Ett rebelliskt liv med motiv

Jag har haft ryggrad i alla år,
från dess att jag var tjurig 3åring, till den dag jag fyllde 13 och nu snart 23.
Men det är svårt ibland, svårt att gå rakryggad i en limbovärld.


Ett samhälle präglat av jante-lag,
gamla uppfattningar, förväntningar och normer ingen egentligen trivs med.

År efter år har jag lyssnat till min inre röst. Försökt att följa den väg jag själv bestämt och inte den som andra med sin klokhet tycker varit bättre. Ibland har det betytt att jag kommit till skolan i konstiga punkarbrallor med hängande tygtjofräser från alla ögglor och knappar när de andra hade typiskt 90talsmode för barn, jeans med utsvänga anklar. Eller att komma med slips och skjorta till skolan i 8:an, mötas av förvirrade blickar. 

Och uppkäftig har jag varit, stått för min sak. Även om det inte alltid blivit rätt så har jag försökt kämpa för det jag tror på, höjt rösten åt det jag inte hållt med om, eller visat vägen för andra genom mitt ensamma engagemang. 

Diskuterat med skolans rektor då jag gick i 8an, tills hon gick med på att svenskengelska-lektionerna faktiskt var helt onödiga då de inte var betygsgivande och att jag lika gärna kunde skolka dem. Som 8åring i årskurs 2 så ringde jag hem till min odiagnostiserade klasskompis (..som perosinfierade en minihitler), skällde skamlöst ut pojkens mamma och frågade hur i helvete hon tänkte med sin uppfostran. Väckte tydligen lite konflikter mellan föräldrar och klassföreståndare, men idag är ungen diagnostiserad och får den hjälp han behöver. Jag är inte säker på att min klass hjälptes särskillt av det, men någonting, nåågonting hände iallafall efter det där samtalet med pojkens mamma.

Jag har kommit till skolan i alla de outfits som jag känt representerat mig genom åren, och det är vitt skilda stilar och budskap som strömmat genom mitt sätt att klä mig. Att den trasiga 12åringens blick var någonting som syntes på långa håll rådde det ingen tvivel om. Men de två sminkade ögonen hjälpte mig inte att bli uppmärksammad och få den hjälp jag behövde och ville ha. Inte heller tjuvrökandet, stjälandet, de randiga armarna eller spritförrådet som tömdes med jämna mellanrum väckte insikten hos de vuxna i min närhet. Min öppenhet att prata om saker, och modet att våga be om hjälp och kärlek räckte inte heller. Efter 120 panodil och 5 dagar på IVA så kan man tro att jag fick den hjälp jag sökt, men icket. Vi kunde prata om allt annat än det viktiga, ingen ville möta problemet. Med universitetsstudierna på nacken vill jag se det som att barnets bästa hamnade i skymundan, gång på gång. Och jag lärde mig tidigt att det är ingen där ute som kommer att ta hand om mig. Ingen där ute kommer att hjälpa mig, jag måste lära mig att hjälpa mig själv.

Och det gjorde jag. Efter 3 bråkiga år på högstadiet, varav drygt ett av de skolkades bort, så vaknade jag upp från de narkosliknande normerna som rådde i gänget jag umgicks i. Skitsnack, gamla uppfattningar och förväntningar i kompisgänget blev än en gång som en mental käftsmäll då jag insåg att jag står ensam här i min värld. Jag står ensam ansvarig för mitt liv, jag varken kan eller borde förvänta mig någonting från någon annan, någonsin igen. Människor hade inte gjort mig annat än besviken, uppgiven och nedslagen genom åren. Så jag började plugga utav bara helvete, ville få betyg som de skötsamma kidsen skulle få. Ville ha en framtid att påbörja någon annanstans, och där i 8an så insåg jag att det blir svårt om jag går ut 9an utan betyg. Så jag skärpte mig. Rökte, snusade och drack gjorde jag fortfarande, men jag hade slutat stjäla, skära mig och sminka mig som döden iallafall. Fick mina betyg, gick gymnasiet färdigt och stack iväg på upptäcksfärd i världen. Upptäcksfärd med mål att upptäcka vem jag själv är. Den där 13åringen, den uppgivna, fortfarande förbannade och fett bittra tonåringen bodde definitivt kvar mig och det gör den än idag. Förmodligen kommer jag att vara bitter för all framtid, över allt som aldrig blev. Löften som ingen höll, bestraffninar utan stöd av kärlek, alla de "varför?" som aldrig blev besvarade och förklaringar om allt från alla, som ständigt uteblev. 

