"Reser du ensam?" Jag drar min resväska själv.. jaaa.. Men ensam? Inte en sekund.

Jag har haft så mycket folk runt i kring mig nu i flera veckors tid att jag såg fram emot att ha lite ensam tid i Lombok de första dagarna. Gick sådär. Nej, det gick inte alls. Människorna är bara för trevliga alltså, och jag är för social för att låta bli att fortsätta surra.

Första dagen hann jag bara vara på stranden i 5 minuter innan jag blev bjuden på morgonfika tillsammans med ett gäng goa Lombok snubbar som chillade i skuggan. När jag sen sa adjö och begav mig ut i solen igen efter någon timme med dem, så hann jag återigen bara vara för mig själv o 5 minuter innan nästa gäng presenterade sig och så småning om slog sig ned bredid mig.

3:je försöket så lyckade jag faktiskt vara själv en liten stund, hann bläddra några sidor i min bok och röka en cigarett eller två. Men då jag såg en av de där båtarna som jag i flera veckor förundras över och hoppats på att få åka med, glida in till strandkanten, såkunde jag inte låta bli. Gick dit och hojtade till dem från land, med den lilla indonesiskan jag behärskar, att jag så gärna skulle vilja följa med dem ut tillhavs! När de kom i land visade det sig vara ett gäng skna killar i min ålder som gladeligen lät mig följa med. Helt underbart.

Så detta var alltså bara från de timmarna jag hållt till på stranden.. Redan lärt känna 3 kompisgäng. Så härliga är människorna här. Förstår ni??

Efter en dusch, meditation och en lite ilande hungerkänsla så begav jag mig ned mot stranden återigen för att hinna en billig strandrestaurang att koppla av på. Hittade istället en hinduistisk begravning (vilket jag bara måste beskriva närmare vid något senare tillfälle, såå fascinerande!) Och efter att ha suttit och betraktat begravningen med en nyfunnen vän som jobbade i en folktom strandrestaurang precis bredvid, så fick jag direktioner till närmsta billiga warung och började promenera. Hann på riktigt inte gå mer än 30 meter innan en kille jag träffat tidigare under dagen glider förbi på sin gröna kawasaki, tvärnitar och ropar "Madeee" "Where are you going? Do you need  ride?"

Efter att då käkat middag med honom, och sen fått skjuts tillbaka så lanerar vi att träffas igen efter hans bönestund. Men när han kommer för att hämta upp mig så har jag ytterligare en kille utanför min dörr. Min gode än Hery som jag lärde känna då jag var här med Jimi förra veckan, stod också utanför och hade missförstått våra planer. Så där stod jag, på andra sidan jordklotet, i en stad jag befunnit mig i under en dag, och hade två killar på min veranda. Hahaha. Oj så awkward det blev.

Vi bestämde oss för att umgås allesammans och mötas upp i en warung i närheten. Ary körde sin kawasaki och jag åkte bil med Hery. Efter lite trassel så tappade i bort Ary och bestämde oss för att köpa lite bira och slå oss ned vid hamnkanten istället för att leta upp honom. När vi kom ned till den totalt bäcksvarta hamnen så hann vi bara sitta i några minuter innan jag bestämt föreslog att vi skulle joina det härliga gitarrgänget som satt i en ring och sjöng lite längre bort. Sagt och gjort. Och det visade sig vara störtsköna människor. Fan så kul vi hade! Garvade åt engelska missförstånd, hotellservice, trasiga påsar risvin, rastasnubbens dreada. Kastade kex, åt elefantnötter och drack bira. Plus att han som spelade gitarren råkade vara ruggigt bra på att sjung också, så vi blandade allsång med gripande adele musik och reaggeklassiker. Sahur utropen från mosken hann sjungas och klockan hann bli 4 innan jag for därifrån. Helt underbar kväll.

Tänkte mig alltså en lugn och harmonisk vistelse med mycket skrivande och meditation, men hann presentera mig för säkert 50 pers innan dagen var slut. Även om det verkar vara lika lätt att umgås överallt i indonesien jag varit, så kändes denna dag som en ren överdrift, haha. Man kan verkligen inte annat än älska detta land och den fantastiska kultur de har.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0