tidskapsel

Dessa två senaste dygn har varit konstiga. Det är något som händer och jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Är det all den nya informationen jag tagit del av? Är det PMS? Är det tentastress?

Jag drar mig till minnes, tittar tillbaka på de gångna åren. Ser mönstret.

Impulsen att bryta upp och börja om infinner sig.
The wind of change liksom blåser, och jag sitter fast i en tidskapsel.
Inte förrän i februari kan jag få öppna vingarna och flyga iväg till nya breddgrader igen.
Det är länge sedan jag suttit fast så här, förhindrad från att göra det jag längtar efter.
Efter att frihetstiden kom då gymnasiet äntligen var färdigt, så har jag kunnat följa mina impulser ganska obehindrat. Sett till att inte haft längre bindningstider än en månad hit eller dit att begränsas av. Nu har jag en "bindningstid" på 3 månader av studier att förhålla mig till. Det vill säga att jag kan drömma och planera hur mycket jag vill, men att öppna vingarna och flyga kan jag inte göra förrän denna kurs är klar. Ta mig fan vad jag kommer att flyga då. Högt och långt och länge. Distansstudier i sydostasien. Äntligen besöka Indien. Kambodja. Tillbaka till Indonesien. Och kanske Thailand.

Men tills dess. Hur hanterar jag detta?
Jag känner mig som en tonåring med utegångsförbud.

Insåg att..

Jag har läst jättemycket psykologi i mina dar.. men ingen filosofi.
Trots att jag ju älskar filosofi.
Konstigt.

"Det närvarande förutsätter det frånvarande.
 Det är inte "något" som är grunden utan "inget".
Vi förstår "det ena" genom det sätt det skiljer sig från "det andra"
 Denna skillnad går endast att uttrycka genom "är inte".
 Det finns alltså inte ett ursprungligt "något".
 Allt handlar om ett spel av skillnader"
Derrida

"Nuet är ett resultat av det förflutna. Det bär inom sig spår av det förflutna.
Man skulle kanske kunna säga att nuet är det förflutnas barn.
Nuet är samtidigt framtidens föräldrar, det bär också framtiden inom sig.
Nuet upplevs som det närvarande, men det är präglat av det frånvarande,
såsom det förelåg i det förflutna som upplevt närvarande nu
och såsom det kommer att föreligga i framtiden som upplevt närvarande nu.
Grunden är alltså inte en närvaro utan en frånvaro.
Nuet är dessutom till sin grund ständigt undflyende.
Redan när vi benämner det, så har det flytt.
Redan när vi talar om det så är det frånvarande."
Derrida

Den ena tanken har under dagen lett till den andra tanken, som så småning om förde mig hit. Till filosofin och dess grundgestalter. Jag läser och läser. Det känns som en guldgruva av visdom som jag på något sätt har lyckats missa att fördjupa mig i tills nu. Och den är oändlig. Känner mig som en liten kid på julaftonsmorgonen, no joke.

Jämför man de olika ämnena med varandra, psykologi och filosofi, så tycks filosoferna vara dem som observerat erfarat och spekulerat, medan psykologin är vetenskapen som beprövat de teorier som filosofernas observationer påstår. De verkar så ledes vara starkare tillsammans än isär. Vetenskap behövs för att styrka vår tro. Filosofin är tron, psykologin är vetandet. Vetandet verifieras av experiment utförda i filosofins grunder. Psykologins grunder är därmed svaren på de små frågorna till de stora påståendena inom filosofin.

En av de distanskurserna jag sökte till vårterminen var en 30hp kurs i filosofi... och efter denna lilla intressefördjupning jag gjort idag så råder det ingen tvivel om att jag tackar ja om jag kommer in på den. Jag vill lära mig mer! Fan att det är juridik som gäller nu 3 månader frammåt. Raka motsatsen till de tankeutsvävningar som filosofin förutsätter..

satans tentaångest

Pluggpluggpluggplugg.. och då snackar jag inte om tamponger.
NEJ, tenta fucking plugg. Fan vad less jag är på att ha det i tankarna. Kan de ba bli fredag nudå så jag kan få skiten överstökad och sen dra till Danmark och festa sönder med sköne Rikke? Come ooon.

Har förjäves försökt hitta studieflow hela dagen, men huvudet kryllar av intressanta samhällsdebatter blandat med galna getter som klättrar i berg. Och jag har mest använt mitt studiehäfte som solfjäder efter att ha spelat för mycket luftgitarr till In Flames.

FAAN.

Sikken kreativ lustigkurre. Creds till dig, du okände!

Jag har visserligen mist min rakhyvel till den uppslukande ytan mellan badkaret och väggen, vilket gör att jag i nuläget kan uppfattas aningen mer feministisk aktiv än jag egentligen kanske är. Men dessa upprörda tankar om den inte alls fungerande diskrimineringslagstiftningen jag läser om i min juridikkurs, gör sannerligen att min feministiska ådra pulserar allt hårdare.