En vilsen tonåring som sökt sig fram, år in och år ut, på egen hand. 
Hade jag inte haft ryggrad hade jag aldrig klarat mig. 

Det som hänt på senare år är att jag accepterat limbovärlden, och lärt mig bli flexibel i den istället.
Ibland talar jag högt och öppet, tar argumentationer för det jag tror på och står på mig med övertygelse.
Men sen ibland, så orkar jag inte. Orkar inte förklara, orkar inte argumentera med platta väggar, med öron som inte lyssnar och intellekt som redan har stängt för dagen. Många gånger tar jag min egen eller den svagares fight, men många gånger vänder jag klacken, håller den svage i handen och går en annan väg. 

Jag har sällan tror jag hört att jag varit bra sällskap, kanske på senare år, men som uppkäftig tonåring som fick kompisar nyfikna på sprit och cigaretter så ansåg föräldrar sällan att jag hade ett gott inflytande. Men statusmedveten har jag alltid varit, och att sätta sig vid den ensamme och utstötte eleven i matsalen, och se hur de andra från gänget en efter en slog sig ned vid samma bord. Och sen genom vanligt, vänligt bemötande se den otrygge känna sig trygg och de andra acceptera människan som medmänniska och inte som en utstött, ful ankunge. Det är också att ha inflytande. Jag har aldrig medvetet försökt få någon att röka eller dricka eller göra någonting annat av de kanske dåliga sakerna jag pysslat med under åren, det har snarare varit en bieffekt av min egen nyfikenhet, att den smittat. Men att försvara de svagare med min status på spel, är någonting jag gjort medvetet så långt tillbaka jag kan komma ihåg. 

Normbrytande har jag mer eller mindre alltid varit, med ett fåtal perioder av lamare slag. Att "normer" är ett ord som sammanfattar det jag alltid varit kritisk till, det fick jag inte veta förrän efter gymnasiet, och sen på universitetet fick jag en fördjupning i vad begreppet egentligen betyder. Så inte förrän nu, kan jag sätta fingret på vad mitt uppror alltid handlat om. Det spelar ingen roll om det grundat sig i besviklese, stolthet eller status. Om det varit för mig eller någon annan, men att visa att jag kan komma och se ut som jag vill, att bryta de rådande normerna i sammanhanget.. är också att visa för alla andra att det är okej. 

Vi lever i en fyrkantig värld, men för det så behöver vi inte gå omkring som små fyrkanter, med ett utåldrigt jantelagsinfluerat ramverk runt oss. Vi kan vara cirklar och ovaler också. Eller spriraler, hjärtan och trekanter. Vi kan vara och se ut precis som vi vill.

Det är modigt att fara ut ensam i världen och resa så som jag gör nu, men det är tamigfan så jävla mycket modigare att komma i nitar till frisörskolan eller i dreads på universitetet. Gå i stickat på krogen eller argumentera för Palestina på släktmiddagen. 

Att i gott syfte sätta sin identitet och status på spel i ett så statusfixerat slipsnissesamhälle där vi inte tycks bry oss i annat än vad andra tycker, det min vän är min definition på mod.


ONE DAY IN LOMBOK

 

2 timmars moppefärd genom vackra landskap, småbyar och monkey forests..

