Ett rebelliskt liv med motiv

Jag har haft ryggrad i alla år,
från dess att jag var tjurig 3åring, till den dag jag fyllde 13 och nu snart 23.
Men det är svårt ibland, svårt att gå rakryggad i en limbovärld.


Ett samhälle präglat av jante-lag,
gamla uppfattningar, förväntningar och normer ingen egentligen trivs med.

År efter år har jag lyssnat till min inre röst. Försökt att följa den väg jag själv bestämt och inte den som andra med sin klokhet tycker varit bättre. Ibland har det betytt att jag kommit till skolan i konstiga punkarbrallor med hängande tygtjofräser från alla ögglor och knappar när de andra hade typiskt 90talsmode för barn, jeans med utsvänga anklar. Eller att komma med slips och skjorta till skolan i 8:an, mötas av förvirrade blickar. 

Och uppkäftig har jag varit, stått för min sak. Även om det inte alltid blivit rätt så har jag försökt kämpa för det jag tror på, höjt rösten åt det jag inte hållt med om, eller visat vägen för andra genom mitt ensamma engagemang. 

Diskuterat med skolans rektor då jag gick i 8an, tills hon gick med på att svenskengelska-lektionerna faktiskt var helt onödiga då de inte var betygsgivande och att jag lika gärna kunde skolka dem. Som 8åring i årskurs 2 så ringde jag hem till min odiagnostiserade klasskompis (..som perosinfierade en minihitler), skällde skamlöst ut pojkens mamma och frågade hur i helvete hon tänkte med sin uppfostran. Väckte tydligen lite konflikter mellan föräldrar och klassföreståndare, men idag är ungen diagnostiserad och får den hjälp han behöver. Jag är inte säker på att min klass hjälptes särskillt av det, men någonting, nåågonting hände iallafall efter det där samtalet med pojkens mamma.

Jag har kommit till skolan i alla de outfits som jag känt representerat mig genom åren, och det är vitt skilda stilar och budskap som strömmat genom mitt sätt att klä mig. Att den trasiga 12åringens blick var någonting som syntes på långa håll rådde det ingen tvivel om. Men de två sminkade ögonen hjälpte mig inte att bli uppmärksammad och få den hjälp jag behövde och ville ha. Inte heller tjuvrökandet, stjälandet, de randiga armarna eller spritförrådet som tömdes med jämna mellanrum väckte insikten hos de vuxna i min närhet. Min öppenhet att prata om saker, och modet att våga be om hjälp och kärlek räckte inte heller. Efter 120 panodil och 5 dagar på IVA så kan man tro att jag fick den hjälp jag sökt, men icket. Vi kunde prata om allt annat än det viktiga, ingen ville möta problemet. Med universitetsstudierna på nacken vill jag se det som att barnets bästa hamnade i skymundan, gång på gång. Och jag lärde mig tidigt att det är ingen där ute som kommer att ta hand om mig. Ingen där ute kommer att hjälpa mig, jag måste lära mig att hjälpa mig själv.

Och det gjorde jag. Efter 3 bråkiga år på högstadiet, varav drygt ett av de skolkades bort, så vaknade jag upp från de narkosliknande normerna som rådde i gänget jag umgicks i. Skitsnack, gamla uppfattningar och förväntningar i kompisgänget blev än en gång som en mental käftsmäll då jag insåg att jag står ensam här i min värld. Jag står ensam ansvarig för mitt liv, jag varken kan eller borde förvänta mig någonting från någon annan, någonsin igen. Människor hade inte gjort mig annat än besviken, uppgiven och nedslagen genom åren. Så jag började plugga utav bara helvete, ville få betyg som de skötsamma kidsen skulle få. Ville ha en framtid att påbörja någon annanstans, och där i 8an så insåg jag att det blir svårt om jag går ut 9an utan betyg. Så jag skärpte mig. Rökte, snusade och drack gjorde jag fortfarande, men jag hade slutat stjäla, skära mig och sminka mig som döden iallafall. Fick mina betyg, gick gymnasiet färdigt och stack iväg på upptäcksfärd i världen. Upptäcksfärd med mål att upptäcka vem jag själv är. Den där 13åringen, den uppgivna, fortfarande förbannade och fett bittra tonåringen bodde definitivt kvar mig och det gör den än idag. Förmodligen kommer jag att vara bitter för all framtid, över allt som aldrig blev. Löften som ingen höll, bestraffninar utan stöd av kärlek, alla de "varför?" som aldrig blev besvarade och förklaringar om allt från alla, som ständigt uteblev. 