Och den feministiska ådran skrattade också högljutt åt den här otroligt lustiga artikeln jag fann:
http://nyheter24.se/nyheter/internet/752669-nu-saljs-patriarkatet-pa-blocket


EU:s stadgar blir överkörda av en metalkryssning

Jag borde plugga. Jag borde verkligen det.
Men kreatiiteten flödar på andra ställen än de som berör den imaginära exemplifieringen av vad paragraferna i sveriges lagbok antyder. I really cant help it.

Jag läser om diskrimineringslagstiftningen. Tänker på svenska medborgares rättigheter. På Sverige som ett ikoniserat land för jämställdhet. Tänker på kvinnors position i det svenska samhället. På artikel 2 i FNs konvention om mänskliga rättigheter som menar att ingen får diskrimineras på grund av sin ras, religion, politiska åskådning, sexuella läggning, eller sitt språk. Inte heller på grund av sin etnicitet, sin egendom, sin ställning i samhället eller sitt kön. Massvis av tankar dyker som vanligt upp efter att ännu en gång läst denna ramsa om allt som inte får förekomma som grunder för diskriminering. Fan vad gött att vi har lagstiftning som täcker upp dessa, tänker en naiv liten del av min svenska hjärna. En väldigt liten del, bör tilläggas. För hur mycket spelar denna diskrimineringslagstiftning roll i den faktiska verkligheten?

Jag läser också från EUs stadga om de grundläggande rättigheterna att: "Jämställdhet mellan kvinnor och män ska säkerställas på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön. "

BuhuuuhuhuhuuuuullSHIT.
En artikel hit eller dit.. det förblir dock endast en vacker tanke, en illusion, som EU stadgat.
Ja, för hur jäkla bra lever vi upp till detta? Hur jävla jämställt är det jämställda Sverige?

Jag läser en massa intressanta stadgar, artiklar och paragrafer i min juridikkurs som jag bara suckar åt. Det är fina riktlinjer, och kanske är det just det de ska vara, riktlinjer? Men tittar man på vårt svenska samhälle i stort, och skiter i att jämföra med resten av världen för en stund ..och istället jämför med den önskedröm, den illusion vårt rättsväsende ger oss (och sänder ut till omvärlden). Hur högt på hyckleriskalan hamnar vi då?

Häromdagen såg jag en färggrann och kreativ världskarta där det till skillnad från vanliga världskartor inte framgick ländernas namn. Istället fanns där en text, ett ord, som beskrev landets kännetecken utifrån. På sverige stod det tryckt med feta versaler: Jämställdhet. Det predikas hit och dit av alla förutom feministerna hur rättvist vårt land är.. Men vafan, kom igen. Vi vilar på ett luftskepp som snart smäller.

Visst, jag kan gå med på att vi har det SATANS JÄVLA JÄMSTÄLLT i förhållande till Indien. Till Afghanistan. Till Burma. Jag menar, vi har kommit jävligt långt. Men vafan? Jämställda är vi inte.

För ganska precis ett år sedan fick jag en jävligt slagkraftig kommentar då jag befann mig på en hårdrockskryssning mellan Sverige och Estland.
"JÄVLA FEMINISTJÄVEL!"
skrek kräket åt mig, efter att jag förgäves försökt att verbalt banka vett i honom efter att ha kallat mig hora, eller vad det nu var för kränkande eller kvinnoförnedrande ord jag inte hade tänkt acceptera.

Jag ska vara helt ärlig.. Av allt jag blivit kallad (i den egentligen rätt definitionsmässigt obrydda svordomsfyllda norm jag, oklanderligt, vuxit upp i), så har jag aldrig någonsin blivit kallad feminist. Än mindre, feministjävel. Så när han sa så blev jag bara förvirrad. Feminist? Va? Vi var ju mitt uppe i en argumentation om huruvida man kan kalla MIG vad som helst.. Och svinet kallar mig för någonting som i mitt huvud ringde i rätt positiva klockor. Varför sa han så? ..Vad betyder egentligen feminist?

(Än viktigare, vad betyder egetligen "feministjävel" då det kommer från en övergiven punkarpojk med låg självkänsla?)

När jag kom hem från den metalkryssingen så tog jag reda på vad innebörden av uttycket var. Och hade jag vetat hela historien bakom det tidigare så hade jag, förutom att (fortsatt) äga sönder min argumentation mot honom, eventuellt också tagit hans stålkänga ifrån honom och dängat den i huvudet på honom med repliken "Det var oväntat va?".

För honom så fanns ingen jämställdhet eller aktiv diskrimineringslagstiftning. För honom fanns bara den tomma, förmodligen någonstans inlärda, värderingen att kvinnor är och ska vara svaga, konflikträdda, tysta och accepterande varelser som går klädd i kortkort och fjantiga leednden för att den stora, starka mannen ska få känna sig överlägsen.

Jag som, uppenbarligen, inte passade in i den kvinnonorm stackarn hade inlärd, skulle ha kunnat ge honom en brutal realitycheck med den där kängan. SMACK! Det hade inte bara gynnat mig och min egen självbelåtenhet, nej det finns även argument för hur de skulle gynna samhället i stort också.

Men ett tack ska snubben trots allt ha.
Han lärde mig de jämställdhetskrävande traditionochhistoriekritiska människornas label.
En label som jag efter lite studerande glatt bär på.

Feminist, alltså.

