puesi pertama

Ett från början väldigt distanserat och tillsynes helt omöjligt mål har nu uppnåtts.
Och med stolthet vill jag presentera det här!

First poem ever written in Bahasar Indonesia


Dec 8, 2014
Terjebak oleh diriku sendiri, dalam pikirnya mu

Maksud jelas sebagai kaca, tapi patah

Terusak

 

Harapku engkau membawa ku

Untuk kamarmu batin

 

Mari pikirmu kusut bersama denganku

Mari hatimu terpaku oleh kita reksa coba

Bersama, kita akan tak pernah hilang

 

Dihubungkan selalu dengan pikirnya dan hati

Tak pernah hilang

Ku akan selalu menemukanmu

Kau akan selalu menemukanku

Aku terjebak dalam dirimu

dan kau dalamku

 

Selalu

 

Pikirnya kita, kusut abadi

Mencari dalam kamarmu batin dan kau akanlah menemukan

Aku

 

__________________________________

Fångad av mig själv, i dina tankar
Syftet är klart som glas, men trasigt
Oavsiktligt skadat


Jag hoppas du tar med mig

Till ditt inre rum

Låt dina tankar trasslas samman med mina

Låt ditt hjärta limmas av vårt gemensamma försök
Tillsammans, kommer vi aldrig vilse

För alltid sammanlänkade med tanke och hjärta
Aldrig vilse
Jag kommer alltid att finna dig
Du kommer alltid att finna mig
Jag är fångad inom dig
Och du inom mig

Alltid

Våra tankar, evigt sammantrasslade
Leta i ditt innersta rum och du skall finna
Mig

 

_________
Djupet:
En önskan av själslig förening.
Att sammankopplas med de innersta delarna av oss båda individer och bli en helhet som klarar all distans i världen, då vi alltid är sammankopplade med tanketrådar som har räckvidd runt jorden och mer. En önskan av att dela värld, både inre och yttre, med en till mig kär person. Uttyck som ''Terjebak' - fångad' och 'kusut bersama' - 'trasslas samman' valdes för att samtidigt som allt detta är någonting som önskas djupt inom mitt hjärta, så talar rädslan för att andra sidan av myntet kan vara att denna sammankoppling också är en börda. Ett trassel. Ett fångenskap. En lovad lojalitet, obrytbar och evig. Ett ansvar, som jag trots dess innebörd, här i slutet av poesin lovar hålla. Dikten avslutas med frasen 'Aku' – 'Mig', ett löfte om att när än personen letar så skall den finna just mig. Jag lovar vara livslångt lojal. Den här dikten är således i den stora tolkningen en öppning från mitt inre; där längtan och rädsla möts och förenas.


I tredje stycket beskrivs också att den andres hjärta 'limmas' av vårt gemensamma försök, vilket kan tolkas som både ett uttalande och ett antagande. Att ingen människa är hel från början. Varken jag som skrev eller den som tar emot det skrivna. Egentligen så helas vi tillsammans, mitt hjärtas utspridda delar förs samman i samband med att den andres hjärta limmas. Och tillsammans kommer vi aldrig vilse. Kanske kan här tolkas in att den styrka som fått våra hjärtan att laga varandras, har gjort oss än starkare som par. Vi har det största hindret bakom oss, och tillsammans är vi stabila nog att inte låtas gå vilse.

Det första stycket talar för att denna helande process börjar i det trasiga. Skärvor av glas speglar ingen tydlighet. Hans hjärta behöver limmas, och hennes behöver klarhet. - Klarhet som börjar och slutar i hans tankar. Det är ett förbundskap, en tvåsamhetshistoria som behöver redas ut och i processen också skapas.

Processen börjar i hoppet av att släppas in i de inre rummet.
Det är en önskan, som sen avslutas med ett modigt uttalat löfte, i hopp om att mötas ömsesidigt.

 

 


de bortglömda barnen


Jag är fylld av en stor och varm känsla idag. Kärlek, ömhet och vördnad.
Tänker på alla dessa ouppmärksammade maskrosbarn som finns runtom i vårt samhälle utan att vi tänker på det.

Dessa vuxna maskrosor som har blommat trots sina näringsfattiga barndomar av olika slag. Många har nu blivit trygga själar med en stjälk starkare än alla de andra välvattnade rabatters sköna blommor. De ser världen annorlunda än de som kunnat ta näringsrik jord för givet. Deras ögon har kristaller i sig. Och de kristallerna glittrar vackrare än daggen gör på de ståtligaste av tulpaner.

