what are you trying to tell yourself?

När mitt undermedvetna talar till mig, som de oftast gör genom mina drömmar, så kan jag inte neka alltför länge. Jag försöker ett tag, men sen tvingas jag av min egen självinsikt att ta itu med det för att jag sakta men säkert inser "allvaret".

Om ni analyserar era drömmar, kan ni då också förstå rädslor, viljor, dolda drivkrafter osv som ni har i ert verkliga liv? Kan era drömmar på något sätt varna er om var eran drivkraft kan leda er och vad det kan få för konsekvenser i framtiden?

Drömtydningsböcker törs jag nog påstå är påhittade.
Man kan bara förstå sina egna drömmar.

Du, ur den personliga upplevelsen av ditt eget liv,
är den enda som kan avgöra varför din hjärna skapade de bilderna du under natten fick se.

Jag kan inte tyda någon annans dröm, däremot kanske ge logiska förslag för vad de olika sakerna i drömmen kan ha symboliserat utifrån dennes egen livssituation, men det är ju bara gissningar.

Exemepelvis brukar jag få symboliska val i mina drömmar, där jag väljer eller väljer bort någonting, och känslorna efteråt (fortfarande i drömmen), eller sånt som händer i drömmen som konsekvenser efter valet jag gjorde eller inte gjorde, det visar litegrann hur jag kanske hade reagerat på något val som står nära i fokus i mitt verkliga liv.  På så sätt kan mina drömmar hjälpa mig att tänka rätt, eller att bara tänka efter och kanske uppmärksamma mig om val jag kan göra, som jag inte visste att jag kunde. Val jag kanske inte såg fanns.

Och som ni vet, "Att inte välja är också ett val." Och det skulle inte förvåna mig om vi fler gånger under en dag gör passiva val om att låta saker och ting vara, än de val som vi gör som faktiskt förändrar någonting.


Så tänk på det nästa gång du drömmer någonting,
speciellt om drömmen på något sätt är antingen intressant eller skrämmande.

Vad betyder den, utifrån vad som händer och sker i ditt liv just nu?

define happiness for you

En tanke om värderingar:

Är du en människa som lägger pengarna på en billig kopia och har kul för resten av slanten?
Upplever, reser (kort eller långt), äter, lever i nuet och skapar minnen..

Eller är du en arbetsmyra som äter/jobbar/sover/skiter och sen köper den dyra märkesvaran?
Och hur har du kul för dina pengar? Genom materiella ting? Och hur gör det dig isf lycklig?

Jag har aldrig varit människan som sparar och sparar och sen köper en iphone, en bärbar dator, den värsta bilen eller den dyraste canada gouse jackan. Det skulle aldrig falla mig in. Jag har sen mitt första barnbidrag sprättat pengarna på vad som är lycka för mig. Upplevelser, erfarenheter, äventyr. Dvs. skapat minnen, sånt som består livet ut.

Vad har du med den vråligaste tv:n att berätta om för dina barn?
Vad har du för foton på dina väggar?
Vad har du lärt dig av här i livet?

Och hur många gånger har du inte behövt förnya din materiella lycka? Med tanke på att tiden snor värdigheten av din tv och du krävs köpa en ny med jämna mellanrum för att ligga på topp.

Jag behöver aldrig förnya min lycka och dessutom följer den med mig överallt jag går.
.... jag menar, lycka till med att rymma tv:n din i handväskan.

önsketankar

Jag är slut, har ont och är stressad av alla fucking jävla skolarbeten.
Kan det bara va över?
Hade gärna önskat att det någonsin gick över, men det finns alltid problem, vare sig man lever i en stor eller liten bubbla. Jag lovar att mina bekymmer känns precis lika jobbiga som bekymren de känner som lever i bigbrother huset. Känslorna för oss människor är precis lika stora vars vi än lever och vad vi än gör, vi kan aldrig smita ifrån de faktum att det aldrig går över, vi måste bara lära oss hantera det.

att ÄLSKA, inte bara nöja sig

Jag tror inte människor riktigt inser hur viktigt det är att ha en dröm, ett mål - någonting att sträva efter.

