What is really different?

En gång flyttade jag till England. Med stora drömmar och full av hopp.
Friheten hade äntligen kommit till mig. Skolan var klar och jag hade nu hela världen i min famn.

Kan hända att den känslan var den bästa känslan i världen.




..Att sen inse att det är precis samma sak nu som det var efter studenten,
-och att det kommer fortsätta vara så för resten av mitt liv-  det är en insikt inte alla har fått.

För varje dag vi vaknar friska så kan vi förändra våra liv. Vi kan packa ned våra grejer och fara till okända platser, utforska världen och oss själva. Ingenting hindrar oss förutom våra egna tankar, och när man slagit sig ur från sitt egna fängelse av jantelag och rädslor, DÅ är man fri. Fri som en jävla fågel.
 

Ett rebelliskt liv med motiv

Jag har haft ryggrad i alla år,
från dess att jag var tjurig 3åring, till den dag jag fyllde 13 och nu snart 23.
Men det är svårt ibland, svårt att gå rakryggad i en limbovärld.


Ett samhälle präglat av jante-lag,
gamla uppfattningar, förväntningar och normer ingen egentligen trivs med.

År efter år har jag lyssnat till min inre röst. Försökt att följa den väg jag själv bestämt och inte den som andra med sin klokhet tycker varit bättre. Ibland har det betytt att jag kommit till skolan i konstiga punkarbrallor med hängande tygtjofräser från alla ögglor och knappar när de andra hade typiskt 90talsmode för barn, jeans med utsvänga anklar. Eller att komma med slips och skjorta till skolan i 8:an, mötas av förvirrade blickar. 

Och uppkäftig har jag varit, stått för min sak. Även om det inte alltid blivit rätt så har jag försökt kämpa för det jag tror på, höjt rösten åt det jag inte hållt med om, eller visat vägen för andra genom mitt ensamma engagemang. 

Diskuterat med skolans rektor då jag gick i 8an, tills hon gick med på att svenskengelska-lektionerna faktiskt var helt onödiga då de inte var betygsgivande och att jag lika gärna kunde skolka dem. Som 8åring i årskurs 2 så ringde jag hem till min odiagnostiserade klasskompis (..som perosinfierade en minihitler), skällde skamlöst ut pojkens mamma och frågade hur i helvete hon tänkte med sin uppfostran. Väckte tydligen lite konflikter mellan föräldrar och klassföreståndare, men idag är ungen diagnostiserad och får den hjälp han behöver. Jag är inte säker på att min klass hjälptes särskillt av det, men någonting, nåågonting hände iallafall efter det där samtalet med pojkens mamma.

Jag har kommit till skolan i alla de outfits som jag känt representerat mig genom åren, och det är vitt skilda stilar och budskap som strömmat genom mitt sätt att klä mig. Att den trasiga 12åringens blick var någonting som syntes på långa håll rådde det ingen tvivel om. Men de två sminkade ögonen hjälpte mig inte att bli uppmärksammad och få den hjälp jag behövde och ville ha. Inte heller tjuvrökandet, stjälandet, de randiga armarna eller spritförrådet som tömdes med jämna mellanrum väckte insikten hos de vuxna i min närhet. Min öppenhet att prata om saker, och modet att våga be om hjälp och kärlek räckte inte heller. Efter 120 panodil och 5 dagar på IVA så kan man tro att jag fick den hjälp jag sökt, men icket. Vi kunde prata om allt annat än det viktiga, ingen ville möta problemet. Med universitetsstudierna på nacken vill jag se det som att barnets bästa hamnade i skymundan, gång på gång. Och jag lärde mig tidigt att det är ingen där ute som kommer att ta hand om mig. Ingen där ute kommer att hjälpa mig, jag måste lära mig att hjälpa mig själv.