Maskrosbarn som har vuxit upp och idag kanske är högt uppsatta chefer, egenföretagare, läkare, psykologer, präster och it tekniker.. Även de som jobbar på ica eller sliter inom vården kan ha genomgått samma fantastiska resa utan att ha uppmärksammats eller fått bekräftelse för det. Den yrkestitel man har eller bankkontots storlek spelar ingen roll, det finns inget annat värde än den livskvalité man själv upplever att man har.

Vi har alla en historia. Vi har alla upplevt någon typ av glädje och sorg. Om än de kan tyckas handla om små eller stora saker utifrån en annans ögon, så har det varit verkliga känslor för den enskilde som upplevt de. Ibland berättas de viktigaste bitarna om våra medmänniskor inte av de själva, utan kommer genom gärningar de gör, eller vad andra berättar. Maskrosbarnen ser inte sitt eget glimmer, för se har många gånger lärt sig se sig själva utifrån omvärldens ögon. Ibland har de uppfattats struliga eller svårhanterliga av sin omgivning och lärt sig se på sig själv på det sättet. När du då möter denna kassör på ica, så vet du inte vilken sjuhelsikes resa denna individ gjort. Kanske har alla sett på det maskrosbarnet med uppgivna ögon en gång i tiden. Förväntat sig att detta problembarn skulle skuldsätta sig och skaka galler i framtiden, eller överdosera någonstans i en mörk gränd. Men människan har åstadkommit ett tryggt och stabilt liv, med heltidsjobb, lägenhet och familj. Vi människor ser inte vilken enastående resa denna person gjort i sitt liv. Vi som inte har en aning om denna människas historia, ser bara "kassörskan på ica". Vi ser inte dessa ögon av kristall. Vi ser ingen utveckling, bara en fryst nutid och det säger oss ingenting. Och vanligt bland maskrosbarnen blir då att de ser sig själv utifrån omvärldens ögon och glömmer bort sin glans, sin helt makalöst fantastiska utveckling. De ger inte sig själva det beröm de absolut förtjänar, och omgivningen vet inte tillräckligt mycket för att på riktigt kunna ge ett sånt beröm.

Så idag skänker jag en tanke till alla de starka stjälkar där ute som är på väg att eller redan har blommat ut, utan att någonsin fått de creds de förtjänar. En hjärtans kram till er, ni är mina idoler
<3

den där lukten det råder delad uppfattning om

Efter att nu faktiskt ha testat vara rökfri under 5 veckor så förstår jag alla ickerökare, hur äckligt cigarettröken luktar för dem. However, så förstår alla rökare hur gott en cigg doftar då man är röksugen. Någon som däremot varierar är väl hur man uppfattar den utspädda rökdoften som lämnas kvar för stunden trots att man vevar ner bilrutorna eller öppnar fönstret i lägenheten.

Ja det finns en hel del skilda meningar i huruvida man tycker att det luktat gott eller inte. Jag hör till en av de där knasiga exraggarna som absolut bara älskar den lukten som cigarettrök blandat med wunderbaum ger. Även den lukten som fyller rummet efter att jag tjuvrökt vid fönsterrutan. Den lukten är precis likadan nu som den var då jag var 12 och hängde ut genom fönstret hemma i flickrummet. Kanske har det någonting med saken att göra. Att jag har så goda minnen till den specifika lukten.

Jag älskade den där adrenalinkänslan som kom varje natt då klockan började närma sig 2 på natten och jag visste att mamma och pappa lagt sig. Då vågade jag äääääntligen ta den där ciggen som jag frenetiskt längtat efter under alla kvällstimmarna. Abstinensen var på sin plats och när jag sedan tände och tog de första djupa blossen så var avslappningen total. Jag svär, inga cigaretter jag rökt sen dess har smakat lika gott. Den nickokicken, blandat med de tonårsrebelliska adrenalinhormonerna is the best.

Just ikväll blev en sån kväll då jag inte kunde sova, och är less på att försöka. Har försökt alla andra nätterna de senaste veckorna och.. fleeera timmar senare lyckats, men då har jag också gått miste om den här underbara ensamma nattsfären jag älskar. Istället bara legat och viridt mig runt runt i sängen och varit irriterad på mr. blund som aldrig infinner sig. Så inatt klev jag upp. Orkar inte ligga sömnlös och uttråkad ännu en natt. Istället sätter jag mig i fönstret, tänder en cigarett och andas nattens harmoni, blandat med cigarettdoft. En tanke slår mig medan jag sitter där och blossar, med rutan helt öppen.. Att mina norrländska vänner förmodligen får en kall kåre genom kroppen då de föreställer sig det snötäckta landskap och minusgrader de har på andra sidan glaset. Så då vill jag tillägga att det bara regnar i skåne inatt. Utan överdrift så värmet elementet mina fötter och min onepice känns som kattbebbisfjun mot min hud. Jag fryser verkligen inte i mitt fönster inatt.

