LIVET ÄR ALDRIG RISKFRITT

http://www.quickmeme.com/p/3vse0u
(ta det med en nypa salt, det inte korrekt statistik.. but still, proves a point)

Människor är rädd för alla möjliga konstiga saker, men det vi tänker på som farligt eller dödligt är sällan vad som realistiskt sett är mest farligt. Hajar? Vulkaner? Jordbävningar? Flygplan? ...Oddsen för att halka i duschen hemma i badrummet och dö är fan större än att bli biten av en haj. Just so you know.

Jag tänker luffa runt i utkanten av turistområden, både i kambojda och filippinerna med just den tanken.
Och det är varken naivt, dumdristigt eller ignorant,
tvärtom så är det med en hög medvetenhet om de realistiska riskerna jag gör det.

Oddsen för att bli överkörd imorgon bitti då jag är påväg till Ica, är minst lika stor som att bli våldtagen utanför mitt hotell i Sihanoukville. Simply because: att det handlar om det oförutsägbara, det handlar om något som många gånger är utanför vår förmåga att förutspå eller förhindra, dvs händer det så händer det, och det kan lika gärna vara där som här. Du tar alltså risker var du än är och vad du än gör så frågan är, vilket risk medför störst glädje? Leva fritt och äventyrligt vid ekvatorn, eller leva gråzons-livet i landet lagom? 

Whatever floats you boat liksom..
(Och bara för att just min gummibåt råkar vara gjord för lite mer äventyrligt vatten så betyder det inte att din också är det,
men OM det är så.. låt den då inte stå still i hamnen och mögla!)


Just nu är det förvånansvärt många som höjer på ögonbrynet då jag berättar att jag ska ut och resa själv,
och en efter en så ger de mig exempel på knivmord och våldtäkt, horror stories utan dess like..

Men jag tänker mig istället att mycket, ja till och med jävligt mycket, hänger på hur den där ensamresande individen beter sig. Är man kräsen, otacksam och dryg så visst, ett knivhugg i magen kanske inte kommer helt otippat då. Eller går man omkring i kortkjol på den mörka bakgatan i dagens Saudi Arabien så ökade man just sina odds för överfall med 50 %, sadly but unfortunatly true. Eller, beter du dig som ett odrägligt jävla as så är förmodligen risken för att hamna i bråk lite större. Säger du nedlåtande saker till fel människor kanske du shippas hem till sverige i påsar..
Alla risker kan dock neutraliseras mer eller mindre om man med lite sunt förnuft anpassar sig efter de uppfattade riskerna som råder. Det vill säg att man genom att vara en decent fucking being kommer ganska långt! Givetvis finns det psykon i alla våra nationer, och kanske ges det intrycket av att finnas fler i vissa delar av världen än i andra.. men om 500 personer döms för mord i ryssland och bara 5 i sverige, så betyder det inte alla gånger att det sker fler mord i ryssland. Många gånger manipuleras statistiken genom att man gömmer invånarantalet, och det skapar felaktiga bilder hos de som inte lärt sig analysera statistik. Det nämns till exempel, som jag skrev ovan, mycket hemska scenarion om ensamresenärer som hamnat i trubbel... men hur mycket hör vi om de som klarar sig gallant och har den bästa tiden i sitt liv? Det är betydligt fler som hör till den sistnämnda kategorin.. men ändå hör vi mycket mindre om dem.

Och back to psycho's.. de finns överallt. Och om jag kommer att stöta på ett under min kommande resa eller inte, det kan ingen veta. Men jag är helt övertygad om att risken är lika stor när jag är här i boden som när jag är i stockholm eller kambodja. Vi hade nyligen ett mordfall där en ung tjej blivit offer för ett psycho som gått lös. Ingen hade anat någonting om den här killen, men så plötsligt sker det otänkbara. Precis det som den tjejen blev offer för, är någonting vi alla riskerar varje dag, var än i världen vi rör oss. Vi vet aldrig var dessa människor befinner sig eller hur deras förklädnader ser ut. Det kan vara snubben i grannporten, krogtjejen med stilettos, han den där trevliga som jobbar på ica, eller telefonförsäljaren som fick din adress. Poängen är att vi aldrig kan styra över dessa människor, det är upp till slumpen, eller ödet om man hellre tror på det.. att avgöra. Händer det så händer det, och det kan hända här likväl som i Vietnam.  Så tillbaka till grundfrågan: Vilken risk medför störst glädje?

För min del så är det alla gånger det där äventyrliga livet som resenär någon annanstrans i världen, som mitt trygga hemland med jantelag och ingrodda normer inte kan erbjuda mig. Jag riskerar hellre att bli våldtagen i ett tropiskt land än i ett iskallt sverige. Jag riskerar hellre att bli rånad på fillipinernas strandpromenad än längs med ispromenaden i luleå. Jag riskerar hellre dö i trafiken i en tuktuk i thailand än här på e4an i norra sverige.

LIVET ÄR ALDRIG RISKFRITT.
Så anpassa inte ditt liv på bekostnad av det som får dig att känna dig levande!




För dem som..

..redan från början har lite jobbigt med att läsa vissa av mina texter, så kan jag avråda er på en gång.

Alla möter vi vår egen sanning i den tid av vårt liv då vi är redo för den. För vissa så krävs det att man går tillbaka till samma skitförhållande tjugofyra gånger trots att alla runt en redan försökt övertyga en om grönare gräs. Ja trots det så bara "måste" man gå tillbaka den där tjugofemte gången innan man tillslut kan lämna.. Varför? För att det var först då man var redo.

Det jag gör, och som många människor reagerar på, är att jag öppnar dörrar som människor inte alltid vill öppna och utforska. Och hur shysst är jag kan man ju undra, som gör det trots att dem inte är redo? Trots att de aldrig bett om att öppna den där dörrjäveln? Trots att det kan få dem att må dåligt? Ja, hur shysst jag i slutändan är  lämnar jag till han där uppe att avgöra. Det som jag själv måste bli bättre på är dock att motivera varför jag gör det. Det är ju inte som att jag vill människor ont, tvärtom så har jag alltid välvilja i min tanke. Jag öppnar inte dessa dörrar för erat lidandes skull, jag öppnar dem enbart eftersom min egen erfarenhet av det såkallade dörröppnandet råkar vara så jävla awesome. Det tveklöst bästa jag någonsin vågat göra. Och sen den dagen jag klev in i vad som fanns på andra sidan av den där dörren, så har jag alltid undrat varför ingen berättat "allt det där" för mig tidigare, så att jag själv kunnat öppna dörren långt innan dess att jag gjorde det.

.

131230
Jag ser människor.
Människor av den enkla sorten, som vandrar i sina föräldrars fotspår eller längs med en annan stig som någon nära en redan har trampat upp. Människor som liksom följer vardagens mönster, nöjer sig eller fastnar i bekvämligheten. Eller bara vänjer sig vid det obekväma tills det känns bekvämt, vilket inte heller är helt ovanligt.

Sen tänker jag på hur dem kan fortsätta gå längs de där färdigtrampade stigarna.. utan att bli galen och slita av sig allt hår av meningslöshet. Av det monotona livet som lagomsvenne. Äta, jobba, skita, sova, äta, jobba... osv. Tills den dagen de får pension och rätt vad det är bryter lårbenshalsen.. och därmed liksom aldrig riktigt får njuta av den där härligheten som de skjutit så långt framför sig att det blivit för sent.

Jag tänker på de där människorna som klarar av att nöja sig, dem som jag både beundrar och tycker synd om samtidigt. De där människorna vars massa jag tror mig aldrig komma att tillhöra, dem som slår rot och låter sig sitta fast där roten tog fäste. Sen tänker jag mig att alla liv som levs har en dold baksida, ni vet, den man inte pratar om. Och det som alla "i lådan" liven har gemensamt är att man aldrig pratar om det som finns utanför lådan. Man vill ju inte gärna röja sin värdighet, och för många kan den värdigheten sättas på spel då man börjar ifrågasätta de där värderingarna som man grundat hela sitt liv på. De där värderingarna som man kanske hade utvecklat i de sena tonåren och sen aldrig mer reflekterat över igen. Bara fortsatt bygga sitt korthus där man satte de första korten, och liksom gett fan i att i efterhand erkänna för sig sjäv att marken under dem ju kanske är sne.

