You can live happily now, but the question is, can you really live with yourself?

"Cure ignorance!" Hör man oss i väst säga.
Vilket jäkla hyckleri.

Redan innan psykologitentan i våras så hade jag koll på att ignorans är ett försvar vår hjärna slår igång då den misstänker att den håller på att ta in information den inte mår bra av. Den lixom säger stopp och klickar på snabbspoleknappen, också går infortmationen in genom ena örat, till det luftfyllda vakumet i vårt huvud, för att sedan komma ut genom andra örat. Även om vi egentligen hade massvis av neurotrådar som informationen hade kunnat kopplat samman med, så ba sket vi i det. För att vi inte mår bra av all information. Vi mår inte bra att veta mer än det vi kan hantera. Intellektuellt eller känslomässigt.

Jag har länge betraktat det som en svaghet att vara ignorant. Att behöva försvara vårt psyke.. Att med eller omedvetet filtrera bort det vi inte vill veta av... Måste ju vara ett tecken på svaghet.

.......eller är det?
För hur hemskt det än är, så mår vi ju bra då denna försvarsmekanism fungerar utomordentligt för oss. När vi inte tagit det av det som får oss att må dåligt, eller väljer att tränga bort och inte låtsas om de dåliga minnena vi har eller de svidande verkligheterna vi har fått ta del av i första eller andra person. Allt det vi kunde ha gjort eller fortfarande kan göra, all skuld och de dåliga samvetet försvinner då vi har en stark försvarsmekanism mot det vi vi inte vill veta av. Vi går visserligen omkring i en bubbla som inte är på riktigt, men det är en skinande hubbabubbatuggsrosa bubbla som känns jävligt fint att befinna sig i. En magisk lyckosfär där ingens bekymmer berör en, eftersom ingen annans bekymmer finns. Ja, fan så fin den rosa ignoransbubblan är.


Jag kan förstå det nu. Jag kan verkligen förstå dem som väljer ignorans. Fan så mycket lättare saker och ting är att handskas med då man inte kopplar igång hela känslospektrat. Jag vet mycket väl att det finns kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp på daglig basis någonstan inne på en smutsig toalett i ett familjehem där ingen skulle misstänka någonting. Och jag vet mycket väl att dessa kvinnor skulle behöva en kontakt, någon att vända sig till. En förening eller hjälporganisation till hands. Jag vet också att det finns en fattig liten pojke med föräldrar som inte haft råd att köpa honom en rullstol, så han istället har två stubbar som han lindat fast på sina knän så att han ändå kan ta sig fram genom att släpa sig på den rivande grusvägen. Trots att han med hjälp av stubbarna på sina stumpar slipper infektioner i såren som inte uppstår, så skulle såklart denna lilla kille må fan så mycket bättre om nån överkonsumerande svenne kunde skänka honom en rullstol. Eller en av de där två kryckorna dem har hemma på vinden. Ja, jag vet också att den HIVsmittade familjeförsörjande mannen som ramlade i den branta backen igår och i farten fick in en 8 cm spik i hälen, skulle må gott av en sjukförsäkring som ínte bara kunde motverka att såret blir en livshotande infektionskälla.. utan också ge honom en eller två sjukdagar att vila. Men den där ansvarsbärande familjesoldaten med det tyngsta tänkbara oket på sina axlar, krigar sig ut för att jobba dagen därpå, om inte samma eftermiddag. Hade spiken suttit kvar hade han ändå stått på hälen. Den arma farbrorn som förmodligen haft en skön pension att luta sig mot om han hade råkat vara född i vårt svenneland.
 
Tänk vad skönt att vi inte behöver gå och känna med dessa människor, tänka på dem och lida med dem..
Istället ignorerar vi dem.

Och våra hjärnor har blivit så duktiga på det att man till och med kan stå och vänta på bussen i fem minuter och bara titta på den meterstora reklamskylten för SOSbarnbyar som lyses upp i konstasten av den orangea texten som lyder "Inte ett enda barn i hela världen ska behöva vara ensamt". Och inte äns då reageras det.

Så stark är denna mekanism vi har, att vi inte är förmögna att över huvudtaget ta in det som kan tänkas skada vår fina bubbla. Vår harmoni.


Herregud. Jag tappar orden här. Vill bara grina.
Jag brottas så brutalt med mitt egna övermedvetna samvete nu och mår grisigt som satan över allt det jag varje dag inte gör. Det känns så jävla sjukt att bara för att jag råkade bli född i sverige så fick jag de mäskliga rättigheterna serverade, och där kan jag ligga på mitt smörgåsbord av möjligheter och pilla navelludd dagarna i ända om jag vill. Bara för att jag råååkade bli född här. Hur kan världens klyftor vara så stora, och hur kan det bli så orättvis? Och hur kan vi leva med oss själva då vi ignorerar dessa klyftor, då vi inte gör allt i vår makt för att förtjäna den standard vi har, kanske genom att ge hälften av den till mannen utan sjukförsäkring, den sexuellt utnyttjade kvinnan eller handikappade pojken?

Hur kan vi ge vår plats till den gravida kvinnan som kliver på bussen.. men sen ändå sova gott under våra puffiga duntäcken då vi vet att andra sover på cementgolv? Hur går det ihop? Berätta för mig. Försvara oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0