What only another writer could understand

Stearinljusens lågor facklar av rörelser i luften, som de öppna fönstret måste stå ansvarigt för. Allt annat är nämligen stilla. Det enda som eventuellt rör sig är ljudvågorna.. som inte syns, men känns. Det är en meditativ känsla här. Hela rummet är nedsläckt och på den enda upplysta delen av väggen hänger en tygaffisch jag köpt i kulturstaden Ubud. Textstycket på den är en vacker definition av visdom egentligen är. En definition som stämde överens med min egen, och resulterade i en snabb affär.

"Wisdom" it says.
"Knowledge, intuition and experience combined to guide us in thought and in deed."

Jag sitter i mitt rum här i helsinborg, det rum som varit mitt krypin under ett års tid nu. Det är länge för att vara mig ska ni veta. Här sitter jag, i min mysiga säng med röda täcken och kuddar. Till vänster om sängen har jag mitt stora fönster, med den djupa fönsterbrädan som ibland agerat skrivbord till datorn då jag suttit här i timmar och skrivit. Andra gånger så har jag lite underligt bara suttit där på den, med utsträckta ben och filosoferat. Bara dragit för de svarta gardinerna, liksom avskärmat mig från resten av rummet, öppnat fönstret och tagit en nattecigarett. Tittat ut mot det mysiga höstmörkret som fallit över tågaborgs gator. De gamla byggnaderna, plattorna på trottarerna, 50tals balkongerna över gatan. Ja, bara suttit där filosoferat med min kvällcigarett under meditationstimmarna efter midnatt. Eventuellt tagit upp datorn i mitt knä och skrivit en rad eller två.

It's a certain feeling, a love only writer or a poet, or a true philosopher could understand.

Jag har så många underbara minnen från de gångna åren, då jag hittat fantastiska platser att sitta och skriva på. Och på var och en av platserna där jag slagit upp min dator, så har jag också varit inne i ett tillstånd som hör till den tiden av mitt liv, vilket gör att då jag tänker tillbaka på platsen och texterna, så vet jag också vad för känslor jag hade i de skrivande studerna, och det skapar minnen som är så otroligt känslostarka för mig. Känslor jag inte tror att någon som inte skriver kan förstå. Det är som en hel tidsera, sammfattad i ett enda ögonblick av tankar. En inspirationsbomb detoneras, och fingrarna har en alldeles egen relation till tangentbordet. Texten bearbetas inte i huvudet innan den blir till bokstäver, och ändå blir det så bra. Felfritt.

Flow kallas det. Jag kallar det skrivtrans, den bästa meditation jag vet.

Jag hade gått runt på gatorna i Southampton hela dagen, i 6 timmar, och sökt jobb på diverse salonger. På axeln hade jag datorväskan hängande, och i den hade jag också min portfolio av frisyrer jag skapat under gymnasieåren. Jag var grovt sminkad den här dagen, hade en sliten jeansjacka och ett hår som matchade min stil. På höften lös nitarna från mitt bälte. Hela jag hade en aura av tonårsfrihet. Det var jag och England. Jag och min dröm. Jag och den oändliga friheten jag längtat efter. Benen var trötta, och jag hade presenterat mig så många gånger under dagen att det var läge att ta ett break, åka hem. Men istället för att åka direkt tillbaka till Portsmouth, så gick jag in och handlade smirnoff och gick entrade Southamptons stora park inne i city. Jag valde den vackraste av platser jag kunde hitta, satte mig ned. Öppnade datorn, ett nytt, blankt word dokument. Knäckte min smirnoff, rullade en cigarett och skrev de första raderna.

Jag hade bott i Härnösand drygt en månad. Hunnit få upp alla möbler i lägenheten och vandrat runt ute så pass mycket att jag hunnit hitta några egna smultronställen. Englands rebelliska frihet hade jag tvättat bort efter min mellanlandning i Boden, och nu var siktet inställt på att leva lugnt en stund. Just den här dagen var en tidig vårdag av strålade sol, och snön hade hunnit smälta bort från bänkarna. Jag valde omsorgsfullt den finaste delen längs med kusten, öster om stan. Det gick en promenadslinga inte långt ifrån bänken där jag satt. Jag kunde se hur mäniskor tittade nyfiket mot mitt håll, där jag satt ned så otroligt nöjd i min buddhaställning med datorn i knät, och skrev en text om hur jag någon gång i framtiden vill vara den där visa gammelmormorn som gungar fram och tillbaka i gungstolen och berättar de mest fascinerande historierna för barnbarnen. Historier som dem inte vet är tagna ur det riktiga livet.

