-

Your pocket full of dreams
Your mind in a daze
Keep on chasing rainbows
Fly high
Leave the past behind




If I'm a stranger to myself
Then I better gotta stay away
Even better gotta get away, get away
Time to pick my poison

Feel the devil sitting in my neck
Straight ahead into the unknown
Oh father I forgive you for I
Don't know what I'm doing

It's only human nature
To keep away from pain
Take a train to ecstasy oh
Ride on, ride on

Kunde inte sagt det bättre själv

"Men Madde.. Ditt övertänkande har alltid varit din starkaste sida, och din svagaste."


My friends sure knows me.
 

2011 inspiration, 2012 uppskattning, 2013 ...... vad?

Förra årets "ord" var inspirarion. Det här årets ord är uppskattning.

Inspiration inför gesällprovet, inspiration inför projektatbetet, inspiration till studentresa, student och sommarjobb, englandsflytten, osv. Hela förra året var ett inspirationsinhämtande år! Därav så krönte jag inspiration till årets ord.


Ordet för 2012 är Uppskattning, eller Appreciation som det heter på Engelska. För sen jag kämpade som en liten jude för att ta mig till england, så lärde jag mig uppskatta världen på ett helt nytt sätt.

Och sen då?

Uppskattning av att komma tillbaka till sverige och den svenska standarden, det rena och fräscha sverige. Och uppskatta att träffa alla mina vänner och min familj efter att ha varit  borta från dem längre än någonsin. Sen kom hela vintern och kylan rev.. då längtade jag efter ett svensson liv med egen lägenhet, ett nice jobb och egen bil! Vad gör jag? Jo jag sticker till härnösand och bygger upp den tillvaron jag längtade efter! Fick jobbet jag trånade efter, en lägenhet jag totalälskade och den mercan jag längtat efter sen jag var 12. "Fick" ska jag inte säga, jag FIXADE, jag kämpade och jag var besluten, och jag skapade den tillvaron jag önskade.

Och sen då?

Tog en mellanlandning innan studierna och bodde en månad hemma i Boden, efter att än en gång varit borta från alla mina nära i flera månader. Då fick jag känna liknande uppskattning igen som efter england. Att få träffa alla människor jag längtat och saknat så mycket gjorde att jag uppskattade dem på ett nytt sätt igen. Samma med den härliga norrländska sommaren och alla sommaraktiviteter jag hann med.

Och sen då?

Då stack jag till helsingborg med svinhöga förväntingar på studentlivet och på hur det skulle bli. Och vad händer? Jo, trots höga förväntingar så blir allting ännu lite bättre än så och jag uppskattar varje dag att bo i kollektiv, att ha så fri vardag som vi studenter har, att slippa ansvar som ett heltidsjobb innebär men ändå ha pengar varje månad. Alla nya människor, de nya rutinerna och vardagsdetaljerna. Hela alltihop, jag uppskattar det verkligen till 200 % varje dag.



Uppskattning- Årets ord!


___


Mitt 2012

Kort årssummering fick ni där uppe, kort årsutvärdering kommer här!

Tre gånger på ett år har jag alltså dragit upp mina rötter, tagit min vision, min dröm, och bara stuckit till en helt främmande plats där jag inte känt en jävel, och byggt upp ett liv.

2012 har varit mitt mest självständiga år någonsin. Har levt 3 helt olika liv och sen också mellanlandat i Boden, ett 4:e liv. Jag har verkligen växt och lärt mig att stå på egna ben och ta hand om mig själv. Klivit in i vuxenlivet och gjort mina första försök. Utvecklats på så många olika håll att det är omöjligt att sammanfatta.