Och det gjorde jag. Efter 3 bråkiga år på högstadiet, varav drygt ett av de skolkades bort, så vaknade jag upp från de narkosliknande normerna som rådde i gänget jag umgicks i. Skitsnack, gamla uppfattningar och förväntningar i kompisgänget blev än en gång som en mental käftsmäll då jag insåg att jag står ensam här i min värld. Jag står ensam ansvarig för mitt liv, jag varken kan eller borde förvänta mig någonting från någon annan, någonsin igen. Människor hade inte gjort mig annat än besviken, uppgiven och nedslagen genom åren. Så jag började plugga utav bara helvete, ville få betyg som de skötsamma kidsen skulle få. Ville ha en framtid att påbörja någon annanstans, och där i 8an så insåg jag att det blir svårt om jag går ut 9an utan betyg. Så jag skärpte mig. Rökte, snusade och drack gjorde jag fortfarande, men jag hade slutat stjäla, skära mig och sminka mig som döden iallafall. Fick mina betyg, gick gymnasiet färdigt och stack iväg på upptäcksfärd i världen. Upptäcksfärd med mål att upptäcka vem jag själv är. Den där 13åringen, den uppgivna, fortfarande förbannade och fett bittra tonåringen bodde definitivt kvar mig och det gör den än idag. Förmodligen kommer jag att vara bitter för all framtid, över allt som aldrig blev. Löften som ingen höll, bestraffninar utan stöd av kärlek, alla de "varför?" som aldrig blev besvarade och förklaringar om allt från alla, som ständigt uteblev. 

En vilsen tonåring som sökt sig fram, år in och år ut, på egen hand. 
Hade jag inte haft ryggrad hade jag aldrig klarat mig. 

Det som hänt på senare år är att jag accepterat limbovärlden, och lärt mig bli flexibel i den istället.
Ibland talar jag högt och öppet, tar argumentationer för det jag tror på och står på mig med övertygelse.
Men sen ibland, så orkar jag inte. Orkar inte förklara, orkar inte argumentera med platta väggar, med öron som inte lyssnar och intellekt som redan har stängt för dagen. Många gånger tar jag min egen eller den svagares fight, men många gånger vänder jag klacken, håller den svage i handen och går en annan väg. 

Jag har sällan tror jag hört att jag varit bra sällskap, kanske på senare år, men som uppkäftig tonåring som fick kompisar nyfikna på sprit och cigaretter så ansåg föräldrar sällan att jag hade ett gott inflytande. Men statusmedveten har jag alltid varit, och att sätta sig vid den ensamme och utstötte eleven i matsalen, och se hur de andra från gänget en efter en slog sig ned vid samma bord. Och sen genom vanligt, vänligt bemötande se den otrygge känna sig trygg och de andra acceptera människan som medmänniska och inte som en utstött, ful ankunge. Det är också att ha inflytande. Jag har aldrig medvetet försökt få någon att röka eller dricka eller göra någonting annat av de kanske dåliga sakerna jag pysslat med under åren, det har snarare varit en bieffekt av min egen nyfikenhet, att den smittat. Men att försvara de svagare med min status på spel, är någonting jag gjort medvetet så långt tillbaka jag kan komma ihåg. 

Normbrytande har jag mer eller mindre alltid varit, med ett fåtal perioder av lamare slag. Att "normer" är ett ord som sammanfattar det jag alltid varit kritisk till, det fick jag inte veta förrän efter gymnasiet, och sen på universitetet fick jag en fördjupning i vad begreppet egentligen betyder. Så inte förrän nu, kan jag sätta fingret på vad mitt uppror alltid handlat om. Det spelar ingen roll om det grundat sig i besviklese, stolthet eller status. Om det varit för mig eller någon annan, men att visa att jag kan komma och se ut som jag vill, att bryta de rådande normerna i sammanhanget.. är också att visa för alla andra att det är okej. 

Vi lever i en fyrkantig värld, men för det så behöver vi inte gå omkring som små fyrkanter, med ett utåldrigt jantelagsinfluerat ramverk runt oss. Vi kan vara cirklar och ovaler också. Eller spriraler, hjärtan och trekanter. Vi kan vara och se ut precis som vi vill.

Det är modigt att fara ut ensam i världen och resa så som jag gör nu, men det är tamigfan så jävla mycket modigare att komma i nitar till frisörskolan eller i dreads på universitetet. Gå i stickat på krogen eller argumentera för Palestina på släktmiddagen. 

Att i gott syfte sätta sin identitet och status på spel i ett så statusfixerat slipsnissesamhälle där vi inte tycks bry oss i annat än vad andra tycker, det min vän är min definition på mod.


LIVET ÄR ALDRIG RISKFRITT

http://www.quickmeme.com/p/3vse0u
(ta det med en nypa salt, det inte korrekt statistik.. but still, proves a point)

Människor är rädd för alla möjliga konstiga saker, men det vi tänker på som farligt eller dödligt är sällan vad som realistiskt sett är mest farligt. Hajar? Vulkaner? Jordbävningar? Flygplan? ...Oddsen för att halka i duschen hemma i badrummet och dö är fan större än att bli biten av en haj. Just so you know.