Fatta vad många som går omkring och tänker "någon gång ska jag.." och det aldrig händer något, det är ju typ 90% av svenska folket som hamnar i den fällan. Eller.. snarare av hela världsfolket. Lixom, skitsamma om din dröm är totalt orealistisk från nuet sett, så länge du har det klart för dig så bygger du ju sakta men säkert din väg mot målet. Mellan-mål är också viktiga, och då syftar jag ju ofc inte på maten, utan mellanting, destinationer eller upplevelser som tar dig en bit längre fram på vägen mot din dröm.

Att kämpa sig igenom den gråa vardagen och inte ha någonting inom sikte, lixom bara ta en anställning för att den finns och sen knappt reflektera över om det är vad du VILL göra, eller bara något som föll dig famnen. Hur hårt det än låter är de ju sanningen för en helvetes massa människor.

Möjligheter dyker upp, sure, men man kan också skapa sin egen. Gå inte och vänta på att din vardag plötsligt vänds upp och ner med ett positivt resultat utan att du lyft ett finger. Självklart måste du lyfta ett finger, kanske hela handen, men är inte det en del av charmen? Och är det någonting du inte förstår, så tror jag inte du har din dröm kartlagd. Och då menar jag inte en dröm som att stiga i karriären och gå från ditt lortiga byggjobb till att få ha fin kostym med slirre på en välbetald säljningsfirma. Jag pratar om att dra till Thailand och starta en djurpark där du har hand om elefantuppfödningen och apornas renkamning. Jag pratar om att jobba som volontär i 10 år på ett barnhem för handikappade barn i warszawa. Jag pratar om att fara till New york och jobba som fönsterputsare på Empire state building. Jag pratar om att fixa en stor, portabel ROSA matrixbuss med inbyggd frisörsalong som du kan ta dig mellan världens alla länder med. Jag pratar om att bli provsmakare på marabues största chokladfabrik. Jag pratar om att gifta sig med en kines och inom några år prata flytande kinesiska samt ha 2 st sneögda men älskade barn.

Jag pratar om att ÄLSKA sitt jobb, att ÄLSKA sina relationer, att ÄLSKA sin vardag, att ÄLSKA sitt liv.
Kan du göra det från den platsen du befinner dig på nu?

Eller har du bara varit rädd för att drömma?
Har du någongång vågat låta din fantasi flöda och bortse från att det du kanske vill göra låter som ett aprilskämt?





Tråkiga jävla majoritet. Världen är större och roligare än vad vi förmodligen någonsin kan ana genom en dataskärm. Och varför låta dina drömmar vänta?

lixom... vad är det egentligen du väntar på?



__


Jag har fan blivit skadad av allt detta Englandsläsande,
men det är en positiv och upplyftande sjukdom åtminstone!

Att inspireras och inspirera, återigen.
Jag menar inte på att trycka ner er som har nöjt er med vardagen och hoppade över hela livet och gick direkt till svensson-delen... eller jo, kanske lite. Men egentligen handlar det mer om att banka skiten ur er och genom det göra lite plats för nya tankar, spännande och drivande tankar. Jag tycker nog synd om dem som inte har några mål eller ambitioner, som försummar sitt liv genom att stanna vid 'okej' när det finns någonting som är AAAAAAAAAWESOME.

Och jag märker ju på mig själv lixom vad enkelt livet är när även i dom svåra stunderna, när man vet.. VET..  att man kommer ha det bättre, snart. Allt från att få en annan burgare än den du beställde till intriger och missöden blir ju så otroligt mycket lättare att handskas med när du har din dröm klar och inser att små vardagsbekymmer är oväsentliga då du snart har en helt ny vardag.


Jag är själv en människa som sticker hål i alla teorier det första jag gör, och planerar ut Plan A, B, C & D på mina äventyr och går omkring med konstant rädsla av att saker och ting ska gå snett. Men vet ni vad? Ändå så känner jag mig så förbannat säker på det här med flytten utomlands. Jag tror det är för att jag den här gången känner ända in i benmärgen att det är rätt val. Jag har hittat vägen till min dröm. Min dröm. Fattar ni hur stort det är?

Visst kommer ni säkert under Oktobermånad läsa inlägg i min blogg om hur mycket jag längtar hem och hur jag överskattat hela bilden av 'det nya livet'. Men det är klart att det blir en bergochdalbane-situation av ångestkänslor varvat med extas de första månaderna. Det är det nog med vilken livsomvälvande förändring som helst.

Det är sen, när jag byggt upp någonting där och slutat känna mig som turist som alla de härliga inläggen likt det här lär dyka upp.