___
Fotnot:
Om man flyttat runt som en idiot så har man också träffat så mycket nya människor att man blir snurrig, och man får upprepa saker om sig själv en miljon gånger. Hade velat höra hur många gånger jag nämnt mitt eget namn det här året.. "Madeleine Hansén, 19 år och från Boden/Sverige"

Den ständigt återkommande och  lika svåra frågan har hela året varit "Vad gör du på fritiden då?" 
ehhhh, vilken fritid menar du då? När jag jobbade som en jude, eller den när jag bodde i england, eller den då jag var arbetslös, eller den när jag var bosatt i Härnösand, eller under sommarmånaden här i boden? Hmmm.. Jag hade ju olika intressen, olika möjligheter, olika mycket fritid osv, på varje plats jag befunnit mig.
I härnösand var naturlivet, fiske och foto rätt centralt, i England var skrivandet, upptäcksfärder, frisördelen och festandet centralt, i boden var det sommargrejer som strandhäng, bus och vinpimpling och nu i helsingborg är det kanske musik, skrivande, fest och sociala sammanhang som är centrala..

Confusing... haha


Herregud. Snacka om metodik och målgrupp!

Vi har just haft den bästa föreläsningen sen jag började här. Och vet ni vad den handlade om?
ÄLDREVÅRD!

Tänk så otippat, att ett ämne som låter så långtråkigt och deppigt råkade va den bästa föreläsningen!
Peter Andersson som föreläsaren hette, var helt fantastisk. Han ägde hela salens uppmärksamhet som om det vore magnus betnér som stod där framme. Han lekte med stereotyper och den snevridna bilden vi har av äldre idag. Han var grov och brutal i sina skämt och skojjade hejvillt om de äldres sexliv.
Vilket var störtskönt, för han vävde på ett jävligt smidigt sätt in en massa fakta och statistik som visar på att vi har jätteknasiga föreställningar om hur gamla människor tänker. Han tog värderingsfrågorna till en ny nivå.
Belyste hur viktigt det är med närhet även för de äldre, och att vi lätt tänker att de inte har kvar ett sådant behov, trots att det egetnligen är rätt självklart att de också behöver närhet. Kanske på annorlunda sätt, men de behöver fortfarande närhet. Då tog han ett störtskönt exempel och frågade om vi skulle uppmuntra en romans på ett äldreboende. Och det skulle vi! Åså undrade han om vi skulle hjälpa dem att kunna utveckla en relation, dvshjälpa dem att sitta nära, eller kunna umgås tillsammans. Och det skulle vi! ...Sen frågade han om vi skulle kunna hjälpa dem att få ligga i samma säng. Och det var lite mer tveksamt, men det skulle vi!
Sen så drog han ett rätt brutalt skämt om att dra liften upp och ner, skulle vi ställa upp på det lixom?? hahaha. Och där fanns ju en tydlig gräns, och garvet från oss 75 studenter fyllde hela rummet och jag skrattade så det tårade sig i ögonen!

Så ja, han var brutal, men han fångade uppmärksamheten hos varenda jävel och fick oss alla mer motiverade än vi kunnat föreställa oss. Vad fantastiskt mycket det finns att utveckla inom äldrevården. Så hemskt mycket som skulle vara hyffsat enkelt att genomföra för att ge de äldre en drägligare standard, det hade kostat samhället och skattebetalarna mindre pengar, OCH avlastat för anhöriga... Och jag vill vara en del av det i framtiden.
Någon gång ska jag föra denna talan vidare. 

Och det börjar med min farmor nu när jag kommer hem till jul. -v-

reflecting





Här kan jag sitta ihopkrupen på min fönsterbräda med ett anteckningsblock i knät och skriva i timmar. Tittar ut mot gatan och gatulampornas mysga belysning. Framför mig har jag mitt tända doftljus och min halv-vissna ananasplanta.

Älskar det. Bara älskar det.
Det är lika underbart som stubben i sierkavaretjärn, där jag satt i somras med benen i kors och använde de gigantiska gummistövlarna som stöd till skrivhäftet. Perfekt. Biran på högersidan, norrlands guld såklart, och jag hade den eviga sol-upp/nedgången framför mig. Trädens konturer var svarta och hela himlen och himlen som speglades på vattenytan, var rosa. Knallrosa. Ett av de vackraste norrländska moments i mitt liv.