Hery ville bestämt visa mig det äldsta hiduistiska templet på Bali




Men jag var mer intresserad av människorna


Så jag tog tillfället i akt och joinade de balinesiska beautischool eleverna

Lärde mig hellre om de kulturella skönhetsidealen än om gamla stenbyggnader


Träffade denna underbara kvinna, som skämtade grövre än någon annan balines

Och innan maten serverades så hade grabbarna och wayan övertalat mig att testa den balinesiska outfiten


Made alá hindu. Wayan pyntade hela mig. Till och med blomman i håret satt som den skulle

Mina kompanjoner väntade ödmjuk hela tiden


Hemfärden blev mer än bara en moppefärd i vackra landskap, äventyr finnes överallt


Jag sitter tryggt bakom Dul och slipper utsätta mitt eget och andras liv i trafiken


Istället njöt jag av de vackra risfälten, palmerna och solens strålar


Paus för tankning!
And the journey continues



Ännu en galen dag med grabbarna grus avrundas med ramadhan middag hemma i Duls familjehem

...och lite risvin, reagge och goa gemensamma kompisar



Behöver jag säga att jag längtar tillbaka?
Hoppas jag kan finna tid, pengar och prioritet att svänga förbi Indonesien även under denna resa!

Jävla I-lands problem, jag hatar dom!

Får sådana jävla skuldkänslor numer varje gång jag stöter på dessa I-landsproblem, sånt som jag förut bara tog med ett skratt. Nu när jag vet bättre så är det fan inte enkelt att fniss åt skiten.

Har suttit hela dagen, 8 timmar, dvs en hel arbetsdag, och försökt bestämma mig för vilken mobiltelefon jag ska köpa. Har haft skruttelefoner, alltså lånetelefoner med knappsats och grejer, de senaste året och inte orkat köpa någon ny. Nu är jag helt utan både telefon och sim sen en vecka tillbaka, och har dragit slutsatsen att jag inte orkar vara rädd om grejerna när det gäller halvdan B-skit. Så antingen köper jag en dyr och fin telefon som jag älskar, eller så kan jag lika gärna låta bli och vara utan.

Och eftersom jag faktiskt behöver en telefon vare sig jag vill eller inte, så har jag då bestämt mig för att köpa en dyrare variant. Men.. hur dyr får den vara? mjaa.. och så sätter jag en gräns för det, och börjar kika runt. Då dyker alla dessa I-lands problem upp. Ska jag köpa en vettig (egentligen svinbra, tillskillnad från skiten jag är van vid..) telefon för 2000, som har det mesta jag behöver? ..Eller ska jag köpa en som är vattentät och har bra kamera, dvs perfekt för den halvårsresa jag påbörjar om någon vecka, men då är dubbelt så dyr?

Ja, frågan blir då tillslut:

Ska jag lägga lika mycket pengar på en fucking mobiltelefon,
som mina indonesiska vänner kan bygga ett helt hus för? Allvarligt?

En mobil som lika gärna kan bli snodd under dag 2 på min resa...
vs.
Ett hus i betong för Nera och hennes familj, som förmodligen står kvar även efter kraften från en tsunami?

Jag hatar att det äns blir till ett val. Nej. Givetvis borde svaret vara Nej. Klart somfan att det aldrig någonsin är värt att köpa en mobiltelefon för min egen skull och min egen skull ENDAST. Klart somfan att det är mer värt att någon annan får ett hem. Det är klart. Varje dag i veckan, 365 dagar om året så är det självklart.

Ändå så sitter jag här och vill köpa den där luren. Och förmodligen också kommer att göra det.
Sen kommer jag få telefonen i min hand, och känna ångest varje gång jag petar på den där äckliga touchen.

SATANS JÄVLA I-LANDS PROBLEM.

Vad skulle du välja?

 

Lägesupdate

Det är mycket som händer nu. Förutom det självklara resandet som uppstår i och med att jag lever i min väska och flyttar runt mellan mina kära här i norrbotten, så kan man säga att jag mentalt redan påbörjat resan ut i det globala också.

Planeringen, researchen och uppbyggnaden av alla förväntningar för den kommande resan gör precis som tidigare gånger att jag lever med ena benet här och nu, och det andra benet har redan klivit ombord på flyget och besökt alla de länder jag nosat på genom internets oändliga reseverktyg.