Min del-dröm är England. Att få jobb på en fantastisk salong där jag kan växa inom mitt yrke, att få min engelska flytande och gärna mina tankar också, att ha engelsktalande vänner och kanske till och med en engelskman att dela vardagen med.

Och om jag fortsätter bryta ner mina dröm i så små delar som möjligt så innefattar den även en morgonjogging där jag iförd riktiga sportkläder och joggingdojjor lunkar fram i lagom takt och låter fantasin och tankarna flöda fritt medan morgonsolen värmer mig tillsammans med blodcirkulationen hjärtfrekvensen av motion. För att sen ta en dusch och starta arbetsdagen på arbetet jag älskar. Där jag får vara kreativ, viktig och utan begränsningar jobba med händerna och dagarna i ända SKAPA. Skapa frisyrer, former, färger, leenden, glädje, samtal and so on.

Min första lediga helgdag då solen ute strålar och bara väntar på att få träffa min skandinaviska kropp då jag ligger i Finsburypark och steker med senaste skvallerblaskan framför mig och en påse lättsaltade chips inom en armlängds avstånd.

Eller morgoncigaretten jag tar innan jag äns klivit ur sängen. Bara vaknar, höjer blicken och tittar ut genom fönstret samtidigt som jag slås av tanken att livet lyckats bli exakt det jag önskade. Och efter bekräftelsen att jag nu nått min dröm lägga täcket tillrätta och sen tända min cigarett och röka den med ett konstant ofrivilligt leende.


Förstår ni nu?


keep your head in the game

[personlig fortsättning på det tidigare inlägget]

Jag har de senaste åren blivit mer beige, osäker och.. lite skygg? ja, jag har förändrats på ett lite tråkigt sätt med åren, och jag tycker inte om det. Hade ju hellre varit energisk och full av positivitet och glädje. Ha längtan och viljan att hitta på nya saker hela tiden och älska att träffa nya människor. För det verkar ju lätt vara den härligaste livsstilen -Håll med mig! Ingen vill väl gå omkring och känna sig blyg och tråkig?

Så jag bestämde mig ju här för några månader sen att jag skulle försöka omringa mig mer bland positiva, energiska, utåtriktade personer.

Men det är inte så lätt faktiskt, att släppa in nya människor. Jag vet inte, det kanske bara är jag, men det känns faktiskt svårt och.. awkward på något sätt. Det är lättare att fortsätta vara bekväm och falla in i gamla vanor och mönster. Jag tror att en stor del av mig vill flytta utomlands och starta om på nytt just för att det då blir omöjligt att falla in i gamla vanor, eftersom att allt kommer vara så nytt. Jag tvingas lära känna nya människor och att välja bland alla de jag lär känna vilka som får stanna och vilka som får passera. Det kommer bli jättespännande och det är verkligen den typ av utveckling jag känner att jag behöver mest nu. Kunde det finns ett bättre och roligare sätt för personlig utveckling?

Hur som helst, att bara tänka på vilka människor man umgås med av vana och vilka man umgås med för att man mår bra av det är nog en viktig tankeställare inte allt för många ställer sig själva. Självklart dras man ju också till de människorna som man tillsammans med kan skapa en positiv och givande energi, och därför aldrig behöver ställa sig själv frågan. Men alla där ute som aldrig reflekterat över varför ni har de vänner ni har, do it. Det behöver inte vara i syfte att rensa bland relationerna, mer kanske för att ha koll på vilka av de kompisar ni har som har liknande mål och ambitioner som dusjälv. Ibland har vi ju perioder då vi hoppar mellan våra kompisar och inte umgås med vissa på länge, det kan ju faktiskt vara det att i just den perioden du befinner dig nu så är det den eller de människorna du dras till, som du behöver just nu. Och eftersom våra liv förändras ständigt och det går upp och ner hela tiden, så är det väldigt vanligt med dessa perioder, och de är nyttiga för det mesta.

Jag är glad över alla de vänner jag umgås med. Jag vinner någon typ av energi, inspiration, glädje.. ja, jag vinner någonting av alla mina relationer. Och det vill jag verkligen poängtera att jag är tacksam över.

Thank u guys (:
<3

- att inte välja är också ett val

Vi väljer själv vilka vi har som bekanta, vänner och nära vänner.
Och vi formas mycket efter dom vi umgås med, vare sig vi vill eller inte. Ibland medvetet, ibland omedvetet.