Och då är det ju synd, att man inte hängt med i sitt eget liv så pass mycket att man hållit sig uppdaterad sig om sig sjäv och sina förändringar. Om man låtit bli att reflektera, och inte tänkt på att ny kuskap föder nya åsikter, som ibland får en att värdera saker och ting annorlunda. Men å andra sidan, ska man inte hela tiden leta efter en uppdatering så får man ju träna sig i att vara nöjd. Ni vet, låtsas som om man inte kunde ändra sin situation, låtsas som om man vore maktlös i sitt egna liv eller något. Gömma sig bakom en fet skugga, a.k.a pojkvän, barn eller fet fastighet med ränta. Många vill inte facea den där bittra sanningen om att vi alla är ansvariga för hur vi lever våra liv. Det är trots allt ett jävligt stort steg att VÅGA erkänna för sig själv att man ju faktiskt inte är något träd och sitter fast i marken där man är född, utan faktiskt kan flytta sig precis när helst man vill.

Och vad gör man egentligen då, för att undvika den där fasansfulla inåtvända bitterheten som sanningen kan anas medföra?
Man bygger upp ett försvar och håller stenhårt på sina ursäkter, livet ut. Eller tills 40års krisen dyker upp. Annars är man med om någonting plötsligt och oväntat som skakar till en så rejält att man tvingas tänka. En skiljsmässa, ett dödsfall, en sjukdom. Någon hemskhet som i slutändan föder mental frihet..

Det låter kanske hårt, men för dem som inte reflekterar särskillt mycket så krävs det just att man tvingas till tänkandet för att ha en chans att vara så kreativ att man kommer fram till en ny förbättrad lösning. Det behöver alltså inte handla om ett problem från början. Allt kan alltid bli bättre, och ibland genom att bara bli annorlunda. Men många måste liksom bli pushad till att ta the first step och våga erkänna att det överhuvudtaget finns någonting att tänka över. När man sen vågar fundera på vad man egentligen tycker om det livet man levt, och hur man hellre hade velat leva det.. så öppnar man dörrar för sin framtid.

Tro't eller ej, men för att tänka outside the box, så krävs det också att man har vågat öppna den inbillade lådan och kliva ut ur den, om än i tanken. Och sanningen är att många tyvärr inte kommer så långt. Det allra vanligaste är att man glimtar ut lite genom en av springorna, ser den stora vida verkligheten och dess alla frukter och härligheter som inte finns inuti ens egna låda. Sen stänger man fort. Jääävligt fort.

Det vill säga; antingen så slutar man läsa den där peppande boken eller så deletar man de där vännerna på facebook som lever så sagolika liv att det gör ont att se, eller så låter man inte eftertexterna på den inspirarande filmen rulla utan stänger snabbt av den och gör något annat innan man hinner drömma sig iväg till låtans utsida.

Varför, varför gör vi människor så? Det låter ju jättekonstigt, eller hur?
Men att se att allt det man valt att avskärma sig ifrån egentligen finns så nära och så lättillgängligt medför en sjukhelvetes skam. Ska man verkligen kunna se på livet på samma sätt om man går och tänker på allt det man inte gör? Allt det man valt att inte ta del av för att man just nu gör någonting annat.. på insidan av lådan? Nej, det kan man inte, livet känns ju grått och tråkigt då. Så vad gör man? Man slutar tänka på det.

Man förtränger det man glimtat och den där pirriga känslan man fick, och så täcker man över den där springan man kisat genom. Man använder den tätaste tejpen, och dekorerar med en tjock gardin. Hade man kunnat låsa så är det precis vad man hade gjort, sen sågat isär nyckeln på längden, och tvärsöver.. eventuellt ännu en gång. Så att man verkligen inte under några omständigheter kan se igenom springan igen. Sen fokuserar man på annat, kanske börjar man måla insidan på sin egen låda, liksom försöker förgylla den lilla bubblan av den stora verkligheten som man har valt att leva kvar i. Gör sitt bästa liksom.. För att nöja sig.

inte den blekaste aning

Så kraftfullt citat!

Vi har ingen aning om vad våra medmänniskor egentligen går igenom. Tänk själv, ibland har det hänt dig någonting som du inte äns kanske säger till din bästa vän. Tänk då vad din bästa vän inte säger till dig?

Än längre, tänk så mycket du INTE VET om dina klasskamrater, dina morföräldrar, kusiner och övriga släktingar. Kassörskan med kort stubin eller den manshatande feministen. Den främlingsfientlige Jimmi Åkesson eller den knasiga alkoholisten som promenerar efter ett osynligt rutmönster på gågatan. ALLA har en historia, mer eller mindre känd, som gör att de nu, just i denna stund, är dem de är.

DU HAR INGEN ANING om varför någon annan skiljer sig så från vad du tycker är normalt eller förväntar dig. DU HAR INGEN ANING om vem som blir slagen hemma. Du har ingen aning om vem som dagligen blir förolämpad, nedtryckt och verbalt misshandlad. Du vet inte vem som blev skild från sina föräldrar som bäbis eller lämnad ensam eller inlåst i långa stunder. DU HAR INGEN ANING om vem som växte upp med en missbrukande morsa eller ett bälte som snärtade hårt mot ryggen. DU HAR INGEN ANING om vem som blivit sexuellt utnyttjad av den tryggaste människan de haft i sitt liv, eller överfallen av en grupp främlingar den aldrig tidigare träffat. DU HAR INGEN ANING om hur stresståliga andra människor är, och vad som gjort dem mer eller mindre känsliga för olika typer av stress. DU HAR INGEN ANING om hur brutalt utskrattad den osäkra eleven blev då han redovisade i mellanstadiet, eller hur hårt snöbollarna träffade hans ansikte varje rast. DU HAR INGEN ANING om vilken styrka dem du ser som svaga egenligen har. DU HAR INGEN ANING. INGEN ANING. INGEN ANING.

Tänk på det innan du dömer någon. Be kind.


a puppet in society

Spinner vidare på detta med normer, som ju är ett riktigt intressant begrepp. Det genomsyrar våra liv på ett, för den ovane, osynligt och icke ifrågasatt sätt. Men, varesig du är varse om normer och hur de påverkar dig och ditt liv, eller inte, så gör de just det. Påverkar.

Alla de små valen, och alla de stora. Allt ifrån vilka strumpor du tar på dig på morgonen, till hur du öppnar och stänger dörrar, ber om lov eller kastar din fimp. Normerna ser olika ut var vi befinner oss och skiftar otroligt mellan olika miljöer, tider och människorna på plats. Ibland möts vi till och med i en inbillad norm, och låter det förbli så. Vilket nog är den delen som jag fascineras mest av då vi talar om detta. Vi beter oss så som vi tror att vi borde, inte så som vi vill eller känner oss mest bekväma med. Visst är det knasigt?  Men i vissa sammanhang är det också viktigt, som på bio tillexempel, där normen ganska direkt säger åt oss att vara tysta, inte prata med grannarna (eller åtminstone inte för mycket. Att fråga om de kan ställa sig upp för att man vill gå förbi är okej) vi ska också äta det vi har med oss, inte kasta runt det på folk i publiken. Skratta får man göra, men inte för högt och inte för länge, och helst inte när de andra inte skrattar. Ja, det finns massor av normer som genomsyrar oss på en så enkel social samvaro som att vara på bio. Frågan är hur vi förhåller oss till dessa normer, och hur medvetet vi väljer att göra, eller inte göra, detta. Visst, att inte prata för högt eller för mycket med grannarna kan jag ställa upp på, samma med att inte kasta godis på mina medmänniskor. Men att skratta på rätt ställe ger jag fan i. Jag skrattar när jag vill.

