En lektion i kameleonternas lära.

Hade ett once in a lifetime moment igår, då det för första gången i mitt liv hade gått så länge sedan jag sminkade mig sist att jag inte äns visste var jag hade mina sminkgrejer!

Började sminka mig redan i 5:an och sminkade mig varje dag i årskurs 6, och sen har det fortsatt hela livet tills nu... tills nu när jag börjat tycka att det inte riktigt fyller någon poäng.

Men nog kändes det kul att igår kleta på lite mascara innan festandet. Kände mig ganska fin och sådär..
Tills jag petade mig i ögat med chillifingrar..

Då kom jag ihåg ännu en anledning till varför jag lagt sminket åt sidan. Det är ju inte bara tidsödande, obekvämt och omständigt.. det tillkommer ju dessutom en massa jobbiga orosmoment medan man har sminket på!



Det var en kväll på Bali då det fullständigt spöregnade ute som jag insåg att jag ska sluta sminka mig. För där stod jag på Janice innergård och hade det hur härligt som helst då jag dansade barfota i regnet och inte behövde tänka på rinnande smink eller ett tillpiffat hår som lägger sig slickat mot ansiktet!

Regnet är ju i sig inte ett prolem, (samma med ex. vinden eller värmen) Det är ju vad som påverkas av det som är problemet. Och eftersom jag inte kan hindra mother nature från att göra som hon vill, så kan jag bara anpassa mig.. exempelvis då genom att inte sminka mig. Rätt vad det är kan man då istället uppskatta regnet. Eller som här, älska regnet!

"finns inget dåligt vädet, bara dåliga kläder" är ett citat vi alla känner till och har hört sen vi var små. Ser man då till det här inlägget jag skrivit, så har jag alltså tagit den utgångspunkten och förstorat det till ett livsomspännande perspektiv som egentligen bara handlar om att anpassa sig för att få kunna ut mesta möjliga lycka. Jag lockas av att påstå att det egentligen också är nyckeln till hela livet och alla dess sammanhang. Anpassning.


Kanske bilar de, tillsammans, en livsfilosofi...?

Under vintern 2009/2010 fick jag genom den hård vägen lära mig några riktigt viktiga läxor. Det var kanske jobbigt då, men i och med att jag fick alla de insikterna ungefär samtidigt så kan man säga att dem alla tillsammans förändrade min syn på livet ganska drastiskt.

Kanske kan man, som rubriken lyder, säga att de ju tillsammans illustrerar en livsfilosofi rätt bra..?

Ingenting varar för evigt, och det som vara för evigt är inte lyckligt.
Lycka är tillfällig, och inte förrän man inser det kan man njuta fullt ut av stunden utan att förvänta sig att det kommer mer/kommer fortsätta.

Man kan aldrig hjälpa någon som inte vill ha hjälp.
Det vill säga att det är poänglöst och puckat att ödsla sin värdefulla energi på dem som inte tar tillvara på den eller uppskattar den.

Jag är själv ansvarig för mitt liv.
Jag har bara mig själv att tacka eller skylla på vad gäller mitt liv, min situation och mitt mående.
Är jag missnöjd så har jag någonstans längs vägen gjort fel val eller kanske inte gjort något val alls (vilket också är ett val), och är därmed ansvarig att ta tag i det och vända på det, eller om man är nöjd se till att uppskatta och behålla det man har. Men det viktiga är att ingen annan kan göras ansvarig för vår situation. Allt handlar om prioriteringar.. Tid, pengar, vänskap, kärlek, fritidsaktiviteter.. Allt. Och alla är vi olika, så hur vi väljer att prioritera i våra liv är i allra högsta grad individuellt. Det är fascinerande hur olika liv vi alla väljer att leva!



Så var nikotinmonstret framme igen.

Alla som någon gång försökt sluta röka eller snusa vet precis vad det är jag menar! ;)

Trots att det är hur självklart som helst att man bara inte (under några som helst omständigheter) ska ta en cigg eller snus, så lyckas hjärnan a.k.a nikotinmonstet övetala sig själv med anledningar som för nikohjärnan låter logiska.. Och så tillslut tar man sig den där cigaretten eller snusen. Damn it! Haha. Har kämpat emot en hel månad nu (Japp, en snus och rökfri månad! Med ett eller två ynga undantag.)

Och så nuså.. Hittar en full snusdosa.. och ÖPPNAR DEN (varför gör jag det? Så dumt!!) och LUKTAR.... då var det kört.