Många gånger trivs vi mycket bra med människor som är lik oss själv, som har liknande intressen och åsikter. Men ibland finner vi oss själva mitt i en smet av människor vi inte "hör hemma bland". Kan vara superpositivt ju, att man utvecklas och tar efter vissa beteenden, eller så kan det vara en chans att öppna ögonen för andra poistiva förändringar i ens liv. Ibland är det dock tvärtemot, om du är en energisk och driven själ som finner dig i ett umgänge av slöa, tillbakadragna soffhängare exempelvis. Då är ju oddsen större att du dras neråt i en inte alls särskillt utvecklande nedförsbacke.

så ta en titt på dig och dina närmsta vänner, hur lika är ni?
Vad får du ut av dina relationer?


Det är ju bara vi själva som kan avgöra och bestämma vilka människor vi VILL smittas av och sen försöka få in flera av den typen i vårt liv. Ett gäng gravt deprimerade tjejer har ju kommer ju inte ut ur sin deprission fortare för att de bara umgås med andra dystra och negativa människor. Samma som att ett gäng arbetslösa soffhängare förmodligen inte skaffar sig ett jobb lika fort som ett annat gäng hade gjort. Eller att en vilsen kille finner sig ett umgänge av andra vilsna kompisar som alla är blyga, tysta och tillbakadragna.

Vill du förändras? Ta då en titt på ditt umgänge, för du bliiiiiiir som dom du umgås med :)



Är du en vilsen själ som inte hör hemma i din grupp?
Är du tjejen som vill ha ett jobb men hänger med soffliggare?
Är du den utåtriktade killen vars närmsta vänner nästan har torgskräck?
Är du den egentligen glada och positiva personen som råkar befinna dig bland deprimerade människor?

Fall inte in i någon annans spiral, var smartare och välj din egen istället :)


what do you really have to loose?

...vi är så jävla unga nu alltså, vi har verkligen hela livet framför oss.

(jag tycker tanken är helt sjuk egentligen, för mig känns de 6 senaste åren som hela mitt liv, men det är ju faktiskt bara 6 år.  s e x   å  r. KNAPPT INGENTING. Jag tänker på allting jag varit med om under de här sex åren av mitt liv, alla olika versioner av mig själv jag har sett, alla förändringar, allting... ja det är lixom ingenting mot för hela livstiden vi har framför oss)

Fatta hur mycket vi kommer vara med om, både roliga och jobbiga saker.
Tänk alla stora upplevelser vi har kvar, alla "first moments" som faktiskt finns kvar, trots att 18 år passerat.
Ja, tänk alla jobbiga situationer man hamnat i under åren, att de förmodligen kommer vara en piss i mississippi om några år. För vi blir ju bara starkare och starkare och det som känns jobbigt idag kanske inte alls känns jobbigt senare. Och ibland känns det som att ens egen väg är så jävla planerad och att allt är så bestämt och saker och ting bara måste få ske i en viss ordning.

Men fuck it, vi kan förändra våra liv PRECIS när vi vill. Faktiskt.
Det finns ingenting som håller tillbaka oss förutom våran egen feghet,
man måste våga offra lite trygghet för att hitta någonting nytt, någonting ännu mer awesome.

Och aldrig någonsin släppa våra drömmar för det kommer aldrig vara försent att fullborda dom, aldrig.
Vi kanske förändrar dom med tiden men ursprunget, känslan av hela drömmen, den kan vi alltid få.

Jag har jättemycket drömmar, några jag vet att jag kommer uppfylla och några jag är tveksam över om det verkligen blir verklighet. Men egentligen handlar det ju bara om vilja, har jag kvar dessa drömmar om 10 år kan jag lika gärna ta mig dit då. Jag behöver inte göra allt nu, men sanningen är att jag KAN. Jag är 18, har hela livet framför mig och ingenting, absolut ingenting som hindrar mig från att leva min dröm. Jag kan dra imorgon om jag så vill.

