Den framtid då du blickar tillbaka till det nuet som då är dåtid. Har det varit värt det då?

Ställer mig själv samma fråga ikväll som jag gjorde den kvällen i mitt rum i Bournemouth då jag bestämde mig för att flytta hem till Sverige igen. Om de jag älskar mest av allt här i världen bor i Boden.. då kan man ju fråga sig varför i helvete jag bor i andra änden av landet? 150 mil ifrån dem. Har inte kunnat hälsa på dem alls under de senaste 90 dagarna, och innan jag var där sist så hade det gått 120 dar.
 
"It's not about the things you say, it's about the things you do"
Känns som salt i de sår som jag verbalt just öppnat.

Indonesien, skåne.. Kambodja.
Där jag bara kan prata i telefon, skriva på facebook och smsa..
bara säga.. inte göra.

Efter trafikolyckorna jag just läste om på NSD, som skett till följd av den hemska halkan i norrbotten.. Så blir jag så emotionell. Det hade kunnat vara vem som helst från min familj, eller mina vänners familj. Det hade kunnat vara min syster eller bror. Min pappa eller farmor. Och jag sitter här.. 150 mil ifrån dem och saknar dem, då jag egentligen varje dag ju har möjlighet att göra ett annat val än att bo och gå skola här. Det känns så puckat. Så dumt. Så felprioriterat.

Min älskade barndomsvän, vars familj redan varit med om nog mycket sjukhusrelaterade omständigheter och sorg de senaste åren.. fick än en gång en hemsk påminnelse förra veckan om hur oförutsägbart, ologiskt och orättvist livet kan vara.

Jag har själv varit så skonad från sådan oförutsägbar smärta som sorgen innebär, att själva tanken på hur jag skulle hatera någonting sådant gör mig fullkomligt livrädd. Det är väl livsläxor vi alla kommer att gå igenom någon gång i våra liv, men jag kan bara inte låta bli att tänka på hur jag skulle känna när jag tittar tillbaka på mitt liv och frågar mig själv varför jag alltid hållt mig så långt borta från dem jag älskar, då det ju är för dessa människor jag lever.

Tänker att
då jag gått klart skolan..
då jag rest till de där länderna..
då jag testat på det här och det där och gjort det och det..
då ..DÅ ska jag minsann flytta hem och vi ska alla vara en big happy family!

Men livet är oförutsägbart, det finns ingen som vet hur morgondagen ser ut. Bilolyckor sker varje dag, livsomvändande sjukdomar och dödsdiagnoser fastställs på sjukhus varje timma.. medan vi vandrar runt i våra vardagliga liv och tänker "det händer inte mig" eller "det händer inte oss" eller ännu värre.. "Det händer inte".

Men det händer.
Och vi vet aldrig när, så det gäller att göra de rätta livsvalen varje dag av våra liv.

Men fan det är svårt. Jääävligt svårt att göra medvetna val så här.
Mina resor.. min utbildning.. mina planer..
Eller ett deltagande i mina syskonbarns uppväxt?
Den nära kontakten med familj och barndomsvänner.. Och så de sista åren med min farmor.

Också är man ju bara ung en gång.. Så väljer jag bort resor och utbildning nu, så kanske det "blir försent" för det senare. Det är en rörig soppa det här. Och tyvärr kan man ju inte vara på flera ställen samtidigt, så man måste ju faktiskt välja. Och alla valen man gör medför att man väljer bort någonting annat..

ropar ni så kommer jag

             Lika oförstående som jag själv en gång varit är ni nu

Lika unga och blåögda står ni framför en stor och okänd värld

Ni kan tro att ni vet vad ni har framför er, men egentligen har ni ingen som helst aning
Det enda som är säkert är att era liv kommer att vara den vackraste bild ni någonsin målat
Ni bestämmer själv era kritor, vilka färger och hur mycket ni tänker bry er om att hålla er innanför linjerna
Det är ett konstverk som pågår hela livet, och alla färger ni använder kan ni ändra när som helst
Målar ni blått på det gula så blir det just blått och inte grönt.
Ångrar ni er och målar brunt på det blåa så kan ni ändra er igen senare och låta rutan få vara blå igen
Livet är det häftigaste av alla konstverk vi gör.

Och jag är så nyfiken på att få se vad ni kommer att skapa, med er unika fantasi och med de individuella talangerna ni har
Jag vet att ni kommer att skapa någonting fanstastisk men jag kan aldrig veta vad det blir.
Inte ni heller.
Vi märker allesammans när vi tittar tillbaka.. Om en livstid eller två.

Jag hoppas att jag kommer få vara med er då livet svänger,
att jag får hjälpa er med kritorna när ni har svårt att bestämma er, eller limma ihop de kanter som nötts med tiden.
Ja, det enda jag önskar är att jag kommer få finnas där med er, får vara den som min syster varit för mig.
Att få vara där nära er och låta er veta att ni kan ta min hand när som helst.
Jag går med er genom alla dörrar, jag skyddar er med all min styrka och jag stöttar er med hela min person.
Vilken jord mina fötter än vilar på.. Så ska ni veta att; ropar ni, så kommer jag. Direkt.

