131024, våra inre resor.


”Var är du någonstans?” Jag rycker till med en lågmäld men hastig rörelese och möter de två undrande ögonen som ödmjukt blickar mot mig. Jag ler, liksom förundrad över att ännu en gång ha förbluffats av hur verkligheten fortfarande är kvar, och fortlöpt pararellt med min inre resa. Tiden stannar inte bara för att jag tar en paus i den och reser iväg på mentala vägar, vare sig jag är i dåtidens nostalgiska minnen eller i framtidens drömmar om kamelridning i Egypten.

Jag skrattar till, nästan lite påkommet, och svarar:
”Här, här är jag ju.”

Tänk vad lite vi känner varandra egentligen. Vi gör en yttre, kroppslig resa här i livet, men pararellt så reser vi också med vårt inre. Vilka vägar vandrar dina vänner där? Vad filosoferar de över, som de lämnar oformulerat? Var glider deras tankar iväg då de låter sig omfamnas av tystad?

”Haha, nej där ljög jag minsann. ” Säger jag lite skrockande och lämnar en undrande sekund hängande i luften innan jag fortsätter:

”Jag var tillbaka i Indonesien. På Lombok. Till den första kvällen själv på över 3 veckor.”

”Jag hade just duschat av mig saltvattnet under den kalla, droppande kranen i det enkla badrummet. Vattnet hade bedövat min överhettade kropp, och nu efter nedkylningen så jobbade den aktivt med att bygga upp normal kroppsvärme igen. Det skapar en nästan brännande känsla på insidan av huden, men en behaglig sådan. Jag har alldeles nyss dragit på mig min enkla strandklänning och klätt huvudet med den tunna slöja jag fått  av en vän under gårdagen. Med detta lugna, tomma, harmoniska tillstånd så vandrar jag ut från hotellets lilla innergård, genom de enkla grindarna och ut på den direkta stranden som finns precis på andra sidan. Sandkornen är inte lika vita som i Trawangnang, och havet inte lika lagunblått. Men solnedgångens vackra färger, och skeppet som står i direkt vinkel med solens stora kula  skapar en vy så vacker att både sand och hav glöms bort. Det är en stund av paradis på vår jord. Det är den vackraste bild du sett, men den lever och den pågår framför mig. Jag går som förhäxad ned  mot den del stranden där vattnet stannar upp och vänder ut mot havet igen. Där stannar jag, låter fötterna lätt sjunkna ned och de små vågorna svepa om mina fotleder då de kommer. Min kropp är åter uppvärmd av den naturliga värmen man har på den här delen av jorden. Men framförallt är det en inre värme som spidit sig. Stunder som dessa är så vackra att man häpnas för en livstid.  De ger en spirituell värme och kärlek som är svårbeskriven. Man är i ett med nuet och in peace med allt som existerar. Man är etthundra procent i kontakt med sig själv, och allt det i världen som står över och under en. Det är en känsla av vackraste slag.”


”En man kommer sakta gåendes nedför strandkanten.” Fortsätter jag.

”Mot mig, men ändå inte. Han håller en nästan västerländsk area av space emellan oss. Respektfullt. Mannen låter sig, precis som jag, förundras av den vackra solen som blickar tilbaka mot hans mötande ögon. Sen avbryter han sitt  Aah
‐moment och riktar sin välmenande blick mot mig för en kort, men intensiv, stund. ”Salam alaikum” säger han, hänsynsfullt och harmoniskt .

Må frid vara med dig, är väl den närmsta översättningen jag med svenska ord kan få till. Och det är en stund så vacker att jag får tårar i ögonen då jag tänker på det. ”Waalaikum salam” Svarar jag tillbaka med ett vänligt leende, och vänder sedan ögonen tillbaka mot den orangea himlen runt om den solkulan som nu befinner sig mitt emellen himmeln och jorden. Där horisonten danat ut. Där land och hav möts. Vid änden av vår verklighet. Bortom vår förståelse.”


Ögonkontakten var oavbruten.
”Vad ska vi äta till middag?”  Frågar jag.

En sekund hade passerat, ingenting av det ovanstående blev uttalat.

Det förblev en del av den inre värld jag ibland reser till, utan att formulera och släppa in mina medmänniskor i. Det förblir min del av det mystiska liv vi alla håller skillt från varandra. För inte berättade han heller, var någonstans han befunnit sig den tiden innan han kommit på att fråga mig var någonstans jag befann mig.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0