vetenskapen föds ur dokumenterad dåtid

Tittar man på arkivet här i bloggen så ser man att det under dessa 5 år finns ytterst sällsynta månader, då jag inte skrivit någonting alls. Och de månaderna följs av en period av vad som kan liknas vid en pil som är på väg rätt mot himlen, bara drar iväg rätt upp och tänker inte alls på vad som händer senare när den så småning om kommer att vända igen, träffa marken och landa någonstans.

För svackan kommer ju, förr eller senare. Och den är ibland så jävla djup att jag är tvungen att sluta publicera mina texter, för att vissa texter helt enkelt är för svarta för att någon annan ska behöva läsa dem. När svackan nått sin lägsta punkt går det inte äns att skriva, för att själva skrivandet i sig är så meningslöst att det bara ekar tomhet. Men så småning om tonas livets färger ut från svart till grå ton, och då kan de dyka upp en text eller två. Och tro det eller ej, men även den svartaste av textet är då ett sunt tecken. För då har jag lyckats hitta mening där meningslösheten ekat. Då har insikten om bergochdalbanan än en gång slagit och jag har påminnts om att helvetet inte är slutet, utan snarare vändpunkten.

I detta läge vågar jag skriva. Vågar klaga. Vågar visa mig svag. Och ber jag om hjälp, så är det när det redan börjar vända och bli bättre. Även om det är mörkt, så är det värsta redan över då jag ber om hjälp. För när det är som mörkast finns det ingen poäng att be om hjälp ju, eller klaga, eller skriva, för ingenting kommer ju någonsin att hjälpa, det bara bekräftar meningslösheten. Tror jag, då. Så de svartaste av texter, är ett tecken på att mening finns. Att hoppet är tänt. Och att insikten om att pilen mot himlen snart avfyras ger mig energi till att stiga upp på morgonen. Och det kan hända vilken dag som helst.

Och då det händer, då svackan äntligen är över så följer den där livsförändrande fasen av lycka och oändliga möjligheter då jag tycks födas på nytt. Jag har världen i min famn, ler mot gruskorn och grässtrån som växer, halkar i snön men ler åt solen som alltså gjort snön halkig. Ja, den där lyckan som gör mig så glad att jag inte är beroende av någon eller något för att vara så glad att om jag trampar i hundbajs, så skakar jag av skon och går vidare med ett leende. Jag kan ligga ned och försöka sova och plötsligt få en random energikick, slår igång världens härligaste låt och dansar i en halvtimme, helt själv, klockan halv fyra på morgonen. Eller köper 10 jävla meter tyg och sitter uppe en hel natt och syr gardiner till tonerna av refreshments glada musik. Jag pratar extra länge med dem som jobbar i kassan, och låter knappt mina vänner få prata för att jag är upptagen med att surra så mycket om mig själv och mina egna tankar och tycken. Jag är totalt uppslukad av min egen lycka och ser det som mitt lifemission att dela ut verktygen till lycka åt alla andra människor i hela världen!

Den här gången har jag vägrat sluta skriva. Och skrivandet har nu gått över från svart till grå ton. Jag har klagat. Visat mig svag. Bett om hjälp. Jag har passerat piken av denna dal. Det är en lättnad. Nu väntar jag på energin jag så hoppfullt vet kommer att dyka upp snart. Frågan är bara vad jag kan göra för att påskynda processen.

Även de svartaste av svackor kan vara nyttiga att se tillbaka till senare. Så som jag gjort nu. Dykt in i mönstret och undersökt vad som leder till att bergochdalbanan vänder, som den med tiden ju alltid gör. Vad är det som avfyrar den där pilen rakt mot himlen igen? Vad har varit den utlösande faktorn efter de svarta perioderna förut?

What's the secret.. more importantly, where is my shortcut?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0