kickar med klackarna

Med slutaröka humör och PMS hormoner som hoppar, i samband med en hemkomst jag inte själv gick med på, så är det nästan självfallet att livet just nu är en berg- och dalbana av upp och nedgångar i humör och känsloliv. Häromdagen sammanfattade röran.

Det handlar såklart inte om en oförmåga att acklimatisera mig och återförenas med det svenska kulturen, det handlar om en ren och skär ovilja. Ett inre, så väl som yttre, strejkande. Att komma tillbaka efter den helt sanslösa resa jag gjort, och vara precis som jag var innan vore förkastiligt. Efter de insikterna jag fick där så vore det så moraliskt okorrekt och samvetsmässigt omöjligt att tillbaka hit och fortsätta vara samma överkonsumerande, egoistiska svenne. När jag så uppenbart inte alls känner mig som samma människa nu som då, så vill jag att detta även ska synas för andra. Att jag kommer klädd som en hippe är ett statement. En yttre förändring som påvisar om den inre förändringen som skett. En förvarning och en påminnelse är vad det är.

Jag blamar inte någon här i väst, eller jo det gör jag, men det är inte med flit, för jag är fullt medveten om att ni omöjligt är fullt medvetna. Det var inte jag heller för någon månad sen. Den verkligheten jag fick se, känna och leva i under min tid i Lombok gav mig så mycket livserfarenhet och känsla av vad som är värdefullt i livet, att jag bara vill gråta då jag ser en 7åring bråka med sin bror om iphonen. Brodern är viktig, den där satans prylen kan gärna få åka i backen. Vi lär våra kids fel värdegrunder, vi låter dem växt upp i ett samhälle som kommer att bli ännu stelare än det sverige vi idag känner till. Ja, jag kan inte blama dem som inte varit på samma resa som mig, sett och upplevt samma saker och i samma ordning och omfattning.. Alltså kan jag inte blama eller döma någon, eftersom jag inte vet vad någon egentligen har erfarat..

Men, varje gång jag ser eller hör någonting som ger mig det där mentala illamåendet så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Sjunka under jorden och låtsas som om jag inte hört någonting? Ignorera problemet? ..Eller göra någonting?


Detta illamående kommer varje gång någon nämner vad för onödigt dom ska lägga sina pengar på. Det får mig att känna mig dum och ger mig dåligt samvete som inte gör eller säger någonting, som inte försöker föra över mina insikter på dem. Kunskap är meningslös om den inte används, var det någon klok jävel som sa en gång. Och visst används min kunskap ju, av mig, men själv så löser jag ju inga världsproblem. Så varför predikar jag inte om allt det jag med mitt hjärta fått känna? Varför berättar jag inte djupt och hjärtskärande om mina insiker om pengars värde, då någon är beredd att betala 350 kr på benvaxning, medan 350 kr är en hel månadslön för den ensamstående mamman som jobbar så hårt att hon aldrig hinner se sitt barn? Varför försöker jag inte få alla mina medmänniskor att förstå detta likt jag har fått förstå det?

Av rädsla.
Fucking jävla rädsla.
Här går jag omkring ibland och kan i ärlighetens namn tycka att jag är ganska cool,
men jag är ju en fegis.

Av rädsla för att de ska se mig som en jobbig knackande jehovas så vågar jag inte. Vågar inte stå upp för mina nyvunna kunskaper om livet. Livet här och på andra sidan klotet. Istället så isolerar jag mig för att inte ha dåligt samvete för allt jag hör utan att kommentera, eller så står jag lite awkward och likgiltig på sidan om konversationerna som hör till den västerländska vardagen.

Visst, jag har inte hela världen på mina axlar. Det är inte just min uppgift att förändra vår värld... MEN VEMS JÄVLA UPPGIFT ÄR DET? Om alla slår ifrån sig ansvaret så är vi ju alla patetiska och ingen går fri från skam.

Jag har aldrig i mitt liv känt mig så egoistisk som när jag nu kom hem. Så egoistisk att jag bara var tvungen att sluta röka, då jag inte har samvete att dagligen tända eld på vad som för någon annan tar 12 timmar att jobba ihop. Förutom akutshopping, 3 par sockar på netto, så är det bara röda korset som gäller. Och hela bidragsbeloppet som svenska staten så fint betalar ut till oss studenter månadsvis, ja hela beloppet kommer oavkortat gå till att förändra liv för bortglömda barn. Så även om jag egentligen gör mycket genom att göra lite, så känner jag mig fortfarande så bortskämd att det är skamligt


Kommentarer
Postat av: Fredrika

Var lite snäll med dig själv också mitt i alla dessa känslor. Du är inte rädd som inte predikar, du är klok, för precis som den liknelse du drar lär inte vi människor i väst oss av predikanter eller lärare längre. Vi lär när vi blir nyfikna och söker svar. Så om du lever som du lär så kommer det i sig vara ditt statement som folk kan bli nyfikna på och när de frågar kan de lära av det svaret de får. Sedan att man berättar vad man står för i sina vardagliga samtal är ju naturligt, då är det alltid rätt att stå för vad man själv tycker är viktigt och att uttala sina värderingar. Lika rätt för dig att säga att du inte vill spendera si eller så som det är för andra att de spenderat si eller så. Om värderingarna avviker allt för mycket från varandra kommer vänskaper att glida isär och var och en gå vidare mot nya vänskaper där värderingarna kan samklinga - det är naturligt och det är bara när vi klamrar oss fast med bekostnad på våra värderingar som det blir riktigt smärtsamt. För vi vet ju nu, att vi inte kan förändra andra, omvändelse och predikoturer hör till historien.

Skönt att du får insikter och att du låter tankarna och känslorna flöda, bergodalbanan kommer ebba ut en dag som den alltid gör och då kan vi ibland titta tillbaka till bergodalbanetiden och sakna den, känna att vi var mer levande då :o) kraaaam <3

2013-09-15 @ 10:19:34
URL: http://coachfredrika.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0