I England upptäckte jag charmen med cafféer.. Att köpa en kopp svart, rulla några cigaretter och sitta på uteserveringen och skriva noveller om frihet och liberalism. Att se människor passera, fram och tillbaka, med slipsar och portföljer, klackar och läppstift.. stressade av vardagen. Själv hade jag en ledig dag och underbar ensamtid på förmiddagen, ingen stress, ingen press, ingenting som heter livets måsten eller liknande. Bara jag, min kopp kaffe och söndagsledigheten som ekade. Helt underbara stunder minns med hjärtans leende.


Mitt i kristiden. Den kanske första riktiga krisen jag upplevt. Förutom alldeles för mycket skolk den tidigare veckan, så hade helgen bestått av en massa saker som inte varit bra för varken mig eller mina vänner. För mycket hade hänt på för på tok för lite tid. Ingen tid att processa. Ingen tid att reflektera. När små småning om de andra hade krupit ner under sina täcken så smög jag mig upp, alldeles ivrig över att äntligen få skriva. Det var bara jag där, i vardagsrummet som inte var mitt. Brevid mig fanns speglar och kreditkort. Tobakssmulor och andra smulor. Glasrör i flummiga former, och kulor med vatten i. Flera olika varianter. Lägenheten var inte städad, så flera veckor av spårade minnen fanns kvar som om lägenheten vore en tidskapsel för dem. Under natten hade jag i mitt knallröda hår dansat på bord och fått veta saker om mig själv jag inte velat känna till. Jag öppnade ett dokument och lät orden flöda. Varje bokstav var terapi. Och varje text blev ett verbalt foto av mörker och misär. Precis vad hela den tiden också hade varit.

Vi var två pers som bodde i en fyra på 120 kvadrat. Jag stängde glasdörrarna till köksdelen och placerade datorn på den enda köksmöbeln vi hade, en banankartong från coop i härnösand, ur vilken jag själv hade plockat ur bananerna från under det sista arbetspasset jag hade. Med datorn på banankartongen kom den upp i en behaglig höjd för att kunna sitta en längre stund och skriva. Men först lutade jag mig mot väggen, tippade huvudet bakåt och tittade upp i taket en stund. Naglarna knappade en melodi på ölburkens metalliska yta. Det var en mental andhämtning, en litet moment då meditativa vågor gick genom min kropp. Det löste sig. Allting löste sig. Jag hade lyckats packat ned en hel lägenhet i min bil, kört 150 mil på storväg genom vårt långa land, bott hos shyssta människor jag knappt kände under en dryg veckas tid, och nu kirrat en lägenhet i denna stad där det skulle va omöjligt att få tag i förstahandskontrakt.


Ett annat skrivögonblick som jag minns med kärlek är då jag sitter på det vita klinkersgolvet utanför mitt hotellrum på Bali. Bara en dryg vecka tidigare hade jag sagt upp mig från jobbet och bokat biljetter, vaccinerat mig och ivrigt väntat på att äventyret skulle få börja. Där satt jag, hade just haft den förmodligen häftigaste kvällen/natten i mitt liv. Och trots att tröttheten var överhängade så kunde jag inte låta bli att sätta mig ned och skriva. Jag hade tidigare under dagen fått utskrivet nå sköna painkillers eftersom jag inte kunnat shamponera håret eller öppna en vattenflaska utan att ögonen tårades av smärta. Havet är inte att leka med, man bör ha respekt för det, och det lärde jag mig tack och lov genom en surfingbräda och en stukad axel, värre än så var det inte. Men så med det mysiga pirret i kroppen, som de ju bidrog till, satt jag uppe och skrev under vad som var kvar av natten efter de där galet häftiga äventyret jag haft med de 11 nyaseeländarna hemma hos janice. Jag skrev, och skrev, och skrev. Sen hopppade jag högt då han, poolkillen, kom och avbröt min skrivtrans med sitt mjuka leende.

Ja det finns så mycket vackra skrivstunder jag haft. Skrivandet är en passion jag haft hela livet, så långt tillbaka jag kan komma ihåg. Filosofera har jag nog alltid också gjort. Liksom trivts att vara med mig själv och allt vad mitt huvud rymmer. Så alla dessa stunder så jag smugit iväg till en vacker plats och skrivit ned den poesi som snurrat eller rett ut de bekymmer jag bärt på.. ja, det blir minnen jag värderar lika högt som de minnen jag delar med andra. Vissa av dessa minnen är lika starka och känslofyllda som självaste studenten och allt galet härligt som hände runt den perioden. Ja, så mycket värderar jag vissa av dessa skrivstunder jag har haft på dessa fanstastiska platser, och många fler än de få jag nämnt här. Och denna kärleken till ensamtid och bokstäver är nog någonting man bara förstår om man själv är sådan. Ännu har jag inte träffat någon som förstått det fullt ut. Ännu har jag inte träffat en "writer or a poet, or a true philosopher" antar jag.

Nu har jag suttit här och i denna fantastiska skrivstund skrivit om fantastiska skrivstunder.
Och så skapades ännu ett vacker minne. Tänk att det äns är möjligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0