För att jag är medveten om valet.


I jämförelse med de avslappnade klädnormerna på min högstadieskola uppe i Boden, så skiljde sig klädnormerna jättemycket då jag sen började frisörprogrammet på gymnasieskolan i Luleå. När jag sen började på universitetet här i Helsingborg så kan jag ju meddela att det finns specifika klädnormer även här. Generellt (och subejktivt sett) så skulle jag också vilja påstå att dessa skiljer sig väsentligt åt mellan de olika programmen. På samma sätt som frisörerna klädde sig annorlunda från estetarna på gymnasiet, så klär man sig här märkbart annorlunda om man går service management, jämfört med lärarprogrammet.

De som förbereder sig för en businesskarriär är också mer mån om att utrstråla detta genom sina anständiga kläder. De som går lärarprogrammet verkar vara mer fria i sina klädval och man bryr sig inte märkvärdigt i vad den andra har på sig. Socionomprogrammet i sin tur, har nog de mest avslappnade klädnormerna på skolan. Till våra föreläsningar kommer man som man är eller som man känner sig, och om det är i hippiesjalar, neonrosa klänning eller mjukisställ spelar egentligen ingen roll. Man representerar inte sig själv genom sin utsida, och det är där den otroligt viktiga skillnaden ligger. Det här är såklart min egna subjektiva upplevelse, men jag tror att detta är någonting som signifikant skiljer sig mellan de olika programmen. Jag menar, det är väl skitsamma hur en socialarbetare ser ut, det väsentliga är ju värderingarna och att man är en själ som har något gott i sig och en välvilja och respekt jämtemot olikheter. Men för en blivande entreprenör, där det första intrycket spelar en stor roll och där de vinner märkbara pluspoäng av att uppfattas anständig och proper av sina motparter.. ja, där spelar det en uppebar roll hur många knappar man valt att knäppa på sin skjorta.

En så till synes liten parantes om hur många knappar man väljer att stänga kan alltså spela en större eller mindre roll, och kan analyseras utifrån en mängd olika synvinklar. Spelar det exempelvis någon roll om en socionom, en lärare, entreprenör, ingenjör eller modevetare kommer med för många knappar oknäppta? 

Och varför gör det det? Jo, för det finns olika normer inom de olika grupperna.
Och normerna fyller många gånger en viktig funktion.
Men, med stort M, långt ifrån alltid.

Hur normerna ser ut och hur mycket man själv måste offra för att följa dem, jämtemot hur mycket man vinner på att följa dem, där ligger det aktiva valet. Vad vinner du på att gå emot dem och vad vinner du på att följa dem? Självrespekt vs Lydnad?

Så för att inte vara en del av den hjärntvättade majoritetet som följer den röda linjen utan att se den, så gäller det att vara medveten om vilka normer vi tar till oss och vilka vi väljer bort. Gör du inte ett medvetet val så kommer du längre bort från din egen personliga utrstålning och desto närmare till att bli a puppet in society, väluppfostad men ändå ständigt i koppel.

.

En liten tanke om normalitetsträvan och anpassning i dagens mest populära medie, Facebook.

De statusupptateringar vi gör på facebook, är med stor sannorlikhet är en personlig spegling av de statusuppdateringar vi själva ser i vårt nyhetsflöde.

Har man exempelvis ett flertal nyblivna mammor som postar bilder från sina morgonpromenader med barnvagnen, så är chansen också större att du själv också postar en bild då du är ute och morgonpromenerar med bäbis i barnvagn. Eller som den ihållande trenden att posta middagstipsen på facebook.. det blev en smitta så stark att även de minst fabulösa middagarna kom upp på bild, från de minst engagerade hemmakockarna. Varför? Jo, sannorligt hade denna en mängd facebookvänner som också postade likande bilder. Har man då istället en stor andel konstnärliga facebookvänner är det mer sannorlikt att du själv lägger fokus på att posta konstnärliga bilder. Eller, som i min generation då många just flyttat hemifrån de senaste åren, postar bilder på sina lägenheter och dess inredning.. Det blev också en typ av facebooktrend, som smittade dem som inte hade en tanke på sin egen möblering men ändå delade med sig av den. Som köpt en blå vas till en orange inredning och inte alls egentligen vill visa upp stil, bara sitt hem.

Ja, det är ett lustigt fenomen som vi nog är många som glömmer förhålla oss till. Att du stör dig på en viss typ av uppdateringar som kommer från en eller flera personer på din facebook, har alltså en förklaring. Ni har helt olika kretsar av facebookvänner som påverkar vilka statusar ni väljer att posta. Väljer man att i sitt nyhetsflöde stanna upp och vila ögonen på vetenskap, onödig fakta och intressanta upptäckter så är det alltså troligt att dessa formar vad du själv väljer att skriva, samt hur du väljer att formulera dig. Vissa skriver mest låttexter, andra skriver metaforiska buskap, andra postar bilder på sina husdjur eller barn, sina resor eller sin vardagliga eller exklusiva shopping. Andra skriver om bilar, motorer, väderuppdateringar. Bilder på festligheter, nöjen, lyx eller glädje.. eller djupa, depressiva, koochhjälpmigjagärsuicidal uppdateringar.

Facebooknormen beror alltså på de uppdateringar du ser i ditt eget nyhetsflöde, och denna norm är någonting vi, precis som med alla andra normer, är svaga för. Vi som människor, formas lätt av hur andra är och hur vi tror att vi själv bör vara. Även på det sociala medie som facebook utgör.

Så nästa gång du blir irriterad på den där personens överdrivet lyckliga uppdateringar, eller den andres överdrivet depressiva.. tänke en eller två gånger innan du dömer. Ni har definitivt inte samma facebooknorm, för då hade du inte reagerat alls.

131024, våra inre resor.


”Var är du någonstans?” Jag rycker till med en lågmäld men hastig rörelese och möter de två undrande ögonen som ödmjukt blickar mot mig. Jag ler, liksom förundrad över att ännu en gång ha förbluffats av hur verkligheten fortfarande är kvar, och fortlöpt pararellt med min inre resa. Tiden stannar inte bara för att jag tar en paus i den och reser iväg på mentala vägar, vare sig jag är i dåtidens nostalgiska minnen eller i framtidens drömmar om kamelridning i Egypten.

Jag skrattar till, nästan lite påkommet, och svarar:
”Här, här är jag ju.”

Tänk vad lite vi känner varandra egentligen. Vi gör en yttre, kroppslig resa här i livet, men pararellt så reser vi också med vårt inre. Vilka vägar vandrar dina vänner där? Vad filosoferar de över, som de lämnar oformulerat? Var glider deras tankar iväg då de låter sig omfamnas av tystad?

”Haha, nej där ljög jag minsann. ” Säger jag lite skrockande och lämnar en undrande sekund hängande i luften innan jag fortsätter:

”Jag var tillbaka i Indonesien. På Lombok. Till den första kvällen själv på över 3 veckor.”

”Jag hade just duschat av mig saltvattnet under den kalla, droppande kranen i det enkla badrummet. Vattnet hade bedövat min överhettade kropp, och nu efter nedkylningen så jobbade den aktivt med att bygga upp normal kroppsvärme igen. Det skapar en nästan brännande känsla på insidan av huden, men en behaglig sådan. Jag har alldeles nyss dragit på mig min enkla strandklänning och klätt huvudet med den tunna slöja jag fått  av en vän under gårdagen. Med detta lugna, tomma, harmoniska tillstånd så vandrar jag ut från hotellets lilla innergård, genom de enkla grindarna och ut på den direkta stranden som finns precis på andra sidan. Sandkornen är inte lika vita som i Trawangnang, och havet inte lika lagunblått. Men solnedgångens vackra färger, och skeppet som står i direkt vinkel med solens stora kula  skapar en vy så vacker att både sand och hav glöms bort. Det är en stund av paradis på vår jord. Det är den vackraste bild du sett, men den lever och den pågår framför mig. Jag går som förhäxad ned  mot den del stranden där vattnet stannar upp och vänder ut mot havet igen. Där stannar jag, låter fötterna lätt sjunkna ned och de små vågorna svepa om mina fotleder då de kommer. Min kropp är åter uppvärmd av den naturliga värmen man har på den här delen av jorden. Men framförallt är det en inre värme som spidit sig. Stunder som dessa är så vackra att man häpnas för en livstid.  De ger en spirituell värme och kärlek som är svårbeskriven. Man är i ett med nuet och in peace med allt som existerar. Man är etthundra procent i kontakt med sig själv, och allt det i världen som står över och under en. Det är en känsla av vackraste slag.”