Där satt jag och sammanfattade nuläget på mitt liv. Uppdaterade "dagboken" på de 10 månader jag inte skrivit i den. Sammanfattade Englandsflytten, hur det var där, hur det var när jag kom hem och hur det gick till då jag sen flyttade till Härliga Härnösand, och vad jag gjorde där. Sen avslutade jag hela kaptilet med meningen "...och nu sticker jag snart till södra sverige någonstans för att plugga på universitet. (!!!!!!???????!!)"


Oj vad nostalgisk jag blev,
Tänk så underbart det känns att titta tillbaka till ögonblicket på stubben, då hela mitt nya kapitel av livet var okänt. Vad som skulle stå på nästa blad var totalt omöjligt att veta. Jag visste inte vilket universitet jag skulle komma in på, och om allting skulle lösa sig så jag tog mig dit. Jag visste inte heller vilka människor jag skulle träffa, var jag skulle bo.. eller vad fan universitetsstudier egentligen innebar.

Och nu sitter jag här vid köksbordet här på "lilla kalle" och bor i ett svinchill kollektiv med underbara människor runt omkring mig och kickar tentorna med en klackspark. Ja, livet är så jävla gött. Precis så som jag litade på att det på något vis också skulle bli, där då jag satt på stubben med mina feta gummistövlar.

Jag tror personligen att det är där hemligheten ligger.
Att kunna lita på livet.
Att våga tro att det löser sig, att det blir bra, eller bättre. Eller sämre och sen bra igen! Och att det blir det av en anledning. Ja, vi måste våga lita på att det blir precis så som det är tänkt att bli, och att det inte är meningen att vi ska förstå det nu. Vi ska bara hänga med i svängarna och se hur långt vi kan surfa på livets vågor.
Låt det bara ta dig dit det är tänka att du ska komma, och ha så roligt som möjligt på vägen dit.

-

Det är en viss charm med våra köksdörrar som öppnas med handtaget uppåt. Även med den trippade tavlan vi har i köket, den som uppmuntrar återvinning. Sen är det en otrolig charm över genidraget att hänga köksklockan i lampkroken måste jag säga. Lite udda och ganska så störtskönt. Det är vårt kollektiv det.
 
Kommer med bild snaeeert

.

GET OUT OF THE WAY WORLD,
I HAVE MY SASSY PANTS ON TODAY.


Fingers crossed

I sincerely felt like if I had just met my... soul mate

Oj. Mitt hjärta talade genom mina fingrar.
Så vacker text från ett så vackert minne. Ett minne som var glömt. Eller förträngt.
Eller bara vilse.


Thinking back to that day. Those feelings.
That note I wrote down on my phone.
Just to keep the memory alive of how real it actually was. How real it felt.
It was all so surreal. It felt like if i was trapped in a psychosis, or deep down in a dream.
And the question still remains.
Was it quincidence or fate?

What if I never would have had the courage to say that first word?
To swallow that pride or shame from the old days and just say “Hi”



Something was definitely in the air that night.
In the sound waves from your guitar and the hurt in your voice.

I’m telling you, from the most honest place of my heart..
That voice was like needles penetrating my skin,
so sensitive, so fragile, so honest, so real.
I could feel the hurt from your past finding its way  back through the sound waves,
- hittin’ my eardrums.

Your eyes pierced mine
It was like we could see parts of ourselves in each other
Like if we both felt understood in a way we never experienced before.

Too bad I didn’t meet you earlier, or during other circumstances..
I can't help but wonder.. what if I would have never had to leave?
What if my trip could have waited? What if I would have stayed?
You know.. You could have asked me anything,
I would've left everything behind and traveled to the moon with you.

You see,
Something about you made me feel… Like I’ve missed out on something in life.
That feeling made me.. wiser.
And I wanna know more.

I sincerely felt like I had met my soul mate.
But when I was ready to tell you, I couldn’t find you.



___
It's wierd though..
I just know that we will meet again.
When the time is right..
Fate or quincidence will bring us together, again.

.