Det finns en framtid i vår splittrade familj, och det är vi, alla vi tillsammans.
Alla vi syskon och syskonbarn, tillsammans är det vi som är framtiden
och det är viktigt att vi värnar om den tillsammans.

Vetskapen att vi alla är enade trots att vi kanske är isär nu,
Skapar en trygghet i mitt liv, vart än jag lever det.
Men är det något som kan få mig att slå rot någonstans, så är det ni.

Och förr eller senare kommer vi att vara samlade på en och samma plats.
Det är min framtidsvision och den håller jag hårt i.

Ni ska veta att jag älskar er över allt annat. Var och en av er. Individuellt och unikt så älskar jag er.
Med varje hjärtslag och varje andetag. Var och en av de 365 dagarna av åren.

                                                                          Fred, Fredrik, Fredrika, Manne
                                                      Elliot, Whilliam, Amanda, Malcom, Hector, Jesper, Tobias
                                                                                          v



What only another writer could understand

Stearinljusens lågor facklar av rörelser i luften, som de öppna fönstret måste stå ansvarigt för. Allt annat är nämligen stilla. Det enda som eventuellt rör sig är ljudvågorna.. som inte syns, men känns. Det är en meditativ känsla här. Hela rummet är nedsläckt och på den enda upplysta delen av väggen hänger en tygaffisch jag köpt i kulturstaden Ubud. Textstycket på den är en vacker definition av visdom egentligen är. En definition som stämde överens med min egen, och resulterade i en snabb affär.

"Wisdom" it says.
"Knowledge, intuition and experience combined to guide us in thought and in deed."

Jag sitter i mitt rum här i helsinborg, det rum som varit mitt krypin under ett års tid nu. Det är länge för att vara mig ska ni veta. Här sitter jag, i min mysiga säng med röda täcken och kuddar. Till vänster om sängen har jag mitt stora fönster, med den djupa fönsterbrädan som ibland agerat skrivbord till datorn då jag suttit här i timmar och skrivit. Andra gånger så har jag lite underligt bara suttit där på den, med utsträckta ben och filosoferat. Bara dragit för de svarta gardinerna, liksom avskärmat mig från resten av rummet, öppnat fönstret och tagit en nattecigarett. Tittat ut mot det mysiga höstmörkret som fallit över tågaborgs gator. De gamla byggnaderna, plattorna på trottarerna, 50tals balkongerna över gatan. Ja, bara suttit där filosoferat med min kvällcigarett under meditationstimmarna efter midnatt. Eventuellt tagit upp datorn i mitt knä och skrivit en rad eller två.

It's a certain feeling, a love only writer or a poet, or a true philosopher could understand.

Jag har så många underbara minnen från de gångna åren, då jag hittat fantastiska platser att sitta och skriva på. Och på var och en av platserna där jag slagit upp min dator, så har jag också varit inne i ett tillstånd som hör till den tiden av mitt liv, vilket gör att då jag tänker tillbaka på platsen och texterna, så vet jag också vad för känslor jag hade i de skrivande studerna, och det skapar minnen som är så otroligt känslostarka för mig. Känslor jag inte tror att någon som inte skriver kan förstå. Det är som en hel tidsera, sammfattad i ett enda ögonblick av tankar. En inspirationsbomb detoneras, och fingrarna har en alldeles egen relation till tangentbordet. Texten bearbetas inte i huvudet innan den blir till bokstäver, och ändå blir det så bra. Felfritt.

Flow kallas det. Jag kallar det skrivtrans, den bästa meditation jag vet.

Jag hade gått runt på gatorna i Southampton hela dagen, i 6 timmar, och sökt jobb på diverse salonger. På axeln hade jag datorväskan hängande, och i den hade jag också min portfolio av frisyrer jag skapat under gymnasieåren. Jag var grovt sminkad den här dagen, hade en sliten jeansjacka och ett hår som matchade min stil. På höften lös nitarna från mitt bälte. Hela jag hade en aura av tonårsfrihet. Det var jag och England. Jag och min dröm. Jag och den oändliga friheten jag längtat efter. Benen var trötta, och jag hade presenterat mig så många gånger under dagen att det var läge att ta ett break, åka hem. Men istället för att åka direkt tillbaka till Portsmouth, så gick jag in och handlade smirnoff och gick entrade Southamptons stora park inne i city. Jag valde den vackraste av platser jag kunde hitta, satte mig ned. Öppnade datorn, ett nytt, blankt word dokument. Knäckte min smirnoff, rullade en cigarett och skrev de första raderna.

