach på Bali och stränderna runt om i Alanya. Sanden här är ingenting i stil med dem.


Men jag måste nog chilla från solen i någon dag för jag lyckades såklart bränna ansiktet rätt rejält då jag solade så många timmar på färjan. Hela nyllet är illrött och det känns som att jag kommer gå sönder om jag ler för stort :D

Vackrare landskap får man söka länge för att hitta

Bye Bye Bali

Nu har jag anlänt till en av de tre som öarna som kallas Gili-öarna. Jag befinner mig på Trawangang, vilket i vanliga fall är party-ön. Igår var första dagen av ramadan, den muslimska faste-månaden, vilket innebär att den muslimdominerande ön har ett betydligt lägre tempo. Har till och med sett skyltar om "silent disco" .. Vet inte vad det innebär än eftersom jag anlände hit i morse, efter en mycket, mycket, lång och facsinerande resa.

Började klockan 7 i går morse, då the shufflebus kom och hämtade upp mig på hotellet, sen efter en drygtimmes bilåkning med nå shyssta fransmän och en ung holländsk volontär, så var i framme i Padang bai. Där skiljdes vi åt, och jag gick för att stiga på min färja. Nästan inga turister åker den the public ferry, de flesta tar de snabba båtarna som går på 1 timme, direkt till Gilli. Men jag bryr mig inte om  tid, då jag har massvis av den, och ville hellre uppleva hur lokalbefolkningen gör då de tar sig melllan öarna här i Indonesien. Och my god, om jag är glad att jag gjorde det!

Träffade 2 danska tjejer och en tjej som bodde på samma hotell som mig en gång i Kuta, så vi höll ihop under hela den 6 timmars långa färjeturen. Vi hade fett med flyt alltså. Efter att vi snackat med kaptenen så fick vi flytta in våra grejer hos dem, och då upptäckte någon av dem att man genom en liten stege och en lucka i taket kunde klättra upp till taket av båten. Och wow, min kära vänner och läsare, wooow. Jag trodde hela resedagen skulle bli rätt dryg. Men det var fucking himmelrike när vi fick sitta på taket och sola hela den 6 timmars långa resan.

Taket var bara en enda stor vit ytamed lite sluttning åt solhållet. Man kunde gå barfota på det utan att bränna fötterna och man kunde ligga på rygg och steka. Det fanns inga räcken, men det var okej för man var rätt stabil då man låg ner. Och om det kom stora vågor kunde man bara hålla i sig i någonting ju.

Så jag kopplade i mp3:n, slog igång enyas meditativa musik och bara mediterade mig geno hela resan. De som inte själv varit och rest i dessa vackra lansskap kan verkligen inte föreställa sig så vackert det är att åka på den blåa lagunen och passera små och stora öar med lummiga berg i olika höjder och färger. Se de fantastiska stränderna och hur den vita stranden går ihop med de turkosa vattnet. Det var så jävla amazing.
Jag, båtens vita yta, de blå vattnet, och den blå himlen. Färgerna liksom samarbetade för att skapa den mest fantastiska och sagolika vy jag skådat.

(Sitter på ett mysigt internetcafé vid den vackra strandkanten i skrivande stund, och försöker ihärdigt att ladda upp en, bara eeeeeen, bild.. men det är totalt omöjligt med uppkopplingen.. får de om detta inlägg äns går att publicera.)

När vi var framme på den stora grann-ön Lombok, så visade det sig att vi blir tungna stanna i Sengigi över natten innan vi kan ta oss vidare till Gili-ön Trawangan. Detta med tanke på ramadan och de lugna tempot, de går inga båtar till giliöarna då mörkret kommit, för då är det dags för befolkningen att bryta fastan. Så det var ju bara att acceptera.

Jag och Kristine och Annika från Danmark checkade in i en jävligt fin bungalow i närheten. Där inne hittade vi det största husdjuret någon av oss hittills haft. En ödla såklart, sånna finns det massvis av här. Men vanligtvis är de små och ganska söta. Denna var några decimeter lång och höll till mellan pinnarna i bambutaket. Det var okej, de är ju inte farliga eller så, men facsinerande.

Vi gick och käkade på ett mysigt uteställe vi hittade. De hade byggt om en pick-up bil till ett litet kök, och sedan satt upp tält och grejer där man kunde sitta. Älskar de kreatia sinnena de har här. Portabla kök av alla möjliga varianter har jag hunnit se. På cykel, på moped, på huvudet, och nu på ett bilflak. Faktiskt inte sett någon restaurangbåt ännu, men jag befinner mig ju på giliöarna så det dröjer nog inte länge nu ;)

Stränderna här är helt fantastiska, kan inte minnas att jag någonsin vandrat på så behaglig och vacker sand. Kanske gjorde jag det då jag var på phi-phi öarna i Thailand då jag var 10, men det minns jag isåfall inte. Så detta klår helt enkelt alla andra ständer jag vandrat på. Vilket i stora drag är Bournemouth beach, Kuta beach på Bali och stränderna runt om i Alanya. Sanden här är ingenting i stil med dem.


Men jag måste nog chilla från solen i någon dag för jag lyckades såklart bränna ansiktet rätt rejält då jag solade så många timmar på färjan. Hela nyllet är illrött och det känns som att jag kommer gå sönder om jag ler för stort :D

Flummar runt på okända horisonter

Vissa morgnar är lustigare än andra. Idag hade jag fyra olika personer utanför min dörr och en healingsession innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe!