Någon "Feministjävel" kommer jag med den nyvärvade kunskapen aldrig att vara utan att den andra har en känga fast i pannbenet. Om än inte fysiskt, så verbalt.

Älska kontraster

HAHAHHA. Som jag skrattade!
Sitter och läser en artikel om de låga studieavgifterna som utländska studenter betalar om de vill studera i Norge. Det skrivs om hur fantastiskt det är att deras skolväsende är statsfinansierat, att Norge är ett otroligt bra land att vara född i och att de är ett gott exempel för hela världen osv osv..

Och första kommentaren efter artikeln lyder
"In Soviet Russia, education studies you."


Hhahahaha..

Älskar ironin


Börjar med att citera min och syrrans kommentarer angående införtentabeteenden.

Fredrika Persson: Det brukar aldrig vara så väl diskat städat dammtorkat och så mycket nybakt bröd och ibland även ommöblerade rum och/eller nysydda gardiner typ - som just inför tentorna :o)
 
Madeleine Hansén: So damn true! Förutom den pre‐tenta‐stressen du nämner så har jag märkt av ett nytt fenomen! Jag samlar på mig en jävla massa ny, intressant kunskap.. om allt annat än det som har med tentan att göra. Ja, plötsligt läser jag dagstidning, fastnar i forskningsrön, lär mig latinska ord eller sitter i timmar och pluggar geografi, ser dokumentärer eller skriver a4 sidor moralpredikan. Intellektuellt, men totalt irrelevant i förhållande till tentan. Lustigt fenomen det där.

När jag sedan kommer på mig själv sitta och titta på den här bildserien, så känns ju allt som har med tenta och tentaplugg alternativt "Intellektuell aktivitet...."  att göra, VÄLDIGT långt borta. Och jag skrattar en liten stund åt mig själv.


...men..men..men.. facsinerande ändå. Eller hur? Hehe.

a puppet in society

Spinner vidare på detta med normer, som ju är ett riktigt intressant begrepp. Det genomsyrar våra liv på ett, för den ovane, osynligt och icke ifrågasatt sätt. Men, varesig du är varse om normer och hur de påverkar dig och ditt liv, eller inte, så gör de just det. Påverkar.

Alla de små valen, och alla de stora. Allt ifrån vilka strumpor du tar på dig på morgonen, till hur du öppnar och stänger dörrar, ber om lov eller kastar din fimp. Normerna ser olika ut var vi befinner oss och skiftar otroligt mellan olika miljöer, tider och människorna på plats. Ibland möts vi till och med i en inbillad norm, och låter det förbli så. Vilket nog är den delen som jag fascineras mest av då vi talar om detta. Vi beter oss så som vi tror att vi borde, inte så som vi vill eller känner oss mest bekväma med. Visst är det knasigt?  Men i vissa sammanhang är det också viktigt, som på bio tillexempel, där normen ganska direkt säger åt oss att vara tysta, inte prata med grannarna (eller åtminstone inte för mycket. Att fråga om de kan ställa sig upp för att man vill gå förbi är okej) vi ska också äta det vi har med oss, inte kasta runt det på folk i publiken. Skratta får man göra, men inte för högt och inte för länge, och helst inte när de andra inte skrattar. Ja, det finns massor av normer som genomsyrar oss på en så enkel social samvaro som att vara på bio. Frågan är hur vi förhåller oss till dessa normer, och hur medvetet vi väljer att göra, eller inte göra, detta. Visst, att inte prata för högt eller för mycket med grannarna kan jag ställa upp på, samma med att inte kasta godis på mina medmänniskor. Men att skratta på rätt ställe ger jag fan i. Jag skrattar när jag vill.

För att jag är medveten om valet.


I jämförelse med de avslappnade klädnormerna på min högstadieskola uppe i Boden, så skiljde sig klädnormerna jättemycket då jag sen började frisörprogrammet på gymnasieskolan i Luleå. När jag sen började på universitetet här i Helsingborg så kan jag ju meddela att det finns specifika klädnormer även här. Generellt (och subejktivt sett) så skulle jag också vilja påstå att dessa skiljer sig väsentligt åt mellan de olika programmen. På samma sätt som frisörerna klädde sig annorlunda från estetarna på gymnasiet, så klär man sig här märkbart annorlunda om man går service management, jämfört med lärarprogrammet.

De som förbereder sig för en businesskarriär är också mer mån om att utrstråla detta genom sina anständiga kläder. De som går lärarprogrammet verkar vara mer fria i sina klädval och man bryr sig inte märkvärdigt i vad den andra har på sig. Socionomprogrammet i sin tur, har nog de mest avslappnade klädnormerna på skolan. Till våra föreläsningar kommer man som man är eller som man känner sig, och om det är i hippiesjalar, neonrosa klänning eller mjukisställ spelar egentligen ingen roll. Man representerar inte sig själv genom sin utsida, och det är där den otroligt viktiga skillnaden ligger. Det här är såklart min egna subjektiva upplevelse, men jag tror att detta är någonting som signifikant skiljer sig mellan de olika programmen. Jag menar, det är väl skitsamma hur en socialarbetare ser ut, det väsentliga är ju värderingarna och att man är en själ som har något gott i sig och en välvilja och respekt jämtemot olikheter. Men för en blivande entreprenör, där det första intrycket spelar en stor roll och där de vinner märkbara pluspoäng av att uppfattas anständig och proper av sina motparter.. ja, där spelar det en uppebar roll hur många knappar man valt att knäppa på sin skjorta.