Försäkringar ska tecknas, visum ordnas, vaccinationer injeceras osv. Mycket sånt där jobbigt att ordna, som egentligen inte känns jobbigt alls. Men det tar tid, för jag gör gärna bort all sånt tvångsmässigt noggrant innan resan så jag slipper ägna en tanke åt det då jag väl är igång. Och sker någonting där borta så har jag redan informationen lagrad i bakskallen.

Sen då?
Ja, alltså jag har ju redan en tankemässigt planerad reserutt strukturerad, men, inspirationsinsamlingen är ofrånkomlig i samband med alla reseforum jag halkar in på i min research. Så, rätt vad det är hamnar jag i Australien eller Fillipinerna.. Honduras eller Brasilien.. Colombia eller Sydafrika. Så det är inte bara försäkring/visum/vaccin/flygpris-information om den tänkta Kambodja/vietnam/Fillipin rutten som jag fördjupar mig i. Knappast. Haha, snart kan jag världen utantill!

Och kurserna, mina distanskurser. JÄÄÄÄÄVLAR säger jag bara, med stort glädjetjut, vilka fantastiska kurser jag lyckats komma in på. Kunde inte slått bättre alltså. Läser första pdf:en med kurslitteratur och försöker fortsätta bläddra när den är slut, det är så intressant att jag inte vill sluta läsa!

Distanskurserna handlar om kulturskillnader, tvåspråkighet och dess påverkan på vår identitet, och de kommer jag alltså att läsa om medan jag reser runt i olika kulturer, språk och identitetsformande vardagsnormer. How exciting is that?

Kolla bara detta exempel på vad den ena kursen berör!

Vad är språk?
 
När vi i vardagslivet använder ordet språk,
kan vi mena många olika saker.


T.e.x

Kinesiska språket
Svenska språket
Kurdiska språket

Kvinnors språk
Arbetarspråk
Barnspråk
Göteborgsspråk
Akademiskt språk
Religiöst språk
Riksdagsspråk
Fackspråk
Klarspråk
Modespråk
Maktspråk
Kärlekens språk
Kroppsspråk
Talspråk
Skriftspråk
Bildspråk
Binas språk
Lövens språk
Naturliga språk
Konstgjorda språk
 
                        - Hur många språk pratar du?

30% av inkomsten eller en hand med ris, båda gör skillnad. Och båda är bättre än inget.

 
Alla kan bidra med någonting,
och det där någonting kan vara litet för dig som ger, men betyda världen för den som får ta emot.
Till exempel kostar det bara 2 kr att vaccinera ett barn (läkare utan gränser).

Sen jag kom hem från Indonesien i höstas så har jag sparat ihop ca 7000 kr som jag kommer att fördela där jag ser att det kan göra skillnad nu under min resa i Kambodja, Laos, Thailand & Vietnam.

Har dessutom bestämt att skicka iväg alla mina möbler, prylar och kläder till Pingstkyrkans secondhandshop som gör om det till pengar och skänker iväg till välgörenhet i bl.a Afrika. Jag kollade också noggrant så att de har 90konto och att pengarna faktiskt går dit det behövs.

Känns bra.

Blev inget projekt för de bortglömda barnen med funktionshinder, inte detta halvår iallafall. Prioriterade mitt eget välmående, vilket jag nu i efterhand verkligen kan säga var det klokaste att göra. Men det har ändå varit en stor personlig besvikelse att jag inte fick igång det ordentligt. Spenderade många timmar på att göra research, ja bara gud vet hur många dagar jag satt och läste. Och sökte stipendier och fonder. Mycket jobb, men inga napp. Nästa gång har jag bättre lycka, det är jag övertygad om :)
 

Ett vackert kvällssamtal avrundas av oväntade tårar

Rösten brast och tårar rann.
Hade ingen aning om att detta var så emotionellt förrän jag redan hade överrumplats av mina egna ord. 