"Jaa.. en snus kan man ju ta. Bara en. Vad spelar det för roll lixom? En födelsedagsprilla blir det ju ...Och det är okej, det är ju bara just idag."

Åså tar jag mig snusen och inser ganska direkt där efter att jag lät nikotinmonstret vinna.
Fan! Känner mig nästan ägd av mig själv.

.

 
 

You can live happily now, but the question is, can you really live with yourself?

"Cure ignorance!" Hör man oss i väst säga.
Vilket jäkla hyckleri.

Redan innan psykologitentan i våras så hade jag koll på att ignorans är ett försvar vår hjärna slår igång då den misstänker att den håller på att ta in information den inte mår bra av. Den lixom säger stopp och klickar på snabbspoleknappen, också går infortmationen in genom ena örat, till det luftfyllda vakumet i vårt huvud, för att sedan komma ut genom andra örat. Även om vi egentligen hade massvis av neurotrådar som informationen hade kunnat kopplat samman med, så ba sket vi i det. För att vi inte mår bra av all information. Vi mår inte bra att veta mer än det vi kan hantera. Intellektuellt eller känslomässigt.

Jag har länge betraktat det som en svaghet att vara ignorant. Att behöva försvara vårt psyke.. Att med eller omedvetet filtrera bort det vi inte vill veta av... Måste ju vara ett tecken på svaghet.

.......eller är det?
För hur hemskt det än är, så mår vi ju bra då denna försvarsmekanism fungerar utomordentligt för oss. När vi inte tagit det av det som får oss att må dåligt, eller väljer att tränga bort och inte låtsas om de dåliga minnena vi har eller de svidande verkligheterna vi har fått ta del av i första eller andra person. Allt det vi kunde ha gjort eller fortfarande kan göra, all skuld och de dåliga samvetet försvinner då vi har en stark försvarsmekanism mot det vi vi inte vill veta av. Vi går visserligen omkring i en bubbla som inte är på riktigt, men det är en skinande hubbabubbatuggsrosa bubbla som känns jävligt fint att befinna sig i. En magisk lyckosfär där ingens bekymmer berör en, eftersom ingen annans bekymmer finns. Ja, fan så fin den rosa ignoransbubblan är.


Jag kan förstå det nu. Jag kan verkligen förstå dem som väljer ignorans. Fan så mycket lättare saker och ting är att handskas med då man inte kopplar igång hela känslospektrat. Jag vet mycket väl att det finns kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp på daglig basis någonstan inne på en smutsig toalett i ett familjehem där ingen skulle misstänka någonting. Och jag vet mycket väl att dessa kvinnor skulle behöva en kontakt, någon att vända sig till. En förening eller hjälporganisation till hands. Jag vet också att det finns en fattig liten pojke med föräldrar som inte haft råd att köpa honom en rullstol, så han istället har två stubbar som han lindat fast på sina knän så att han ändå kan ta sig fram genom att släpa sig på den rivande grusvägen. Trots att han med hjälp av stubbarna på sina stumpar slipper infektioner i såren som inte uppstår, så skulle såklart denna lilla kille må fan så mycket bättre om nån överkonsumerande svenne kunde skänka honom en rullstol. Eller en av de där två kryckorna dem har hemma på vinden. Ja, jag vet också att den HIVsmittade familjeförsörjande mannen som ramlade i den branta backen igår och i farten fick in en 8 cm spik i hälen, skulle må gott av en sjukförsäkring som ínte bara kunde motverka att såret blir en livshotande infektionskälla.. utan också ge honom en eller två sjukdagar att vila. Men den där ansvarsbärande familjesoldaten med det tyngsta tänkbara oket på sina axlar, krigar sig ut för att jobba dagen därpå, om inte samma eftermiddag. Hade spiken suttit kvar hade han ändå stått på hälen. Den arma farbrorn som förmodligen haft en skön pension att luta sig mot om han hade råkat vara född i vårt svenneland.
 
Tänk vad skönt att vi inte behöver gå och känna med dessa människor, tänka på dem och lida med dem..
Istället ignorerar vi dem.

Och våra hjärnor har blivit så duktiga på det att man till och med kan stå och vänta på bussen i fem minuter och bara titta på den meterstora reklamskylten för SOSbarnbyar som lyses upp i konstasten av den orangea texten som lyder "Inte ett enda barn i hela världen ska behöva vara ensamt". Och inte äns då reageras det.

Så stark är denna mekanism vi har, att vi inte är förmögna att över huvudtaget ta in det som kan tänkas skada vår fina bubbla. Vår harmoni.