En så till synes liten parantes om hur många knappar man väljer att stänga kan alltså spela en större eller mindre roll, och kan analyseras utifrån en mängd olika synvinklar. Spelar det exempelvis någon roll om en socionom, en lärare, entreprenör, ingenjör eller modevetare kommer med för många knappar oknäppta? 

Och varför gör det det? Jo, för det finns olika normer inom de olika grupperna.
Och normerna fyller många gånger en viktig funktion.
Men, med stort M, långt ifrån alltid.

Hur normerna ser ut och hur mycket man själv måste offra för att följa dem, jämtemot hur mycket man vinner på att följa dem, där ligger det aktiva valet. Vad vinner du på att gå emot dem och vad vinner du på att följa dem? Självrespekt vs Lydnad?

Så för att inte vara en del av den hjärntvättade majoritetet som följer den röda linjen utan att se den, så gäller det att vara medveten om vilka normer vi tar till oss och vilka vi väljer bort. Gör du inte ett medvetet val så kommer du längre bort från din egen personliga utrstålning och desto närmare till att bli a puppet in society, väluppfostad men ändå ständigt i koppel.

.

En liten tanke om normalitetsträvan och anpassning i dagens mest populära medie, Facebook.

De statusupptateringar vi gör på facebook, är med stor sannorlikhet är en personlig spegling av de statusuppdateringar vi själva ser i vårt nyhetsflöde.

Har man exempelvis ett flertal nyblivna mammor som postar bilder från sina morgonpromenader med barnvagnen, så är chansen också större att du själv också postar en bild då du är ute och morgonpromenerar med bäbis i barnvagn. Eller som den ihållande trenden att posta middagstipsen på facebook.. det blev en smitta så stark att även de minst fabulösa middagarna kom upp på bild, från de minst engagerade hemmakockarna. Varför? Jo, sannorligt hade denna en mängd facebookvänner som också postade likande bilder. Har man då istället en stor andel konstnärliga facebookvänner är det mer sannorlikt att du själv lägger fokus på att posta konstnärliga bilder. Eller, som i min generation då många just flyttat hemifrån de senaste åren, postar bilder på sina lägenheter och dess inredning.. Det blev också en typ av facebooktrend, som smittade dem som inte hade en tanke på sin egen möblering men ändå delade med sig av den. Som köpt en blå vas till en orange inredning och inte alls egentligen vill visa upp stil, bara sitt hem.

Ja, det är ett lustigt fenomen som vi nog är många som glömmer förhålla oss till. Att du stör dig på en viss typ av uppdateringar som kommer från en eller flera personer på din facebook, har alltså en förklaring. Ni har helt olika kretsar av facebookvänner som påverkar vilka statusar ni väljer att posta. Väljer man att i sitt nyhetsflöde stanna upp och vila ögonen på vetenskap, onödig fakta och intressanta upptäckter så är det alltså troligt att dessa formar vad du själv väljer att skriva, samt hur du väljer att formulera dig. Vissa skriver mest låttexter, andra skriver metaforiska buskap, andra postar bilder på sina husdjur eller barn, sina resor eller sin vardagliga eller exklusiva shopping. Andra skriver om bilar, motorer, väderuppdateringar. Bilder på festligheter, nöjen, lyx eller glädje.. eller djupa, depressiva, koochhjälpmigjagärsuicidal uppdateringar.

Facebooknormen beror alltså på de uppdateringar du ser i ditt eget nyhetsflöde, och denna norm är någonting vi, precis som med alla andra normer, är svaga för. Vi som människor, formas lätt av hur andra är och hur vi tror att vi själv bör vara. Även på det sociala medie som facebook utgör.

Så nästa gång du blir irriterad på den där personens överdrivet lyckliga uppdateringar, eller den andres överdrivet depressiva.. tänke en eller två gånger innan du dömer. Ni har definitivt inte samma facebooknorm, för då hade du inte reagerat alls.

131024, våra inre resor.


”Var är du någonstans?” Jag rycker till med en lågmäld men hastig rörelese och möter de två undrande ögonen som ödmjukt blickar mot mig. Jag ler, liksom förundrad över att ännu en gång ha förbluffats av hur verkligheten fortfarande är kvar, och fortlöpt pararellt med min inre resa. Tiden stannar inte bara för att jag tar en paus i den och reser iväg på mentala vägar, vare sig jag är i dåtidens nostalgiska minnen eller i framtidens drömmar om kamelridning i Egypten.

Jag skrattar till, nästan lite påkommet, och svarar:
”Här, här är jag ju.”

Tänk vad lite vi känner varandra egentligen. Vi gör en yttre, kroppslig resa här i livet, men pararellt så reser vi också med vårt inre. Vilka vägar vandrar dina vänner där? Vad filosoferar de över, som de lämnar oformulerat? Var glider deras tankar iväg då de låter sig omfamnas av tystad?

