En lektion i kameleonternas lära.

Hade ett once in a lifetime moment igår, då det för första gången i mitt liv hade gått så länge sedan jag sminkade mig sist att jag inte äns visste var jag hade mina sminkgrejer!

Började sminka mig redan i 5:an och sminkade mig varje dag i årskurs 6, och sen har det fortsatt hela livet tills nu... tills nu när jag börjat tycka att det inte riktigt fyller någon poäng.

Men nog kändes det kul att igår kleta på lite mascara innan festandet. Kände mig ganska fin och sådär..
Tills jag petade mig i ögat med chillifingrar..

Då kom jag ihåg ännu en anledning till varför jag lagt sminket åt sidan. Det är ju inte bara tidsödande, obekvämt och omständigt.. det tillkommer ju dessutom en massa jobbiga orosmoment medan man har sminket på!



Det var en kväll på Bali då det fullständigt spöregnade ute som jag insåg att jag ska sluta sminka mig. För där stod jag på Janice innergård och hade det hur härligt som helst då jag dansade barfota i regnet och inte behövde tänka på rinnande smink eller ett tillpiffat hår som lägger sig slickat mot ansiktet!

Regnet är ju i sig inte ett prolem, (samma med ex. vinden eller värmen) Det är ju vad som påverkas av det som är problemet. Och eftersom jag inte kan hindra mother nature från att göra som hon vill, så kan jag bara anpassa mig.. exempelvis då genom att inte sminka mig. Rätt vad det är kan man då istället uppskatta regnet. Eller som här, älska regnet!

"finns inget dåligt vädet, bara dåliga kläder" är ett citat vi alla känner till och har hört sen vi var små. Ser man då till det här inlägget jag skrivit, så har jag alltså tagit den utgångspunkten och förstorat det till ett livsomspännande perspektiv som egentligen bara handlar om att anpassa sig för att få kunna ut mesta möjliga lycka. Jag lockas av att påstå att det egentligen också är nyckeln till hela livet och alla dess sammanhang. Anpassning.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0