Herregud. Jag tappar orden här. Vill bara grina.
Jag brottas så brutalt med mitt egna övermedvetna samvete nu och mår grisigt som satan över allt det jag varje dag inte gör. Det känns så jävla sjukt att bara för att jag råkade bli född i sverige så fick jag de mäskliga rättigheterna serverade, och där kan jag ligga på mitt smörgåsbord av möjligheter och pilla navelludd dagarna i ända om jag vill. Bara för att jag råååkade bli född här. Hur kan världens klyftor vara så stora, och hur kan det bli så orättvis? Och hur kan vi leva med oss själva då vi ignorerar dessa klyftor, då vi inte gör allt i vår makt för att förtjäna den standard vi har, kanske genom att ge hälften av den till mannen utan sjukförsäkring, den sexuellt utnyttjade kvinnan eller handikappade pojken?

Hur kan vi ge vår plats till den gravida kvinnan som kliver på bussen.. men sen ändå sova gott under våra puffiga duntäcken då vi vet att andra sover på cementgolv? Hur går det ihop? Berätta för mig. Försvara oss.

Min, något flummiga, motivation för rökslutet!

För varje cigarett jag INTE röker så sparar jag


Vet ni hur många det bli på en dag?




Vet ni hur många middagar jag hittills sparat ihop på mitt rökslut?
(3 veckor imorgon!!)
 
1260 mättade magar... av något så sjukt som att jag slutat förstöra min hälsa.
Visst är det sjukt?

SJUUUUUUUUUUUUUUUUUUUKT!?!

.

 

Just sayin'

My opinions change with NEW INFORMATION.
Alot of new information= Alot of new opinions.



varma morgontankar

Varför snåla om de vackra orden, och tänka en, två eller tre gånger innan vi säger att vi älskar varandra?
Det tänker inte jag göra längre. Om jag saknar någon så tänker jag säga det, och om jag älskar någon så tänker jag säga det också.

Börjar med att ringa pappa och föklara hur fantastisk han är som lärde mig uppskatta och värna om naturen, och visade mig världen redan som liten. Obeskrivlig kärlek till min älskade far. Önskar honom evig hälsa och glädje <3

should've been born in thaa jungle



Just reserv the little bunglaow for me and I'll fucking move.
No need for a fancy shower ..and I couldn't care less for pretty wallpaper.



haha, <3

 

kickar med klackarna

Med slutaröka humör och PMS hormoner som hoppar, i samband med en hemkomst jag inte själv gick med på, så är det nästan självfallet att livet just nu är en berg- och dalbana av upp och nedgångar i humör och känsloliv. Häromdagen sammanfattade röran.

Det handlar såklart inte om en oförmåga att acklimatisera mig och återförenas med det svenska kulturen, det handlar om en ren och skär ovilja. Ett inre, så väl som yttre, strejkande. Att komma tillbaka efter den helt sanslösa resa jag gjort, och vara precis som jag var innan vore förkastiligt. Efter de insikterna jag fick där så vore det så moraliskt okorrekt och samvetsmässigt omöjligt att tillbaka hit och fortsätta vara samma överkonsumerande, egoistiska svenne. När jag så uppenbart inte alls känner mig som samma människa nu som då, så vill jag att detta även ska synas för andra. Att jag kommer klädd som en hippe är ett statement. En yttre förändring som påvisar om den inre förändringen som skett. En förvarning och en påminnelse är vad det är.

Jag blamar inte någon här i väst, eller jo det gör jag, men det är inte med flit, för jag är fullt medveten om att ni omöjligt är fullt medvetna. Det var inte jag heller för någon månad sen. Den verkligheten jag fick se, känna och leva i under min tid i Lombok gav mig så mycket livserfarenhet och känsla av vad som är värdefullt i livet, att jag bara vill gråta då jag ser en 7åring bråka med sin bror om iphonen. Brodern är viktig, den där satans prylen kan gärna få åka i backen. Vi lär våra kids fel värdegrunder, vi låter dem växt upp i ett samhälle som kommer att bli ännu stelare än det sverige vi idag känner till. Ja, jag kan inte blama dem som inte varit på samma resa som mig, sett och upplevt samma saker och i samma ordning och omfattning.. Alltså kan jag inte blama eller döma någon, eftersom jag inte vet vad någon egentligen har erfarat..