”En man kommer sakta gåendes nedför strandkanten.” Fortsätter jag.

”Mot mig, men ändå inte. Han håller en nästan västerländsk area av space emellan oss. Respektfullt. Mannen låter sig, precis som jag, förundras av den vackra solen som blickar tilbaka mot hans mötande ögon. Sen avbryter han sitt  Aah
‐moment och riktar sin välmenande blick mot mig för en kort, men intensiv, stund. ”Salam alaikum” säger han, hänsynsfullt och harmoniskt .

Må frid vara med dig, är väl den närmsta översättningen jag med svenska ord kan få till. Och det är en stund så vacker att jag får tårar i ögonen då jag tänker på det. ”Waalaikum salam” Svarar jag tillbaka med ett vänligt leende, och vänder sedan ögonen tillbaka mot den orangea himlen runt om den solkulan som nu befinner sig mitt emellen himmeln och jorden. Där horisonten danat ut. Där land och hav möts. Vid änden av vår verklighet. Bortom vår förståelse.”


Ögonkontakten var oavbruten.
”Vad ska vi äta till middag?”  Frågar jag.

En sekund hade passerat, ingenting av det ovanstående blev uttalat.

Det förblev en del av den inre värld jag ibland reser till, utan att formulera och släppa in mina medmänniskor i. Det förblir min del av det mystiska liv vi alla håller skillt från varandra. För inte berättade han heller, var någonstans han befunnit sig den tiden innan han kommit på att fråga mig var någonstans jag befann mig.



nightly poem

I Want to teach people how to be brave.
But how do you teach bravoury?

By being brave.
The same way you learn to love by feeling loved. Or sharing by recieving.

Everything I’ve been taught, I’ve been showed by great teachers.
It is simple, really.
You teach by being the thing you want to be taught.
If you want to teach love, then show love.
If you want to teach the spirit of sharing, then show how to share.

So, where do free birds fly?
It doesn’t matter, as long as they keep flying.
You show them.
Share the love of braveness.. By simply being in the air.

vardagsmeditation

Vi människor går omkring och är stressade hela tiden.
Vi är mitt uppe i våra egna tankar, försöker organisera, strukturera och planera vår vardag, våra liv.
Vi prioriterar vår tid efter det som vi tror är viktigast, men glömmer lätt bort oss själva.
Vi glömmer bort det lugn och den harmoni vi egentligen vill åt.

När vi gjort det vi "ska", när vi åstadkommit det vi strävat efter,
Då sköljer ett lugn över oss, en känsla av välbehag och harmoni.

Jag lärde mig för några år sedan,
att lugnet inte är någonting vi behöver eftersträva, kämpa, prestera för att nå.
Vi måste bara tillåta det. Och det är det som tycks vara så svårt.
 

Så stanna upp.
Strejka.

 
Tillåt dig att ta en paus från din stress,
och låt lugnet och harmonin komma Innan och Under, inte bara Efter du "förtjänat" det.
 

Säg Fuck it,
ta ett bad, lyssna på lugn musik, ligg och filosofera, titta ut genom fönstret, ta en promenad..
Gör någonting där du egentligen inte alls GÖR någonting.
Slappna av och bara uppskatta dig själv och din omgivning för en liten stund eller två.

- Använd din tid väl, men underskatta inte att göra ingenting.-

Skriver av mig lite!

Kunskapsveckan fortsätter! Jag har fortfarande haft ett stort sug efter nya kunskaper, men har övergått från vetenskapliga nyheter och forskningsrapporter till en 760 sidors fet psykologibok nu!

Dra åt skogen alltså sikken intressant bok, den tar verkligen upp allt om allt och inget. Mycket at det jag hittills läst känner jag igen, men det byggs på och tillförs nya teorier och tankar kring allt det jag läser, vilket bara det är jävligt intressant. Men sen så ger den exempel på hur forskarna kommit fram till olika slutsatser, dvs de beskriver experimenten det genomfört. Och allting som hände mellan 1850talet och fram till så sent som 1980 talet är så.. fascinerande. De hade inte samma begränsningar som vi har idag, de etiska riktlinjerna har förändrats och sätter stopp för mycket idag. Det är ju ungefär lika sjukt som Dr. Mengele om ni minns honom? Hitlers expeimentelle och samvetsbefriade doktor. Han psykopatisk gjorde experiment på människor, utan någon som helst medkänsla för vad han egentligen utsatte de stackars människorna för. De experimenten man kan läsa om i den här boken jag läser nu, där beskriver dem ett gäng olika experiment som gjorts på djur- för att förstå oss människor bättre. Och det är ju inte alls i samma psykopatiska anda som Mengele gjorde sina försök, men fortfarande inte etiskt korrekt. Tack och lov så forskas det ju inte på djur idag på samma hänsynslösa sätt som förr, men det är ju ändå mycket intressant att se vad för konstiga idéer fick och undersökningar de gjorde för att förstå fenomen som vi idag inte reflekterar över, för att vi känt till det så länge.

Har läst mycket om Freud nu och hans idéer om det mänskliga beteendet, fastnade i fördjupningarna om de olika försvarsmekanismer vi människor har, hur de uppkommer och hur man gör sig medveten om dem och kan hindra sig själv från att faktiskt låta sig agera på dem.

Enligt freud finns det 11 olika försvarsmekanismer, och det jag intresserade mig för var att se vilka försvarsmekanismer jag själv använder flitigast. Och vad sambandet av det säger mig - om mig själv?

Jävligt intressant.


Sen så läste jag väldigt intressanta kapitel om skillnaderna osv kring behavourismen, kognitivismen och Freuds psykoanalytiska teorier. För som det ser ut nu så har jag haft ganska mycket kunskap om de olika teorierna, men inte vetat vad som hör till vad och på vilken sida jag själv står, vad jag själv håller med om.

Hur vi människor styrs av lust- och/eller olustskänslor, och hur vi lär oss om vår egen lust. Med lust så menar dem inte sexlusten, utan lusten i allmänhet - allt som gör dig gladare, lyckligare, mer harmonisk eller tillfreds. Och hur vår motivation ser ut, drivs du av lust? eller undvikande av olust? Och vad kan var mest hälsosamt? Varför?

Kan inte låta bli att gnugga geniknölarna lite till.
Författarna beskriver också hur fobier uppstår och hur man blir av med dem. Vad som skapar våra rädslor, hur vi lär oss att vara rädda och vad rädslorna kan leda till. Vilka associationer vi skapar till det vi tycker om respektive det vi inte tycker om, och sen hur våra associationer i sin tur kan få oss deppiga trots att det är tillsynes "oskyldiga" ting. Det som är så fascinerande med våra rädslor, är att vi alla drivs av dem så mycket mer än vi vet om. Just på grund av "det längre steget" som jag nyss beskrev. Dvs att vi är inte bara rädd för den fysiska spindeln, vi är också rädd för stället där vi såg spindeln, liknande ställen där det kan finnas spindlar, och sen kan det fortsätta så långt att vi påverkas av vår spindelrädsla redan då vi går in i ett rum med samma beslysning och färger som där du sist såg spindeln. Då kan man få en obehagskänsla som man inte kan sätta finget på, en känsla av att man bör undvika någonting, utan att veta eller komma ihåg varför. Detta var ett extremt exempel. Men som de skriver i boken (Psykologins grunder, av Karl Larsson, s 71)

"Genom generalisering lär jag mig att inte bara undvika just den buskvegetation där jag blev biten
-utan all buskvegetation"