 

honest mistake

Sometimes it's hard to tell, and it's confusing, yeah
But I've got my head back straight now,
Guess I found my common sence again somehow


The silent whisper from inside, makes a false illusion sometimes
You are not the answer, the answer is yet to come
You were the illusion, the shade of an unspoken sentient 
Simply the lonely wish for a complement

självkännedomspsykologi ...eller nått!

Jag är inte intresserad av VAD du tycker, jag är intresserad av VARFÖR.
Vad finns där mellan raderna,  - vad finns i det du inte säger?

"Vad är det du varit med om som får dig att tycka eller tänka på det sättet du gör?"
DET är vad som är intressant att veta. Det må va djupt, och för djupt för vissa, men det är fan intressant.


Jag skapar mig en bild av varje människa genom att lyssna mer än jag pratar,
ställa frågor och observera detaljer i tal och kroppsspråk,
samtdigt som jag kopplar ihop det med relevanta observationer från tidigare sammanhang.

Och när jag vet var jag har dig,
då kan du få veta vem jag är.


___
Sen kan man ju analysera sig själv litegrann också. Hehehe..

Jag har en vana att ofta berätta mer om tanken bakom varför jag gör någonting, än att förklara vad det faktiskt är jag gör.
Och det grundar sig nog i att jag själv övertänker sånt i vanliga konversationer med andra, och själv är rädd att någon annan försöker analysera mig. Så för att förebygga att någon ska misstolka mig, så överförklarar jag.

Det jävliga är att generellt sett så tolkas ett överförklarande som om man försöker dölja någonting, som om man ljuger.

(Pausar här för att tillägga att mina två största rädslor råkar vara just att bli missförstådd och misstrodd.)

Och när jag inser/förstår/anar/misstänker att människan framför mig börjar tro att jag ljuger, så övertänker jag mitt eget sätt att prata för att personen INTE ska tolka fel. Och många gånger så bygger jag snarare på deras misstankar då. Jag lixom fortsätter berätta utifrån det perspektiv att denna människa inte tror mig. Och vad händer då? Jo, vare sig människan trodde på det jag sa från början eller inte, så börjar han/hon tro att jag ljuger nu.

Det blir lixom inte alltid bra när man tänker FÖR mycket.

Sen säger jag ofta halva meningar och glömmer säga det viktiga, eftersom jag tänker att det är självklart. Jag förutsätter att personen jag pratar med är inne i mitt huvud på samma sätt som jag i deras. Jag försöker alltid befinna mig på insidan av andras huvud och tolkar samtal mycket utifrån vad som inte sägs. Och eftersom jag med perautomatik gör så, så tänker min hjärna rent psykologiskt att det är så alla andra människor också fungerar, fast än det absoluuuuut inte är så.




Det är fucked up, ja, det är nästan lite sjukt faktiskt.

Men det finns en mening med allt, och livet förstås bara baklänges. - Så jag är alldeles säker på att jag någongång kommer få veta vad det var för mening med att jag skulle bli en sådan här överanalytisk människa. Någonting måste det vara, men det får tiden visa!

Been there, done that. GOT THE FUCKING TSHIRT ALREADY

 
 
 
 