En vilsen tonåring som sökt sig fram, år in och år ut, på egen hand. 
Hade jag inte haft ryggrad hade jag aldrig klarat mig. 

Det som hänt på senare år är att jag accepterat limbovärlden, och lärt mig bli flexibel i den istället.
Ibland talar jag högt och öppet, tar argumentationer för det jag tror på och står på mig med övertygelse.
Men sen ibland, så orkar jag inte. Orkar inte förklara, orkar inte argumentera med platta väggar, med öron som inte lyssnar och intellekt som redan har stängt för dagen. Många gånger tar jag min egen eller den svagares fight, men många gånger vänder jag klacken, håller den svage i handen och går en annan väg. 

Jag har sällan tror jag hört att jag varit bra sällskap, kanske på senare år, men som uppkäftig tonåring som fick kompisar nyfikna på sprit och cigaretter så ansåg föräldrar sällan att jag hade ett gott inflytande. Men statusmedveten har jag alltid varit, och att sätta sig vid den ensamme och utstötte eleven i matsalen, och se hur de andra från gänget en efter en slog sig ned vid samma bord. Och sen genom vanligt, vänligt bemötande se den otrygge känna sig trygg och de andra acceptera människan som medmänniska och inte som en utstött, ful ankunge. Det är också att ha inflytande. Jag har aldrig medvetet försökt få någon att röka eller dricka eller göra någonting annat av de kanske dåliga sakerna jag pysslat med under åren, det har snarare varit en bieffekt av min egen nyfikenhet, att den smittat. Men att försvara de svagare med min status på spel, är någonting jag gjort medvetet så långt tillbaka jag kan komma ihåg. 

Normbrytande har jag mer eller mindre alltid varit, med ett fåtal perioder av lamare slag. Att "normer" är ett ord som sammanfattar det jag alltid varit kritisk till, det fick jag inte veta förrän efter gymnasiet, och sen på universitetet fick jag en fördjupning i vad begreppet egentligen betyder. Så inte förrän nu, kan jag sätta fingret på vad mitt uppror alltid handlat om. Det spelar ingen roll om det grundat sig i besviklese, stolthet eller status. Om det varit för mig eller någon annan, men att visa att jag kan komma och se ut som jag vill, att bryta de rådande normerna i sammanhanget.. är också att visa för alla andra att det är okej. 

Vi lever i en fyrkantig värld, men för det så behöver vi inte gå omkring som små fyrkanter, med ett utåldrigt jantelagsinfluerat ramverk runt oss. Vi kan vara cirklar och ovaler också. Eller spriraler, hjärtan och trekanter. Vi kan vara och se ut precis som vi vill.

Det är modigt att fara ut ensam i världen och resa så som jag gör nu, men det är tamigfan så jävla mycket modigare att komma i nitar till frisörskolan eller i dreads på universitetet. Gå i stickat på krogen eller argumentera för Palestina på släktmiddagen. 

Att i gott syfte sätta sin identitet och status på spel i ett så statusfixerat slipsnissesamhälle där vi inte tycks bry oss i annat än vad andra tycker, det min vän är min definition på mod.


Kommentarer
Postat av: Fredrika

Väl uttryckt :o)

2014-02-12 @ 14:42:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0