Men, varje gång jag ser eller hör någonting som ger mig det där mentala illamåendet så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Sjunka under jorden och låtsas som om jag inte hört någonting? Ignorera problemet? ..Eller göra någonting?


Detta illamående kommer varje gång någon nämner vad för onödigt dom ska lägga sina pengar på. Det får mig att känna mig dum och ger mig dåligt samvete som inte gör eller säger någonting, som inte försöker föra över mina insikter på dem. Kunskap är meningslös om den inte används, var det någon klok jävel som sa en gång. Och visst används min kunskap ju, av mig, men själv så löser jag ju inga världsproblem. Så varför predikar jag inte om allt det jag med mitt hjärta fått känna? Varför berättar jag inte djupt och hjärtskärande om mina insiker om pengars värde, då någon är beredd att betala 350 kr på benvaxning, medan 350 kr är en hel månadslön för den ensamstående mamman som jobbar så hårt att hon aldrig hinner se sitt barn? Varför försöker jag inte få alla mina medmänniskor att förstå detta likt jag har fått förstå det?

Av rädsla.
Fucking jävla rädsla.
Här går jag omkring ibland och kan i ärlighetens namn tycka att jag är ganska cool,
men jag är ju en fegis.

Av rädsla för att de ska se mig som en jobbig knackande jehovas så vågar jag inte. Vågar inte stå upp för mina nyvunna kunskaper om livet. Livet här och på andra sidan klotet. Istället så isolerar jag mig för att inte ha dåligt samvete för allt jag hör utan att kommentera, eller så står jag lite awkward och likgiltig på sidan om konversationerna som hör till den västerländska vardagen.

Visst, jag har inte hela världen på mina axlar. Det är inte just min uppgift att förändra vår värld... MEN VEMS JÄVLA UPPGIFT ÄR DET? Om alla slår ifrån sig ansvaret så är vi ju alla patetiska och ingen går fri från skam.

Jag har aldrig i mitt liv känt mig så egoistisk som när jag nu kom hem. Så egoistisk att jag bara var tvungen att sluta röka, då jag inte har samvete att dagligen tända eld på vad som för någon annan tar 12 timmar att jobba ihop. Förutom akutshopping, 3 par sockar på netto, så är det bara röda korset som gäller. Och hela bidragsbeloppet som svenska staten så fint betalar ut till oss studenter månadsvis, ja hela beloppet kommer oavkortat gå till att förändra liv för bortglömda barn. Så även om jag egentligen gör mycket genom att göra lite, så känner jag mig fortfarande så bortskämd att det är skamligt


Kramar den vita kaninen

Jag har tagit med en mängd nya vanor och hälsorelaterade tankar från indokulturen.
Epicentrum kan sammanfattas av att helt enkelt bara lyssna på kroppen och göra vad den ber dig om.

Mat, sömn och ett over all lugnt tempo är den hemliga combon som funkar för mig. Eller som gör att jag funkar, kanske jag istället borde uttrycka mig. Vikten av att äta och sova ordentligt är ingen överdrift som våra föräldrar pular i oss, nej, det ligger verkligen någonting i det. 
Behöver kropp och själ vila en stund, så tar jag en powernap eller mediterar en stund. Att meditera behöver inte nödvändigtvis innebära korsade ben, rak rygg och rökelser... men det är bra mycket mysigare!  Det går dock lika bra att ta en promenad med enya i lurarna eller att (hör och häpna...) lyssna på koranen i mp3:n. Få ljud är så rogivande som den. En vackert läsande sång som tar bort tystnaden, utan att väcka nya tankebanor (eftersom jag inte förstår den arabiska texten), men full av känslor om tacksamhet, glädje och njutning som skänker en allmänt harmonisk sinnesstämning.

Jag gör det jag känner för och tvingar inte mig själv att delta i "sociala måsten" som jag inte känner för, vilket gör att jag har rätt mycket tid, och kan behålla ett lugnt tempo. Just nu är jag inne i en period då jag gärna är för mig själv, och då lyssnar jag på de signalerna och håller mig hemma. Vilket råkar medföra andra hälsoeffekter: typ att jag dricker örtmedicinska soppor istället för att vara ute och konsumera alkohol.

Utöver de indoinfluerade nya vanorna jag anammat, så har jag också gjort egna tillägg till den soppan.
Blivit nikotinfri och börjat motionera dagligen!

Aldrig någonsin har jag varit så här snäll mot kropp och själ.