Jag hade bott i Härnösand drygt en månad. Hunnit få upp alla möbler i lägenheten och vandrat runt ute så pass mycket att jag hunnit hitta några egna smultronställen. Englands rebelliska frihet hade jag tvättat bort efter min mellanlandning i Boden, och nu var siktet inställt på att leva lugnt en stund. Just den här dagen var en tidig vårdag av strålade sol, och snön hade hunnit smälta bort från bänkarna. Jag valde omsorgsfullt den finaste delen längs med kusten, öster om stan. Det gick en promenadslinga inte långt ifrån bänken där jag satt. Jag kunde se hur mäniskor tittade nyfiket mot mitt håll, där jag satt ned så otroligt nöjd i min buddhaställning med datorn i knät, och skrev en text om hur jag någon gång i framtiden vill vara den där visa gammelmormorn som gungar fram och tillbaka i gungstolen och berättar de mest fascinerande historierna för barnbarnen. Historier som dem inte vet är tagna ur det riktiga livet.

I England upptäckte jag charmen med cafféer.. Att köpa en kopp svart, rulla några cigaretter och sitta på uteserveringen och skriva noveller om frihet och liberalism. Att se människor passera, fram och tillbaka, med slipsar och portföljer, klackar och läppstift.. stressade av vardagen. Själv hade jag en ledig dag och underbar ensamtid på förmiddagen, ingen stress, ingen press, ingenting som heter livets måsten eller liknande. Bara jag, min kopp kaffe och söndagsledigheten som ekade. Helt underbara stunder minns med hjärtans leende.


Mitt i kristiden. Den kanske första riktiga krisen jag upplevt. Förutom alldeles för mycket skolk den tidigare veckan, så hade helgen bestått av en massa saker som inte varit bra för varken mig eller mina vänner. För mycket hade hänt på för på tok för lite tid. Ingen tid att processa. Ingen tid att reflektera. När små småning om de andra hade krupit ner under sina täcken så smög jag mig upp, alldeles ivrig över att äntligen få skriva. Det var bara jag där, i vardagsrummet som inte var mitt. Brevid mig fanns speglar och kreditkort. Tobakssmulor och andra smulor. Glasrör i flummiga former, och kulor med vatten i. Flera olika varianter. Lägenheten var inte städad, så flera veckor av spårade minnen fanns kvar som om lägenheten vore en tidskapsel för dem. Under natten hade jag i mitt knallröda hår dansat på bord och fått veta saker om mig själv jag inte velat känna till. Jag öppnade ett dokument och lät orden flöda. Varje bokstav var terapi. Och varje text blev ett verbalt foto av mörker och misär. Precis vad hela den tiden också hade varit.

Vi var två pers som bodde i en fyra på 120 kvadrat. Jag stängde glasdörrarna till köksdelen och placerade datorn på den enda köksmöbeln vi hade, en banankartong från coop i härnösand, ur vilken jag själv hade plockat ur bananerna från under det sista arbetspasset jag hade. Med datorn på banankartongen kom den upp i en behaglig höjd för att kunna sitta en längre stund och skriva. Men först lutade jag mig mot väggen, tippade huvudet bakåt och tittade upp i taket en stund. Naglarna knappade en melodi på ölburkens metalliska yta. Det var en mental andhämtning, en litet moment då meditativa vågor gick genom min kropp. Det löste sig. Allting löste sig. Jag hade lyckats packat ned en hel lägenhet i min bil, kört 150 mil på storväg genom vårt långa land, bott hos shyssta människor jag knappt kände under en dryg veckas tid, och nu kirrat en lägenhet i denna stad där det skulle va omöjligt att få tag i förstahandskontrakt.


Ett annat skrivögonblick som jag minns med kärlek är då jag sitter på det vita klinkersgolvet utanför mitt hotellrum på Bali. Bara en dryg vecka tidigare hade jag sagt upp mig från jobbet och bokat biljetter, vaccinerat mig och ivrigt väntat på att äventyret skulle få börja. Där satt jag, hade just haft den förmodligen häftigaste kvällen/natten i mitt liv. Och trots att tröttheten var överhängade så kunde jag inte låta bli att sätta mig ned och skriva. Jag hade tidigare under dagen fått utskrivet nå sköna painkillers eftersom jag inte kunnat shamponera håret eller öppna en vattenflaska utan att ögonen tårades av smärta. Havet är inte att leka med, man bör ha respekt för det, och det lärde jag mig tack och lov genom en surfingbräda och en stukad axel, värre än så var det inte. Men så med det mysiga pirret i kroppen, som de ju bidrog till, satt jag uppe och skrev under vad som var kvar av natten efter de där galet häftiga äventyret jag haft med de 11 nyaseeländarna hemma hos janice. Jag skrev, och skrev, och skrev. Sen hopppade jag högt då han, poolkillen, kom och avbröt min skrivtrans med sitt mjuka leende.