Mitt alram som jag ställer varje morgon för att inte råka sova bort dagarn, hade inte gått imorse. Istället vaknar jag upp från min mycket skumma dröm som utspelade sig i universitetsmiljö, till ett hårt knackande på min dörr. Det är första gången det händer, och då personalen kommer upp med frukosten så har de aldrig tidigare knackat, utan bara lagt den på balkongen. Jag slänger filten runt om mig och går till dörren och öppnar. Det är Kristi, kvinnan som jag hade ett långt samtal med igårkväll om chamankultureln, the secret, meditation och vårt inre flow. Hennes healer hade varit här på morgonen och han hade känt något då hon berättade om mig, så han ville komma hit och träffa mig. (Kristi bor 3 balkonger ifrån mig)
Efter den dagen jag hade igår och de känslorna jag upplvde, samt mitt ivriga skrivande om det till 4 på morgonen, så vore det inte konstigt om min energi kunde kännas i hela Ubud konstaterade jag lugnt och ville absolut att hon skulle skicka upp honom.

Jag och Yoko satte oss ned en stund och pratade, och allt jag egentligen ville vara att höra mer om healing, vad det innebär och hur det fungerar. Han berättade om de olika energierna vi har i kroppen och att hans healing gick ut på att avlägsna evntuella hinder som gjorde det svårare för kroppens energipunkten att kommunicera med varandra. Jag frågade om han tog betalt för dessa sessioner, men då han inte uttröck någon som helst försäljar-anda så ville jag gärna testa. Så jag slog mig ned med ryggen mot honom, mediterade en stund. Han satt på knä bakom mig och koncentrerade sig. Sedan började han trycka på diverse punkter på ryggen, och väldigt olikt en massör så lixom gjorde han någon typ av mänsklig akupunkturgrej med sina händer. Jävligt träffsäkert också, för varje punkt han inutiativt tröck på, reagerade starkt, precis som om han tröck på en nerv. Efter detta så gjorde han någonting vid axlarna, tinningarna och nacken. Allt på ett mycket träffsäkert sätt. Ingenting var särskilld behagligt, och i nacken så var det till och med smärtsamt. Men någontig hände. Jag säger inte att jag blivit frälst eller att jag förstår och tror på vad han gjort, men någonting hände. Jag tror fanimig helt seriöst att vad den än är som stockat mitt inre energiflöde från att flöda fritt mellan alla punkter till att fastna i den i hjärthöjden, blev released. Jag känner mig.. jämn. Som om hela kroppen och sinnet samarbetar. Ja, det är flummigt. Sånt här är alltid så flummigt och jag vill inte tro på det, men jag upplever ju någoting helt annat. Så jag förvirrar mig själv ngenom att slå igång huvudet. Men går jag på känslan så Ja, då tror jag nog på det. På energiflödet. På meditationen. På de psykologiska och fysiologiska faktorernas sammanflätande, på releasen det innebar.

Ja, det var mina allra första minuter denna morgon. Och innan jag visste ordet av, innan jag var färdig med varken yoko eller samtalet med min balkonggranne, så hann frukostkillen komma upp och min owner som skulle hjälpa mig att boka resa till gili. Så det blev många bollar i luften och många viktiga samtal samtidigt. Innan morgonkaffet somsagt.

Jag älskar detta, hur jag bara följer med vinden och låter dagarna bli precis som dem blir.
Låter dagarna fånga mig istället för att jag fångar dagarna.

Otroligt förenklad version av.... av vad det nu är

wow.

I dont even know what to say. Other than this is it.
Jag har hittat Det.


Herregud jag har träffat så mycket inspirerande människor idag att jag lärt mig mer om mig själv och livet än vad jag gjort under alla de senaste åren sammanlagt. Det är Louie från Portugal, Lena från Kroatien, Kristi från USA och Wayan och hennes familj på Bali. Samt alla de balinesiska barnen på skolan. De har gett mig tankar och insikter och inspiration jag bara kunnat drömma om.

Känslan då jag var på skolan idag med alla de underbara barnen, glädjen i ögonen, skratten, kroppsspråket, deras hjärtans leenden.  Musiken, dansen, promenaden, lekarna, lunchen. Allt. Atmosfären gav mig en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Den känslan tänker jag hålla fast vid och vad det än är jag gör i min framtid så är det precis så där det kommer att kännas då jag lever i den, det är det enda jag med säkerhet kan säga.

Vad det är för projekt jag kommer att starta eller joina finns det ingen som vet, men jag kommer att känna så som jag gjorde på skolan, omringad av alla barnen och med Lenas och Kristis berättelser levande i bakhuudet.


Lena berättade i små portioner om delar från sitt hippieliv till mig, och hon gav aldrig sig själv titeln som hippie, utan den har jag själv gett henne. Att hon var hippie listade jag ut efter att hennes dotter fick snyta sig i hennes hand som om det vore det mest naturiga i världen och att hon sen simpelt bara gnuggade bort det under skon, utan en tanke, som om det var helt självlklart. Att hon sen hade levt i så många land och världsdelar under de senaste 7 åren och bara försörjt sig som gatumusikant trots att hon inte spelar muik, bara adderade till min hippietitel. Där någonstans längs vägen hade hon träffat sin soulmate och blivit kär, de fick ett kärleksbarn, men 7 hippieår senaare så bestämde de sig för att gå isär. Som utbildad psykolog så inser hon att det inte är sunt för hennes dotter att fortsätta vara på resande fot hela uppväxten och står nu inför ett stort beslut. Gå emot sitt hippiehjärta och stadga sig i en stad någonstns i världen för att ge dottern trygghet, eller ge dottern den unika uppväxt de redan påbörjat?  Hon inspierade mig mer än någon annan människa jag träffat. Någonsin.