När jag var ute och joggade igår så slog det mig att jag inte haft så lätt för att springa, (och ha den fria känslan i lungorna), sen jag var 12 år och spelade fotboll i BBK. Seriöst. Jag har dragit in gift i mina luftvägar i 8 års tid utan att verkligt fatta vad jag gjort. Dessutom druckit alkohol sen långt innan min hjärna var färdigutvecklad, och slarvat med sömnen hela livet. Det var inte en dag för sent för lite hälsosamma vanor! Känns bra, att insikten fick komma och att förändringen kändes självklar och enkel.

..and I would marry tomorrow

 

inside a students mind

Jag kan få en hel dags plugg gjort på 30 fokuserade minuter, det är helt insane vilken speedad monkey jag kan bli. Min hjärna går så fort att inte äns jag själ hänger med, räknar på kalkyler och för in statistik i excel, skriver om tal och memorerar långa stycken text. Ja, med lite fokus så går jag i hundrafuckingnittio, no kidding.

Men de där 30 fokuserade minuterna blir aldrig sammanhängande. De kommer och går. 10 intensiva minuter... sen pausar huvudet i en och en halv timme, sen kommer 5 intensiva minuter till. Sen går jag på halvfart resten av dagen.. I can't help but wonder, is this a common student phenomenon? Hmm..

Har iallfall fått det tråkigaste av mina sommarkurser gjort. Det som är kvar nu är bara en piss i mississippi om man jämför med allt jag hade att göra för 2 veckor sen.

HALLELUJA. Semestra i 8 veckor, och sen göra plugget när man kommer hem. I FUCKING LOVE LIFE.

10 nikotinfria dagar!

Har rökt och snusat i 8 (!!!?!?!) fucking år utan att så mycket som äns försöka vara utan eller sluta. Har aldrig känt att jag haft anledning eller motivation nog till det. Men så en dag dök den upp, och jag bestämde mig för att fimpa skiten. Och ska det göras så ska det ju göras ordentligt, så bort med snuset också!

Klappar mig på axeln, fortsätter tugga tugg som en tjackis och ler åt alla de vårrullarna jag sparar ihop för varje cigg jag inte röker.

man up

 

tomorrow never knows

Det är som att jag distraherar mig själv med onödiga bisysslor bara för att inte tänka på the real shit. Kanske är detta den vanligaste copingstrategin i världen inser jag, men till poängen hör att jag vanligtvis inte slösar mina dagar på detta sätt. Åtminstone inte så här många i rad. Jag låg och drog mig i sängen till klockan 15 innan jag tillslut steg upp. Och efter att jag steg upp så har jag bara hunnit göra lite mat och tagit en dusch, sen återvänt ned bland täckena igen. Kort sammanfattat så lider jag av en bristande vilja till att delta i allt vad som händer utanför min rumsdörr. I feel a depression is sneaking up on me

Kanske var det först nu jag insåg att mina tre hjul slagit mot landningsbanan?

Men förr eller senare slutar asfalten att skaka, för det gör den alltid. Och då plötsligt upplever man körfältet mer stabilt än någonsin och den spikraka, målinriktade färden är i fokus. Åh, så jag älskar det där fokuset. Tunnelseendet man har innan man sätter nästa plan i verket. Snart komer det. Snart kommer det.

lycka i skrift

Jag försöker vara tacksam, ja jävlar vad jag försöker att va tacksam. Och det är jag. Över många saker.
Typ att min pappa var så underbart go som hjälpe mig att betala flygbiljetter så jag kunde få komma och hälsa på familjen innan skolan drog igång. Och jag är tacksam för att jag fick leka och umgås med syskonbarnen som jag längtat så efter. Tacksam för att jag fick dricka te och surra på kvällskvisten med min storasyster. Att jag fick åka pakethållare i långkjol bakom sanna i Luleå. Att jag fick se Linneas nya lägenhet och träffa hennes nya kille. Att jag äntligen fick se brorsans tatuering och höra ljudet i hans bil. Ja, allt detta är jag tacksam för, och massor med fler saker. Typ mina vänners leenden och omfamningar då de såg mig, mammas kärleksvisade matlagning och de spontana sturrstunderna mitt i natten. Och sen är jag tacksam för alla mina pärlor i helsingborg, och det allra varmaste välkomnandet som jag fick på tågstationen då jag anlände. Jag är också otroligt tacksam över att jag har en trygg bostad, en egen plats att  varva ner på. Tacksam för varmvattnet i duschen (varje gång jag duschar) och en fräsch toalett där jag inte behöver dra upp kjolen, utan ba i slöhet kan släppa den på golvet för att det är så rent. Ja, massor av vardagsdetaljer är jag lycklig och tacksam för. Men även större saker, de för mig viktigaste sakerna. Min egen och mina näras hälsa. Jag är så himla tacksam för att alla jag känner är friska och välmående. Ingen är döende, förlamad eller sängliggandes. Alla kan gå, skratta, lyssna till barnens skratt och musikens sång i levande glädje. Tack gode gud för det. Det är var som gör mig allra lyckligast. Jag vill inte vara beroende av någon annan någonsin igen, men när jag tänker på mina näras hälsa så blir jag nervös, för jag tror inte jag skulle våga och vilja allt det jag gör om det inte vore för att alla runt om mig också mår bra. Det är viktigt att de mår bra för att jag själv ska kunna må bra och leva det liv jag vill leva. Så att min hälsa är i behåll och att mina nära mår bra är av största värde för mig, och gör mig så otroligt tacksam varje morgon. Alhamdulillah så förbannat lycklig allt detta gör mig.

