Elev i en värld full av lärare

 









Jag är den mest fantastiska versionen av mig själv då jag ser mig själv som en elev i en värld som kryllar av lärare. Då är jag öppen, uppmärksam, utåtriktad, nyfiken, frågvis, social, empatisk, trevlig, glad. Jag är helt enkelt den härligaste versionen av mig själv, upplevt inifrån och bekräftat utifrån.

Och så länge jag möter nya människor som jag inte redan känner så har jag den här sidan av mig själv helt eller delvis aktiverad. Möter jag dessutom människor som ser ut att, eller som jag vet, skiljer sig påtagligt från mig så blir det genast mer intressant. Är personen jag har framför mig dessutom väääldigt annorlunda, så är jag i mitt esse och det fullkomligt pulserar energi från mig. Mitt inre ljus brinner och jag blir lika nyfiken som ett barn på julafton är på sin största klapp.

Men sen jag nu i indonesien haft denna sida av mig själv hundra procent aktiverad och i varje vaken minut, sökt mig till all kunskap, så har en typ av mättnad infunnit sig nu. En mättnad på människor.

Och det är fullt förståeligt nu, bitarna föll på plats för mig alldeles nyss när jag indirekt analyserade den isolation/depression jag funnit mig själv vara mitt inne i nu de senaste veckorna. Ja, det är inte konstigt att jag känner mig ”mättad på människor” då jag ju varit elev under 8 veckor i indonesien, en helt ny kulturell och religiös miljö, med människor vars livsåskådning inte liknar någonting annat jag stött på.

Jag har ju varit så nyfiken, frågvis, social och så fullkomligt ÖPPEN under en så intensiv period att jag nu vid hemkomst känner mig minst sagt fullproppad av ny kunskap att placera runt i hjärnbalkens alla olika hörn.

”Bearbetning!!!!” Skriker mitt mentala system.
Paus!
TILLFÄLLIGT STÄNGT.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0