Louis, min homestaygranne från Portugal, var han som jag av en ren impuls, vissa skulle kunna kalla det slump, började prata med mellan balkongerna och fick höra om denna skola från, och som senare tog mig till den. Han var alltså med i ett projket där han bodde&bor 5 månader på Bali och jobbade på skolan, och sen var i Portugal resten av året. Han hade också en hippieaura runt sig, om än inte på samma sätt som varken Lena eller the owner på backpacker villas i Kuta. Men framför allt så var han nyckelpersonen som visade mig skolan för de annars så bortglömda, funktionshindrade hindubarnen.

Wayan, denna underbara balinesiska kvinna som bjudit in mig i sitt hem. I båda sina hem, både det hon har tillsammans med sin mor, man och barn men också till hennes familjehem där hon växte upp och fortfarande delvis bor. Hon tog också med mig till sitt ”neighborhood-tempel”  som jag väljer att kalla det lilla resortliknande paradiset för, men coolast av alla platser var nog då jag i följeslag med hennes kanske 70åriga mamma blev tagen till den stora tempelsamlingen och satt som ensam turist bland 100 hinduer och knäböjde, i full hinduklädsel bör kanske tilläggas. Fick heligt vatten skvättat på mig, blommor att be med och rökelser att renas av. Jag fick en fantastisk resa genom medtiaionens värld inom hindukulturen, inte bara genom bönen eller själva meditationsfasen, utan också genom yogan, dansen och omgivningens lugnande effekt. De visade mig också familjestämingen en måndagkväll på hennes terrass i flickhemmet, där vi satt jag och hennes syster, hennes man och de vardera yngsta döttrarna. Där bjöd det på riktigt nasi campur, den traditionella balinesiska måltiden, det vill säga inte den som turisterna köper på restaurangerna, utan the real deal.

Kristi är en sann konstnärssjäl från någonstans i USA. Så splittrad och så samlad på samma gång. Och utöver hennes stora entusiasm för healing och chaman kulturen så påminde hon otroligt mycket om tre människor jag på olika sätt har eller har haft i mitt liv. En barndomskompis mamma, en annan kompis mamma, och min faster. Alla tre, samlade i samma människa. Men samtidigt som hon var ett färdigt paket av de tre människorna så var hon också helt unik och otroligt facsinerande. Kristi var född och uppvuxen i en mormonsk familj med stränga regler och strikt religion, fast i ett 30 års långt äktenskap med fel man och förgylld med 4 underbara barn. Hon förespråkade ödet, the secret och vårt inre flow, delade mitt tankesätt om att se alla livets händelser som läxor,  förberedelser för kommande faser. Och hon ansåg också att det bästa man kan göra och som alla borde göra är att leva sin dröm. Och om det är att odla marijuana i stora lass, bygga om en hippebuss till ett växthus och fara runt till småskolor och lära ut om organisk mat eller köpa en segelbåt och segla runt världen, så är det underbart, så länge man gör det man vill och det man mår bra av utan att skada någon annan. Att hennes söner har gjort precia detta, och inspirerat henne till att droppa allt och sticka till Bali var också en viktig anekdot kände jag.

Ja alla dessa starka personligheter har var och en, helt ovetandes om det, influerat mitt liv & min framtid på ett så obskrvligt sätt under denna dag. Det är en omöjlighet och en skam att äns försöka mig på att beskriva allt detta. Det är så många viktiga detaljer som adderar djup till upplevelsen, detaljer som i text tvingas utelämnas. Att beskriva känslan som inredningen i templet gav mig, hur den guldiga nylonskjortan kändes mot huden, hur klurigt det var att fästa riset i pannan, eller hur vattnet från den heliga kannan smakade, är små men otroligt viktiga saker för att få en helthetsbild, och ändå är det bara fyra detaljer av tusentals. Att höra det mest uttrycksfulla skrattet från en ung kille med aspbergers eller att se det autistiska, ensamma och ledsna barnet börja dansa glatt till bongotrummorna, eller de fylliga kramarna och handskakningarna de gav till mig och varandra,- är ockå detaljer som tvingas utelämnas. Kärleken över gesten att dela sin regnkappa med både mig och den 4 åriga dottern medan vi trängdes på vespan, eller det gästvänliga mellanmålet de hade gjort i ordning till mig, eller dotterns nyfikenhet och växande mod då det kom till det engelska språket och hennes entusiasm för ordlistan i skrev där även den svenska översättningen fanns med, eller sönernas gapskratt då wayans man förvirrade sig själv så mycket med engelskan då han berättade om de 7 balinesiska namnen att han gav fel namn till sina egna söner Koman och Komin. 


Ja, det går inte att sammanfatta, varken upplevelsen eller insikten. Det är en av många andra Bali-moments som jag nog får behålla för mig själv. Mina glädjetårar och känslan jag gick därifrån med, känslan jag så många år letat efter och nu funnit, de är också något jag själv endast kan vara bärare av.


Upplevde hindukulturen i sin allra renaste form

Idag har jag haft en av de mest minnesvärda dagarna hittils. Det känns som att jag skriver det hela tiden, att allting alltid är bäst, inte bra eller jättebra, utan bättre än det som senast var bäst. Men alla upplevelser hittills här på Bali skiljer sig så från varandra, att de alltid tycks bli det bästa upplevda inom det sammanhanget. Så det är många saker som är bäst, samtidigt.