Hade sådär stereotypiskt svennigt tänkt att klaga lite här på slutet, ba kommentera liiiiite grann över alla svennegrejer man förväntas va tacksam över, som tyvärr inte berör mig ett dyft. Men nu efter denna fantastiska återresa i allt vad som gör mig lycklig, så kände jag inte längre för att avrunda med irritation, för den lixom försvann.

KRAM OCH ALHAMDULILLAH kändes så mycket bättre.

...

Är tackam för hur nice övergång jag fick från lomboklivet till vardagslivet. Först fick jag landa i en lägenhet utan roomies, och vara precis hur konstig jag ville. Ni vet, sova i duschen, meditera på golvet, tända rökelser och mumla på indospråk och arabiska. Sen for jag upp till Boden och ut till sommarstugan med pappa och brorsan. Och i stugan där det huggs ved och duschas med skopa är ju ett rätt fint mellanläge mellan lombok och svergie, måste jag ju säga.

Så den där bron över kulturerna blev med andra ord rätt lång och jag fick i lugn och ro vänja över mig från indokultur till stela svennelandets invanda beteendemönster.. eller kultur? Ja, vi har ju kultur här också. Allt som är kultur i indo är ju kultur här också, bara omvänd. Men dyster, dyster jäkla kultur har vi. Förlåt att jag är så jävla anti, men det är ju sant! Vi svennar är stela, dömande och konflikträdda homosapiens som mystiskt nog gör allt för att undvika onödig kontakt med andra människor! Här småpratar vi knappast med främlingar, ler brett mot alla vi passerar eller hjälper dem som är i nöd. Det sistnämnda såg jag senast igår, på universitetet av alla ställen, där man ändå föräntar sig en högre grad hyffs vill jag påstå. En kvinna halkar på golvet och sitter kvar i chock. Ingen reagerar. Förutom jag. Typiskt jävla svenneland.

Men ja.. jag ska inte bara va hatisk, vi har såklart en jävulusiskt masa bra saker här också, for sure. Typ ett ganska fungerande sjukförsäkringssystem, och ett rättssystem som åtminstone ibland är rättvist. Vi skyddas med vaccin av diverse slag från det att i föds, och vi behöver aldrig gå hemlösa eller hungriga. Ja, vi har det rätt bra. Men fan så mycket trevligare vi skulle kunna ha det, om vi kunde bry oss i rätt saker.

Jag har varit prylsamlare i alla mina dar. Alltid finns det något användningområde som väntar mina prylar, funkar inte kilklacken som dörrspärr så kan den balansera ut ett vint bord, ungefär. Men det är sant också att allting faktiskt kommer till användning på något återvunnet och kreativt sätt. Jag sparar inte på skit. Men hur som helst så tar alla dessa prylar en jäkla massa tid från mig. För mycket alternativ leder till velande, ambivalitet och bara ett jävla nedsegande av en massa saker. Inte okej. Tiden är mer dyrbar än att spenderas på att försöka bestämma mellan en brun, bronsig eller biege stickad kofta. Då har vi för många koftor, och det är läge att göra någonting åt saken.

Så, en redig sväng till röda korset, en loppis eller liknande. Något blir det iallafall. För alla dessa överskottsprylar får mig fan att skämmas. Finns så många andra som hade haft större glädje för mina saker än mig, och hur är det då rättvist att jag ska ha dem? Då de knappt används, och mest bara slösar space och energi? Nepp, ut ska dem. Sakta men säkert!

RSS 2.0