Dessa rädslor kan vara spår från vår barndom, ligga i undangömda minnen vi inte kommer åt, och de kan påverka oss genom hela våra vuxna liv. Ibland till det bättre, men tyvärr oftast till det sämre. Och det handlar inte bara om traumatiska upplevelser som misshandlar eller sexuella övergrepp exempelvis utan kan även handla om små saker, Ordet "fy" är tillexempel någonting som ger oss negativa associationer, sen dess att vi som små lärt oss att det kan komma konsekvenser efter att vi hört de ordet. Kanske att vi blev av med lördagsgodiset eller fick en klapp på handen. Poängen är iallafalla att dessa associationer, som triggar våra rädslor -finns så inbakat i vårt språk och hur vi reagerar olika på olika ord, på olika konversationers intentioner, olika meningars egentliga innebörd osv. Men även de små sakerna som våra "OCD's" , vilket vi alla har i någon utsträckning. (ocd, står för någoting-compulsive-disorder, och betyder  iprincip tvångstankar, tillsynes meningslösa saker vi gör bara för att "det känns bäst".  Och många gånger är dessa utlösta på grund av att vi någon gång lärt oss att de gör nytta. Exempelvis så har min pappa en OCD när det gäller diskmaskinen, och tycker att det är suuuuuuuperviktigt att allting ska ligga korrekt, prydligt och millimeternoggrant uppstaplat på bestickhyllan. Detta är någonting som egentligen inte fyller någon tillsynes funktion, eftersom att besticken såklart blir rena ändå. Men förstår man detta med människan läromönster, hur vi styrs av lust och olust, och drivs av våra rädslor, så kan man också sätta denna diskmaskinsOCD i ett sånt perspektiv! Varför är det så viktigt? Jo, då är det bara att låta hjärnan spinna vidare på så många möjliga scenarion som det bara går, och acceptera att vad det än är som gör att han måste lägga besticken på ett visst sätt, så finns där någonstans en förklaring till varför. Någonstans i historien, som varken jag eller han kanske kan komma på. Men beteenden kommer inte från ingenstans, någonstans grundar de sig. Och när man förstår psykologin runt människans beteenden, så är det också så mycket lättare att acceptera folks olikheter. Acceptera att man inte måste förstå, men det någon gör, gör den av en anledning. En anledning som för den individen känns bra, även om den inte vet vad anledningen är alla gånger. Och det är okej!

När jag gjorde denna upptäckt, eller när jag kunde ta till mig allt det här, och fick den där aha-upplevelsen under 2009 som jag så länge hade sökt efter, så fick det mig också att få ett ännu större intresse för just olikheter. Hur kommer det sig att människor som är jättelik mig i sättet och tankarna,- gör helt annorlunda val?
Det får mig direkt att tänka: Vad är det den personen vet, som jag ännu inte vet? Eller vad är det för kunskap jag samlat på mig, som den personen ännu inte tagit del av?

Och i grund och botten gör jag detta för att utvecklas, vilket är och alltid har varit min ständiga strävan.



___

Okej.
Nu är det nog dags att sätta ett hänglås på psykologiboken för ett par dagar framöver.
Märker att jag, precis som vanligt då jag har mina boklusperioder, börjar bli helt manisk och överexalterad.
Och jag är tveksam på om det kan va sunt, hahaha.


Konstruerat språk, konstruerad förståelse, konstruerade individer... En socialt konstruerad värld.

Det är så fascinerande hur lätt vi bildar oss en uppfattning av våra medmänniskor, och trots att bilden motbevisas gång på gång så lever sterotyperna och förväntningarna kvar. Och beroende på hur vi bemöter människor, så skapar vi dem också. Vi försöker hela tiden bekräfta den förutfattade bilden vi hunnit måla upp och tänker inte så mycket på det som tyder på motsatsen.

Vi går omkring och tror att vi känner varandra, fast vi egentligen lever i våra egna socialkonstruerade världar. Vår objektiva verkligenhet tar vi inte som objektiv, vi tar den som sanning. Vår egen sanning.
Sen glömemr vi lätt att varenda människa vi känner, också lever i en socialt konstruerad, individuell dimension. Med sin egna sanning.

Även om vi tror att vi förstår varandra genom att prata och beskriva, så betyder svenska språkets ord så otroligt olika för oss alla, att vi omöjligt målar upp samma scenarion i våra huvuden trots att vi pratar om samma sak. Alla ord vi använder oss av är olika laddade för olika individer. Och vi vet aldrig helt säkert hur någon annan tolkar det vi säger.

Ett exempel är från förra veckan då jag tänkte uppdatera min status med "Mitt nya rum luktar raggarbil."
.. Sen slog det mig att jag förmodligen är rätt ensam om att se raggarbilslukten som någonting jättemysigt och härligt, och att många inte hade uppfattat det som någonting positivt laddat. Många har säkert dåliga erfarenheter av raggarbilar och då reperesenterar ju den lukten såklart en helt annan känsla än den gör för mig.
Meningen kunde alltså tolkas och misstolkas på så många olika vis att det är oändligt. Och så är det med hela det svenska språket.

Ett annat exempel är ordet "sjukhus", som kan jag tänka mig är oerhört varierat laddat mellan olika individer. Någon som haft en döende mor eller far, eller varit med om traumatiska sjukhusvistelser själv.. de kommer ju att direkt koppla ordet till de känslorna deras tidigare erfarenheter av ordet bär med sig.
Medan sjukhus kanske för mig är ganska neutralt laddat eftersom jag inte har någon större erfarenhet av sjukhus ur en negativ bemärkelse.


Nu stänger bibblo så jag måste kila!
Fler tankeställare kommer.... Garanterat.

Not nearly enough

Redan i somras då jag jobbade några dagar inom hemtjänsten så fick jag en inblick i hur vården i sverige ser ut idag. Jag blev skräckslagen, fan nästan paralyserad av sanningen. Är det detta som väntar min underbara farmor om några år?

Enorm brist på läkare, brist på utbildad personal, brist på motiverad personal, brist på tid och brist på pengar. STRESSSSSSSSSSSS. Ja, allt detta drabbar ju i högsta grad brukarna. Stressen som vårdpersonalen tar med sig till varje individs boende är påtaglig och den MÄRKS. Självklart känner gamlingarna av detta. De hinner inte få nog mycket social närhet och kontakt av vårdpersonalen för att kunna känna sig trygg och vågaöppna sig och prata ut. Tiden finns inte och de tar inte på sig att söka upp den typen av hjälp själv.
Själens liggsår är det fan inte en jävel som hinner lägga om på boendena eller inom hemtjänsten, tiden finns ju knappt till att lägga om de fysiska såren. Och personal som är utbilad fattas.

Härnösands hemtjänst slängde in mig, oerfaren jävla frisörtjej, till att lägga om ruttnade svarta sår. RUTTNADE SVARTA DECIMETERSTORA ILLALUKTANDE OCH FRUKTANSVÄRT SMÄRTSAMMA SÅR. Det fick JAG styra upp. JAG.
Hur jävla sinnessjukt är inte det? Ingen erfarenhet, ingen kurs, ingen läkemedelsinformation..
De bara litade på att jag som 19årig tjej på något vis skulle kunna fixa det.

Nu gjorde jag ju det bästa jobbet jag kunde såklart, men inte äns det är okej. Den brukaren jag hade, behövde läkarvård 24/7 egentligen, men fick bara ett snabbt läkarbesök en gång i veckan. Hon borde dessutom fått betydligt mycket mer smärtlindrande medicin (..så hon slapp ligga och SKRIKA som om jag försökte hugga av henne fötterna med yxa)

Ja, alltså det är ju min värsta mardröm att min farmor skulle bli utsatt för sådana hemskheter som Härnösands vård "erbjuder".

Vi behöver betydligt mycket fler insatser för de äldre, vi behöver MER vårdpersonal, STÖRRE budget, annorlunda tänk.. och motiverad personalstyrka. Kurser flera gånger om året.. ja.. Vi behöver så sjukt mycket mer än det vi idag har att erbjuda.

