Elfte dagen på Bali.


Jag började dansa. Och den här gången dansade jag inte bara i min fantasivärld, nej nu dansade jag på riktigt. Långsamma, smygande rörelser, vackert tror jag, i takt med musiken. Eller inte i takt, utan bara med, med musiken. För musiken var med mig. Vi var båda med varandra. Ljudvågorna kolliderade med mina trumhinnor och fortsatte in i huvudet, i hjärtat, i hela kroppen. Armar, ben, fingrar, fötter, tår. Musiken var överallt. Den var i mitt blod, i mitt nervsystem. Jag behöde inte dansa, kroppen dansade av sig själv. Janice kom in. Hon började också att dansa. Janice mamma kom sedan in och började hon med. Och zyazeeländarna. Sen dansade vi tillsammans allihopa i janice pyttelilla etta. Till nollningslåten, till bob marley, till snoop dogg, till fiona.. till massor av mina favoritlåtar, dansade vi i mörkret med varandra.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0