Ja det finns så mycket vackra skrivstunder jag haft. Skrivandet är en passion jag haft hela livet, så långt tillbaka jag kan komma ihåg. Filosofera har jag nog alltid också gjort. Liksom trivts att vara med mig själv och allt vad mitt huvud rymmer. Så alla dessa stunder så jag smugit iväg till en vacker plats och skrivit ned den poesi som snurrat eller rett ut de bekymmer jag bärt på.. ja, det blir minnen jag värderar lika högt som de minnen jag delar med andra. Vissa av dessa minnen är lika starka och känslofyllda som självaste studenten och allt galet härligt som hände runt den perioden. Ja, så mycket värderar jag vissa av dessa skrivstunder jag har haft på dessa fanstastiska platser, och många fler än de få jag nämnt här. Och denna kärleken till ensamtid och bokstäver är nog någonting man bara förstår om man själv är sådan. Ännu har jag inte träffat någon som förstått det fullt ut. Ännu har jag inte träffat en "writer or a poet, or a true philosopher" antar jag.

Nu har jag suttit här och i denna fantastiska skrivstund skrivit om fantastiska skrivstunder.
Och så skapades ännu ett vacker minne. Tänk att det äns är möjligt.

Vad jag tror och hoppas om framtiden

 
 

Den magiska gränsen är magisk av en anledning


som ett

utdrag ur en novell
       

Han svarade så ödmjukt, och gick sedan och hämtade sin gitarr. När han kommer tillbaka så slår han sig ned på golvet, nedanför de egentligen mycket bekväma utefotöljerna. Det ser så fridfullt ut att hon frestas av att göra likandant. Så med ett svampigt leende på läpparna och tefatspupiller, placerar hon sin dyna framför hans och slår sig ned. Där sitter hon och lyssnar till hans mjuka, vackra gitarrspel. Han sjunger lovesongs, och hon känner the love. Hon ler. Det bubblar upp, och hon fnissar till. Dem har ögonkontakt. Han bubblar upp och fnissar till, han med. Avbryter sin song tillfälligt, men börjar efter en generad blick spela igen.  När några fler låtar sen har passerat, med adele som avslutning, så börjar dem prata. Regnet smattrar hårt mot marken igen och det ser lika lockande ut att dansa i det som det hade gjort tidigare under dagen. Dem börjar prata om poolen, och hur vackert det ser ut då dropparna studdsar på ytan. Det är en sagoscen som nog hollywood aldrig äns sett. Plötsligt känner hon att hon inte vill någonting annat än att bada. ”Will you join me?”  Frågar hon lite charmigt. Och efter ett förvånat ”Really? ..Now?” , så möts dem en stund senare vid poolen.

Hon sätter sig på kanten och glider ljudlöst ned, hon med. I den magiska poolen, som bara är svagt upplyst av det månsken som reflekteras i regndropparna just innan de slår mot ytan. Allting är under vattnet utom huvudena. Hon drar sig närmare honom. Låter fingrarna stryka över hans arm. Ännu närmare.. Och sekunden innan kyssen är en sekund då tiden står stilla och jorden tillfälligt slutar snurra. Det är intensivt ögonblick.. som varar.

icketänk dag 2, politiken invarderar min meditationszon

Att inte tänka filosofiskt är ju lite som att gå och meditera hela dagen.
Så fort en tanke kommer så låter jag den gå. Nej, inte riktigt kanske.. Men jag känner ju marken mot fötterna betydligt mer än annars när jag inte svävar iväg. Men det är på gott och ont, för jag utvecklas ju onekligen av mina långa tanketrådar i filosofiska spår. Men i slutändan förvirrar jag nog mig själv minst lika mycket. Så utveckling eller välmående blir då den ultimata frågan.. och även om jag vill svara utveckling så förstår jag att Jo, välmåendet måste få komma först. Så jag fortsätter med mitt försök att inte tänka.

Uppmärksammade att det imorgon kommer vara demonstrationer på universitet runt om i landet för att förhindra att lagförslaget om en accepterad syn på privatisering av högskolor ska slå i kraft. Och då blev jag tvungen att ta mig en tankeställare ändå, fast än jag lovat mig själv att inte tänka.

Jag är någorlunda för en privatisering av grundskolorna, för att konkurrensen den innebär för de kommunala skolorna är viktig då det tvingar dem att hålla sig uppdaterade och i ett ihållande strävande av förbättring och nytänk när de inte har monopol, och alltså förr eller senare blir tvungen slopa den konservativa och forskningsignoranta attityd som fortfarande råder. Därmot tycker jag verkligen inte att universitet och högskolor ska låtas privatiseras, då universitetens status idag är betygsberoende och alltså inte äger sin status genom det finansiella, eller genom sina specifika urvalsprocess vid antagning.. som jag befarar kan bli fallet om privatisering tillåts. Då skulle inte alla ambitiösa elever kunna söka till det universitet de vill gå på, utan så som i USA och många andra länder så småningom om tvingas söka till det universitet de har RÅD till. och så får det aldrig någonsin bli i vårt land. Aldrig! Såå... jag lyckades alltså reda ut den ståndpunkten hos mig själv.