Vi behöver fler som kämpar för de som inte själv kan eller vågar!
KOM IGEN. STÅ UPP FÖR DIN FARMOR DU OCKSÅ.
Gör någonting. Påverka. Spread the word!


Ignorance is the worlds most dangerous element.


And when this day comes I hope I am still alive to see the dream we envision finally realized.
Yes one day I think we'll all recognize the government's a big pain infiltrated with lies.
And on this day we need to make a decision: we going to follow the blind or the people with vision?



Kvällsfundering

SOCIAL TALANG ELLER MANIPULATIV

Var drar man den linjen måntro?

Allt runt omkring förändras, är du fortfarande densamma?


Världen är i förändring hela tiden, och vi människor befinner oss i ständig rörelse.

Klart att vi också förändras.
Det är oifrånkomligt att vi lär oss av våra erfarenheter och utvecklas hela tiden. Samtidigt som vissa bitar byggs på och uppmärksammas extra mycket i perioder, så är det även bitar som faller bort.
På gott och ont såklart, men i praktiken så tror jag inte det är någonting vi kan eller bör försöka göra någonting åt. Det hör till naturens gång att det är på det viset vi människor fungerar.

Rent teoretiskt betyder det att barndomsvännen du träffade för 1 år sedan, inte alls är samma person idag som då ni sist sågs. Inte heller är den 10 år gamla bilden du har av dina föräldrar sann.

Om vi bemöter människor utifrån hur dem varit, hur dem sett ut, gjort och betett sig förr, så tar vi dem tillbaka till den versionen av sig själv de var då. Det kan leda till missförstånd, förvirring eller ibland också besvikelse. Men att öppet och neutralt bemöta varje människa, och verkligen ha i åtanke hur mycket som kan ha hänt sedan sist, ja då öppnar du också möjligheten för en relation i utveckling, en uppgradering.

Att istället stanna upp och bli besviken, kanske till och med ifrågasätta, leder istället till en negativ utveckling. Det behöver inte alltid vara i egoistisk anda man vill ha tillbaka en person till den tidskapseln man själv befinner sig i, men ofta är det tyvärr så.

Vi måste kunna acceptera att varje individ här på planeten ständigt förändras. Ibland kan en märkbar förändring ske först efter en lång tidsperiod, medan de andra gånger kan gå väldigt fort. Det vi bör komma ihåg då är att det är möjligt att du själv stått i en ganska låg förändringfas, samtidigt som din vän befunnit sig i en formel 1 bil. Och det är ofta i dessa typer utvecklingskurvor man kan se relationer kollidera med varandra.

Om du reflekterar över ditt mående, och de två störta motpolerna i ditt mående det senaste året, så ser du med stor sannorlikhet en markant skillnad. Säkerligen en skillad i hur socialt engagerad du var, vad du gjorde på fritiden, hur du presterade på skola/jobb, hur du prioriterade din tid och hur pass intresserad du var i omvärlden.

Denna stora skillnad som innefattar ett år för dig kan vara en vecka för din medmänniska. Hur vi mår, vad vi gör, var vi befinner oss, vilka människor vi träffar och hur mycket detta hinner förändras under givna tidsperioder betyder mycket för vår personliga förändring. Ta ett steg tillbaka och fundera på din nästa, vad har denna människa upplevt sedan vi sågs sist? Hur har han/hon mått? Vilka sammanhang har den befunnit sig i?
Med den typen av nyfikenhet har man byggklossarna för att kunna möta och utveckla en gammal relation. Vi måste vara nyfikna för att få veta och vi måste veta för att kunna förstå. Och att vilja förstå varandra den absolut tyngsta delen i en vänskap.

Finns inte den nyfikenheten så finns där ingen genuin vänskap heller.

Fantastisk text om livet, (Okänd skribent)


The professor then produced two Beers from under the table and poured the entire contents into the jar effectively filling the empty space between the sand.The students laughed..

'Now,' said the professor as the laughter subsided, 'I want you to recognize that this jar represents your life. The golf balls are the important things---your family, your children, your health, your friends and your favorite passions---and if everything else was lost and only they remained, your life would still be full. The pebbles are the other things that matter like your job, your house and your car.. The sand is everything else---the small stuff.

'If you put the sand into the jar first,' he continued, 'there is no room for the pebbles or the golf balls. The same goes for life.

If you spend all your time and energy on the small stuff you will never have room for the things that are important to you.

Pay attention to the things that are critical to your happiness.

Spend time with your children. Spend time with your parents. Visit with grandparents. Take your spouse out to dinner. Play another 18. There will always be time to clean the house and mow the lawn.

Take care of the golf balls first---the things that really matter. Set your priorities. The rest is just sand.

One of the students raised her hand and inquired what the Beer represented. The professor smiled and said, 'I'm glad you asked.' The Beer just shows you that no matter how full your life may seem, there's always room for a couple of Beers with a friend.

en funderare

Hur kommer det sig att det normala aldrig syns, bortsett från då det står sida vid sida av någonting onormalt?
Hur kommer det sig att problemet ser annorlunda ut beroende på vem som tydliggör det?
Vem har kunskapen och/eller makten att påverka oss, samhället, och bestämma vad som är och inte är normalt? Vem/vilka bygger vår verklighet på, det vi ser och uppmärksammar som normalt?

Konstruktivism, hur vi människor konstruerar vår verklighet och vad det får för följder, det är huvudområdet för vad vi fördjupar oss i just nu i plugget. Hur intressant låter inte det?? :)

Min åsikt om åsikter

Förr skrev jag mycket åsiktsbaserad texter,
det var tankeställare med grunderna: Jag vet, lyssna på mig!

Men sen hände någonting.

Jag var med om någonting som fick mig att inse att ingen vet någonting,
och för mig att ha en åsikt -och speciellt om jag har för tanke att föra den vidare- så måste jag ju veta vad jag pratar om. Det räcker inte med lite ludd i kanten, att veta ungefär, eller säga "men vet du vad, jag har läst jättemycket om det här, jag kan mitt område!" - ingenting likt det existerar ju!

Om du inte har all runt-i-kring-fakta, då kan du inte heller huvudområdet.


Om du tänker efter, att även om du tror att du vet så finns det alltid mer att lära, i just det området.
Och i min åsikt "vet" du inte förrän det inte finns mer att veta!


En vettig människa för en diskussion i form av; Jag upplever, Jag tror, Enligt mig, Enligt de jag pratat med, Jag har erfarat, Jag inbillar mig att, Jag undrar om inte..  OSV.

Ingen har rätt att säga "Så här är det!" - För ingen vet!

lots of love

En av det allra största grejerna jag lärt mig under denna tid är att ur en, för mig själv, helt unik vinkel upptäcka hur faktiskt fantastiska vänner jag har, och hur oerhört mycket alla de människorna i mitt liv betyder för mig. Inte bara mina bästa vänner som jag umgåtts mest med, utan även de som jag träffade väldigt sällan. Jag är så glad att ha dem, och det har verkligen varit nyttigt för mig att vara borta ifrån alla så här länge, för det är verkligen inte förrän då man inser det. För det är när du inte kan ta vardagen för givet som du faktiskt förstår vad du har och vad du värderar och borde vara ortoligt glad över.

Ja, jag är verkligen en helt annan människa på detta plan. Uppskattning, det är någonting jag har lärt mycket om av min tid i England. Att inte fastna i vardagsbubblan och ta saker för givet, att istället verkligen försöka SE alla de små sakerna i vardagen - och verkligen från hjärtat uppsatta dem medvetet.

KULTURKROCK, frisör här och frisör hemma i swe

Ahh jag är helt uppe i varv alltså!
Det kom en färgtekniker från London och hade en kurs om Goldwells färger på salongen.
Helt amazing, fan vad jag har saknat den där proffisghetskänslan. OMG alltså.