Och som sagt idag hade jag en av de mest minnesvärda dagarna hittills. På sitt område alltså.

Jag bestämde mig för att hälsa på Wayan suani igen, kvinnan som erbjöd mig en pall i skuggan för 2 dagar sedan då jag just hade blivit blåst på 70.000 rupiah och stod i solen och envist väntade på chauffören som aldrig kom. Wayan lät mig sitta där hur länge jag ville, vilket blev en ganska lång stund då jag fann henne så himla trevlig och go.

Hon är en mycket ödmjuk och givmild kvinna. Hon visade mig runt i hennes hem, och i den tillhörande tempelträdgården. Hinduismen syns och märks av överallt i hela Ubud, mer än i någon annan stad på Bali. Men hemma hos Wayan så var det verkligen överytydligt. Det var vackra blomsterdekorationer med rökelser, ris och frukt överallt i små flätade bambubladskorgar. Små offerplatser på de mest otippade platserna, som till exempel på motorcykeln och hyllplanen inne i hennes lilla shop. Eftersom jag hade det så myigt hos henne då jag var där sist så beslöt jag mig alltså för att gå dit idag igen och säga hej. Det blev mycket mer än bara ett hej, för denna kvinnan är så välkomnande underbar att hon efter 2 timmars pratande och en lunch senare, bjöd med mig till hennes spirituella lärare.

Jag vet för lite om hindukulturen för att kunna placera in stället i någon typ av kategori. Men om jag jämför utifrån mina erfarenheter så liknade dett en familjär församlingsgård. Lite som en kyrka eller moské, fast på familjenivå. Det kom och gick människor medan vi var där, så det var abolut större än för bara familjen, men alla kände varandra och det var somsagt verkligen en familjär stämning. Och där kom jag, utbölingen, turisten från annat land, från annan religion tillochmed – men helt klart så var jag en del av familjen då jag kom dit. De vara alla så vänliga och harmoniska, hälsade och nigde och de som kunde engelska pratade och de som kunde mindre pratade på balinesiska, men det är tanken som är det väsentliga, och de försökte alla att kommunicera med mig och visa sin medmänskliga kärlek.

Det här stället var som ett paradis. Utomhus område, precis så stort att det inte känns varken för litet eller för stort. En liten damm full av tropiska fiskar i liv liga färger, vatten som på ett genomtänkt sätt porlade digaonalt ned längs väggen och droppade ned i dammen. Rörelsen gav mer liv till dammen och fiskarna, men framför allt så gav det ifrån sig ett harmonist ljud. Här behövdes inga panflöjtar eller annan spa musik, porlandet från vattnet var precis tillräckligt. Det var också en offerplats utomhus, med en stor stenfigur där man placerar sina offergåvor på. Stenen hade olika etapper och rymde därmed många offergåvor, blommor i olika färger och rökelser. Framför den satt vi bugade på knä men hantplatorna lucia-aktigt mot varandra.

Wayan visade mig hur ritualen gick till, och tillsammans med de andra två som satt knäbödja framför oss, så genomförde vi black moon ritualen tillsammans. Det var en häftig upplevelse. Knäppa händerna, höja armarna mot skyn i några sekuden för att sedan ta ned dem till brösthöjd, därefter förde man händerna mot ansiktet och liksom sköjljde ett osynligt vatten i ansiktet. Därefter plockade men upp en blomma från den flätade bambukorgen och välsignade dn genom mjuka cirkelrörelser över rökelsen. Sedan slog man ihop handflatorna igen, med blomman högst upp, mellan långfingarna, och höjde sina lucia-knäppta händer mot himmelen igen. Sedan ned mot brösthöjd och till ansiktet igen. Därefter plockade man upp en ny blomma från bambukorgen och lät proceduren börja om igen. När vi hade välsignat alla blommor, så kom den spirituella läraren (skulle möjligtvis gå att jämföra med en imam eller präst, men ändå långt ifrån samma). Den spirituella läraren, eller guiden, skvättade heligt vatten på våra huvuden med ett litet torkat gräsknippe han höll i handen. Sedan fyllde han sin silverkanna igen och hällde vatten i våra händer, vattnet skulle dricka men jag fick ju såklart avstå från den sektionen då det bara är flaskvatten som gäller för västerlänningar som mig. Sen hällde han med sin silverkanna vatten direkt i vårt hår och vi tog händerna och strök det bakåt, visade vår tacksamhet och liksom välkomnade vattnet. När den traditionsbundna svartmåneritualen var färdig så gick vi in i den lilla byggnaden med öppna dörrar, där satte vi oss inne i det nedsläckta rummet som bara hade glöden från rökelserna som ljuskälla. I skräddarställning mediterade vi med händerna vilande på våra knän.

Man skulle kunna tro att jag kände mig fånig, att det kanske borde ha känts flummigt och lite orelistiskt att jag nu äntligen fick lära mig meditera, och nu fick göra det i en paradismiljö, på riktigt med stort R, tillsammans med de lokala hinduerna. I vanlig fall i sånna situationer då jag upplever att någonting jag drömt om att göra blir ännu häftigare upplevelse då det sker än vad jag i drömmen hade förväntat mig, ja då brukar jag som le lite för mig själv och nästan kunna skratta åt hur lustigt livet kan var ibland och hur flummiga saker man kan komma på sig själv med att göra, men så var det inte idag.

