<3

Jag må vara långt borta, men jag är ändå alltid nära.
Alltid.

Helsingborgs påskpynt


Nattsudd

Inatt, 03 någongång, så steg jag upp ur min härliga hundratjugis för att ta på mig den något osexiga morgonrocken och knata ut på en mittinattencigg.

Väl ute på innergården så förundras jag av hur kaffearomen från Zoegas kaffebryggeri än en gång smitit iväg hela den långa vägen till vår innergård, och i den lilla inhängnaden faktiskt fastnat. Ja, där vandrade jag, runt, runt längs vår cirkelformade rabattruta. Djupt försjunken i egna tankar om det jag under dagen lärt mig, vilka insikter jag fått, vad jag lärt mig om de människor jag har i kring mig, men framför allt vad jag lärt mig om mig själv och min egen roll i gruppdynamiska sammanhang. Och så vidare…

Men denna kaffelukt tog ständigt min uppmärksamhet ifrån mig. Jag menar, det är ju bara så fascinerande att av alla lukter det hade kunnat handla om (typ från ett pappersbruk, fabrik för ekologiska bränslen, eller lukt av koldioxidutsäpp) – så råkar det vara just lukten av NYBRYGGDA KAFFEBÖNOR som smiter in till vår innergård titt som tätt.  How fucking lucky aren’t we?

And if you think you know it all, you know NOTHING.


Taken my head off the books.. - Back from the dead, so to speak.


Sitter i soffan i vardagsrummet, nedbäddad i mitt blåa mysiga duntäcke.
Smuttar på ett glas rött och knaprar lite choklad. Det är ovanligt lugnt i hela lägenheten. Nästan tyst.
Vanligtvis känns det bara trist då det väl är tyst, men just i denna stund så var det så perfekt på något vis.
Så timat med mitt mood.

Denna efter-tentan-känsla är helt överväldigande. Känner mig så lugn och harmonisk och allmänt avslappnad. Huvudet känns helt rensat och nu äntligen kan jag koppla av för en stund. Kommer knappt ihåg hur det kändes att vara helt stressochpress-fri. Känner mig redo för nya äventyr igen, och har en massa inspirationslust och energi till att hitta någonting att engagera mig i.

Den här tentan har verkligen skiljt sig från de andra tentorna vi haft, eftersom psyokologins olika ståndpelare och perspektiv är någonting som kan infiltrera hela ens vardag om man tillåter den,- eller inte har hittat verktygen till att hindra den. Varje interaktion med en annan människa väcker tankar, all gruppdynamik är analyserbar och alla roller vi spelar i olika sammanhang går att upptäcka. Och att inte bara tänka på sig själv och sina handlingar utifrån sjuttioelva vinklar och terorier, utan också involvera alla andra i detta övermedvetna stadie.. Ja, alltså min hjärna har varit helt slut redan två timmar in på dagarna! Det finns en gräns för hur mycket geniknölarna orkar arbeta.

Har man lärt sig (..om det ens går?) att koppla bort tänkandet och bara agera spontant, så drabbas man nog inte av denna överaktivitet. Men jag har inte lärt mig var reglaget sitter, och hur man styr det och eventuellt stänger av det. Den dagen jag lärt mig knepet, att välja hur mycket jag vill och inte vill tänka, då har jag kanske nått vad som är min fulla potential kan jag tro. För det enda som begränsar mig är mitt övertänkande. Och nu med all denna nya kunskap jag tagit in, så arbetar hjärnan med MER INFORTMATION än någonsin förr. Jag älskar det, för det utvecklar mig snabbare än vad som varit möjligt tidigare, men det är bara för utmattande. Jag vill ju orka annat än att bara tänka lixom. Typ göra.

Men nu är det över ju. Tre månaders intensivt psykologi-kunskaps-inhämtande.
3 månader av föreläsningar, bokluseri och reflektioner. It's over, bitch, OOOOOVAHH!

Nu välkomnar jag vårsolen!

 

-


.!

Nailade tenta! Booojah!
Nu kan jag lägga psykologiboken åt sidan för ett tag och försöka hitta mig själv igen.
Damn those glasses, wish they were real - then I could choose to take them off from time to time.


Nu ska jag hoppa i duschen, sen är det dags för "filosofiska cafét"
ska bli sjukt spännande, har sett fram emot det i en månad nu ;)
Hoppas bara på att det finns nog med öron där, för jag har ju massor av filosofi att prata av mig om (:

Speciellt nu efter 3 månader psykologiplugg Haha.
OVERLOAD

Love that ironic smile


if you listen carefully you might hear the sound of something you recognize

It might not make sence NOW, but it will. Eventually.

.

