Älska kontraster

HAHAHHA. Som jag skrattade!
Sitter och läser en artikel om de låga studieavgifterna som utländska studenter betalar om de vill studera i Norge. Det skrivs om hur fantastiskt det är att deras skolväsende är statsfinansierat, att Norge är ett otroligt bra land att vara född i och att de är ett gott exempel för hela världen osv osv..

Och första kommentaren efter artikeln lyder
"In Soviet Russia, education studies you."


Hhahahaha..

Älskar ironin


Börjar med att citera min och syrrans kommentarer angående införtentabeteenden.

Fredrika Persson: Det brukar aldrig vara så väl diskat städat dammtorkat och så mycket nybakt bröd och ibland även ommöblerade rum och/eller nysydda gardiner typ - som just inför tentorna :o)
 
Madeleine Hansén: So damn true! Förutom den pre‐tenta‐stressen du nämner så har jag märkt av ett nytt fenomen! Jag samlar på mig en jävla massa ny, intressant kunskap.. om allt annat än det som har med tentan att göra. Ja, plötsligt läser jag dagstidning, fastnar i forskningsrön, lär mig latinska ord eller sitter i timmar och pluggar geografi, ser dokumentärer eller skriver a4 sidor moralpredikan. Intellektuellt, men totalt irrelevant i förhållande till tentan. Lustigt fenomen det där.

När jag sedan kommer på mig själv sitta och titta på den här bildserien, så känns ju allt som har med tenta och tentaplugg alternativt "Intellektuell aktivitet...."  att göra, VÄLDIGT långt borta. Och jag skrattar en liten stund åt mig själv.


...men..men..men.. facsinerande ändå. Eller hur? Hehe.

Inte min starkaste sida


...

131012
Poetry from a…

Tolfte Oktober, tvåtusentretton.

”Det är inte bra att fundera för mycket” var det någon som sa en gång.
Det kommer hon ihåg. Och hon kommer ihåg alla de andra om sagt det efter den som sa det första gången också. Men är det så? Är det dåligt att fundera ”för” mycket? Och vad är för mycket?
Och spelar det någon roll vad det är man funderar på, eller ska man bara inte fundera alls?
Det är frågor som hon funderar på ibland. Men det är funderingen om funderingarna som man inte mår bra av, känner hon i alla fall. Och det är väl hon som mår?

Jag är född med frågetecken. Det finns ingenting som inte går att sätta ett frågetecken bakom. Och det finns ingen mäktigare fråga än varför. Men varför är det så? Och varför tycker jag så?
Två varför och frågetecken till dem båda. Svaret till dem har jag i det här fallet också hittat.
Det säger jag nästan stolt, då det inte är i alla funderingar där jag får ett svar. Jag får oftast lösa slutsatser, likt en liten gren med massvis av dinglande löv, där varje löv är ett potentiellt svar.

Ibland faller en del bort.. med tiden, antar jag. Precis som med löven. Men när hösten tillslut kommer och får löven att vissna, så kommer det förr eller senare endast att finnas ett enda dinglande löv kvar. Ett löv som har stått sig länge, klarat blåsten och kylan och det hårda klimatet, längre än alla de andra löven. Precis som med svaret till frågorna med frågetecken.

När de lösa slutsatserna, likt de många löven på träden, trillar bort av med tiden förklarliga skäl, så står sig tillslut endast en lös slutsats kvar. Det mest gångbara svaret, som sållat bort de andra mindre troliga.

Men även detta svar faller, likt det sista lövet på grenen förr eller senare gör. Och likt löven så träffar de marken i en svindlande och oskyldig rörelse. I marken blir det till jord, och från jord till näring, och från näring till nya löv på trädets krona. Så även då det starkaste och mest hållbara svaret tror sig stå stadigt, så faller det med tiden, det också. Med den mäktigaste frågan i världen och ett frågetecken bakom.

Och vad är svaret till följdfrågan på det svar jag tidigare nämnde att jag hittat?