Normer och normalitet, intersektionalitet, kategorier och subkategorier

Midnattsreflektioner
 
Idag hade vi en föreläsning om intersektionalitet, av Tina Mattson.
Den var helt fantastisk och inspirerade mig till en hel del skrivande.
Det som verkligen fastnade för mig, var just hur bilden av normen faktiskt påverkar oss. Jag har bara tänkt på den som ett abstrakt fenomen, lixom jag vet att den finns där och att vi alla mer eller mindre påverkas av- och strävar mot den. Men att titta på hur den faktiskt påverkar oss som individer (mig, min bästa vän, mina föräldrar osv) och hur vi ser på andra människor genom den; var en relativt ny tankebana för mig.
Hon gav exempel om kategorier och subkategorier, exempelvis kvinnor och kvinnor, män och män. Lixom, att kvinnor är en egen stor kategori, med en viss stereotyp, och som alltså har vissa förväntningar på sig och inte andra. Men sen finns det ju kvinnor som skiljer sig från stereotypen men ändå är kvinnor och därför ingår i kategorin. Alltså en burdus och manhaftig kvinna hör till subkategorin då eftersom hon inte är stereotypisk (inte feminin, slank, blond, försiktig). Och där är ju jag. Ungefär så sken det upp för mig. Och socialt arbete (och normens egna krafter) handlar om att normalisera, och jag är medveten om att jag väldigt lätt snappar upp vad som är förväntat av mig och anpassar mig därefter utan att tänka på det. Typ så som jag väldigt tydligt gjorde på frisörlinjen, där normen var totalt annorlunda i jämförelse med gängkretsarna på högstadiet. Och det faktum att jag lätt snappar upp och tar på mig normen, gör ju att jag bör se till att vara extra medveten om vad normen egentligen ÄR i de sammanhangen jag vistas i, och därmed göra det till ett aktivt och medvetet val- både i mitt framtida arbetsliv och i privatlivet.
Men en intressant tanke som växte fram hos mig i samband med dessa tankebanor var: hur kommer min norm se ut om några månader, då jag bor ihop med två eller tre killar? Jag som redan är ”manhaftig” eller ”mindre feminin i mitt sätt”, hur mycket kommer inte jag ta efter dem, och hur manlig kommer inte jag att uppfattas om ett halvår? Haha. Som om norrlänning i ett skånelandskap inte räcker…

Nej, skämt åsido. Tycker det känns jätteskönt att bo ihop med Oskar nu,
och blir det en eller två grabbar till under samma tak så känns det också bara kul!
- Men det var en intressant tanke.
Och ett tankemönster som kändes rätt nytt för mig. Hela fenomenet med kategorier och subkategorier var väldigt intressant, speciellt hur vi delar in folk i dem och sen upplever det som förvirrande när någon skiljer sig från den norm vi förväntar oss av just den kategorin.

__

För övrigt: Förstå hur underbar utbildning jag valt, som gör att jag känner mig inspirerad att skriva? Jag skriver väldigt mycket privat som är i stil med den här texten, och det faktum att jag nu går i skolan och får läsa om sånna ämnen jag upplever som intressen är ju fantastiskt. Och att jag gör en sån här "reflektion över livet i allmänhet" (som jag brukar beskriva mitt skrivande), ja det skulle kunna tolkas som läxa, eller plugga, på den utbildningen jag nu går. Men jag har inte skrivit den ur det syftet, jag satte mig bara ner som vanligt och skrev bara för att jag fick lust att skriva och detta var vad mina fingrar ville förmedla idag.
Men tekniskt sett så skulle man kunna säga att detta var plugg. Helt otroligt ju :)

blandade känslot!

Har börjat märka att jag mentalt förbereder mig nu för att lämna härnösand, och ju mer jag tänker på det desto svårare känns det. Visst, jag litar fullhjärtat på framtiden och att dett ligger så sjukt mycket roligt framför mig. Men vemodet är oundvikligt. Jag tycker om härnösand, jag tycker om min lägenhet, mitt jobb, mina vänner och kollegor. Jag tycker om mitt liv här.

Men jag längtar också jättemycket efter livet soim studerande, i Lund eller Kalmar, Göterborg eller Uppsala.. Eler någon av de andra 14 skolorna jag sökt till. Jag längtar efter den ovissa framtiden som är full av spännande nya dörrrar att öppna. Full av nya människor, nya utmaningar och nya erfarenheter.

Egenligen så har jag nog bara lite separationsångest över att lämna det liv jag börjat bygga här i härnösand. Blandat med lite rädsla över att det ska bli som med England, att jag tittar tillbaka och undrar varför jag stressade iväg. Men jag tror inte att det blir så den här gången. Jag tror att allt kommer kännas jävligt bra om några månader, då jag bor i en ny lägenhet, i en ny stad att lära känna, med nra människor runt mig. Då jag lärt känna skolan och vad det egentligen är jag studerar. Då allting börjar falla på plats. Då kommer allting att kännas typ så som det känns nu här. eller ännu bättre. Jag bara vet det! Så nu satsar jag, och jag satsar helhjärtat! 

