tomorrow never knows

Det är som att jag distraherar mig själv med onödiga bisysslor bara för att inte tänka på the real shit. Kanske är detta den vanligaste copingstrategin i världen inser jag, men till poängen hör att jag vanligtvis inte slösar mina dagar på detta sätt. Åtminstone inte så här många i rad. Jag låg och drog mig i sängen till klockan 15 innan jag tillslut steg upp. Och efter att jag steg upp så har jag bara hunnit göra lite mat och tagit en dusch, sen återvänt ned bland täckena igen. Kort sammanfattat så lider jag av en bristande vilja till att delta i allt vad som händer utanför min rumsdörr. I feel a depression is sneaking up on me

Kanske var det först nu jag insåg att mina tre hjul slagit mot landningsbanan?

Men förr eller senare slutar asfalten att skaka, för det gör den alltid. Och då plötsligt upplever man körfältet mer stabilt än någonsin och den spikraka, målinriktade färden är i fokus. Åh, så jag älskar det där fokuset. Tunnelseendet man har innan man sätter nästa plan i verket. Snart komer det. Snart kommer det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0