All kunskap eller rätt kunskap, så länge den är objektiv är vi på rätt spår




Min familj skrattar åt mig då vi diskuterar varför feminism behövs.
"Då borde det finnas masculinism också!" säger en familjemedlem lite uppkäftigt.

Det är bra, att vi diskuterar alltså, för då föds ny kunskap hos dem som inte har hela kunskapshorisonten inom området. Vissa åsikter är baserade på enbart känsla, andra på stolthet eller ego. Men nivån av kunskap inom specifika ämnen formar väldigt lätt de åsikter vi har. Feminism är ett stort begrepp som innebär mycket mer än det som kanske först kommer i tanken. Alla har inte samma nyfikenhet och samlar in denna kunskap självmant, utan låter den istället växa fram med åren genom möten med oliksinnade människor.

Jag har inte behövt göra någon abort under mitt liv, men rätten att kunna göra det om jag någon gång behöver SKA absolut finnas. Och det tror jag att den lite uppkäftige familjemedlemmen också tycker. Jag tror också hen tycker att syskonbarn och andra unga tonåringar som kanske slarvar och råkar bli gravid för tidigt, ska ha rätt till att göra abort om de önskar det. MEN, jag tror inte att hen kopplat abortfrågan till feminism och förstår vilken viktig del feminismen haft till att det i sverige anses vara en kvinnas rättighet idag att bestämma över sin egen kropp. Jag tror inte att heller att hen har tänkt på abortfrågan utanför sveriges gränser och att feminismen i sverige behövs bland(mycket)annat för att vara förebild till länder där det inte är lika självklart.

Som ni ser i texten så har jag också använt "hen".
Det är ett ord som varit löjligt jävla omdiskuterat i media.. För att det är missförstått. Titta en gång till i texten och kom fram till andra enkla och värderingsfria pronomen jag hade kunnat använda för att hålla könet på "tyckaren" anonymt. Sen kan vi diskutera huruvida ordet borde få finnas i svenska språket eller inte.

Ma new years wish

Ingen dag är den andra lik.

Gäller väl oss alla levande ting. Men ibland går det upp och ner bra mer plötsligt och oväntat än annars.
Just nu verkar humöret skifta i takt med låtbytet på spotify.

Har ingen lust med något, sen har jag lust till allt.. med vetskap om att känslan snart släpper, och då vill jag inte planera in något då jag vet att jag när som helst ändå inte har någon lust. HATE IT. He blir ju ingenting gjort, förutom mys på jägar och häng med förstående familj.

Någon säger att det är mental preparing för en långresa, att jag samlar på all energi för att vara på topp om 2 månader då äventyret börjar. Andra säger att det är bipolärt tjofräs och.. jag själv då? En blandning av båda. Och inget dera. Kanske jag bara är en sån som lyssnar lite mer på vad jag känner än vad andra gör.. och än vad som är sunt? Who knows and who cares. At the moment så mår jag kalas. Darrar av koffein och försöker hänga med i den franska hip hop lyricsen som dånar från ett awesome ljudsystem i källaren på Jägar.

Livet är gött. Snälla, låt känslan vara en stund. Gärna längre än 10 min, skulle verkligen uppskattas.
Tack på förhand, du obevisade gud jag inte vet om jag tror på eller inte.

One last sigh before the new year brings me new air to breathe

I don't know, man. I seriously don't know anymore.
Or maybe I know to much?

Tired of the god damn daze.
My thoughts won't connect, I have reached the point when there are too many.
To many opinions with explanations that are too long. No way to dismiss, no way to summon. Just a blurry god damn daze of opinions that doesn't meet up with the rest. And opinions flying solo is no fare opinion at all.

Fuck it. I need to turn the #definingmyselfbotton OFF, and get back to basics again.
There is no point of trying to define anything in this world when questionmarks keeps multiplying before any answer is known. Seriously, there are too many things to keep in mind to actually have an answer for anything. And those who don't agree doesn't know enough.