Antagningsbeskeden kommer nästa vecka!
Då får jag veta var mina studieår påbörjas, var mitt flyttlass går,
var min framtid tar mig!

Tidskapsel



12-05-07
I wanna be that grandma. That grandma who tells those wonderful lively storys about life itself. Who teaches children and grand children about the wisdom we all have inside us. Who helps pointing them all into their own right directions, wherever that might be. Who motivates, who listens and who gives them the love and courage they need to achieve their own specific destiny’s.

I wanna sit in my favourite chair and read that book that ive read over and over again throughout the years. I want to still be inspired every single day, and to keep on writing about life and all the things that counts in it. I wish to still have the liberal, openminded free spirit soul that I have today. And I hope to still be reflecting, analyzing and especially still be learning.
Because knowledge is the one and only thing that has no limit, that knows no end.
Knowledge is infinity itself.



dokumenterad LYCKA

Nu kommer ett säkerligen överväldigande inlägg om hur awesome mitt liv känns!
Hoppas ni kan ta del av glädjen och känna den med mig!

Jag har tärffat vänner här i härnösand, jag trivs, jag har hittat smultronställen för fiske och sommarchill, har jobbat lite här och lite där, och nu har jag ju fått sommarjobb på coop av alla ställen, så en ekonomiskt trygg sommar och massor av arbetskollegor, känns awesome! Sen så far jag till england inatt och stannar i 10 fucking dagar, ska få träffa alla mina älskade och saknade vänner, festa, chilla på stranden, skriva, fota, och turista! SEN när jag kommer hem från den fantastiska impulsresan, så är det arbetsträff på coop dagen efter, och jag kommer förmodligen börja jobba strax därefter... och utöver hela den där faderullan av glädje: SÅ HAR PAPPA KÖPT EN BIL ÅT MIG!!!!!!!!! - så när jag kommer hem från england och börjat jobba, så kommer min fina merca på ett eller annat sätt komma hit till härnösand. Och då har jag allt det som jag längtat efter: JOBB, LÄGENHET OCH EN ALLDELES EGEN MERCEDES!

Och sen om vi tittat ännu lite längre fram så har jag planerat att komma hem till boden i början på augusti, njuta av det sista som är kvar av den norrländska sommaren, vara i stugan, festa och umgås. SEN flyttar jag söööööderut igen! Studentlivet väntar mig i september!!! Så då kommer jag alltså ta min fantastiska egna bil, och poppa vrålhög musik och köra den fullastade maskinen genom heeeeeeela våra avlånga land, ända ner till Skåne (där de flesta skolorna jag sökt ligger) - sen börjar väl nollningen och hela faderullan, och en helt ny era av livet - studentlivet.


Ursäkta, men mitt liv känns alldeles för bra för att kunna vara sant.
Önskar jag kunde dela med mig av glädjen, för vet ni vad? JAG FUCKING SPRÄÄÄÄÄÄÄNGS!


divided in pieces

Slog upp ett av mina 100sidors dokument för att leta upp en text, och började skumläsa för att hitta...
läste och läste.. och läste och läste. Och sen hade ju en jävla massa tid sprungit iväg, och jag lämnar dokumentet med en sån där obehaglig känsla som får mig att än en gång fundera över om mitt skrivande egentligen bidrar till någonting positivt för mig. Och fine, det gör det absolut.. men fan inte att läsa det jag skrivit!
Även om det inte är deppiga texter eller så, så är det så sjukt mycket mellan raderna, så många känslolägen och så mycket outtalat och obehagligt. Och så mycket minnen. Sånt som får mig att vara jäävligt tacksam för allt det jag har idag och den person jag blivit, men även nostalgiska minnen som får mig att ifrågasätta. Och det krockar! Det rör om i grytan och blir bara ett virrvarr av känslor.