Kände direkt då hon kom in i rummet hur hela jag lös upp! Och ända in i benmärgen kunde jag känna hur fel denna salongen är för mig. Jag ska inte jobba på bottenkedjan av salonger, det är inte den typen av frisör jag är. Jag ska jobba på en salong men sånna som henne. En salong som saxarna i Boden till exempel, där alla är så duktiga att man blir inspirerad av en vanlig arbetsdag.


Seriöst, ingen på hela salongen av alla 13 st som jobbar kunde färgsystemet!!
Jag som gått från Wella/Loréal/Tigi till Goldwell kunde seriöst mer. Inte förrän nu när det kom till kritan och det ställdes fråger så visade det sig. Alla har seriöst gissat sig till hur fan färgerna fungerar, och där kommer jag som the new girl och förlitar mig på dom eftersom jag inte kunde goldwells system, men egentligen så kunde jag det, det är bara dom som lärt mig deras felaktiga kunskap och fått mig att tro att det fungerade annorlunda. Seriöst!? Det är ju helt sjukt!

Och skillnaden mellan en bra salong, med duktiga, välutbildade frisörer och den salongen jag jobbar på här i England är så jäääävla stor. Det är så jäääävla mycket som är fel med allt dom gör, jag blir fan illamående!
Jag menar, här på Celly's handlar allt om tid, det ska gå så jävla fort det bara går, utan undantag.
Till och med då jag har en permanentkund vill dom att jag ska ta en klippning under verkningstiden trots att alla frisörer i sverige vet att man kan inte lämna en permanent obevakad, vissa hår tar 5 min och andra 25, man kan inte dra alla under samma streck. Håret GÅR SÖNDER eller sabbar kvalitén totalt ifall du lämnar permanentvätskan i 25 min på ett hår som bara behöver 10 min. Det är insane!
Och ett till exempel är att dom kör på samma asknyansering varenda eviga gång, och dessutom använder dom permanent färg som nyansering ifall "the usual" är slut, istället för att använda EN ANNAN nyansering än den dom allting använder... Lathet, okunskap eller bara inspirationslöst och obryddhet? Dunno, men det får mig att må illa så mycket fel dom gör, seriöööööst.

Men än en gång, det är så sjukt underhållande med all erfarenhet jag fått från den här salongen, speciellt då det kommer till vissa typer av kunder, och dessutom konstiga/ovanliga utgångslägen. Jag menar hittills har jag haft så många typer av kunder där jag kunnat tänka för mig själv att nått sånt här har jag aldrig sett/gjort/upplevt tidigare. Exempelvis herrklippningen jag hade häroman då han hade jättemånga kalfläckar överallt. Sen hade jag igår en kund med en vidrigaste hårbotten jag någonsin sett, och förmodligen kommer se.. Tänk dig att du delar in håret i en bena och hårbotten bokstavligt talat ser ut som ett torkat apelsinskal och det bara rasar död hud. Det var ett ovanligt fall av psoriasis, men ärligt talat kan jag inte förstå hur det kunde växa hår från den hårbottnen?
Sen hade jag idag en kunde med det tjockaste håret jag någonsin klippt, det var 3 gånger så tjockt som det tjockaste jag hade sett innan denna kund.. ni kan ju tänka er. Det hade varit omöjligt att sätta upp det håret med en vanlig hårsnodd kan jag lova.

Alltså eftersom jag haft så jävulusiskt mycket kunder och jobbat i så ofantligt snabba tempon så har jag ju är med sett så jävla mycket mer än vad jag gjort då jag jobbat i sverige. Helt sjukt!
Och löss för tusan, var och varannan människa här, (kom ihåg att jag bor in a really rough area) - HAR LÖSS. så ja, jag har sett en jääävla massa löss. Och jag har använt salongens borstar varje gång även om jag inte trivs med dom, skulle aldrig drömma om att sätta mina egna borstar i dessa kunders hår.. man vet aldrig vad man hittar. Jaani, jag har sett väldigt mycket. Och jag kommer vara så oerhört hårdhudad när jag kommer till sverige och jobbar igen, alla salonger kommer kännas så proffsiga, så fräscha, så kunniga, så lyxiga, organiserade... ja allt ! För att inte tala om kundkretsarna också. Herregud säger jag bara.. Kunderna här i boscombe är inte alls på något sätt över huvudtaget likanande som dom i sverige.

Nej jag har tappat så jävla mycket engagemang av att vara på celly's och jobba, det har verkligen sugit musten ur min frisörnerv måste jag erkänna. Lixom pressen av att om jag inte är nog snabb så får jag sparken, om jag inte drar in nog mycket pengar får jag sparken, om jag tar egna initiativ med färgen och det inte skulle bli rätt så kan jag få sparken... Om chefen vill att jag skippar min lunchrast under mitt 9h pass och jag vägrar - då får jag sparken.

Eller som en av tjejerna på salongen idag gjorde.. inte dök upp på kursen (obetald arbetstid.. på en söndag. Kväll!) - Hon blev kickad med omedelbar verkan. Och hon var en av dom mest värdefulla frisörerna han hade, korkade jävla chef ><

Nåja, jag fortsätter suga i mig all kunskap jag kan och kör bara mitt eget race
för att fortsätta utvecklas och få erfarenhet. Som ni hör så är denna salong inte så värdefull för mig, så helt ärligt kan det hända att jag får ett mental breakdown och drar ett frispel på chefen vilken dag som helst. Det har varit nära såå jävla många gånger.

Men bara för att avsluta lite positivt så måste jag bara än en gång beskriva den underbara känslan av att ha ett faktiskt proffs i salongen. Glöden tändes igen, inspirationen, gnistan som jag tappat. Allting kändes bara så annorlunda, så rätt. Och det behövdes verkligen! Längtar till jag kommer jobba på en sådan salong igen.. Tro mig, det går inte en dag utan att jag saknar saxarna i boden, tänker flera gånger om dagen "om bara nån från saxarna skulle se det här, dom hade inte trott det var sant alltså!" För när man jobbar i sverige så tänker man inte på hur fruktansvärt jävla annorlunda de jobbar på andra salonger, i andra länder osv. Man glömmer nog bort att uppskatta hur oerhört lyxigt det är och vilka förutsättningar man har och tar bara allt för givet för att man inte upplevt någe annat.

Ja jag skulle kunna skriva i evigheter alltså. Evigheter!

Alla frisörvänner jag har där ute: Imorgon när ni far till jobbet, tänk lite på det jag försökt förklara här och känn sen en ofantlig uppskattning för hur lyxigt ni har det :D I know I will, everyday when I'm back in sweden!


alkoholkulturer, Sverige, England, Spanien

Jag har ju verkligen fått lära mig mycket om olika folkslag och kulturer, traditioner, livstilar & vanor, och inte bara de engelska.

Alkoholkulturen är ju väldigt intressant.

Hur kommer det sig att vi i Sverige oftast är svinbakis och ligger inne hela dagen efter? För att vi super på ett heeelt annat sätt, hemma i Boden drar man ju igång vid 7-8 tiden och kör fullt ös från start, är ganska kalas redan vid 10, sen vid 11 så stapplar man sig till krogen, vid det laget är vi så fulla att vi är kapabla att promenera i strumpbyxor trots att det är 25 minusgrader. Väl på krogen så dansar vi oss svettiga, sen vid 2-3 tiden då det stänger så far vi hem, fyllekäkar och totaldäckar. Dagen efter infinner sig bakfyllan och vi ligger gärna inne åtminstone halva dagen.

I England dricker man en öl varje dag om man känner för det. Ibland två, och ibland festar man till rätt rejält trots att det är tisdag och man börjar 8 dagen därpå. Gränsen för när man är alkoholist skulle jag vilja säga är jävligt svår att hitta här i England. I Sverige är man ju basicly alkoholist om man skulle dricka mer än 2 dar i veckan.