Den vackra vardagen

Min äldsta syster och min äldsta bror bor i två olika lägenhetshus som står bredvid varandra och delar samma utegård. Det är tomt och tyst i lägenheten och ingen annan är hemma. Jag har legat inne heeela dagen och läst om kambodjansk historia och vietnamesisk mat, planerat för min kommande resa. Dagen har flytit förbi i ett alltför stilla lugn.

En kort facebook konversation med brorsan, Fredrik.
"Hej, vaken?"
"Jo, är du hos syrran?"
"Jepp. Mötas på en cigg?"

Tar på mig jackan och drar på mig skorna.
Ut genom ytterdörren, ut genom entredörren, ut på innergården. Och han har redan hunnit tända sin cigg.

En enkel och händelselös dag blev plötsligt förgylld.

Att vardagligt slinka förbi på kaffe och gosa med ungarna en stund eller att som inatt mötas på en mittinattencigg är exempel på sådana enkelheter som jag saknar så enormt i min vardag i Helsingborg. Att ha familjen nära som nu, är verkligen en outbytbar lyx som varken kan kompenseras eller köpas för pengar. Och den värme det ger att uppleva dessa korta men underbara stunder svider i mitt globala hjärta. Jag blir så kärleksfylld att det gör ont. Önskar att jag kunde ha så här nära till dem alltid, var än i världen jag befinner mig.


in between homes


"Flyttlasset" har gått. 2 banankartonger och en väska kläder. That will be all I own.
Har gjort mig av med massvis av saker i Helsingborg redan, och ska skänka iväg det sista då jag kommer tillbaka efter jul. Tanken är att bli av med all skrot, allt som tar plats och tynger ner min vikt någonstans.

Om 2 veckor "bor" jag på andra sidan landet.. Och om 2 månader "bor" jag på andra sidan klotet. Men just nu och därimellan så "bor" jag här uppe vid norra polcirkeln, staden jag växte upp i. Jag bor överallt och ingenstans. Fötterna har inga rötter, jag flyger fri.


...



my choice is what I choose to do
and if I'm causing no harm
it shouldn't bother you
your choice is who you choose to be
and if your causin' no harm
then you're alright with me

.

 

som ett

utdrag ur en novell
       

Han svarade så ödmjukt, och gick sedan och hämtade sin gitarr. När han kommer tillbaka så slår han sig ned på golvet, nedanför de egentligen mycket bekväma utefotöljerna. Det ser så fridfullt ut att hon frestas av att göra likandant. Så med ett svampigt leende på läpparna och tefatspupiller, placerar hon sin dyna framför hans och slår sig ned. Där sitter hon och lyssnar till hans mjuka, vackra gitarrspel. Han sjunger lovesongs, och hon känner the love. Hon ler. Det bubblar upp, och hon fnissar till. Dem har ögonkontakt. Han bubblar upp och fnissar till, han med. Avbryter sin song tillfälligt, men börjar efter en generad blick spela igen.  När några fler låtar sen har passerat, med adele som avslutning, så börjar dem prata. Regnet smattrar hårt mot marken igen och det ser lika lockande ut att dansa i det som det hade gjort tidigare under dagen. Dem börjar prata om poolen, och hur vackert det ser ut då dropparna studdsar på ytan. Det är en sagoscen som nog hollywood aldrig äns sett. Plötsligt känner hon att hon inte vill någonting annat än att bada. ”Will you join me?”  Frågar hon lite charmigt. Och efter ett förvånat ”Really? ..Now?” , så möts dem en stund senare vid poolen.

Hon sätter sig på kanten och glider ljudlöst ned, hon med. I den magiska poolen, som bara är svagt upplyst av det månsken som reflekteras i regndropparna just innan de slår mot ytan. Allting är under vattnet utom huvudena. Hon drar sig närmare honom. Låter fingrarna stryka över hans arm. Ännu närmare.. Och sekunden innan kyssen är en sekund då tiden står stilla och jorden tillfälligt slutar snurra. Det är intensivt ögonblick.. som varar.

..