Harmonin och det meditativa stadiet jag var i gjorde bara att allting var helt fantastiskt, men jag kände mig som hemma i miljön. Det var bättre än vad jag hade föreställt mig, men det kändes som att jag hade gjorde det tusentals gånger innan och jag kände mig helt som hemma i situationen. Det var rätt coolt.

Det som däremot gav mig lite overklighetskänslor var då vi efter meditationen med de andra, skulle göra den hinduistiska yogatolkningen och de båda kvinnorna fick en cirkelaktig handtrörelse från den spirituelle ledaren och därefter bröt ut i vad som såg ut som en andlig orgasm. Ja, det var minsann flummigt att se.

Vi stod alla upp och liksom skakade hela kroppen på ett nästan vibrerande sätt, och efter den individuelle handrörelsen från den spirituelle ledaren så lixom gav hon ifrån sig kväljningsliknande ljud, som luftrapar, och dörefter hummade hon allt högre och högre och for sedan med accelererande fart baklänges runt i okontrollerade mönste för att sedan plötsligt träffa väggen och med en djup stönande utandning ”vakna upp” ur det transliknande tillståndet. Den andra kvinnan fick en likadan gest från ledaren och genomgick samma sak som Wayang just gjort, med enda skillnaden att hon snubblade och fick sin orgasmliknande utandning då hon föll i golvet. Ja, det var en helskum syn och upplevelse helt enkelt. Och jag lixom avbröt min meditativa dans för att med gapande mun och ögon stora som golfbollar bara stirra på dem när det skedde. Fattade ingenting liksom, hängde inte alls med på vad som hände. Det var helt overkligt, så plötsligt och så totalt oväntat. Skitcool jävla upplevelse, jeeesus alltså!

Lite mer uppdatering från dag 5

Det är så mycket som händer och så många fascinerande mäniskor jag möter, jag önskar att jag han skriva om allting så att ni läsare kan ta del av det, och så att jag själv kan bläddra tillbaka och minnas med glädje i framtiden. men det är för tidsödande att sitta ochs kriva om allt, även för någon med skrivglädje som mig!

I förrgår till exempel, på en laid back vattenpipe-klubb här i närheten,så träffade jag 2 härliga scubadivers från spanien som jag hängde med i några timmar, sen kom två tjejer från norra england och slog sig ned med oss, och tiden löpte på och rätt vad det var så hade klockan hunnit bli två på natten. På vägen hem fick jag veta någonting nytt om Ubud, att absolut hela staden är död nattetid. Inte en rörelse, inte en öppen butik, ja, knappt en lampa. Helt dött! Lite läskigt var det faktiskt att promenera till hotellet då, och jag önskade till och från att jag ändå kanske skulle ha köpt mig en liten fickkniv att ha i handväskan bara utifall att, för man vet ju aldrig. Men jag klarade mig, och på morgonen så var tankar om fickknivsinköp som bortblåsta då alla vänliga balineser omfamnade mig med sina leenden.

Juste, träffade ett gäng sköna locals också som satt ute på en gräsplätt bland pubområdena. Enkelt, spartant, så hade de slagit sig ned på tidningspapper som underlag. De hade lite cigg och sin välkända arak (alkohol från kokosnöts-träden) De erbjöd mig varmt en sittplats på en av tidningsbitarna, och där satt vi i någon timme och skålade och snubblade över indonesiska ord. Jalang jalang, Bagus, trimakase, suksumo, tidak.. osv! Fan så kul det var. Och den skönaste av dem alla, var en singelkille in his late twentys, som charmigt ändrade texten i babbans låt till "No women - me cry" Hahaha.

Jag förundras också över ur duktiga många faktiskt är på engelska, deras ordörråd och grammatik är faktiskt riktigt bra ibland. Självklart är det många som inte talar knappt ett enda ord, spceiellt utanför turistområdena, men de är också helt fantastiska på att kommunicera, bara på andra sätt. VIlket i sin tur är lärorikt både fr dem och för mig. Och man kan ha lika trevligt utan att förstå vartenda ord. Ja, jag bara älskar detta folk. Bali har tagit mig med storm och svept in mig i en stor kärleksslöja för hela indoneien och kanske tillhörande grannländer jag kommer att besöka i framtiden. Vem vet.

Kanske jag en dag gör som min guesthousegranne och flyttar hit och öppnar en skola för utvecklingsstörda barn, vem vet. Hade ju varit fantastiskt. Och det ÄR fantastiskt att han har gjort det. Ska följa med honom dit imorgon och få se och uppleva hur det fungerar och ser ut. Förlängde faktist min vistelse här i Ubud bara för att få chansen att komma och se vilien fantastisk anläggning de har skapat för de annars bortglömda och skamfyllda barnen inom hindukulturen.

Ubud, day 5

Det tar ungefär hundra år, eller närmare bestämt 30 minuter, för varje bild att laddas upp, och det gäller i princip alla wifi jag använt sedan jag kom till Bali. Så därför, däääärför mina kära vänner och övriga läsare, så därför har jag inte, och kommer inte, att posta några bilder förrän en bättre anslutning dyker upp :) Vi får hoppas att det är snart!

Så, vad händer?

Jag är fortfarande i Ubud, och bor fortfarande på mitt budgethotell med lyxutsikt och roomservice-frukost. De gröna risfälten, grannhotellets pool och tillhörande vackra inredning är vad jag ser när jag sitter ute på min överdrivet stora balkong om kvällarna. Helt underbart.