Det är lustigt hur kreativ jag plötsligt blir då det är dags att egentligen dyka ned med huvudet i böckerna...
Antingen så kommer jag på massa bra saker att skriva om (som inte är skolarbete...) eller så kommer jag på hur mycket som helst att göra.. allt i från att sortera mina örhängen till att fila tånaglarna eller dammtorka elementen. ALLT ONÖDIGT SOM FINNS känns så jäkla relevant helt plötsligt när det är dags att plugga. God damn it!

2013's första läxa, i guess

Lyssnar på den där musiken.
Tänker på bussresan och de tankar jag hade då.

Att göra ett val eller ta reda på ett svar direkt istället för att gå och tveka i hundra år.. Det är vad jag lärde mig från hela den där känslokarusellen. Tänk om jag hade sagt vad jag hade på hjärtat flera veckor innan flera veckor gått? Då hade den där förvirrade känslan i magen varit borta samtidigt som den kom. Istället så velade jag fram och tillbaka, tvekade och bävade inför att ta upp vad som fanns i mitt hjärtas innersta rum. Det tänker jag fan aldrig mer göra.

För direkt jag sa det, direkt det var ute i det fria och öppet för ett svar, ett besked, en realitycheck - så släppte det.

Det kändes så jävla knepigt efteråt. Lixom, den där känslan som jag vant mig vid, den där stenen i bröstet som tyngt ner mig och fört mig på villovägar i mitt eget huvud, den stenen bara försvann. Poff! Så var där helt tomt. Alla de starka känslorna jag just hade burit på under så lång tid, bara avlägsnades. Jätteförvirrande. Kändes som jag aldrig känt dem äns en gång. Som om det hela var ett dumt påhitt.

Ändå vet jag att det jag kände var sant. Det var sant DÅ.
Nu däremot, så känns alltihop väldigt avlägset. Som om det inte riktigt hänt ungefär.
(Tack och lov...)
Nu lämnar jag det gärna helt bakom mig.
Jag har tagit med mig insikterna från det hela, men resten sopar jag helst under matten. Tack.

-


Klapp på axeln.

Att leva som man lär, eller hålla fast vid sina värderingar och se till att handla därefter. Det är inte alltid så lätt som det låter. Men att hela tiden vara uppmärksam och försöka hålla sitt inre regelverk uppdaterat är desto viktigare.

Jag får ständigt nya läxor i förlåtelse kan jag tycka, förstår inte varför livet kastar fler sådana läxor i min väg. Är jag fortfarande för stolt för att krypa? För hård för att visa det mjuka? För "ego" för att värdera relationer mer än mina egna värderingar?

Who knows.. Men det är någonting jag jobbar på ständigt iallfall. Att vara ärlig, ödmjuk och lojal.. Främst mot mig själv, men också mot andra.

Oftast är det kanske dumt att tona ner/sopa under mattan/dölja/avlägsna sina egna värderingar, för det är väl kring dem vi utgör oss till de invidvider vi är? Men man får inte undanröja att det faktiskt ibland är mer sunt att sopa en egen värdering, speciellet om den skulle göra mer skada än nytta i ett specifikt sammanhang.

I mina värderingar om stolthet/värdighet/självskattning kommer alltid mina värderingar om vänskap före.
Dock inte alltid i rätt tid eller sammanhang..

Men det finns ett fint citat som säger mer än hela mitt blogginlägg gör.

"Apologizing - Does not always mean that you are wrong and the other person are right.
It just means that you value your relationship more than your ego."

-

Tog en egobild i köket häromdagen.. Hade glömt bort att vi tapetserat en skåplucka dagen innan.
 


Damn that Bieberface.. Hahaha



hahaha



-

Det bästa jag vet är att lära mig nya saker om mig själv. Och det har varit det mest intressanta jag vet enda sedan jag insåg att det fanns så mycket mer att lära än det jag redan visste. Så det är vad jag alltid strävar efter, i all kommunikation, i alla möten med människor, i alla nya sammanhang och alla nya upplevelser. Det finns oändligt med saker vi inte vet om oss själva, och hur ska vi kunna använda all vår kapacitet om vi inte vet vad det är vi besitter? Om vi inte vet våra styrkor och hur vi kan använda oss av dem och om vi inte vet våra svagheter och hur vi kan utveckla dem till styrkor? Om vi inte vet det, eller strävar efter att lära oss det, hur ska vi då kunna bli den bästa versionen av oss själva?

Och den enda personen jag med säkerhet faktiskt vet att jag kommer ha med mig hela livet är MIG SJÄLV, därför är jag alltid en säker investering. Allt jag investerar i mig själv, är en trygg och säker investering jag aldrig kommer eller kan ångra. Det är alltså bara fördelar och ingen osäkerhet i att investera i sin egen person.

Så hur mycket tid och pengar jag än investerar i mig själv, så är det iallafall en säker investering.

RSS 2.0