Pappa kallar mig naiv och optimistisk, men nej så är det inte, jag har bara inte hunnit bli så trångsynt och tråkig som honom än. (..som de flesta svenskar?) Och, god forbid, jag hoppas jag aldrig blir det heller. För finns det något jag avskyr mer än människor som vägrar se sig omkring, vägrar utforska och upptäcka, bara följer den röda linjen... skola, jobba, plugga mer, skaffa körkort, pojkvän, bil, hund, hus, få en fräsig examen och jobba på samma jobb i 20 år, gifta sig, skaffa barn, fara på (samma..) semester till kreta en vecka om året, fira midsommar på samma ställe med samma människor varje sommar, dricka sitt kaffe ur samma mugg varje morgon, köra samma väg till jobbet och blablabla - samma jävla visa om och om och om igen, bara för att det aaaalltid varit så. SNARK...

Nej, det är inte så jag tänker mig mitt liv, verligen inte.
Vi skapar det vi vill ha, vi formar våra liv till någonting vi trivs med. Det är upp till oss.
Du kan inte räkna med att någon annan fixar något åt dig eller att hela livet plötsligt faller på plats samtidigt så att det bildas en perfekt lucka till att göra någonting nytt, du måste ju själv skapa dina chanser.. man kan bara inte gå omkring och vänta på att någonting ska hända.

you decide what's freedom for you, and then create it

the white lies won't last forever

- inspirerat av ett samtal jag hade med en modig tjej igår :o)

Varför har vi egentligen så mycket hemligheter?
Att vara så öppen som möjligt gör ju faktiskt att andra människor har lättare att förstå oss,
och är det inte det vi vill?
Ju mer man vet, desto lättare är det ju att sätta sig in i andras liv och förstå varför folk är och gör som dom gör.
Man kommer ju dessutom bara närmare varandra och öppnar möjligheter för att kunna hjälpa och stötta eller peppa och pusha. 

Ja, hemligheter är så värdelöst. Dom är bara ivägen och förstör.


Men samtidigt så har vi ju allihopa hemligheter som vi inte vill eller kanske kan dela med oss av,
och det är väl där det svåra är.

Jag har ju snackat i många år nu om att jag en vacker dag ska skriva en självbiografi, och i grund och botten handlar det nog just om det här med hemligheter. Att få öpnna upp helt och visa exakt vem jag är och varför. Lixom dela med mig av alla upplevelser i mitt liv som gjort mig till den jag är. Jag vill inte ha en massa hemligheter, jag vill vara öppen och ärlig om ALLT. Och en dag kommer jag vara det också, men just nu och många år framåt är det omöjligt tyvärr. Men det kommer, jag lovar.

ge fan i min dagstidning!

I framtiden piggnar vi aldrig till på morgonen genom att slänga på oss morgonrocken och sätta ner fötterna i ett par förstora stövlar och kilar ut till brevlådan för att hämta tidningen.

I framtiden dricker vi inte kaffet och äter mackan medan vi bläddrar nyfiket i nsd efter intressanta artiklar om gårdagen. Nej, för i framtiden har vi EN ELEKTRONISK FUCKING DAGSTIDNING, på någonting som liknar en stor touchmobil. Jag tycker att det är sorgligt. Fan.. tidningen alltså.. Jag vill ha en vanlig dagstidning ju. Jag stejkar


"En läsplatta är en elektronisk läsenhet som är utformad för att göra läsupplevelsen så behaglig som möjligt.
Den ser ut ungefär som en vanlig bok och du kan läsa direkt på dess skärm."





Tänk bara den skrämmande tanken om hur VÅRA barn en dag kommer att växa upp i en värld där du aldrig behöver kliva ut ur huset. Allt kan styras hemmifrån, du behöver inte äns kliva upp ur sängen. Fan man kan ju lika gärna bygga ett litet minihus runt sin säng och spara pengar i markyta.  

Allt är temporärt

Det som betyder jättemycket idag kanske inte betyder någonting alls om 10 år.
Visst känns det konstigt att tänka så?

Mamma sa någonting idag om min gamla dagisfröken som jag älskade så mycket, hon beskrev utseénde och berättade nått roligt minne från dagistiden. Men jag kommer inte ihåg kvinnan, jag minns inte någonting alls av de mamma nämnde.

Bara en liten grej kanske, men om jag nu tyckte om den här dagisfröken så hemskt mycket när jag var liten, hur kan det då vara så illa att jag idag, drygt 10 år senare inte äns minns henne? Att hon inte har någon som helst betydelse över huvudtaget i mitt liv längre.