Igår satt jag inte ensam på min stora balkong. Påväg hem efter en lång dag med mssor av utflykter, så stötte jag ihop med Mike från washington, preci utanför mitt hotell. Vi började prata om Kuta och den trafikregelsfria-trafiken, om de magiska svamparna och alla "massage, massage??" utrop som tillhör Kutas kultur. Han va en skitkul snubbe, så vi bestämde oss för att fortsätta surra en stund. Den stunden blev ganska lång, typ 6 timmar eller något sånt. På min stora balkong, med lite voda och lemonsoda, massvis av marlboro och en och annan svensk prilla.  Det vart en topenkväll!

Men under dagen, de utflykterna jag var på, var helt fantastiska. Jag fick följeslag av min guesthouse-ägare, som tog mig till risfälten och de häftiga kaffeplantagen. På kaffeplantaget, som egentligen snarare var en stor tropisk trädgård, fick jag se alla möjligt frukt-och krydd träd. Vanilj, chilli, arabiska kaffeplantor, advokadoträd, mangoträd, olika sorters bananträd, passionsfrukt, kakaoträd osv. Och samtidigt som jag för en sjukt billig slant fick testa vaniljkaffe, citronté, ginsengkaffe, balikaffe och ytterligare 4 sorters varma drycker de hade tillverkat på plats, så avnjöt jag samtidigt den sagolika utsikten över risfälten. Ja det var helt sjukt så coolt det var!

När jag var färdig där, så släppte han av mig i stan och så promenerade jag iväg till nya okända områden här i Ubud, och på ett ställe fann jag en pågående knatte-fotbollsmatch som jag satt och tittade på en stund. Fascinerades av att fotbollsmorsor och fotbollsfarsor finns även på bali, skillnaden är att de inte serverar kaffe, saft och fika till kidsen, utan åklart har med sig sina bärbara restauranger där man kan beställa grillade kycklingar eller sate eller majs, eller friterade bananer, räkor eller vårrullar.. Ja, ni förstår poängen - väldigt annorlunda från hur jag minns mina gamla fotbollsmatcher i knatteålder.

Ubud, day 2

Okej, har inte skrivit någonting alls här sen jag med den skakiga minibussen lämnade Kuta för nya äventyr och nya ansikten i Ubud. Kulturstaden Ubud.

Här får man en betyligt mer "äkta" känsla än i Kuta. Mycket färre människor talar engelska här, försäljarna är inte alls lika på som de är i Kuta, och dessutom säljer de helt andra saker här. Butikerna är fyllda med handgjorda töjningar i trä, vackra armband av horn och träskulpturer av alla dess slag. Det finns gott om konst också, modern konst i starka färger och mer streetart över det, men också gott om den klassiska konsten.. (som jag själv har lite svårt att uppskatta dock), men det som är det coolaste är helt klart alla skulpturer. De sitter hantverkare längs med gatorna som hugger in vackra mönster i stenmurarna, eller gör häftiga hindufigurer i en stor och annars tråkig stenvägg. Och gigantiska urholkade trädstammar med dekorativa mönster, eller figurer av hindugudar och buddha i alla möjliga storlekar, former och träslag. Häftigast är ju de allra minsta, det är svårt att förstå hur pillrigt det måste vara. Mer då? Lampor av olika slag, tyger, kläder.. ja till och med de traditionella offergåvorna de gör av bambubladen är mer konstnärliga och dekorativa här. Det är verkligen en stad där den konstnärliga ådran måste ha förts vidare generation efter generation efter generation.

Så förutom alla TING som med dess detaljrika konstnärlighet stjäl min uppmärksamhet, vad finns det då att göra i Ubud?

Massvis, massvis, massvis.
Finns inte en chans att jag hinner med allt jag skulle vilja göra. Men lite iallafall!

Idag tog jag en lång promenad för att på egen hand försöka hitta till risfälten (istället för att följa med på någon typiskt turistig och guidad tur). Och eftersom jag fortfarande helt undviker att hyra en vespa och hoppa in på den trafikregelsfria asfalten, så fick det bli till fots. Jag stannade på en mysig liten utomhus-supermarket, och där köpte jag en klase bananer och massvis av festisliknande drickor, en offergåva och lite nötter. Tänkte ta med mig detta som gåvor till de som arbetade på risfälten, förgylla deras dag en smula och ge dem lite extra energi under deras förmodligen jävligt långa och jobbiga arbetdagar.

Men efter lite vägdirektioner och en JÄLVLIGT lång promenad så insåg jag att jag hade fått fel information, förmodligen hade de jag frågat inte förstått vad jag menade och förklarat vägen till något helt annat ställe. När jag står och svettas i en gatukorsning så ropar en söt tant att jag kan komma och sätta mig i skuggan hos henne en liten stund. Hon jobbade i en liten matvarubutik som hon ägde själv. Hon sålde lite frukt och grönt och så lite pasta och sånt. Lite vad hon hade fått tag i, misstänkte jag. Vi satt där på varsina runda små buddha-staty-pallar i trä och pratade i en och en halv timme med hennes knaggliga engelska, och jag hann träffa och leka med hennes barn en stund också.