Ja, varför.. varför.. varför..
varför är jag en filosof?

Än så länge är denna fråga en ny, fräsch gren som ute i vårsolen sänder näring ut till alla de små bladen som växer och frodas på den. Ja, ännu är detta bara en fråga med massvis av lösa funderingar. På en glittrande trädkrona i Honduras högsta träd.

På ett av löven läses ”att världen behöver fler sådana.”

Filosofer.

Sånna som tänker ”för mycket” och som tänker på ”annat” än vad människor innanför ramar gör.
Och jag tror det, för att ju ramar är sunda att tänka bort. Tänka iväg. Tänkas sönder.
Först då lever vi utan matrix, i den fria världen, i utopin vi bara i sagoböckernas värld vågar drömma om. Ja, alla förutom filosoferna då. Som redan varit i sagan och tänkt den tanken.. Och alla andra tankar there is. Snart i alla fall, när alla dessa höstar passerat nog många gånger.

Remember



Remember,
anyone can love you when the sun is shining.
It's in the storms you see who really cares for you.  v
 

Borde skicka in en dagen ros till HD

Och menar då inte högsta domstolen som just friat de 6 killarna som med inte tillräckligt bevis kunde dömas. Jag syftar med rubriken till Helsingborgs dagblad, motsvarigheten norrbaggarnas NSD tidning.

Det är nämligen så att vi har en beundrasvärd granne här i huset som med ojämna mellanrum kommer ned och lämnar random möbler till "oss studerande ungdomar". Och vet ni vad? Nu sist så har sötgubben kommit ned med ett skrikande vitt matbord som passade perfekt in i köket med schackrutigt golv.

Men sett med mitt eget bästa i åtanke så är det dessutom ännu mer fantastiskt, då det innebar att jag kunde flytta in det nu utbytta träbordet in till mitt rum -och alltså äääntligen har ett skrivbord! Ett knaggligt, med tillräckligt stabilt, skrivbord som med lätthet bär min laptop och rymmer alla miljontals papper och rapporter jag jobbar med. 

Jag är så entusiastisk över min fina skrivhörna att det en fredagkväll som denna kändes alldeles ypperligt att ta en powernap mellan 20 och 22 för att sen orka sitta uppe och skriva till ljudet av nattens ingenting. I atmosfären av de vilande själarnas drömland. I den tid- och rumslösa bubblan som uppstår under nattetimmarna.
Åh så jag älskar't.

Tack du okände granne. Evig hälsa, lycka och kärlek till dig. Peace och allting annat.
TACK.

"Jag var arton år och böjde mig för patriarkatet" citat från bloggare på välförtjänt pedistal

Inlägg skrivet av Camilla Sedell
Ni hittar det här: http://cirquedusedell.wordpress.com

Hon lyckas göra sånna fantastiska utdrag från vardagslivet för en småbarnsföräldrer, en genusmedveten och högljudd realistmorsa, med faktiska åsikter. Och så bäddar hon in allt i en sån där härligt förbannad, rå, modern och aningen dramatisk svenska. I JUST LOVE IT. Det är sällan, och då menar jag verkligen sällan som i supersällan, solförmörkelsesällan, i princip aldrig, som jag hittar en blogg jag stannar och läser sida upp och sida ner. Men denna människans texter bara fortsatte överrumpla mig, lixom höll mig kvar i tyfonen av vardagsdramatik.

"Ironin hänger som ett dinglande giljotinhugg i luften."

"Jag går runt på gatorna och betraktar “världens mest jämställda land”.
Jag böjer mig och plockar upp skärvor av mig själv för att förstå min bakgrund som kvinna och som människa."

"Börjar banta på måndagsmorgonen. Eller, nej, inte banta. Man “skär ner”. Så gör man. Man “skär ner”. Och så tar man lite av varje och äter avokado till lunch och mellanmål och keso och nötter och kanske en bit mörk choklad och sen på kvällen är man så förbannat inihellevätte hungrig att man bakar en sockerkaka som man har gamla prickiga bananer i. För då är det ju som att man ändå äter frukt. Fast med ett lager socker och smör och mjöl. Fast också frukt. Ju." 