Tänk bara hur betydelselös du själv är om 10 år.
Allt du gör för andra och många av de minnen du har med dina vänner - delar du inte längre om 10 år, för då har någon av er glömt det, eller så har det av någon framtida anledning tappat sitt värde.

Visst är det sorgligt?


Inspiration, engagemang, förebyggande, blandat med en gnutta rädsla. Bra mix för förändring?

Nu får det vara nog!
Jag har ätit som en jävla tok de senaste dagarna. Antar att mensen kommer snart, brukar bli att jag ökar mat&godis intaget dagarna innan. Men nu har det seriöst handlat om kopiösa mängder !

Fick en sån där hälsokick, ni vet då man känner för att bygga om hela sitt liv och bli superduper-hälsosam. Börja träna, sluta röka, äta rätt OSV..

Förutom min uppsvällda mage som tecken, så kom jag på att jag har ändå varit rökare i över 5 år nu, och när det börjar bli "år" det handlar om så känns inte alla hälsorisker lika långt bort som dom gjorde när jag började.








LCHF mat från och med imorgon iallafall, sen får vi se senare hur det blir med rökat och träningen.
Men nu ska här kommas i form. I topp-form! ;)

-

Tänk om det vore så enkelt att man kunde göra precis allting man mår bra av utan att behöva tänka på att andra kan ta skada av det?



ännu ett sånt där skumt inlägg

Det känns som att det var ett tag sedan jag hann ta en lugn stund till att bara fundera över mig själv, mitt liv. Fundera över den nu förändrade framtiden. Om den snabbt passerande nutiden, och den äntligen bortkopplade dåtiden.

Över blandningen, slutresultatet och framtidsvisionen.


Men kanske är det lika bra att låta det ligga i luften? Att inte gräva så jävla djupt.
Förut blev jag ju fan galen på min egna hjärna som överfunderade allting mellan himmel och jord. Nu har den äntligen släppt den perioden. Till viss del iallafall.

Och det är svinskönt, så varför försöka fundera nu då?

Då redde jag visst ut det medan jag skrev.
Jag skiter helt enkelt i det.

GODNATT

blivit min egen fördom

Jag är suuuuuperblond. Jag sminkar mig liiite för mycket och liiite för färgglatt för vardag. Jag väljer kläder liiite för länge på morgonen. Jag har helt enkelt blivit svinnoga med utseéndet. Jag var dessutom dunderpackad förra helgen och såg säkert ut som en vandrande F14. Jag... Jag HAR BLIVIT min egen gamla fördom.

Ja, för förut så var alla blonda & översminkade tjejer VRÅLFJORTISAR. (i mina ögon)
Under mina tidiga tonår så var man ju normal om man kom osminkad och dessutom i mjukisar - till en fest. I min krets så såg vi ner på alla bimbos och jag själv har alltid haft jättemycket fördomar om dom.

Men det är ju ett intresse. Det handlar ju om att det är roligt. Roligt att mixtra med ögonskuggor, roligt att byta hårfärger kors och tvärs.

Och jag anser då inte att jag är någon blond, slampig bimbo för att jag sminkar mig liiite för mycket och är liiite väl blond. 

Så ÄN EN GÅNG kraschar mina fördomar ner i småbitar.
Man kan inte sortera in människor i kategorier, vi är såå olika varandra.


*PUSS PUSS ALLIHOPA*
HAIR OF THE DAY


;)


.

vem vet, det kan till och med vara någon av oss.

allt det handlar om är maktbehov hos männen och jävla kvinnoförnedring



Jag fastnade vid tv:n och såg ett repotage om kvinnor som bär slöja/burka och alla versioner av dölja sitt ansikte som finns i islamens namn.
Det har tydligen kommit på tal att kanske förbjuda det i Frankrike.

Argumenten för att förbjuda var framför allt friheten. Att genom att i religionens namn tvinga kvinnorna att gömma sig, är att kränka dom och det i sig strider mot Frankrikes grundlagar.

Bland alla feministiska föreningar så fanns det inte en enda som hade tagit upp någonting om slöjan, och det lät som att alla var emot riksdagens beslut om att förbjuda. Dom påstår att dom VILL ha kvar slöjan.

BULLSHIT säger jag.

Dom vågar inte för att dom är rädda.

Skulle en enda kvinna säga att hon vill slänga slöjan åt h-vete så skulle hon förmodligen bli slagen till döds av sin man för att ha dragit skam över honom eller något liknande.. Inte fan vill dom ha slöjan, dom vågar bara inte yttra sig. Helt klart förståeligt också!