..Men sen började jag läsa om andra aktuella politiska frågor. Och då kom jag på mig själv med att tänka så det luktade bränt igen. Vilket jag ju vill undvika. Det är precis som psykologin, för stort, för krångligt, för abstrakt och luddigt. Om än inte filosofiskt, så krävs det många tankar som ska bollas samtidigt för att behålla objektiviteten.. Och då måste jag ju tänka. Så nej. Inge mer politik, iallafall inte idag.

Nu ska jag ta igen den sömn jag missade igår. Godnatt!

..

Lovar, har inte tänkt en enda tanke idag.
Eller jo, kanske en eller två, eller femhundrafyrtiofem.. Men inte mer än så!
Så.. jag gör iallafall framsteg ;)

haha.

Nothing more, nothing less

Blev så paff att jag satte handen för munnen och stannade mitt i rörelsen. Vilket kraftfullt ögonblick det blev.

Jag har vikt in all den rena tvätten och rensat en hel del bland de kläder jag har. Fyllt en stor vit säck med ad som blir det första lasset kläder som ska iväg till kupan. På väggen hänger en i sig väldigt symbolisk ställning som jag rustade upp förra året. Jag slipade bort den gamla vita färgen som nötts så med åren då den hängt utomhus och agerat klätternät till växterna som en gång i tiden slingrat sig runt den. Slipade, tvättade och målade. Lät strukturen vara den samma, gjorde bara om ytan. Förbedde den för att få byta miljö. Sen har den hängt i mitt rum, i väntan att fyllas med bilder från det gångna året. Bilder från villatomtsvägen, från flytten till Karl x Gustavs och.. allting därimellan och vad som har hänt sen dess. Men några bilder dök aldrig upp, jag tog aldrig tag i det. Tiden gick och istället blev den till en jävligt cool ställning att hänga upp galgar med kläder på. Så istället för en stor vit vägg med ett svart rutnät av trä på, så blev det en stor vit vägg med en färgklick av mina favoritkläder. Ibland, då den inte varit fullastad så har det nästan sett lite modernt ut. Nästan så att det skulle kunna vara med på bild i en inredningtidning för dem med flummiga idéer.

Nu hade jag alltså vikt in tvätten, sorterat garderoben och gick över till att tömma väggen med kläder. Musiken i bakgrunden har spelat poppiga låtar, allt ifrån magnus uggla till indonesisk partymusik. Just i den här stunden så spelas Tupacs låt changes i högtalarna. Den dånar på med sin djupa text under hela den tiden jag tömmer väggen. Det sista jag plockar ner är de två rosorna jag tog emot för 2½ månad sedan. Den sista kraftfulla raden ekar fortfarande i huvudet då tystanden av låtens slut slår väggarna, och jag drar ut de prasslande rosorna från ställningen.

"cause some things will never change..."

Jag stelnar till mitt i rörelsen. Gapar. Sätter handen för munnen.
En sekund av insikt. En kraftfull en.

.

Funkade det i indoland så borde det väl funka i svealand.
Kan man ju tycka. Inte tro eller fundera över, för det ska jag inte göra.
Så jag gör som sakliga människor gör och tycker istället.
Sådär rakt av, utan reflektion eller så. Japp. Bara tycker.
 

icketänk. Japp. Tomrum var det här.

Inspirerad av ett samtal jag hade med en vän idag, så ska jag testa en teori.

Det är ju så att ignoranta människor ÄR lyckligare.
Så istället för att se ner på dem som väljer att leva i ignorans.. så kan jag ju lära av dem.
Brottas med min avundsjuka för dem.. och helt enkelt efterstäva deras tänk. (Eller icketänk!)

Så, jag ska ha en experimentvecka där jag fan inte ska analysera en enda tanke. Inte reflektera en enda gång. Inte fundera, spekulera eller filosofera. Nepp, int nå!

Jag börjar va lite less förstår ni. Less på att grubbla sönder livets ekvation i så små bitar att även Einstein skulle va imponerad. Så nu är det färdigt. Klarrt!

Här ska ses komedi. Eller how its made. Här ska stirras tomt i en vägg. Här ska tränas mindfulness. Här ska göras och donas och inte sittas still med tankar en enda gång. Im done. Jag menar, varför ska jag gå och grubbla på världsproblem om det barafår mig att vilja gå under ytan av skam? VARFÖR?! Japp. Det varade cirkus 0,2 sekunder kan vi då konstatera.

Men nu. Nu börjar jag om. Inga fler extensiella frågor. Inga funderingar, inga frågor. INGA ALLS.
Bara ett ekande tomrum ska få finnas i mitt huvud. Man ska kunna knacka mig på axeln från ingenstans och jag ska vara så 'här och nu' att jag 1. är medveten om att det är en människa nära mig och 2. vänder mig om och säger, "ja, kan jag hjälpa dig med något?" istället för att flyga i taket av skräck för att jag befann mig ute i Bermuda triangeln simmade hejvillt ifrån de gasbubblorna som fått en hel värld att tro att båtar kapsejar av magi.