I Spanien är alkoholkulturen jääävligt avslappnad. Min flatmate Juan berättade för mig att i hemma i spanien så köpa han och hans kompisar alltid några liter öl och sätter sig i någon fin park om sommaren, där sitter och och delar på flaskorna och socialiserar. Ungefär som det svenska "fika på stan", bara att där dricker dom öl. Och varje dag. Där dricker dom sig inte apfulla heller, inte i närheten på samma sätt som vi gör i Sverige. Däremot så festar dom ju till det ibland, men då börjar dom dricka vid 5-7 tiden och dricker låångsamt, och kanske vid 10 tiden är dom salongs/taggade sen vid 2-3 tiden på morgonen så ÖPPNAR krogarna, och då festas det till 6-7 på morgonen. Sen om dom ska upp och jobba kl 8 och bara hinner sova 1 timme så är det inte det hela världen, det händer då och då.

Det är för mig helt ofattbart. Jag hade ALDRIG pallat gå till jobbet om jag var full/bakfull och bara sovit en timme eller två. Det finns inte i min värld.

Men för oss svenskar handlar det ju mest om att utmana sig själv och bli så full som möjligt, i stora drag. Man dricker och dricker, och tillslut har man tappat den där självinsikten och man skämmer ut sig utan att tänka på det. Men alla andra är ju lika fulla, så dom minns inte hur skämmig man varit, och de har förmodligen varit lika skämmiga själva. Sen garvar man åt bilderna dagen efter. That's it.

I Spanien handlar det egentligen inte så mycket om att vara full, där trivs de inte när de råkat bli sådär redlösa som vi norrbottningar är så jäka duktiga på. De kan lika gärna fara nyktra till krogen och dansa till 6 på morgonen, och de gör dem också.

Jag kan väl inte tala för alla, men jag tror inte det är många som skulle kunna fara till krogen nykter i Boden och dansa tills det stänger, och faktiskt ha haft lika kul om om du vore kalas.


Det är så intressant hur det kan skilja sig så mycket från land till land. Och nog visste jag ju mycket av det här innan, men jag tror det intressanta var att diskutera om det med någon från andra sidan. Någon som inte riktigt förstår sig på charmen med det svenska festandet. Intressanta tankar om våran kultur, som vi nog aldrig riktigt tänker på för att vi är som inramad i den.

England vs Sverige - Olikheter!

Först och främst:
Vänstertrafik!



Dessutom får man ta körkort då man är 17!
....trots att trafiken här är sinnessjuk i jämförelse med Boden
då man tekniskt sett är redo att köra bil då man fyllt 12....


Alkohol finns dessutom att köpa på supermarkets, precis som om Ica supermarket hemma i Boden skulle sälja Mintu, jäger och sofiero 7.0 ..... ja, det är lite annorlunda här. Dessutom räcker det med att vara 18 bast för att kunna köpa hem starksprit! Och du får köra bil även om du svept en Pint, lite mer än en halvliter öl, procenten spelar ingen roll.


Heltäckningsmattor, till och med i Badrummen!
Det är verkligen norm här i England, dom har hela husens golv täckta av det och kan inte förstå att vi har "knarrande trägolv" överallt i Sverige. Men det är ju dom som är konstiga ;) Seriöst, att ha heltäckningsmatta i badrummet tycker jag är äckligt. Kan komma på en miljon orsaker till varför också!


Och denna ytterst dumma uppfinning.. känns som så.. ålderdomligt :b Dom har alltså en kran för kallvatten och en för varmvatten - så långt isär att man måste välja. Plus att kranen (i köken också!!!) knappt sticker ut nå, så man måste typ trycka händerna mot kanten samtidigt som man tvättar dom. Och det är en omöjlighet att diska under rinnande kran i princip. Haha, såååå opraktiskt, och det driver mig till vansinne!



Och detta fenomen då! De klassiska switcharna som man ser öööööverallt, till alla vägguttag. Dom är galna här då det gäller att spara så mycket el som möjligt, så dessa switchar är standard, ALLA har dom i sina hushåll eller företag, whatever. Överallt.

Ännu en dum uppfinning.. tända lampor med hjälp av snören som hänger från taket. Det är sant, jag skojjar inte. Dock är det inte precis överallt, men det är mycket mycket vanligt. Speciellt på toaletter hemma hos folk har jag märkt, och då slår man igång varmvattnet samtidigt får jag för mig. Där jag bor nu så har jag två lampsnören i mitt rum. Och Hos pardoe där jag bodde tidigare så hade dom 4 snören hängades från taket - inne på toan ENDAST! såå.. det varierar hur många det finns, men dom är vanliga. Och opraktiska.


Gas spis, grill, ugn.. det var bara att vänja sig alltså, för här är det gas som gäller nästan överallt.
Om du köper halvfabrikat så tar dom till och med på bruksanvisningen för givet att du använder gasspis. Så jaa, Engelsk köks-standard! ...svår att rengöra, farlig, och bara rent vingligt och precicist. Osmart!


Detta då, någonting som var helt ofattbart för mig när jag besökte london förra året. Det är alltså vassa pinnar/spikar som sticker upp från takkanterna. Från toppen på brevlåorna, från toppen av räckena, från anvisningstavlans och vägskyltarnas överkant.. ja dom är överallt där duvorna skulle få för sig att vila benen en stund.. och släppa en skit. Så detta är alltså för att motverka fågelbajs i princip. Och oväsen kanske. Fick höra igår att det går 4 duvor på en människa i London, så det finns väl en hel del då.. men ändå, helt sjukt med dessa spikar, hade velat säga att det gått lite till överdrift :b Onödigt arbete.


Skoluniformer, lagar och regler, disciplinen, kvarsittning, lunchboxes... ja det är mycket med den brittiska skolan som vi inte sett på år och dar i Sverige.




Pubkulturen!
När dom frågar mig vad vi gör i Sverige då vi umgås med varandra känner jag mig som en fåntratt då jag säger..  nja.. jag vet inte.. Seriöst, vad gör vi utöver att prata med varandra?  "tar en fika" eller sitter vid datorn, dricker kaffe, går ut och röker.. hur kul låter det? Här möts man på puben och tar en bärs när man ska umgås med sina vänner.

Här är det dessutom helt 100% acceptabelt att komma in vilken veckodag som helst och beställa en eftermiddagsbärs då man slutat jobbet. I Svergie hade man ju varit alkoholist om man drack en öl varje dag.. ?



Och kalkhalten i vattnet! Level 15 här i Bournemouth jämfört med 3 i Boden.
Disken blir fläckig, diskbänken blir fläckig, samma med duschen. Håret blir bebismjukt, tvättmaskinen behöver mer tvättmedel, mer mjukmedel. Diskmaskinen behöver salt, och mer diskmedel. El-vatten grejer kalkar igen och måste rengöras ofta. SMAKEN, den är inte alls lika fräsch.


Sen andra saker som var svårt att hitta bilder på är bland annat inredningen. I sverige är vi ju vana att se IKEAstylade hem, rena tomma ytor, omönstrade tyger, tapeter osv. Kala väggar med bara någon enstaka hylla.. Ja, enligt mig är IKEA hem jättefina, trots att det var svårt att beskriva ;) haha. Men här är deras inredning i likhet med hur det var i sverige på.. 70talet? Allt är i trä, och ska gärna vara ett riktigt bra kvalitétsbord i äkta trä, hellre köpt i andra hand än att handla ett stilrent bort på IKEA. Här blandas mönster med andra mönster, sammetsgardiner, guld dekorationer, svansar på kuddar... ja ni fattar, OMODERNT helt enkelt. TOTALT OMODERNT. Känns lite smutsigt på något sätt om man jämför med IKEAhem :b

En till, om än liten, grej är: Dörrar är helt ologiskt placerade på så gott som alla offentliga toaletter! Jag blir seriöst galen på vissa ställen, när du öppnar dörren så öppnas den givetvis inåt, så när du varit påtoa och ska ut igen så måste du trycka benen så att du står tight mot toastolen, för att över huvudtaget kunna öppna dörren! Skulle det vara så att du är överviktig.. ja då får du kissa med öppen dörr, för du får fan inte igen den alltså.
INSANE!


Tidigare inlägg
RSS 2.0