.

of course living is easy
         if you’re doin’ it with your eyes closed

.

 
 


 

Den framtid då du blickar tillbaka till det nuet som då är dåtid. Har det varit värt det då?

Ställer mig själv samma fråga ikväll som jag gjorde den kvällen i mitt rum i Bournemouth då jag bestämde mig för att flytta hem till Sverige igen. Om de jag älskar mest av allt här i världen bor i Boden.. då kan man ju fråga sig varför i helvete jag bor i andra änden av landet? 150 mil ifrån dem. Har inte kunnat hälsa på dem alls under de senaste 90 dagarna, och innan jag var där sist så hade det gått 120 dar.
 
"It's not about the things you say, it's about the things you do"
Känns som salt i de sår som jag verbalt just öppnat.

Indonesien, skåne.. Kambodja.
Där jag bara kan prata i telefon, skriva på facebook och smsa..
bara säga.. inte göra.

Efter trafikolyckorna jag just läste om på NSD, som skett till följd av den hemska halkan i norrbotten.. Så blir jag så emotionell. Det hade kunnat vara vem som helst från min familj, eller mina vänners familj. Det hade kunnat vara min syster eller bror. Min pappa eller farmor. Och jag sitter här.. 150 mil ifrån dem och saknar dem, då jag egentligen varje dag ju har möjlighet att göra ett annat val än att bo och gå skola här. Det känns så puckat. Så dumt. Så felprioriterat.

Min älskade barndomsvän, vars familj redan varit med om nog mycket sjukhusrelaterade omständigheter och sorg de senaste åren.. fick än en gång en hemsk påminnelse förra veckan om hur oförutsägbart, ologiskt och orättvist livet kan vara.

Jag har själv varit så skonad från sådan oförutsägbar smärta som sorgen innebär, att själva tanken på hur jag skulle hatera någonting sådant gör mig fullkomligt livrädd. Det är väl livsläxor vi alla kommer att gå igenom någon gång i våra liv, men jag kan bara inte låta bli att tänka på hur jag skulle känna när jag tittar tillbaka på mitt liv och frågar mig själv varför jag alltid hållt mig så långt borta från dem jag älskar, då det ju är för dessa människor jag lever.

Tänker att
då jag gått klart skolan..
då jag rest till de där länderna..
då jag testat på det här och det där och gjort det och det..
då ..DÅ ska jag minsann flytta hem och vi ska alla vara en big happy family!

Men livet är oförutsägbart, det finns ingen som vet hur morgondagen ser ut. Bilolyckor sker varje dag, livsomvändande sjukdomar och dödsdiagnoser fastställs på sjukhus varje timma.. medan vi vandrar runt i våra vardagliga liv och tänker "det händer inte mig" eller "det händer inte oss" eller ännu värre.. "Det händer inte".

Men det händer.
Och vi vet aldrig när, så det gäller att göra de rätta livsvalen varje dag av våra liv.

Men fan det är svårt. Jääävligt svårt att göra medvetna val så här.
Mina resor.. min utbildning.. mina planer..
Eller ett deltagande i mina syskonbarns uppväxt?
Den nära kontakten med familj och barndomsvänner.. Och så de sista åren med min farmor.

Också är man ju bara ung en gång.. Så väljer jag bort resor och utbildning nu, så kanske det "blir försent" för det senare. Det är en rörig soppa det här. Och tyvärr kan man ju inte vara på flera ställen samtidigt, så man måste ju faktiskt välja. Och alla valen man gör medför att man väljer bort någonting annat..

ropar ni så kommer jag

             Lika oförstående som jag själv en gång varit är ni nu

Lika unga och blåögda står ni framför en stor och okänd värld

Ni kan tro att ni vet vad ni har framför er, men egentligen har ni ingen som helst aning
Det enda som är säkert är att era liv kommer att vara den vackraste bild ni någonsin målat
Ni bestämmer själv era kritor, vilka färger och hur mycket ni tänker bry er om att hålla er innanför linjerna
Det är ett konstverk som pågår hela livet, och alla färger ni använder kan ni ändra när som helst
Målar ni blått på det gula så blir det just blått och inte grönt.
Ångrar ni er och målar brunt på det blåa så kan ni ändra er igen senare och låta rutan få vara blå igen
Livet är det häftigaste av alla konstverk vi gör.