Lovar, har inte tänkt en enda tanke idag.
Eller jo, kanske en eller två, eller femhundrafyrtiofem.. Men inte mer än så!
Så.. jag gör iallafall framsteg ;)

haha.

Nothing more, nothing less

Blev så paff att jag satte handen för munnen och stannade mitt i rörelsen. Vilket kraftfullt ögonblick det blev.

Jag har vikt in all den rena tvätten och rensat en hel del bland de kläder jag har. Fyllt en stor vit säck med ad som blir det första lasset kläder som ska iväg till kupan. På väggen hänger en i sig väldigt symbolisk ställning som jag rustade upp förra året. Jag slipade bort den gamla vita färgen som nötts så med åren då den hängt utomhus och agerat klätternät till växterna som en gång i tiden slingrat sig runt den. Slipade, tvättade och målade. Lät strukturen vara den samma, gjorde bara om ytan. Förbedde den för att få byta miljö. Sen har den hängt i mitt rum, i väntan att fyllas med bilder från det gångna året. Bilder från villatomtsvägen, från flytten till Karl x Gustavs och.. allting därimellan och vad som har hänt sen dess. Men några bilder dök aldrig upp, jag tog aldrig tag i det. Tiden gick och istället blev den till en jävligt cool ställning att hänga upp galgar med kläder på. Så istället för en stor vit vägg med ett svart rutnät av trä på, så blev det en stor vit vägg med en färgklick av mina favoritkläder. Ibland, då den inte varit fullastad så har det nästan sett lite modernt ut. Nästan så att det skulle kunna vara med på bild i en inredningtidning för dem med flummiga idéer.

Nu hade jag alltså vikt in tvätten, sorterat garderoben och gick över till att tömma väggen med kläder. Musiken i bakgrunden har spelat poppiga låtar, allt ifrån magnus uggla till indonesisk partymusik. Just i den här stunden så spelas Tupacs låt changes i högtalarna. Den dånar på med sin djupa text under hela den tiden jag tömmer väggen. Det sista jag plockar ner är de två rosorna jag tog emot för 2½ månad sedan. Den sista kraftfulla raden ekar fortfarande i huvudet då tystanden av låtens slut slår väggarna, och jag drar ut de prasslande rosorna från ställningen.

"cause some things will never change..."

Jag stelnar till mitt i rörelsen. Gapar. Sätter handen för munnen.
En sekund av insikt. En kraftfull en.

.

Funkade det i indoland så borde det väl funka i svealand.
Kan man ju tycka. Inte tro eller fundera över, för det ska jag inte göra.
Så jag gör som sakliga människor gör och tycker istället.
Sådär rakt av, utan reflektion eller så. Japp. Bara tycker.
 

satans tentaångest

Pluggpluggpluggplugg.. och då snackar jag inte om tamponger.
NEJ, tenta fucking plugg. Fan vad less jag är på att ha det i tankarna. Kan de ba bli fredag nudå så jag kan få skiten överstökad och sen dra till Danmark och festa sönder med sköne Rikke? Come ooon.

Har förjäves försökt hitta studieflow hela dagen, men huvudet kryllar av intressanta samhällsdebatter blandat med galna getter som klättrar i berg. Och jag har mest använt mitt studiehäfte som solfjäder efter att ha spelat för mycket luftgitarr till In Flames.

FAAN.

Sikken kreativ lustigkurre. Creds till dig, du okände!

Jag har visserligen mist min rakhyvel till den uppslukande ytan mellan badkaret och väggen, vilket gör att jag i nuläget kan uppfattas aningen mer feministisk aktiv än jag egentligen kanske är. Men dessa upprörda tankar om den inte alls fungerande diskrimineringslagstiftningen jag läser om i min juridikkurs, gör sannerligen att min feministiska ådra pulserar allt hårdare.

Och den feministiska ådran skrattade också högljutt åt den här otroligt lustiga artikeln jag fann:
http://nyheter24.se/nyheter/internet/752669-nu-saljs-patriarkatet-pa-blocket


Tidigare inlägg
RSS 2.0