Sen visade hon mig sitt hem, som låg precis bakom själva affären. Bara halva hemmet hade tak, då det egentligen var en liten bak-gata som de på ett obeskrivligt sätt hade byggt ihop med sin butik. Rätt coolt. Och snacka om spartant. Man kan ju inte direkt äga nå värdegrejer av något slag då man lever så där öppet. Och vid muren, ingången till bakgatan a.k.a hennes vardagsrum, satt hennes mamma och hackade grönsaker till middagen. Morot och ingerfära kunde jag lukta mig till, resten vet jag inte vad det kan ha varit. Spännande ingridienser för en sallad måste jag säga. De var så trevliga allesammans och jag önskar jag kunde krama om dem allihop samtidigt, men mina armar är inte nog långa för att rymma hela familjen på en gång.

Det var en fantastisk pratstund/upplevelse. Jag kommer nog att gå tillbaka till den här kvinnan någon dag och se om jag kanske kan få hjälpa till att laga en balinesisk måltid. Hade varit intressant! Kanske jag skulle få veta hur man anänder sig av ingerfära i en sallad också.. hmm..

Jag sket alltså i de risfälten som skulle legat åt det hållet och promenerade tillbaka åt motsatt håll, där jag har mitt hotell, och förbi, för jag visste att där bakom finns det minsann risfält, de ser jag från min balkong på morgonen. Men efter att ha prövat alla smågator för att ta mig dit, så får jag veta att man inte alls kan gå dit. Det är avspärrat. Förbjudet. Olagligt. De använde tillochmed ordet farligt. Ja.. så det var bara att acceptera, och göra det bästa av de gåvorna jag gick och bar på...

...Visste ni att vi människor inte ger pengar till hemlösa för att vi tycker synd om dem och tror att de får det bättre med det vi ger, utan att vi faktiskt ger gåvor eller pengar för att stilla vårt samvete?
Vi ger alltå för vår egen skull, inte den som mottar. För att vi ska kunna möta tiggarens blick, gå därifrån och fortfarande vara okej med oss själva. - För att stilla vårt eget ego alltså. Det låter hemskt, men så är det bevisat att det är. Så jag stillade alltså mitt ego genom att ge mina festisar och bananer till tiggares barn som jag mötte på vägen. Petade upp sugröret stack hål i förpackningen och räckte den till barnet som direkt sörplade i sig hela förpackingen. Det var en fin känsla. Det stillade verkligen mitt ego, det gjorde det. Och för varje festis jag gav bort kände jag mig bättre och bättre. Jag tror jag måste försöka ge mycket mer i mitt liv, under min livstid. Om inte för andras skull så för min egen, för det är verkligen en fantastisk känsla att få ge av det man har då man kan. Och jag som snorjävlarik västerlänning på CSNbidrag har verkligen råd att ge.

Vad mer?
Ja jag har gjort massor idag och pratat med massor av mysiga balineser, och autralienare såklart. Dem finns det gott om här. Nästan lika gott om som det finns balineser skulle man kunna tro. Åtminstone på det största supermarket här i Ubud, där är det fanimig bara aussies. Ibland funderar jag på var balineserna handlar, eller om de inte behöver handla för att allt de äter är grönsaker (som de köper på grönsaksmarknaden) och ris (som de har släktingar som plockar)..

Men jag avslutade iallafall kvällen med att gå på en superturistig balinesisk föreställning som jag tyärr inte alls kunde uppskatta. De var minst 50 balinesiska dansare, eller sångare, eller blandning av båda. Det hela kändes mer som en sekt från djungelboken som sjöng konstigt och rörde sig som om de var i trans. Sen var det några kvinnor som var utklädda till indonesiska prinsessor med vackra klänningar och smycken, som dansade sensuellt till den konstiga trans-sången.

Ja jag brukar verkligen kunna älska sådana udda grejer som den där föreställningen. Jag har tillexemel suttit i tre timmar och lyssnat på opera i stockholm en gång och verkligen tyckt om det. Men den här balinesiska grejen kunde jag verkligen inte digga. Tror att det måste varit för att hela grejen kändes så turistig då inte en själ i publiken härstmmade från indonesien.

Lite coolt avslut var det dock; en man utklädd till drake, som i transliknande tillstånd vandrade i eld och på kolbädd inte bara en eller två gånger utan typ 22 gånger. Lite coolt, ja.

3 minuter känsla och stämning

Tyckte att detta klipp fick alldeles för lite uppmärksamhet, både på facebook och här! Har skrivit så mycket idag att de hamnade så långt ner på sidan att det nog glöms bort. Inte ok, det är såååå värt att lyssna på! Det var en så jävla amazing stämning, och musiken är nästan lika frän inspelad som live.

Bara måste ses!


ENJOY !!


Tankarna vandrar iväg

Jag har lärt mig en sak.
- Att när jag ska få massage, så ska jag aldrig ha mer mig mer pengar än jag vill spendera. Jag har nämligen en tendens att ge så mycket dricks att det väldigt fort kommer att ruinera mig annars. Igår berättade kvinnan som gav mig den bästa massagen ever, att hon jobbar från 09-23 varje dag. Jag frågade hur hon hinner med att träffa sin två-åriga dotter. Det har hon inte. Dottern måste således bo hos sin mormor, som bor 3 timmar härifrån. Så hon jbbar alltså 15 timmar per dag, ståendes, och ger västerlänningar massage. Och hinner inte njuta alls av sitt liv. Inte heller hinner hon se sin dotter växa upp, då hon bara hinner träffa henne en eller två dagar per månad. Där sitter jag, och har just fått en helkroppsmassage, en halvtimmes fotmassage och nu får jag en halvtimmes handmassage plus manikyr - för motsvarande 75 kronor! Och hur mycket får kvinnan som jobbar? 15 %.
Usch, jag känner mig så äckligt jävla bortskämd som är född i sverige och har råd att bo i helsingborg och på bali samtidigt, och sitta där och få handmassage medan svenska staten betalar för en tredjedel av alla mina utgifter.