Och jag är så nyfiken på att få se vad ni kommer att skapa, med er unika fantasi och med de individuella talangerna ni har
Jag vet att ni kommer att skapa någonting fanstastisk men jag kan aldrig veta vad det blir.
Inte ni heller.
Vi märker allesammans när vi tittar tillbaka.. Om en livstid eller två.

Jag hoppas att jag kommer få vara med er då livet svänger,
att jag får hjälpa er med kritorna när ni har svårt att bestämma er, eller limma ihop de kanter som nötts med tiden.
Ja, det enda jag önskar är att jag kommer få finnas där med er, får vara den som min syster varit för mig.
Att få vara där nära er och låta er veta att ni kan ta min hand när som helst.
Jag går med er genom alla dörrar, jag skyddar er med all min styrka och jag stöttar er med hela min person.
Vilken jord mina fötter än vilar på.. Så ska ni veta att; ropar ni, så kommer jag. Direkt.

Det finns en framtid i vår splittrade familj, och det är vi, alla vi tillsammans.
Alla vi syskon och syskonbarn, tillsammans är det vi som är framtiden
och det är viktigt att vi värnar om den tillsammans.

Vetskapen att vi alla är enade trots att vi kanske är isär nu,
Skapar en trygghet i mitt liv, vart än jag lever det.
Men är det något som kan få mig att slå rot någonstans, så är det ni.

Och förr eller senare kommer vi att vara samlade på en och samma plats.
Det är min framtidsvision och den håller jag hårt i.

Ni ska veta att jag älskar er över allt annat. Var och en av er. Individuellt och unikt så älskar jag er.
Med varje hjärtslag och varje andetag. Var och en av de 365 dagarna av åren.

                                                                          Fred, Fredrik, Fredrika, Manne
                                                      Elliot, Whilliam, Amanda, Malcom, Hector, Jesper, Tobias
                                                                                          v



Den magiska gränsen är magisk av en anledning


icketänk. Japp. Tomrum var det här.

Inspirerad av ett samtal jag hade med en vän idag, så ska jag testa en teori.

Det är ju så att ignoranta människor ÄR lyckligare.
Så istället för att se ner på dem som väljer att leva i ignorans.. så kan jag ju lära av dem.
Brottas med min avundsjuka för dem.. och helt enkelt efterstäva deras tänk. (Eller icketänk!)

Så, jag ska ha en experimentvecka där jag fan inte ska analysera en enda tanke. Inte reflektera en enda gång. Inte fundera, spekulera eller filosofera. Nepp, int nå!

Jag börjar va lite less förstår ni. Less på att grubbla sönder livets ekvation i så små bitar att även Einstein skulle va imponerad. Så nu är det färdigt. Klarrt!

Här ska ses komedi. Eller how its made. Här ska stirras tomt i en vägg. Här ska tränas mindfulness. Här ska göras och donas och inte sittas still med tankar en enda gång. Im done. Jag menar, varför ska jag gå och grubbla på världsproblem om det barafår mig att vilja gå under ytan av skam? VARFÖR?! Japp. Det varade cirkus 0,2 sekunder kan vi då konstatera.

Men nu. Nu börjar jag om. Inga fler extensiella frågor. Inga funderingar, inga frågor. INGA ALLS.
Bara ett ekande tomrum ska få finnas i mitt huvud. Man ska kunna knacka mig på axeln från ingenstans och jag ska vara så 'här och nu' att jag 1. är medveten om att det är en människa nära mig och 2. vänder mig om och säger, "ja, kan jag hjälpa dig med något?" istället för att flyga i taket av skräck för att jag befann mig ute i Bermuda triangeln simmade hejvillt ifrån de gasbubblorna som fått en hel värld att tro att båtar kapsejar av magi.

Nepp. Inget abstrakt, krånglingt, invecklat, insnöat tänkande. Jag ska vara närvarande.
Saklig. Logisk.
Inte besvara frågor med fler frågor, och inte reflektera över det svar jag gett.
Bara säga. Bara göra. Bara vara. HÄR och (från&med..) NU.

