...

131012
Poetry from a…

Tolfte Oktober, tvåtusentretton.

”Det är inte bra att fundera för mycket” var det någon som sa en gång.
Det kommer hon ihåg. Och hon kommer ihåg alla de andra om sagt det efter den som sa det första gången också. Men är det så? Är det dåligt att fundera ”för” mycket? Och vad är för mycket?
Och spelar det någon roll vad det är man funderar på, eller ska man bara inte fundera alls?
Det är frågor som hon funderar på ibland. Men det är funderingen om funderingarna som man inte mår bra av, känner hon i alla fall. Och det är väl hon som mår?

Jag är född med frågetecken. Det finns ingenting som inte går att sätta ett frågetecken bakom. Och det finns ingen mäktigare fråga än varför. Men varför är det så? Och varför tycker jag så?
Två varför och frågetecken till dem båda. Svaret till dem har jag i det här fallet också hittat.
Det säger jag nästan stolt, då det inte är i alla funderingar där jag får ett svar. Jag får oftast lösa slutsatser, likt en liten gren med massvis av dinglande löv, där varje löv är ett potentiellt svar.

Ibland faller en del bort.. med tiden, antar jag. Precis som med löven. Men när hösten tillslut kommer och får löven att vissna, så kommer det förr eller senare endast att finnas ett enda dinglande löv kvar. Ett löv som har stått sig länge, klarat blåsten och kylan och det hårda klimatet, längre än alla de andra löven. Precis som med svaret till frågorna med frågetecken.

När de lösa slutsatserna, likt de många löven på träden, trillar bort av med tiden förklarliga skäl, så står sig tillslut endast en lös slutsats kvar. Det mest gångbara svaret, som sållat bort de andra mindre troliga.

Men även detta svar faller, likt det sista lövet på grenen förr eller senare gör. Och likt löven så träffar de marken i en svindlande och oskyldig rörelse. I marken blir det till jord, och från jord till näring, och från näring till nya löv på trädets krona. Så även då det starkaste och mest hållbara svaret tror sig stå stadigt, så faller det med tiden, det också. Med den mäktigaste frågan i världen och ett frågetecken bakom.

Och vad är svaret till följdfrågan på det svar jag tidigare nämnde att jag hittat?

Ja, varför.. varför.. varför..
varför är jag en filosof?

Än så länge är denna fråga en ny, fräsch gren som ute i vårsolen sänder näring ut till alla de små bladen som växer och frodas på den. Ja, ännu är detta bara en fråga med massvis av lösa funderingar. På en glittrande trädkrona i Honduras högsta träd.

På ett av löven läses ”att världen behöver fler sådana.”

Filosofer.

Sånna som tänker ”för mycket” och som tänker på ”annat” än vad människor innanför ramar gör.
Och jag tror det, för att ju ramar är sunda att tänka bort. Tänka iväg. Tänkas sönder.
Först då lever vi utan matrix, i den fria världen, i utopin vi bara i sagoböckernas värld vågar drömma om. Ja, alla förutom filosoferna då. Som redan varit i sagan och tänkt den tanken.. Och alla andra tankar there is. Snart i alla fall, när alla dessa höstar passerat nog många gånger.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0