2013's första läxa, i guess

Lyssnar på den där musiken.
Tänker på bussresan och de tankar jag hade då.

Att göra ett val eller ta reda på ett svar direkt istället för att gå och tveka i hundra år.. Det är vad jag lärde mig från hela den där känslokarusellen. Tänk om jag hade sagt vad jag hade på hjärtat flera veckor innan flera veckor gått? Då hade den där förvirrade känslan i magen varit borta samtidigt som den kom. Istället så velade jag fram och tillbaka, tvekade och bävade inför att ta upp vad som fanns i mitt hjärtas innersta rum. Det tänker jag fan aldrig mer göra.

För direkt jag sa det, direkt det var ute i det fria och öppet för ett svar, ett besked, en realitycheck - så släppte det.

Det kändes så jävla knepigt efteråt. Lixom, den där känslan som jag vant mig vid, den där stenen i bröstet som tyngt ner mig och fört mig på villovägar i mitt eget huvud, den stenen bara försvann. Poff! Så var där helt tomt. Alla de starka känslorna jag just hade burit på under så lång tid, bara avlägsnades. Jätteförvirrande. Kändes som jag aldrig känt dem äns en gång. Som om det hela var ett dumt påhitt.

Ändå vet jag att det jag kände var sant. Det var sant DÅ.
Nu däremot, så känns alltihop väldigt avlägset. Som om det inte riktigt hänt ungefär.
(Tack och lov...)
Nu lämnar jag det gärna helt bakom mig.
Jag har tagit med mig insikterna från det hela, men resten sopar jag helst under matten. Tack.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0