”Haha, nej där ljög jag minsann. ” Säger jag lite skrockande och lämnar en undrande sekund hängande i luften innan jag fortsätter:

”Jag var tillbaka i Indonesien. På Lombok. Till den första kvällen själv på över 3 veckor.”

”Jag hade just duschat av mig saltvattnet under den kalla, droppande kranen i det enkla badrummet. Vattnet hade bedövat min överhettade kropp, och nu efter nedkylningen så jobbade den aktivt med att bygga upp normal kroppsvärme igen. Det skapar en nästan brännande känsla på insidan av huden, men en behaglig sådan. Jag har alldeles nyss dragit på mig min enkla strandklänning och klätt huvudet med den tunna slöja jag fått  av en vän under gårdagen. Med detta lugna, tomma, harmoniska tillstånd så vandrar jag ut från hotellets lilla innergård, genom de enkla grindarna och ut på den direkta stranden som finns precis på andra sidan. Sandkornen är inte lika vita som i Trawangnang, och havet inte lika lagunblått. Men solnedgångens vackra färger, och skeppet som står i direkt vinkel med solens stora kula  skapar en vy så vacker att både sand och hav glöms bort. Det är en stund av paradis på vår jord. Det är den vackraste bild du sett, men den lever och den pågår framför mig. Jag går som förhäxad ned  mot den del stranden där vattnet stannar upp och vänder ut mot havet igen. Där stannar jag, låter fötterna lätt sjunkna ned och de små vågorna svepa om mina fotleder då de kommer. Min kropp är åter uppvärmd av den naturliga värmen man har på den här delen av jorden. Men framförallt är det en inre värme som spidit sig. Stunder som dessa är så vackra att man häpnas för en livstid.  De ger en spirituell värme och kärlek som är svårbeskriven. Man är i ett med nuet och in peace med allt som existerar. Man är etthundra procent i kontakt med sig själv, och allt det i världen som står över och under en. Det är en känsla av vackraste slag.”


”En man kommer sakta gåendes nedför strandkanten.” Fortsätter jag.

”Mot mig, men ändå inte. Han håller en nästan västerländsk area av space emellan oss. Respektfullt. Mannen låter sig, precis som jag, förundras av den vackra solen som blickar tilbaka mot hans mötande ögon. Sen avbryter han sitt  Aah
‐moment och riktar sin välmenande blick mot mig för en kort, men intensiv, stund. ”Salam alaikum” säger han, hänsynsfullt och harmoniskt .

Må frid vara med dig, är väl den närmsta översättningen jag med svenska ord kan få till. Och det är en stund så vacker att jag får tårar i ögonen då jag tänker på det. ”Waalaikum salam” Svarar jag tillbaka med ett vänligt leende, och vänder sedan ögonen tillbaka mot den orangea himlen runt om den solkulan som nu befinner sig mitt emellen himmeln och jorden. Där horisonten danat ut. Där land och hav möts. Vid änden av vår verklighet. Bortom vår förståelse.”


Ögonkontakten var oavbruten.
”Vad ska vi äta till middag?”  Frågar jag.

En sekund hade passerat, ingenting av det ovanstående blev uttalat.

Det förblev en del av den inre värld jag ibland reser till, utan att formulera och släppa in mina medmänniskor i. Det förblir min del av det mystiska liv vi alla håller skillt från varandra. För inte berättade han heller, var någonstans han befunnit sig den tiden innan han kommit på att fråga mig var någonstans jag befann mig.



nightly poem

I Want to teach people how to be brave.
But how do you teach bravoury?

By being brave.
The same way you learn to love by feeling loved. Or sharing by recieving.

Everything I’ve been taught, I’ve been showed by great teachers.
It is simple, really.
You teach by being the thing you want to be taught.
If you want to teach love, then show love.
If you want to teach the spirit of sharing, then show how to share.

So, where do free birds fly?
It doesn’t matter, as long as they keep flying.
You show them.
Share the love of braveness.. By simply being in the air.

Elfte dagen på Bali.


Jag började dansa. Och den här gången dansade jag inte bara i min fantasivärld, nej nu dansade jag på riktigt. Långsamma, smygande rörelser, vackert tror jag, i takt med musiken. Eller inte i takt, utan bara med, med musiken. För musiken var med mig. Vi var båda med varandra. Ljudvågorna kolliderade med mina trumhinnor och fortsatte in i huvudet, i hjärtat, i hela kroppen. Armar, ben, fingrar, fötter, tår. Musiken var överallt. Den var i mitt blod, i mitt nervsystem. Jag behöde inte dansa, kroppen dansade av sig själv. Janice kom in. Hon började också att dansa. Janice mamma kom sedan in och började hon med. Och zyazeeländarna. Sen dansade vi tillsammans allihopa i janice pyttelilla etta. Till nollningslåten, till bob marley, till snoop dogg, till fiona.. till massor av mina favoritlåtar, dansade vi i mörkret med varandra.





Inte min starkaste sida


indomoment

Det finns vissa situationer som uppstår utan någon som helst möjlighet till förklaring.
Som föralltid kommer förbli ett frågetecken.