Jag tänker luffa runt i utkanten av turistområden, både i kambojda och filippinerna med just den tanken.
Och det är varken naivt, dumdristigt eller ignorant,
tvärtom så är det med en hög medvetenhet om de realistiska riskerna jag gör det.

Oddsen för att bli överkörd imorgon bitti då jag är påväg till Ica, är minst lika stor som att bli våldtagen utanför mitt hotell i Sihanoukville. Simply because: att det handlar om det oförutsägbara, det handlar om något som många gånger är utanför vår förmåga att förutspå eller förhindra, dvs händer det så händer det, och det kan lika gärna vara där som här. Du tar alltså risker var du än är och vad du än gör så frågan är, vilket risk medför störst glädje? Leva fritt och äventyrligt vid ekvatorn, eller leva gråzons-livet i landet lagom? 

Whatever floats you boat liksom..
(Och bara för att just min gummibåt råkar vara gjord för lite mer äventyrligt vatten så betyder det inte att din också är det,
men OM det är så.. låt den då inte stå still i hamnen och mögla!)


Just nu är det förvånansvärt många som höjer på ögonbrynet då jag berättar att jag ska ut och resa själv,
och en efter en så ger de mig exempel på knivmord och våldtäkt, horror stories utan dess like..

Men jag tänker mig istället att mycket, ja till och med jävligt mycket, hänger på hur den där ensamresande individen beter sig. Är man kräsen, otacksam och dryg så visst, ett knivhugg i magen kanske inte kommer helt otippat då. Eller går man omkring i kortkjol på den mörka bakgatan i dagens Saudi Arabien så ökade man just sina odds för överfall med 50 %, sadly but unfortunatly true. Eller, beter du dig som ett odrägligt jävla as så är förmodligen risken för att hamna i bråk lite större. Säger du nedlåtande saker till fel människor kanske du shippas hem till sverige i påsar..
Alla risker kan dock neutraliseras mer eller mindre om man med lite sunt förnuft anpassar sig efter de uppfattade riskerna som råder. Det vill säg att man genom att vara en decent fucking being kommer ganska långt! Givetvis finns det psykon i alla våra nationer, och kanske ges det intrycket av att finnas fler i vissa delar av världen än i andra.. men om 500 personer döms för mord i ryssland och bara 5 i sverige, så betyder det inte alla gånger att det sker fler mord i ryssland. Många gånger manipuleras statistiken genom att man gömmer invånarantalet, och det skapar felaktiga bilder hos de som inte lärt sig analysera statistik. Det nämns till exempel, som jag skrev ovan, mycket hemska scenarion om ensamresenärer som hamnat i trubbel... men hur mycket hör vi om de som klarar sig gallant och har den bästa tiden i sitt liv? Det är betydligt fler som hör till den sistnämnda kategorin.. men ändå hör vi mycket mindre om dem.

Och back to psycho's.. de finns överallt. Och om jag kommer att stöta på ett under min kommande resa eller inte, det kan ingen veta. Men jag är helt övertygad om att risken är lika stor när jag är här i boden som när jag är i stockholm eller kambodja. Vi hade nyligen ett mordfall där en ung tjej blivit offer för ett psycho som gått lös. Ingen hade anat någonting om den här killen, men så plötsligt sker det otänkbara. Precis det som den tjejen blev offer för, är någonting vi alla riskerar varje dag, var än i världen vi rör oss. Vi vet aldrig var dessa människor befinner sig eller hur deras förklädnader ser ut. Det kan vara snubben i grannporten, krogtjejen med stilettos, han den där trevliga som jobbar på ica, eller telefonförsäljaren som fick din adress. Poängen är att vi aldrig kan styra över dessa människor, det är upp till slumpen, eller ödet om man hellre tror på det.. att avgöra. Händer det så händer det, och det kan hända här likväl som i Vietnam.  Så tillbaka till grundfrågan: Vilken risk medför störst glädje?

För min del så är det alla gånger det där äventyrliga livet som resenär någon annanstrans i världen, som mitt trygga hemland med jantelag och ingrodda normer inte kan erbjuda mig. Jag riskerar hellre att bli våldtagen i ett tropiskt land än i ett iskallt sverige. Jag riskerar hellre att bli rånad på fillipinernas strandpromenad än längs med ispromenaden i luleå. Jag riskerar hellre dö i trafiken i en tuktuk i thailand än här på e4an i norra sverige.

LIVET ÄR ALDRIG RISKFRITT.
Så anpassa inte ditt liv på bekostnad av det som får dig att känna dig levande!




RSS 2.0