Fast samtidigt har jag så grymt mycket awesome text som ingen någonsin sett, som jag förmodligen någon gång ska ta och sortera fram och visa. Publicera/trycka/skicka - whatever. Helt enkelt inte hålla skattena gömna mitt bland skiten i mina mils långa textdokument.

Alla dokumenten har olika namn som symboliserar de olika erorna. Och det jag jag skumlästa i nyss heter Is this the one, och skulle kanske kunna misstolkas som någon kärleksfundering, men det är det inte alls. Det är föränringens dokument, lixom is this the one, is this the one where i might find the right thing? ringt place? right people? right me? Lioxom, är det i det här dokumentet svaret så småningom kommer finnas?

Det sträcker sig över ett drygt halvår, sen augusti ungefär, strax innan jag for till England.
Innan det så skrev jag i ett dokument som hette "the nice side"..
och innan det i "när det plötsligt föll samman"

"Jag minns fortfarande känslan" var det första stora dokumentet, och också det mest känslostarka. Det mest kaotiska. Och det är också det som väcker störst känslor hos mig om jag snubblar in på det.

Jag tror att den sammanlagda texten av alla dessa dokument egentligen kan liknas med ett facit till den person jag är. Det är åsikter, insikter, reflektioner, inre och yttre analyser, dikter, värderingar, dagboksaktiga inlägg, opublicerade blogginlägg. Ja, det är väl i grund och botten min cencurerade historia, min högst personliga dagbok och bibel.


så blev det

Bara lite saker jag märkt sen jag flyttade till eget :)

Jag lyssnar på för hög musik för att egentligen bo i lägenhet.
Jag har tydligen lite OCD då det gäller ordning och reda och att ha städat och rent hemma.
Jag älskar att laga mat, har iaf inte kommit i närheten av att lessna än.
Jag röker inomhus till och från bara för att jag kan.
Jag orkar inte tända värneljus så ofta som jag trodde då jag köpte 3 st 50pack samma dag jag flyttade in.
Tänder inte heller rökelser lika ofta som jag trodde.
Tycker inte det är särskilt jobbigt med tvättstuga och fattar inte varför alla andra verkar göra sån deal av det.


Uppskattar dock fortfarande varje dag den yta jag har, ägnar minst en tanke tacksamhet om dagen till det faktum att alla dessa 44 kvadratmeter är MIN yta, min lägenhet, mitt. Okej, det är en hyresrätt haha, men om jag jämför med det lilla rummet jag hade i england så är det en faaaantastisk känsla att ha denna stora fina lägenhet. Känner mig så bortskämd ibland :)


en fot inne, en fot ute

Jag är intresserad, genuint nyfiken. Men med en enorm ömhetskänsla och empati. Jag känner med er allihopa, tro mig det gör jag. Och önskar as usual er alla all lycka i livet. Men jag inser också att allting är en tickande tidsbomb, ingen vet när det sprängs, vänds upp och ner än en gång, och alla far åt olika håll. Men ett som är säkert är ATT det kommer hända. Och det känns skönt att jag inte kommer vara där då det sker. Titta upp, tänk till. Vill ni verkligen va där? Det är långt till botten, men man behöver inte ända ner för att vända.

Försöker inte vara bätte, för det är jag inte heller. Men jag tycker det är synd på så många olika plan hur mycket och hur fort allting förändras, och det vi gör nu sätter faktikst spår för resten av våra liv utan att vi verkar göra någon big deal av det. Varför vänta på avgrunden då du faktiskt inte måste? Du du faktiskt kan ta egna beslut?


Fick bli förbannad i morse och det bröt ut ett gäng känslor.
Det var en jävla besvikelse som slog mig, och vilken insikt jag fick!
Jag vill gärna tro gott om människor i allmänhet, speciellt dem jag känt länge.
Ibland får man dock inse fakta, att historia är inte allt. Historia är inte vad nutiden bygger på, eftersom allt förändras.

Nåja. So long Boden town.
Det har varit intressant, uppiggande och förnyande.
Men det känns förvånansvärt skönt att komma ner till min lägenhet igen.

Ta hand om er.

En favorit


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0