"Läser H&M-katalogen och kärar ner sig i en “blus med drapering”. “Blusen med drapering” är lite genomskinlig men man tänker att det ordnar sig. “Blusen med drapering” är jätte-exklusiv och kostar flera hundra kronor men man tänker att det ordnar sig. “Blusen med drapering” och “blusen med draperingens” ägare står lite nonchalant lutad mot en snygg tegelvägg i New York och ägaren har tjusiga New York-lockar i håret och inte alls några jättestora mjölkspenar framtill utan är rätt platt och har höfter som får plats i en pennkjol storlek minus 10 och man tänker att DET ORDNAR SIG. Och när man ser att “blusen med drapering” nog är ganska kort och passar bäst om man har magrutor fast man inte har det ja då tänker man att det förihellevätte ORDNAR sig. Och ett år efteråt lägger man “blusen med drapering” i en container som ska till Afrika. Helt oanvänd. Med prislappen kvar. Och med en “drapering” som i föräldraledighetens osminkade, olockade och helt magrutefria ljus ter sig helt jävla ohyggligt märklig. Ju."

Ba läs alltså. Ge henne 1 minut av ditt liv.  Ba do it.
http://cirquedusedell.wordpress.com


Kan ej kalla mig nikotinfri mer.

Nu får jag skamfyllt lyfta av mig min nikotinfria kungakrona, och lägga den på hyllan en stund. Min första snus och rök fria period varande en månad, sen följde ett par dagar där jag rökt 1 cigarett om dagen... vilket inte är mycket (!) men det är fortfarande en cigarett om dagen, och det tar 48 h för nikotinet att gå ur blodet helt, så alltså kan jag inte längre kalla mig nikotinfri.

Men under dessa nikotinfria dagar så har jag sparat ihop 1400 kronor.
Vet ni hur mycket 1400 kronor egentligen är?

Det är jätte, jätte, jätte, JÄTTE mycket pengar.
Inte för mig, men för den bebisen i Neras mage är det en förmögenhet.

Ja, i Indonesiska rupier är det 2.269 050.
Över 2 miljoner.

Så med mitt tobaksuppehåll har jag alltså sparat ihop en babyfond till det ofödda barnet som kommer i vår, en babyfond som täcker oförutsedda utgifter som eventuell sjukdom skulle kunna innebära. En sjukförsäkring för massvis av år frammåt. En trygghet alla föräldrar borde kunna känna, och en trygghet alla barn bör födas med.

Så även om jag börjat ta mig en cigg här och där, så kan jag luta mig mot att uppehållet på den där månaden gynnat inte bara min egen hälsa, utan även den snart nyföddas kommande levnadsår.

Det känns helt fucking underbart ska ni veta.

.

 

society is just a story

You are Who you are because of Where you are,
-and what you've been told there.

 
A mindfuck for every person, in every culture, in every part of the world.


love it and love it again

 

time to make some proper choiches

"Food really does represent information. The foods that we consume are instructing our genes. Therefore, that’s a very empowering notion: you can change your genetic destiny based upon the food choices that you make.”  Dr. Perlmutter

Älskar tanken av att allt det vi stoppar i oss, är information till våra celler och vårt DNA. För vad vi stoppar i oss, går att jämföra med vad vi tankar vår bil med. Den fungerar klart bäst med 95 bensin om det är 95 bensin den är tänkt för, samma med vår kropp.. Och jag tror inte vi är tänkta att äta alla dessa konserveringsmedel eller konstgjorda socker!

Det är fantastiskt så hälsosamt jag levet denna månad med daglig motion och medtiation, samt omsorgsfullt tillagade örtsoppor till lunch och middag, plus att jag varken rökt eller snusat.