Jag fick ett antal sånna moment i indonesien kan jag, med ett snett leende och en allmänt flummig min, meddela.

En av dessa tillfällen var då jag, Dul och Heri kommer in på den lilla supermarket affären.. och kassörskan uppebart hade lika kasst pokerface som jag själv har. Det börjar med att hon drar på smilegroparna av anledningar jag bara kan fantisera om, men aldrig kommer ha ett fullständigt svar på. Det kan vara det faktum att vi alla kom in barfota. Eller det faktum att jag som västerlänning kom in med två lokala killar. Eller att det faktum att vi kom in andra vardagen i rad och frågade varför de inte sålde öl. Eller så kanske hon hade sett hur vi hade färdats dit, vilket var localstyle, 3 pers på en moppe. Och jag i mitten, sådär dubbelmackeaktigt att det bara måste uppstå missförstånd. Men ja.. Allt är bara presumptions och funderingar, jag kommer aldrig veta varför hon fick det där okvävliga skrattet, som smittade till mig. Jag antog att jag förstod vad hon skrattade åt, vilket ledde till att jag själv skrattade åt hur feltolkat saker och ting kan bli, och att jag i den position jag befann mig i inte kunde förklara mig, och bara var tvungen lämna henne med de inre bilderna hon föreställt sig. Så hon skrattade, och jag skrattade. Och vi skämdes båda två för den inbillade ömsesidiga förståelsen utan öppen konversation. Och vi skrattade hjärtligt, bubblande ärligt.

Det är det mest awkwarda köpet jag gjort i mitt liv. Men dra åt skogen så kul det är att ännu idag fundera på vad som egentligen fick henne att skratta. Tänk om jag har helt fel, tänk om det inte alls hade med ovanstående att göra? Jag kanske bara hade mascara på kinden.. eller kanske hade de pratat om någonting lustigt innan vi kom in? Ja det kan ha varit vad fan som helst. Men de bubblanden skratten och missförståelsens problematik förblir det jag minns och lägger fokus på. hahha.. hahhaa.... hahahha.......

 

...

131012
Poetry from a…

Tolfte Oktober, tvåtusentretton.

”Det är inte bra att fundera för mycket” var det någon som sa en gång.
Det kommer hon ihåg. Och hon kommer ihåg alla de andra om sagt det efter den som sa det första gången också. Men är det så? Är det dåligt att fundera ”för” mycket? Och vad är för mycket?
Och spelar det någon roll vad det är man funderar på, eller ska man bara inte fundera alls?
Det är frågor som hon funderar på ibland. Men det är funderingen om funderingarna som man inte mår bra av, känner hon i alla fall. Och det är väl hon som mår?

Jag är född med frågetecken. Det finns ingenting som inte går att sätta ett frågetecken bakom. Och det finns ingen mäktigare fråga än varför. Men varför är det så? Och varför tycker jag så?
Två varför och frågetecken till dem båda. Svaret till dem har jag i det här fallet också hittat.
Det säger jag nästan stolt, då det inte är i alla funderingar där jag får ett svar. Jag får oftast lösa slutsatser, likt en liten gren med massvis av dinglande löv, där varje löv är ett potentiellt svar.

Ibland faller en del bort.. med tiden, antar jag. Precis som med löven. Men när hösten tillslut kommer och får löven att vissna, så kommer det förr eller senare endast att finnas ett enda dinglande löv kvar. Ett löv som har stått sig länge, klarat blåsten och kylan och det hårda klimatet, längre än alla de andra löven. Precis som med svaret till frågorna med frågetecken.

När de lösa slutsatserna, likt de många löven på träden, trillar bort av med tiden förklarliga skäl, så står sig tillslut endast en lös slutsats kvar. Det mest gångbara svaret, som sållat bort de andra mindre troliga.

Men även detta svar faller, likt det sista lövet på grenen förr eller senare gör. Och likt löven så träffar de marken i en svindlande och oskyldig rörelse. I marken blir det till jord, och från jord till näring, och från näring till nya löv på trädets krona. Så även då det starkaste och mest hållbara svaret tror sig stå stadigt, så faller det med tiden, det också. Med den mäktigaste frågan i världen och ett frågetecken bakom.

Och vad är svaret till följdfrågan på det svar jag tidigare nämnde att jag hittat?

Ja, varför.. varför.. varför..
varför är jag en filosof?

Än så länge är denna fråga en ny, fräsch gren som ute i vårsolen sänder näring ut till alla de små bladen som växer och frodas på den. Ja, ännu är detta bara en fråga med massvis av lösa funderingar. På en glittrande trädkrona i Honduras högsta träd.

På ett av löven läses ”att världen behöver fler sådana.”

Filosofer.

Sånna som tänker ”för mycket” och som tänker på ”annat” än vad människor innanför ramar gör.
Och jag tror det, för att ju ramar är sunda att tänka bort. Tänka iväg. Tänkas sönder.
Först då lever vi utan matrix, i den fria världen, i utopin vi bara i sagoböckernas värld vågar drömma om. Ja, alla förutom filosoferna då. Som redan varit i sagan och tänkt den tanken.. Och alla andra tankar there is. Snart i alla fall, när alla dessa höstar passerat nog många gånger.

