Bäm!

Av alla gånger jag rest mig efter vad som känns som de lägsta dalarna i berg och dalbanernas historia, så tycks världen börja fungera som vanligt igen efter att lite tid fått passera. Ändå är jag så omänskligt hård mot mig själv. Jag blir så besviken på mig själv som inte kunnat förutse och förhindra de där jävla svackorna innan de uppstår. Jag vill tro att jag är more than human när det kommer till att använda de kognitiva livsknepen jag fått lära mig genom der efarenheter livet bjudit på. Det är SÅ många resor jag gjort som inneburit att jag brutit upp allt det jag stängt in mig i, alla mentala burar av labels hit och labels dit, gjort brutala miljöskiften med kontraster av svart och vitt och bytt ut de trygga umgängeskretsarna mot endast min egen trygghet att stå på. Det är nyfikenheten och hängivenhetens baksida. Att gå in så öppen i någonting som jag har förmåga att göra, och låta mig själv uppslukas så totalt att jag tvingas ifrågasätta hela livskonceptet och allt vad jag tidigare trott att jag har koll på.. Det tar energi. En jävla massa energi, som jag i perioder inte har, och i de perioderna så faller jag och jag faller hårt. Jag faller djupt. Jag skrapar mina knän, men biter ihop och ställer mig upp fort. Låtsas som om ingen såg det och låter ingen se hur ont det gör.

MEN DET GÖR ONT. DET GÖR SÅ FÖRBANNAT JÄVLA ONT.
SATAN.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0