Ma homebuds

Har blivit bundis med två lokala kompisgäng här. Och jag trivs, ja dra mig baklänges så jag trivs. Känns som att jag känt dessa människor hur länge som helst. De har bjudit mig på ramadanmiddag med dem flera dagar, de serverar kaffe, läsk, cigg, shakes och allt möjligt till mig. Verkligen gästvänliga människor, med helt fantastiska skratt och underbar sång.

De är alla grabbar som jobbar på de olika hotellen i kvarteret som samlas just i minikorsningen vid mitt hotell, där sitter det alltid minst 2-3 personer och ibland upp till 20 pers. Spelar gitarr, sjunger indonesiska låtar, flippar och skämtar och bara driver med varandra. Stämningen såg så inbjudande ut att jag inte hann passera många gånger innan jag slog mig ned med dem, och nu har vi umgåtts under nästan hela min tid här på Trawangang. De är så fett sköna människor. De två bästa polarna Jimi och Andre är mina favoriter, och the mushroom doctor som vi kallar han är ockå så jävla flummig, ja hahha. Alla är så jävla sköna alltså.

Men Jimi, han heter egentligen inte Jimi. Egentligen är hans namn Abdul, men han ser ut som en levande Jimi Henrix.. och efter en jävligt rolig kommentar fårn honom så har jag dessutom gett han ett nytt nickname: Jimi the white boy! hahahah. Han är nämligen blekare än mig den rackarn, men han har ett dunderaffro som gör att han överlägset vinner våra negro competitions hahaha :)

Roligast var då vi satt och diskuterade våra hudfärger och de solblekta fjunen på min kropp. Och så stirrar han plötsligt koncentrerat på sin arm.. så koncentrerat att han får rynkor i pannan och kisande ögon. Och så säger han mycket tveksamt "I thiiink Im black". Hahahaha. Det lustiga här är ju att han är så uppenbartt mörkhyaf och sitter där med sitt stor affro, och jag tror han menar hudfärgen, men han syftar på hårstråna man kan ana på hans hårlösa arm. Det såg så brutalt jävla roligt ut att jag bröt ut i det mest högljudda garvet i min livstid tror jag. De andra blev nästan rätt så mycket som jag skrattade, men sen började också skratta då de fattade det roliga och sen skrattade vi allihopa så mycket att det kändes som om en liten jordbävning var på gång. Jag är förvånad att jag höll mig kvar på stoln och inte tippade baklänges alltså. Hahahahha!

Sååå Jimi förlorade alltså och är numera Jimi the white boy!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0