Den framtid då du blickar tillbaka till det nuet som då är dåtid. Har det varit värt det då?

Ställer mig själv samma fråga ikväll som jag gjorde den kvällen i mitt rum i Bournemouth då jag bestämde mig för att flytta hem till Sverige igen. Om de jag älskar mest av allt här i världen bor i Boden.. då kan man ju fråga sig varför i helvete jag bor i andra änden av landet? 150 mil ifrån dem. Har inte kunnat hälsa på dem alls under de senaste 90 dagarna, och innan jag var där sist så hade det gått 120 dar.
 
"It's not about the things you say, it's about the things you do"
Känns som salt i de sår som jag verbalt just öppnat.

Indonesien, skåne.. Kambodja.
Där jag bara kan prata i telefon, skriva på facebook och smsa..
bara säga.. inte göra.

Efter trafikolyckorna jag just läste om på NSD, som skett till följd av den hemska halkan i norrbotten.. Så blir jag så emotionell. Det hade kunnat vara vem som helst från min familj, eller mina vänners familj. Det hade kunnat vara min syster eller bror. Min pappa eller farmor. Och jag sitter här.. 150 mil ifrån dem och saknar dem, då jag egentligen varje dag ju har möjlighet att göra ett annat val än att bo och gå skola här. Det känns så puckat. Så dumt. Så felprioriterat.

Min älskade barndomsvän, vars familj redan varit med om nog mycket sjukhusrelaterade omständigheter och sorg de senaste åren.. fick än en gång en hemsk påminnelse förra veckan om hur oförutsägbart, ologiskt och orättvist livet kan vara.

Jag har själv varit så skonad från sådan oförutsägbar smärta som sorgen innebär, att själva tanken på hur jag skulle hatera någonting sådant gör mig fullkomligt livrädd. Det är väl livsläxor vi alla kommer att gå igenom någon gång i våra liv, men jag kan bara inte låta bli att tänka på hur jag skulle känna när jag tittar tillbaka på mitt liv och frågar mig själv varför jag alltid hållt mig så långt borta från dem jag älskar, då det ju är för dessa människor jag lever.

Tänker att
då jag gått klart skolan..
då jag rest till de där länderna..
då jag testat på det här och det där och gjort det och det..
då ..DÅ ska jag minsann flytta hem och vi ska alla vara en big happy family!

Men livet är oförutsägbart, det finns ingen som vet hur morgondagen ser ut. Bilolyckor sker varje dag, livsomvändande sjukdomar och dödsdiagnoser fastställs på sjukhus varje timma.. medan vi vandrar runt i våra vardagliga liv och tänker "det händer inte mig" eller "det händer inte oss" eller ännu värre.. "Det händer inte".

Men det händer.
Och vi vet aldrig när, så det gäller att göra de rätta livsvalen varje dag av våra liv.

Men fan det är svårt. Jääävligt svårt att göra medvetna val så här.
Mina resor.. min utbildning.. mina planer..
Eller ett deltagande i mina syskonbarns uppväxt?
Den nära kontakten med familj och barndomsvänner.. Och så de sista åren med min farmor.

Också är man ju bara ung en gång.. Så väljer jag bort resor och utbildning nu, så kanske det "blir försent" för det senare. Det är en rörig soppa det här. Och tyvärr kan man ju inte vara på flera ställen samtidigt, så man måste ju faktiskt välja. Och alla valen man gör medför att man väljer bort någonting annat..

Kommentarer
Postat av: Fredrika

Om allt går i cykler, hur långa är dina cykler när det gäller att längta hem? Vi älskar dig och längtar efter dig också - eller jag kan bara tala för mig själv, Jag älskar dig och längtar vanvettigt mycket efter dig, men vet du att jag samtidigt är glad för att du är där nere, där långt långt borta, jag är glad för att du far och reser till långtbortistan och vidgar dina vyer därför att det finslipar den diamant som är du på så många sätt som inget annat skulle kunna. Om än jag är livrädd att det ska hända dig något, om än jag oroar mig för stort och smått i vått och torrt så vill jag ändå ge dig vingar. För jag är helt övertygad om att du, om någon, verkligen kan göra både ock. Om du prioriterar dualiteten och inte tänker i svart eller vitt, om du är här när du är här och där när du är där och gör det bästa av båda världar så berikas du och berikar du som mest. Hur underbara våra brorsbarn än är så är det klart överskattat att ha möjligheten att träffa dem varje dag, jäkligt smidigt är det, men det är en möjlighet som är svår att ta vara på för livet här är ju fullt upp. Men om du prioriterar att umgås med dem när du är här, så är du ledig här och då blir det ju möjligt på ett helt annat sätt (de är inte heller mättade av dig utan tycker du är lika intressant och efterlängtad som du känner för dem) och du är en förebild på så många sätt för alla oss.

Jag tror också att du älskar oss mer för att du får sakna oss. Om dina "längta hem intervaller" är 90 dagar så gör dina hemresor kvartalsvis och gör annat däremellan till du är redo att slå dig ner på en fläck och stanna lite längre <3 eller gör som du vill så blir det ju skitbra!!

2013-11-28 @ 23:19:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0