Jag gav henne den dubbla summan i dricks och tyckte att hon kunde köpa en lika vecker klänning som kollegans fyraåriga dotter hade burit tidigare. Den tredjedelen svenska staten betalar för den klänningen är väl värda skattepengar tycker jag. Och mina två lånade tredjedelar? Jag hade gärna gett fyrdubbelt om jag hade haft.

Det är helt sjukt så olika liv vi lever. Och trots dessa kontraster som de arbetande balineserna möter varje dag, så tycks de vara lyckliga. Inte pokerface-lycka för att få sälja saker till turister, utan rent och allmänt lyckliga verkar det som. Jag har pratat med många, måånga balineser som inte alls har haft någonting att vinna från mig, och därmed gett mig en helt verklig bild av deras vardagsliv. Och de är inte olyckliga. De har sin hindu-gud som vakar över deras hem och de nära och kära. De har karman som driver dem att göra goda gärningar och hjälpa varandra, samt tacksamheten som religionen och karmans effekter innebär.

Sen, inte att förglömma, så är känner man sig ju inte fattigare än vad som är standarn, det har alltså mycket att göra med tid och rum och de rådande normerna i det samhälle de lever. Här är ju nästan alla balineser fattiga, och när de är ungefär samma standard hos dem alla, och de lever och oroarsig för samma saker i livet - så skapar det ju en gemenskap och en trygghet i otryggheten. De ser alla andra människor i sin egen situation, de ser att de ler och är lyckliga, och då gör de detsamma. Det är normen, och den tänker de inte på, den bara finns där och de lever efter den utan en tanke på hur mycket mer överfödigt vi västerlänningar har det. De jämför sig inte med oss turister här, de jämför sig knappt alls, men om de gör det så är det med varandra.

random







Lägesupdate

Känns lite skrattretande att i samma veva som axeln har pajjat så totalt att jag knappt kan shamponera håret eller torka mig i rumpan - så passar magen på att fucka ur helt, och mensen med dess värk kom. Allt samtidigt! Antar att det är bättre med allt på en gång än ett i tagen dock, så jag är väl tacksam.. eller nått. Haha.

Gick till apoteket idag och frågade vad jag skulle göra åt axeln, och om de hade någonting mot smärtan, så nu har jag fått tramadol mot smärtan, samt nån kräm som jag ska smörja flitigt med för att musklerna ska slappna av. Hoppas på att det funkar. Vore ju bra om jag kan sköta om mig själv nu när magen fuckat ur.. hahaha.

__

Känns dock bättre nu. Har ätit några tramadol och tagit tabletter för magen, så det känns bra. Prima skulle jag nog tillochmed vilja påstå. Sitter inne på den allmänna altanen och kedjeröker och skriver. Skulle nog kunna stanna här hela natten och bara forma om mina tankar till text men förr eller senare måste jag in på rummet igen. Det är nämligen dags att packa. Packa ihop alla mina saker, säga hejdå till gitarrkillen och gå och lägga mig. Imorgon ska jag med en tidig buss åka vidare från Kutas festatmosfär till vad som är känt som kulturstaden; Ubud.

Då är det meditation, yoga, mer massage, tempel, vacka utflykter, monkeyfarm och djungelbesök på schemat. Får se hur många dagar jag stannar. Behöver ju inte planera, så det är chiiiiiilll.

Hade kunnat stanna här på kuta hur länge som helst, de har allting man som turist vill åt, förutom kanske det där meditativa lugnet som bara en småby innåt landet kan erbjuda (Ubud). Anledningen att jag far härifrån nu är helt ärligt inte för att jag känner mig färdig, men för att jag inte känner mig helt safe längre.

Har pratat med så många människor, både i närheten av mitt hotell, i alla restauranger och butiker, men också på stranden, med surfare och försäljare. Och när så många brjar veta var jag bor, och att jag är en svensk ensamresande tjej, så känns det som att det är läge att fara nu.

Imamm kom förbi mitt hotell i förrgår OCH igår, vilket fick mig att freaka ur litegrann. Och Pusan har ringt mig som en idiot. Hotellet är ju min frizon, men då folk börjar komma hit så känns det inte ok längre. Så ja, det är anledningen till att jag stressar iväg från Kuta, men inte anledningen till att jag far. Ubud och den hinduistiska kulturupplevelsen man bjuds på där har varit lockande enda sedan jag satte mig på planet hit!

Sen efter okänt antal dagar i Ubud, så planerar jag att fara till Sanur, med de allra vackraste stränderna, och softa och bada i några dagar, för att sedan åka ut till gilli-öarna och snorkla. Sen vidrare till Lombok (den stora grann-ön) och därifrån tillbaka till Bali och upp till norra delarna, Lovina, och bada med delfiner. Sen då? Sen kanske kuta igen. Vi får se vart vinden blåser mig! :) <3

!

Nu äntligen, efter 5 timmar med detta sega wifi, så lyckades jag ladda upp ett klipp från reagge-hänget med pusan och gänget.
Lyssna, bara lyssna och njut av dessa 3 miuter!



what I do best



 
 




Underbara hotell. Underbara pool. Underbara kvällsbelysning.
Underbara toner från den för tillfället osynliga gitarren.
 

RSS 2.0