Det som inte dock inte har varit häslosamt, och som förstör en stor procent av denna hälsolivsstil: är sockret! Det där förbannade godissuget som aldrig går över! Jag har aldrig i mitt liv ätit så mycket godis som jag gjort denna nikotinfria månad. Det är verkligen inte hållbart alltså, jag måste göra någonting åt det. Försöker vara utan sockret, men tappar humöret precis som när man är röksugen och inte får nikotin. Om inte värre till och med. Nikotinbegäret har jag lixom kunnat tackla, men sockermonstret vinner varje gång.

Och nu står jag fan och överväger vad som är bäst/värst.. Ska jag rent av tillåta mig att börja röka igen? Då dras hela den hälsosamma potten ned mot noll igen, men vikten ökar iallafall inte. Och så får jag mian efterlänktade tankepauser på innergården, både hemma och i skolan. Jag verkar behöva mina cigg för att vara en fungerande mänsklig varelse..

Eller ska jag... låsa in mig i en vecka och se om jag klarar att vara utan socker?
Visst ja, det har jag ju redan testat.


En lektion i kameleonternas lära.

Hade ett once in a lifetime moment igår, då det för första gången i mitt liv hade gått så länge sedan jag sminkade mig sist att jag inte äns visste var jag hade mina sminkgrejer!

Började sminka mig redan i 5:an och sminkade mig varje dag i årskurs 6, och sen har det fortsatt hela livet tills nu... tills nu när jag börjat tycka att det inte riktigt fyller någon poäng.

Men nog kändes det kul att igår kleta på lite mascara innan festandet. Kände mig ganska fin och sådär..
Tills jag petade mig i ögat med chillifingrar..

Då kom jag ihåg ännu en anledning till varför jag lagt sminket åt sidan. Det är ju inte bara tidsödande, obekvämt och omständigt.. det tillkommer ju dessutom en massa jobbiga orosmoment medan man har sminket på!



Det var en kväll på Bali då det fullständigt spöregnade ute som jag insåg att jag ska sluta sminka mig. För där stod jag på Janice innergård och hade det hur härligt som helst då jag dansade barfota i regnet och inte behövde tänka på rinnande smink eller ett tillpiffat hår som lägger sig slickat mot ansiktet!

Regnet är ju i sig inte ett prolem, (samma med ex. vinden eller värmen) Det är ju vad som påverkas av det som är problemet. Och eftersom jag inte kan hindra mother nature från att göra som hon vill, så kan jag bara anpassa mig.. exempelvis då genom att inte sminka mig. Rätt vad det är kan man då istället uppskatta regnet. Eller som här, älska regnet!

"finns inget dåligt vädet, bara dåliga kläder" är ett citat vi alla känner till och har hört sen vi var små. Ser man då till det här inlägget jag skrivit, så har jag alltså tagit den utgångspunkten och förstorat det till ett livsomspännande perspektiv som egentligen bara handlar om att anpassa sig för att få kunna ut mesta möjliga lycka. Jag lockas av att påstå att det egentligen också är nyckeln till hela livet och alla dess sammanhang. Anpassning.


Kanske bilar de, tillsammans, en livsfilosofi...?

Under vintern 2009/2010 fick jag genom den hård vägen lära mig några riktigt viktiga läxor. Det var kanske jobbigt då, men i och med att jag fick alla de insikterna ungefär samtidigt så kan man säga att dem alla tillsammans förändrade min syn på livet ganska drastiskt.

Kanske kan man, som rubriken lyder, säga att de ju tillsammans illustrerar en livsfilosofi rätt bra..?

Ingenting varar för evigt, och det som vara för evigt är inte lyckligt.
Lycka är tillfällig, och inte förrän man inser det kan man njuta fullt ut av stunden utan att förvänta sig att det kommer mer/kommer fortsätta.

Man kan aldrig hjälpa någon som inte vill ha hjälp.
Det vill säga att det är poänglöst och puckat att ödsla sin värdefulla energi på dem som inte tar tillvara på den eller uppskattar den.