Nepp. Inget abstrakt, krånglingt, invecklat, insnöat tänkande. Jag ska vara närvarande.
Saklig. Logisk.
Inte besvara frågor med fler frågor, och inte reflektera över det svar jag gett.
Bara säga. Bara göra. Bara vara. HÄR och (från&med..) NU.

inte den blekaste aning

Så kraftfullt citat!

Vi har ingen aning om vad våra medmänniskor egentligen går igenom. Tänk själv, ibland har det hänt dig någonting som du inte äns kanske säger till din bästa vän. Tänk då vad din bästa vän inte säger till dig?

Än längre, tänk så mycket du INTE VET om dina klasskamrater, dina morföräldrar, kusiner och övriga släktingar. Kassörskan med kort stubin eller den manshatande feministen. Den främlingsfientlige Jimmi Åkesson eller den knasiga alkoholisten som promenerar efter ett osynligt rutmönster på gågatan. ALLA har en historia, mer eller mindre känd, som gör att de nu, just i denna stund, är dem de är.

DU HAR INGEN ANING om varför någon annan skiljer sig så från vad du tycker är normalt eller förväntar dig. DU HAR INGEN ANING om vem som blir slagen hemma. Du har ingen aning om vem som dagligen blir förolämpad, nedtryckt och verbalt misshandlad. Du vet inte vem som blev skild från sina föräldrar som bäbis eller lämnad ensam eller inlåst i långa stunder. DU HAR INGEN ANING om vem som växte upp med en missbrukande morsa eller ett bälte som snärtade hårt mot ryggen. DU HAR INGEN ANING om vem som blivit sexuellt utnyttjad av den tryggaste människan de haft i sitt liv, eller överfallen av en grupp främlingar den aldrig tidigare träffat. DU HAR INGEN ANING om hur stresståliga andra människor är, och vad som gjort dem mer eller mindre känsliga för olika typer av stress. DU HAR INGEN ANING om hur brutalt utskrattad den osäkra eleven blev då han redovisade i mellanstadiet, eller hur hårt snöbollarna träffade hans ansikte varje rast. DU HAR INGEN ANING om vilken styrka dem du ser som svaga egenligen har. DU HAR INGEN ANING. INGEN ANING. INGEN ANING.

Tänk på det innan du dömer någon. Be kind.


Welcome to my life


 

vetenskapen föds ur dokumenterad dåtid

Tittar man på arkivet här i bloggen så ser man att det under dessa 5 år finns ytterst sällsynta månader, då jag inte skrivit någonting alls. Och de månaderna följs av en period av vad som kan liknas vid en pil som är på väg rätt mot himlen, bara drar iväg rätt upp och tänker inte alls på vad som händer senare när den så småning om kommer att vända igen, träffa marken och landa någonstans.

För svackan kommer ju, förr eller senare. Och den är ibland så jävla djup att jag är tvungen att sluta publicera mina texter, för att vissa texter helt enkelt är för svarta för att någon annan ska behöva läsa dem. När svackan nått sin lägsta punkt går det inte äns att skriva, för att själva skrivandet i sig är så meningslöst att det bara ekar tomhet. Men så småning om tonas livets färger ut från svart till grå ton, och då kan de dyka upp en text eller två. Och tro det eller ej, men även den svartaste av textet är då ett sunt tecken. För då har jag lyckats hitta mening där meningslösheten ekat. Då har insikten om bergochdalbanan än en gång slagit och jag har påminnts om att helvetet inte är slutet, utan snarare vändpunkten.

I detta läge vågar jag skriva. Vågar klaga. Vågar visa mig svag. Och ber jag om hjälp, så är det när det redan börjar vända och bli bättre. Även om det är mörkt, så är det värsta redan över då jag ber om hjälp. För när det är som mörkast finns det ingen poäng att be om hjälp ju, eller klaga, eller skriva, för ingenting kommer ju någonsin att hjälpa, det bara bekräftar meningslösheten. Tror jag, då. Så de svartaste av texter, är ett tecken på att mening finns. Att hoppet är tänt. Och att insikten om att pilen mot himlen snart avfyras ger mig energi till att stiga upp på morgonen. Och det kan hända vilken dag som helst.

Och då det händer, då svackan äntligen är över så följer den där livsförändrande fasen av lycka och oändliga möjligheter då jag tycks födas på nytt. Jag har världen i min famn, ler mot gruskorn och grässtrån som växer, halkar i snön men ler åt solen som alltså gjort snön halkig. Ja, den där lyckan som gör mig så glad att jag inte är beroende av någon eller något för att vara så glad att om jag trampar i hundbajs, så skakar jag av skon och går vidare med ett leende. Jag kan ligga ned och försöka sova och plötsligt få en random energikick, slår igång världens härligaste låt och dansar i en halvtimme, helt själv, klockan halv fyra på morgonen. Eller köper 10 jävla meter tyg och sitter uppe en hel natt och syr gardiner till tonerna av refreshments glada musik. Jag pratar extra länge med dem som jobbar i kassan, och låter knappt mina vänner få prata för att jag är upptagen med att surra så mycket om mig själv och mina egna tankar och tycken. Jag är totalt uppslukad av min egen lycka och ser det som mitt lifemission att dela ut verktygen till lycka åt alla andra människor i hela världen!