Elev i en värld full av lärare

 









Jag är den mest fantastiska versionen av mig själv då jag ser mig själv som en elev i en värld som kryllar av lärare. Då är jag öppen, uppmärksam, utåtriktad, nyfiken, frågvis, social, empatisk, trevlig, glad. Jag är helt enkelt den härligaste versionen av mig själv, upplevt inifrån och bekräftat utifrån.

Och så länge jag möter nya människor som jag inte redan känner så har jag den här sidan av mig själv helt eller delvis aktiverad. Möter jag dessutom människor som ser ut att, eller som jag vet, skiljer sig påtagligt från mig så blir det genast mer intressant. Är personen jag har framför mig dessutom väääldigt annorlunda, så är jag i mitt esse och det fullkomligt pulserar energi från mig. Mitt inre ljus brinner och jag blir lika nyfiken som ett barn på julafton är på sin största klapp.

Men sen jag nu i indonesien haft denna sida av mig själv hundra procent aktiverad och i varje vaken minut, sökt mig till all kunskap, så har en typ av mättnad infunnit sig nu. En mättnad på människor.

Och det är fullt förståeligt nu, bitarna föll på plats för mig alldeles nyss när jag indirekt analyserade den isolation/depression jag funnit mig själv vara mitt inne i nu de senaste veckorna. Ja, det är inte konstigt att jag känner mig ”mättad på människor” då jag ju varit elev under 8 veckor i indonesien, en helt ny kulturell och religiös miljö, med människor vars livsåskådning inte liknar någonting annat jag stött på.

Jag har ju varit så nyfiken, frågvis, social och så fullkomligt ÖPPEN under en så intensiv period att jag nu vid hemkomst känner mig minst sagt fullproppad av ny kunskap att placera runt i hjärnbalkens alla olika hörn.

”Bearbetning!!!!” Skriker mitt mentala system.
Paus!
TILLFÄLLIGT STÄNGT.
 

Remember



Remember,
anyone can love you when the sun is shining.
It's in the storms you see who really cares for you.  v
 

Borde skicka in en dagen ros till HD

Och menar då inte högsta domstolen som just friat de 6 killarna som med inte tillräckligt bevis kunde dömas. Jag syftar med rubriken till Helsingborgs dagblad, motsvarigheten norrbaggarnas NSD tidning.

Det är nämligen så att vi har en beundrasvärd granne här i huset som med ojämna mellanrum kommer ned och lämnar random möbler till "oss studerande ungdomar". Och vet ni vad? Nu sist så har sötgubben kommit ned med ett skrikande vitt matbord som passade perfekt in i köket med schackrutigt golv.

Men sett med mitt eget bästa i åtanke så är det dessutom ännu mer fantastiskt, då det innebar att jag kunde flytta in det nu utbytta träbordet in till mitt rum -och alltså äääntligen har ett skrivbord! Ett knaggligt, med tillräckligt stabilt, skrivbord som med lätthet bär min laptop och rymmer alla miljontals papper och rapporter jag jobbar med. 

Jag är så entusiastisk över min fina skrivhörna att det en fredagkväll som denna kändes alldeles ypperligt att ta en powernap mellan 20 och 22 för att sen orka sitta uppe och skriva till ljudet av nattens ingenting. I atmosfären av de vilande själarnas drömland. I den tid- och rumslösa bubblan som uppstår under nattetimmarna.
Åh så jag älskar't.

Tack du okände granne. Evig hälsa, lycka och kärlek till dig. Peace och allting annat.
TACK.

"Jag var arton år och böjde mig för patriarkatet" citat från bloggare på välförtjänt pedistal

Inlägg skrivet av Camilla Sedell
Ni hittar det här: http://cirquedusedell.wordpress.com

Hon lyckas göra sånna fantastiska utdrag från vardagslivet för en småbarnsföräldrer, en genusmedveten och högljudd realistmorsa, med faktiska åsikter. Och så bäddar hon in allt i en sån där härligt förbannad, rå, modern och aningen dramatisk svenska. I JUST LOVE IT. Det är sällan, och då menar jag verkligen sällan som i supersällan, solförmörkelsesällan, i princip aldrig, som jag hittar en blogg jag stannar och läser sida upp och sida ner. Men denna människans texter bara fortsatte överrumpla mig, lixom höll mig kvar i tyfonen av vardagsdramatik.

"Ironin hänger som ett dinglande giljotinhugg i luften."

"Jag går runt på gatorna och betraktar “världens mest jämställda land”.
Jag böjer mig och plockar upp skärvor av mig själv för att förstå min bakgrund som kvinna och som människa."

"Börjar banta på måndagsmorgonen. Eller, nej, inte banta. Man “skär ner”. Så gör man. Man “skär ner”. Och så tar man lite av varje och äter avokado till lunch och mellanmål och keso och nötter och kanske en bit mörk choklad och sen på kvällen är man så förbannat inihellevätte hungrig att man bakar en sockerkaka som man har gamla prickiga bananer i. För då är det ju som att man ändå äter frukt. Fast med ett lager socker och smör och mjöl. Fast också frukt. Ju." 