Jag är själv ansvarig för mitt liv.
Jag har bara mig själv att tacka eller skylla på vad gäller mitt liv, min situation och mitt mående.
Är jag missnöjd så har jag någonstans längs vägen gjort fel val eller kanske inte gjort något val alls (vilket också är ett val), och är därmed ansvarig att ta tag i det och vända på det, eller om man är nöjd se till att uppskatta och behålla det man har. Men det viktiga är att ingen annan kan göras ansvarig för vår situation. Allt handlar om prioriteringar.. Tid, pengar, vänskap, kärlek, fritidsaktiviteter.. Allt. Och alla är vi olika, så hur vi väljer att prioritera i våra liv är i allra högsta grad individuellt. Det är fascinerande hur olika liv vi alla väljer att leva!



Så var nikotinmonstret framme igen.

Alla som någon gång försökt sluta röka eller snusa vet precis vad det är jag menar! ;)

Trots att det är hur självklart som helst att man bara inte (under några som helst omständigheter) ska ta en cigg eller snus, så lyckas hjärnan a.k.a nikotinmonstet övetala sig själv med anledningar som för nikohjärnan låter logiska.. Och så tillslut tar man sig den där cigaretten eller snusen. Damn it! Haha. Har kämpat emot en hel månad nu (Japp, en snus och rökfri månad! Med ett eller två ynga undantag.)

Och så nuså.. Hittar en full snusdosa.. och ÖPPNAR DEN (varför gör jag det? Så dumt!!) och LUKTAR.... då var det kört.

"Jaa.. en snus kan man ju ta. Bara en. Vad spelar det för roll lixom? En födelsedagsprilla blir det ju ...Och det är okej, det är ju bara just idag."

Åså tar jag mig snusen och inser ganska direkt där efter att jag lät nikotinmonstret vinna.
Fan! Känner mig nästan ägd av mig själv.

.

 
 

You can live happily now, but the question is, can you really live with yourself?

"Cure ignorance!" Hör man oss i väst säga.
Vilket jäkla hyckleri.

Redan innan psykologitentan i våras så hade jag koll på att ignorans är ett försvar vår hjärna slår igång då den misstänker att den håller på att ta in information den inte mår bra av. Den lixom säger stopp och klickar på snabbspoleknappen, också går infortmationen in genom ena örat, till det luftfyllda vakumet i vårt huvud, för att sedan komma ut genom andra örat. Även om vi egentligen hade massvis av neurotrådar som informationen hade kunnat kopplat samman med, så ba sket vi i det. För att vi inte mår bra av all information. Vi mår inte bra att veta mer än det vi kan hantera. Intellektuellt eller känslomässigt.

Jag har länge betraktat det som en svaghet att vara ignorant. Att behöva försvara vårt psyke.. Att med eller omedvetet filtrera bort det vi inte vill veta av... Måste ju vara ett tecken på svaghet.

.......eller är det?
För hur hemskt det än är, så mår vi ju bra då denna försvarsmekanism fungerar utomordentligt för oss. När vi inte tagit det av det som får oss att må dåligt, eller väljer att tränga bort och inte låtsas om de dåliga minnena vi har eller de svidande verkligheterna vi har fått ta del av i första eller andra person. Allt det vi kunde ha gjort eller fortfarande kan göra, all skuld och de dåliga samvetet försvinner då vi har en stark försvarsmekanism mot det vi vi inte vill veta av. Vi går visserligen omkring i en bubbla som inte är på riktigt, men det är en skinande hubbabubbatuggsrosa bubbla som känns jävligt fint att befinna sig i. En magisk lyckosfär där ingens bekymmer berör en, eftersom ingen annans bekymmer finns. Ja, fan så fin den rosa ignoransbubblan är.