Och dom få som kanske vill bära slöja.. den enda anledningen som jag kan se måste ju vara att det förmodligen är läskigt somfan att helt plötsligt ta av sig någonting som dom bärt runt på i hela sitt liv. Det borde ju kännas ungefär som om jag skulle promenera runt näck..


Jag själv blir bara så jävla irriterad.
Under hela repotaget om upprorsrörelsen mot den (snart) nya lagen, så nämnde dom INGENTING om rädsla.

-Och rädsla är precis allt det handlar om.



All religion är fan fucked up. Om 100 år kommer ju människan garva ihjäl sig åt att vi under 2000talet faktiskt trodde på att det har funnits en människa som kunnat gå på vatten. Och förvandla det till vin dessutom.

jag menar, seriöst.. det är ju pinsamt.




Tillbaka till burkan och islam då..
Först tyckte jag att vafan, man kan väl ändå inte sätta en lag för vad man får och inte får klä sig i,
det är ju upp till var och en, man måste ju få välja själv (!)

Men sen slog det mig ju att ingen vågar bära vad dom vill,
enda sättet för att kunna ge muslimerna den friheten är just att FÖRBJUDA skiten!



HEJA HEJA, Nicolas Sarkozy, Frankrikes president!



Läs mer:
http://www.sydsvenskan.se/varlden/article448970/Koranen-foresprakar-inte-burka.html

en försvunnen skatt.

Hur kan någonting som alltid varit så självklart, börja tyna bort och sedan kännas som århundraden sedan? Och hur kan det vara så svårt att få tillbaka någonting man en gång haft? Eller om vi vänder på det, hur kan det va så svårt att bli av med någonting man aldrig önskat?

Borde man inte kunna komma ihåg knepen?
Borde man inte kunna hitta tillbaka utan alla dessa kringelkrokar?

Det känns som att jag som vanligt gör det mycket besvärligare än det skulle behövt vara. Jag tror att jag tänker för mycket. Fortfarande.



Men jag önskar att plötsligt en dag, så är det bara annorlunda. Att en morgon när jag vaknar så fungerar jag så som jag inbillar mig att alla andra gör. Jag vet inte, kanske är jag likadan, precis som alla andra. Eller så har jag nån fas jag går igenom, kanske tidigare, kanske senare än andra. Eller kanske så är jag annorlunda.

Jag känner mig då fan inte som 99.9 % av befolkningen.
Men vem vet, går vi alla omkring och känner oss annorunda i vår egen lilla bubbla?




Helt ärligt så får jag en uppfattning av att många, väldigt många, har ett "robotmode". Dom tänker inte så mycket, dom bara gör det som känns passande, eller det dom blir tillsagd att göra. Dom följer den röda tråden genom livet utan att egentligen fundera så mycket på vad som finns bortom vyerna. Dom är inte så intresserade av vad dom inte kan se med ögat. Dom följer med i alla svängar och helt plötsligt vet dom inte vart dom är.

Sen finns det dom andra.
Dom är med hela tiden, och följer inte svängarna längs livets röda tråd. Dom svänger själv tråden åt precis det håll dom vill, och är väl medveten om vars dom hamnar när dom är framme. Dom vaknar aldrig en dag och känner sig vilsen, för dom har ju reflekterat över vad dom kommer att ha vunnit och fölorat när tråden en dag når sitt slut.


Det var länge sedan jag kom fram till att det är förbannat tråkigt att vara normal. Att vara typ nummer 1. Att vara som alla andra.

Och jag tror faktiskt på det jag skrev högre upp, att det är nog väldigt många här i världen som går omkring och tror att dom är annorlunda. Och i och med det, väldigt många dom direkt skulle peka på typ nummer två och säga " är jag!".

Men egentligen, är du verkligen så? Eller önskar du bara att du vore så?



För jag tror nämligen inte att det är så lätt som det ser ut.


.

Jag har allt och ingenting - Frågan är vem jag jämför mig med.



misstänker att det kommer en tankeställare imorn, började skriva på en nyss men kände för att knäcka tangentbordet då mitt humör inte är på topp och hjärnan är lite för trött för att fungera som den ska.

Godnatt.

Nyare inlägg
RSS 2.0