Flooded with happines

Jag läser igenom gamla texter för att bättre förstå den positionen I livet jag befinner mig i just nu.
Allting blir tydligare med jämförelser, med dem skapas kontraster och genom dem är skillnader lättare att uppmärksamma.

Jag har allt det som jag drömde om för två år sedan.
Skrattar när jag tänker på det, jag har verkligen allt.

Jag befinner mig på resande fot, ute på en mini ö i indonesien där motortrafik är förbjuden, har rastafarimän med reaggefärger runt mig och mysiga strandpubar och billig öl 2 minuter från allt.
Jag lever varje dag efter mina känslor och går dit jag instinktivt vill gå och gör det jag vill göra. Jag festar, solar, njuter, badar, skriver, tittar på hantverk i trä och ser nya typer av konst varje dag. Jag umgås med människor från hela världen och mediterar med hinduerna. Jag är så pass mångkulturell att mitt hippiehjärta skiner.

Jag låter min beachlook få träd fram med det lockiga halvblöta, gingerhåret. Solbrännan, träsmycken på båda handleder, flätad fotlänk och shyssta handgjorde töjningar i öronen. Jag röker mina pallmall för 6 kronor paketet och andas in lagunens härliga sommarbriser.

Men jag befinner mig inte endast här, jag har också ett hem. Eller nej, jag har flera. Jag är välkommen över hela världen, har vänner i olika världsdelar och kan resa vart jag vill. Usa, England, Danmark, Spanien, Norge, Indonesien. Jag har lämnat Boden för vad som känns som för evigt och har redan hunnit med att bo i England och Härnösand, och nu i Helsingborg med mina 3 roomies Mike, Husse och Oskar. Jag bor alltså i kollektiv, precis så som jag drömt om. Inga föräldrar, inga regler, bara sköna dudes jag umgås med och betraktar som familj.

Jag har min fina bassecykel kvar och den är sprayad i ett coolt mönster. Jag har min mercedes 180 som jag längtat efter sen 14års ålder. Jag har hyffsat bra ljud i bilen, och den luktar wunderbaum och ibland cigarettrök. Och jag får fortfarande ett litet lyckorus varje gång jag sätter mig bakom ratten.

Jag har hittat mina värdepunkter i livet. Syskonen och syskonbarnen ligger närmast mitt hjärta och därefter kommer resten av familjen samt alla de vänner jag genom åren lärt känna. Vänner kommer och går, och vad jag vet har jag inga ovänner. Amira, min skånska själsfrände kom som sänd från ovan och visade mig inte bara en helt ny kultur, utan också en helt ny syn på vänskap. Men jag har träffat många andra i Helsingborg som kommit att betyda mycket för mig. Sen har jag nära vänner i Norge och Härnösand för tillfället, även om jag på grund av avstånden inte träffar dem längre så betyder de mycket för mig. Och så såklart mina godingar från boden, vi som sett varandra växa upp tillsammans. Vi känner varandra mer än vad andra någonsin kommer känna oss. Den livstid vi upplevt tillsammans går inte att återuppleva nu när tonåren är passerade, den är föralltid förankrad i vår ryggmärg. Och jag har nu dessa äldre och visare vänner i hjärtat, då som nu.

Jag är så nöjd. Så ofantligt jävla nöjd med dessa år som varit.

Jag har varit med om så mycket som jag aldrig trodde jag skulle uppleva, så mycket saker som lämnat spår i mig på sätt som inte äns min syster vet. Jag har växt så mycket sen dedär tuffa åren på gymnasiet. Ja, jag skrattar lite för mig själv då jag med allt det jag upplevt nu tittar tillbaka på texterna om mina drömmar och hopp om framtiden. Det är så sjukt att allt det jag ville ha, har jag fått.

Allt det jag drömde och längtade efter har jag upplevt eller upplever nu.
Och mycket mer. Mycket, mycket mer. Jag har tappat räkningen på alla dedär ögonblicken som varit so tagna ur en film, då jag nästan kunnat se mig själv uppifrån och inte fattat att det är JAG som upplever det jag i stunden gjorde.

Och om något så är jag tacksam.
Tacksam till detta liv och tacksam till de som stöttat mig mot de håll jag vänt åt, och hjälpt mig att landa då jag behövt.

Det är lustigt hur upplevelser och erfarenhet formar oss till de vi är.. Jag tror inte att jag hade kunnat sitta här i denna lilla strandbungalow och dricka min bira om det inte vore för de stora besluten jag fattade efter kaostiden i 2:an på gymnasiet. Smärtor och motgångar som jag upplevde då, är idag vad jag är mest tacksam över, då det utan tvekan är genom dem jag funnit min styrka till att satsa fullt ut och leva mina drömmar.

____
Ägaren på patentverket sägs någongång under början av 1900talet ha sagt att "Nu är det över, nu har allt som kan uppfinnas blivit uppfunnet. Vi kan lägga ner detta". Sen kom elekticiteten, bilar, flygplan, internet osv...

Igår tänkte jag lite så.
Liksom.. Vad nu?

Nu när jag upplevt det som varit mina drömmar för framtiden, så är det ju dags att hitta nya äventyr att längta och sträva efter. Dags att höja ribborna ännu lite till och sätta upp nya mål.

Jag satt här på den vita stranden imorse och tittade ut mot det turkosa vattnet.. och då plötsligt föll poletten ner. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad det är jag vill uppnå. Och det är stort. Det är jättestort och jättefantastiskt. Och det involverar så mycket mer än bara mig själv och mina egna upplevelser.

Ett projekt är på gång. Ett flerårigt projekt.
Det börjar nu... och förhoppningsvis når det målet om något år, för att sedan fortsätta leva vidare.

Det var Ubud som gav mig dessa insikter, staden med de levande konstnärssjälarna. Om inte konstnärer med sina händer så med sinnet. De skapade inte bara ting, de skapade en verklighet för dem själva och för alla andra nära den.

Och det vill jag också göra.
Det ska jag göra.

Det kommer jag att göra.

(on top of everything: they just started playing When the children cries med White lion, en av de mest känslosamma låtarna för mig. Den kom så jävla träffsäkert, precis då jag hade skrivit färdigt inlägget. Is this moment even for real?)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0