Den här gången har jag vägrat sluta skriva. Och skrivandet har nu gått över från svart till grå ton. Jag har klagat. Visat mig svag. Bett om hjälp. Jag har passerat piken av denna dal. Det är en lättnad. Nu väntar jag på energin jag så hoppfullt vet kommer att dyka upp snart. Frågan är bara vad jag kan göra för att påskynda processen.

Även de svartaste av svackor kan vara nyttiga att se tillbaka till senare. Så som jag gjort nu. Dykt in i mönstret och undersökt vad som leder till att bergochdalbanan vänder, som den med tiden ju alltid gör. Vad är det som avfyrar den där pilen rakt mot himlen igen? Vad har varit den utlösande faktorn efter de svarta perioderna förut?

What's the secret.. more importantly, where is my shortcut?

Bäm!

Av alla gånger jag rest mig efter vad som känns som de lägsta dalarna i berg och dalbanernas historia, så tycks världen börja fungera som vanligt igen efter att lite tid fått passera. Ändå är jag så omänskligt hård mot mig själv. Jag blir så besviken på mig själv som inte kunnat förutse och förhindra de där jävla svackorna innan de uppstår. Jag vill tro att jag är more than human när det kommer till att använda de kognitiva livsknepen jag fått lära mig genom der efarenheter livet bjudit på. Det är SÅ många resor jag gjort som inneburit att jag brutit upp allt det jag stängt in mig i, alla mentala burar av labels hit och labels dit, gjort brutala miljöskiften med kontraster av svart och vitt och bytt ut de trygga umgängeskretsarna mot endast min egen trygghet att stå på. Det är nyfikenheten och hängivenhetens baksida. Att gå in så öppen i någonting som jag har förmåga att göra, och låta mig själv uppslukas så totalt att jag tvingas ifrågasätta hela livskonceptet och allt vad jag tidigare trott att jag har koll på.. Det tar energi. En jävla massa energi, som jag i perioder inte har, och i de perioderna så faller jag och jag faller hårt. Jag faller djupt. Jag skrapar mina knän, men biter ihop och ställer mig upp fort. Låtsas som om ingen såg det och låter ingen se hur ont det gör.

MEN DET GÖR ONT. DET GÖR SÅ FÖRBANNAT JÄVLA ONT.
SATAN.

Spoken word

Poetry.
Spoken word poetry.

Det har varit ett snabbt tiltat dominospel som vänt på klossar jag inte visste fanns
Det ena ledde till det andra, och när den sista bitan i spelet föll, så hade jag hittat ännu en del av mig själv.
Välkommen, du stora intresse.

Jag såg dead poet society för några veckor sen, en djup film om poesins förmåga att måla kontraster med färg.
Sen började jag kika på TED talks och föll över the most beautiful piece of art jag hade sett, en dikt av Sarah Kay. En blandning av hiphop utan musik och teater utan påhittad pjäs. Det var en fantastisk blandning av kreativitet, allvar, äkthet och sårbarhet. En milkshake av ingridienser jag aldrig sett blandas till ett så fulländat recept.. eller koncept.

Det är konstigt och knäppt, och det fångar dig omedelbart.
Suger in dig i en värld du aldrig sett, en insida av någon annan.

Efter att ha blivit djupt facinerad av den här häftiga kombon av element jag tycker så mycket om separat,
så sökte jag upp fler fantastiska konstnärer.. författare.. skapare.. talare.. poeter med förmåga att sätta färg på kontrasterna. Och jag hittade alla möjliga stilar, en kategori tycks kännetecknas av oändliga subkategorier. Alla är unika, och skapar sin egen grej. Poesi är poesi, det kan inte bli fel, för mycket eller för lite. Det är poesi, det är ett uttryck för tanke och känsla och en möjlighet att måla en verbal bild. Det är SÅ jävla fränt. Jag är frälst.

Såg sedan Brené Brown prata om sin 12 åriga forskning om skam, och rädslan vi alla känner inför den. Att vi gömmer vår sårbarhet av rädsla att behöva känna skam. Det är inte bara oförståelse, förlöjligande, ånger och självhat som gömmer sig i listan av potentiella konsekvenser av att visa sig sårbar.. även totala lyckan och segern och stoltheten, öppenhet, lojalitet och äkthet. Skam är alltså den glasvägg vilken vi väljer en sida att leva vårt liv på. Beroende på hur vi ser på den möjliga skammen efter sårbarheten, så ser vi på våra liv. Lever vi våra liv. Känner vi oss, i våra liv.