"Läser H&M-katalogen och kärar ner sig i en “blus med drapering”. “Blusen med drapering” är lite genomskinlig men man tänker att det ordnar sig. “Blusen med drapering” är jätte-exklusiv och kostar flera hundra kronor men man tänker att det ordnar sig. “Blusen med drapering” och “blusen med draperingens” ägare står lite nonchalant lutad mot en snygg tegelvägg i New York och ägaren har tjusiga New York-lockar i håret och inte alls några jättestora mjölkspenar framtill utan är rätt platt och har höfter som får plats i en pennkjol storlek minus 10 och man tänker att DET ORDNAR SIG. Och när man ser att “blusen med drapering” nog är ganska kort och passar bäst om man har magrutor fast man inte har det ja då tänker man att det förihellevätte ORDNAR sig. Och ett år efteråt lägger man “blusen med drapering” i en container som ska till Afrika. Helt oanvänd. Med prislappen kvar. Och med en “drapering” som i föräldraledighetens osminkade, olockade och helt magrutefria ljus ter sig helt jävla ohyggligt märklig. Ju."

Ba läs alltså. Ge henne 1 minut av ditt liv.  Ba do it.
http://cirquedusedell.wordpress.com


Kan ej kalla mig nikotinfri mer.

Nu får jag skamfyllt lyfta av mig min nikotinfria kungakrona, och lägga den på hyllan en stund. Min första snus och rök fria period varande en månad, sen följde ett par dagar där jag rökt 1 cigarett om dagen... vilket inte är mycket (!) men det är fortfarande en cigarett om dagen, och det tar 48 h för nikotinet att gå ur blodet helt, så alltså kan jag inte längre kalla mig nikotinfri.

Men under dessa nikotinfria dagar så har jag sparat ihop 1400 kronor.
Vet ni hur mycket 1400 kronor egentligen är?

Det är jätte, jätte, jätte, JÄTTE mycket pengar.
Inte för mig, men för den bebisen i Neras mage är det en förmögenhet.

Ja, i Indonesiska rupier är det 2.269 050.
Över 2 miljoner.

Så med mitt tobaksuppehåll har jag alltså sparat ihop en babyfond till det ofödda barnet som kommer i vår, en babyfond som täcker oförutsedda utgifter som eventuell sjukdom skulle kunna innebära. En sjukförsäkring för massvis av år frammåt. En trygghet alla föräldrar borde kunna känna, och en trygghet alla barn bör födas med.

Så även om jag börjat ta mig en cigg här och där, så kan jag luta mig mot att uppehållet på den där månaden gynnat inte bara min egen hälsa, utan även den snart nyföddas kommande levnadsår.

Det känns helt fucking underbart ska ni veta.

Squares and circles

Jag pratade med en god vän idag som väckte en liten tanke hos mig.
"Vi svenskar är fyrkantiga." Sa hon.

Men..
Om man är cirkelformad i det fyrkantiga samhället då?




Den här tydligt cirkulära livsstilen som rastamannen på bilden illustrerar, hade aldrig kunnat levas här i vårt fyrkantiga svergie Och det är synd. Synd att vi begränsar oss med ramar över huvudtaget.


.

 

society is just a story

You are Who you are because of Where you are,
-and what you've been told there.

 
A mindfuck for every person, in every culture, in every part of the world.


love it and love it again

 

time to make some proper choiches

"Food really does represent information. The foods that we consume are instructing our genes. Therefore, that’s a very empowering notion: you can change your genetic destiny based upon the food choices that you make.”  Dr. Perlmutter

Älskar tanken av att allt det vi stoppar i oss, är information till våra celler och vårt DNA. För vad vi stoppar i oss, går att jämföra med vad vi tankar vår bil med. Den fungerar klart bäst med 95 bensin om det är 95 bensin den är tänkt för, samma med vår kropp.. Och jag tror inte vi är tänkta att äta alla dessa konserveringsmedel eller konstgjorda socker!

Det är fantastiskt så hälsosamt jag levet denna månad med daglig motion och medtiation, samt omsorgsfullt tillagade örtsoppor till lunch och middag, plus att jag varken rökt eller snusat.

Det som inte dock inte har varit häslosamt, och som förstör en stor procent av denna hälsolivsstil: är sockret! Det där förbannade godissuget som aldrig går över! Jag har aldrig i mitt liv ätit så mycket godis som jag gjort denna nikotinfria månad. Det är verkligen inte hållbart alltså, jag måste göra någonting åt det. Försöker vara utan sockret, men tappar humöret precis som när man är röksugen och inte får nikotin. Om inte värre till och med. Nikotinbegäret har jag lixom kunnat tackla, men sockermonstret vinner varje gång.

Och nu står jag fan och överväger vad som är bäst/värst.. Ska jag rent av tillåta mig att börja röka igen? Då dras hela den hälsosamma potten ned mot noll igen, men vikten ökar iallafall inte. Och så får jag mian efterlänktade tankepauser på innergården, både hemma och i skolan. Jag verkar behöva mina cigg för att vara en fungerande mänsklig varelse..

Eller ska jag... låsa in mig i en vecka och se om jag klarar att vara utan socker?
Visst ja, det har jag ju redan testat.


RSS 2.0