Jag kan förstå det nu. Jag kan verkligen förstå dem som väljer ignorans. Fan så mycket lättare saker och ting är att handskas med då man inte kopplar igång hela känslospektrat. Jag vet mycket väl att det finns kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp på daglig basis någonstan inne på en smutsig toalett i ett familjehem där ingen skulle misstänka någonting. Och jag vet mycket väl att dessa kvinnor skulle behöva en kontakt, någon att vända sig till. En förening eller hjälporganisation till hands. Jag vet också att det finns en fattig liten pojke med föräldrar som inte haft råd att köpa honom en rullstol, så han istället har två stubbar som han lindat fast på sina knän så att han ändå kan ta sig fram genom att släpa sig på den rivande grusvägen. Trots att han med hjälp av stubbarna på sina stumpar slipper infektioner i såren som inte uppstår, så skulle såklart denna lilla kille må fan så mycket bättre om nån överkonsumerande svenne kunde skänka honom en rullstol. Eller en av de där två kryckorna dem har hemma på vinden. Ja, jag vet också att den HIVsmittade familjeförsörjande mannen som ramlade i den branta backen igår och i farten fick in en 8 cm spik i hälen, skulle må gott av en sjukförsäkring som ínte bara kunde motverka att såret blir en livshotande infektionskälla.. utan också ge honom en eller två sjukdagar att vila. Men den där ansvarsbärande familjesoldaten med det tyngsta tänkbara oket på sina axlar, krigar sig ut för att jobba dagen därpå, om inte samma eftermiddag. Hade spiken suttit kvar hade han ändå stått på hälen. Den arma farbrorn som förmodligen haft en skön pension att luta sig mot om han hade råkat vara född i vårt svenneland.
 
Tänk vad skönt att vi inte behöver gå och känna med dessa människor, tänka på dem och lida med dem..
Istället ignorerar vi dem.

Och våra hjärnor har blivit så duktiga på det att man till och med kan stå och vänta på bussen i fem minuter och bara titta på den meterstora reklamskylten för SOSbarnbyar som lyses upp i konstasten av den orangea texten som lyder "Inte ett enda barn i hela världen ska behöva vara ensamt". Och inte äns då reageras det.

Så stark är denna mekanism vi har, att vi inte är förmögna att över huvudtaget ta in det som kan tänkas skada vår fina bubbla. Vår harmoni.


Herregud. Jag tappar orden här. Vill bara grina.
Jag brottas så brutalt med mitt egna övermedvetna samvete nu och mår grisigt som satan över allt det jag varje dag inte gör. Det känns så jävla sjukt att bara för att jag råkade bli född i sverige så fick jag de mäskliga rättigheterna serverade, och där kan jag ligga på mitt smörgåsbord av möjligheter och pilla navelludd dagarna i ända om jag vill. Bara för att jag råååkade bli född här. Hur kan världens klyftor vara så stora, och hur kan det bli så orättvis? Och hur kan vi leva med oss själva då vi ignorerar dessa klyftor, då vi inte gör allt i vår makt för att förtjäna den standard vi har, kanske genom att ge hälften av den till mannen utan sjukförsäkring, den sexuellt utnyttjade kvinnan eller handikappade pojken?

Hur kan vi ge vår plats till den gravida kvinnan som kliver på bussen.. men sen ändå sova gott under våra puffiga duntäcken då vi vet att andra sover på cementgolv? Hur går det ihop? Berätta för mig. Försvara oss.

Min, något flummiga, motivation för rökslutet!

För varje cigarett jag INTE röker så sparar jag


Vet ni hur många det bli på en dag?




Vet ni hur många middagar jag hittills sparat ihop på mitt rökslut?
(3 veckor imorgon!!)
 
1260 mättade magar... av något så sjukt som att jag slutat förstöra min hälsa.
Visst är det sjukt?

SJUUUUUUUUUUUUUUUUUUUKT!?!

.

 

Just sayin'

My opinions change with NEW INFORMATION.
Alot of new information= Alot of new opinions.



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0