Jag lutade mig tillbaka. Blundande.
Det är en viktig tanke att ta ställning till. Undersöka. Öppna upp.
När känner jag mig sårbar?

Och så skrev jag en dikt om ögon som ser rakt in i min själ.
Det blev den naknaste sanningen jag skrivit i mitt liv tror jag.
Jag öppnade dörrar till ett rum jag aldrig tidigare besökt.

Spoken word poetry, blev följden av denna sårbara bit av text jag skrivit. Och ett nytt intresse är nu fött.

when you think about it..

Varför väljer jag att se ut så här?



....då jag kan se ut så här?
 
Det finns inte en enkel och absolut förklaring, det är ett nät av insikter som går ihop med varandra.

Men hela grunden är egentligen att... vem fan är jag i bild 2, när man avlägsnar allt smink, hårfärg, det uppstoppade leendet och the fancy clothes? Ja vem är jag? Jo, hon på bild nummer 1.

Så varför ska jag gå omkring i världen och visa mig som bild 2, när det inte är henne jag är?

(Här fanns tidigare en mycket lång text av de insikter som tillsammans blev nätet av förståelse. Men efter en del efterfunderingar och en utveckling av resonemanget, som blev ännu längre, så valde jag att istället spara den texten för mig själv och fylla ut tomrummet som uppstod med ett annat textstycke.)

Även om vi genom utseendet förmedlar vilka vi är och är medveten om valet, så behöver inte värderingar och åsikter bli till extremer. De är inte allt vi är. Vi är mer än så, och det kan framhävas utan att helheten blir blek. Jag har en vilja att framhäva mina nya insikter och åsikter, men att tänka svart och vitt då vi lever i ett samhälle av färger fungerar inte helt. Inte om man vill må bra. Att låsa in mig i kontrasten gav mig istället en ram jag aldrig hade önskat mig från början. Jag kan förmedla vad jag står för även verbalt, och precis som mittemellanmänniskorna välja utseendet som komplement istället för språkrör.

Känner knappt igen mig med plattat hår och smink på igen.. Det sjukt att så lite kan göra så mycket. Men riktigt sjukt är det inte.. förrän man tror på det och införlivar det känslomässigt. Når det den graden så har ett problem uppstått. Vi är nämligen vackra i alla våra imperfections, och att sminka för mycket täcker bara över det vi ska vara stolta för. Så där supersvenskt så menar jag i det här fallet att lagom kanske är bäst.

Jag tar tillbaka det streck jag strök över normaliseringen, och korrigerar min uppfattning. Viss normalisering är bra för oss, men för mycket är dåligt och speciellt om det sker utan vår aktiva medvetenhet. Men med medvetenhet kommer kontroll. Kanske var det den jag hittade med hjälp alla mina meterlånga texter tillslut.

The sharing that I love the most. Knowledge.

 
Har kollat massvis av TEDtalks de sensaste veckorna. Ja, enda sen jag fick veta att det är en serie av helt underbara klipp där människor med olika professioner och/eller personliga erfarenheter världen över får berätta vad de brinner för. Det som de passionerat vill förmedla och föra vidare till oss andra.

Alla är inte lika duktiga talare, men har så slående fakta att redogöra eller historier att förmedla att man inte tänker på taltekniken, och vafan lite nervös är vi väl alla framme på scen. Bäst är det då man ser att de håller på att falla isär av nervositet, men plockar ihop sina bitar precis innan de håller på att krascha och sen avslutar med det mest ärliga och nakna bekännelserna. Det är så äkta som det kan bli och man blir som så stolt. De är så jävla grymma som trotsar sin rädsla för att prata inför folk genom att låta passionen över det de pratar OM få vinna. De är mina förebilder. Varende en av dessa talare.

Sen har vi alla dessa forskare som spenderat årtionden på sina snäva spår, där de analyserat timme ut och timme in, år efter år och med dyra experiment testat de teorier och tankar vi andra människor i världen bara passerar. Eventuellt har vi någon gång höjt på ögonbrynet eller gett en extra sekund uppmärksamhet, men här har vi alltså människor som vikt sina hela karriärer för "en detalj". Det finns alltså inte många människor som veta lika mycket som dessa forskare gör, om just de ämnena som de forskar om.

Och mitt favoritmotto: Ingen vet allt, men alla vet något. Och logiskt så är ju då det bästa vi kan göra att passa på lära från så många som möjligt.. om det som var och en vet bäst!

SÅ, hatten av för alla snävspåriga Einsteins där ute som är med och berättar om sin forskning på ett bäbisspråk vi oerfarne förstår, samt de modiga förstagångspratarna som delar sina personliga efarenheter på TEDtalks! Helt jävla underbart!

Hemsidan: http://www.ted.com/
Eller så youtubar ni det ämne ni är intresserad av och skriver "TED" bakom.
TREVLIG HELG!


RSS 2.0