Welcome to my life


 

vetenskapen föds ur dokumenterad dåtid

Tittar man på arkivet här i bloggen så ser man att det under dessa 5 år finns ytterst sällsynta månader, då jag inte skrivit någonting alls. Och de månaderna följs av en period av vad som kan liknas vid en pil som är på väg rätt mot himlen, bara drar iväg rätt upp och tänker inte alls på vad som händer senare när den så småning om kommer att vända igen, träffa marken och landa någonstans.

För svackan kommer ju, förr eller senare. Och den är ibland så jävla djup att jag är tvungen att sluta publicera mina texter, för att vissa texter helt enkelt är för svarta för att någon annan ska behöva läsa dem. När svackan nått sin lägsta punkt går det inte äns att skriva, för att själva skrivandet i sig är så meningslöst att det bara ekar tomhet. Men så småning om tonas livets färger ut från svart till grå ton, och då kan de dyka upp en text eller två. Och tro det eller ej, men även den svartaste av textet är då ett sunt tecken. För då har jag lyckats hitta mening där meningslösheten ekat. Då har insikten om bergochdalbanan än en gång slagit och jag har påminnts om att helvetet inte är slutet, utan snarare vändpunkten.

I detta läge vågar jag skriva. Vågar klaga. Vågar visa mig svag. Och ber jag om hjälp, så är det när det redan börjar vända och bli bättre. Även om det är mörkt, så är det värsta redan över då jag ber om hjälp. För när det är som mörkast finns det ingen poäng att be om hjälp ju, eller klaga, eller skriva, för ingenting kommer ju någonsin att hjälpa, det bara bekräftar meningslösheten. Tror jag, då. Så de svartaste av texter, är ett tecken på att mening finns. Att hoppet är tänt. Och att insikten om att pilen mot himlen snart avfyras ger mig energi till att stiga upp på morgonen. Och det kan hända vilken dag som helst.

Och då det händer, då svackan äntligen är över så följer den där livsförändrande fasen av lycka och oändliga möjligheter då jag tycks födas på nytt. Jag har världen i min famn, ler mot gruskorn och grässtrån som växer, halkar i snön men ler åt solen som alltså gjort snön halkig. Ja, den där lyckan som gör mig så glad att jag inte är beroende av någon eller något för att vara så glad att om jag trampar i hundbajs, så skakar jag av skon och går vidare med ett leende. Jag kan ligga ned och försöka sova och plötsligt få en random energikick, slår igång världens härligaste låt och dansar i en halvtimme, helt själv, klockan halv fyra på morgonen. Eller köper 10 jävla meter tyg och sitter uppe en hel natt och syr gardiner till tonerna av refreshments glada musik. Jag pratar extra länge med dem som jobbar i kassan, och låter knappt mina vänner få prata för att jag är upptagen med att surra så mycket om mig själv och mina egna tankar och tycken. Jag är totalt uppslukad av min egen lycka och ser det som mitt lifemission att dela ut verktygen till lycka åt alla andra människor i hela världen!

Den här gången har jag vägrat sluta skriva. Och skrivandet har nu gått över från svart till grå ton. Jag har klagat. Visat mig svag. Bett om hjälp. Jag har passerat piken av denna dal. Det är en lättnad. Nu väntar jag på energin jag så hoppfullt vet kommer att dyka upp snart. Frågan är bara vad jag kan göra för att påskynda processen.

Även de svartaste av svackor kan vara nyttiga att se tillbaka till senare. Så som jag gjort nu. Dykt in i mönstret och undersökt vad som leder till att bergochdalbanan vänder, som den med tiden ju alltid gör. Vad är det som avfyrar den där pilen rakt mot himlen igen? Vad har varit den utlösande faktorn efter de svarta perioderna förut?

What's the secret.. more importantly, where is my shortcut?

Bäm!

Av alla gånger jag rest mig efter vad som känns som de lägsta dalarna i berg och dalbanernas historia, så tycks världen börja fungera som vanligt igen efter att lite tid fått passera. Ändå är jag så omänskligt hård mot mig själv. Jag blir så besviken på mig själv som inte kunnat förutse och förhindra de där jävla svackorna innan de uppstår. Jag vill tro att jag är more than human när det kommer till att använda de kognitiva livsknepen jag fått lära mig genom der efarenheter livet bjudit på. Det är SÅ många resor jag gjort som inneburit att jag brutit upp allt det jag stängt in mig i, alla mentala burar av labels hit och labels dit, gjort brutala miljöskiften med kontraster av svart och vitt och bytt ut de trygga umgängeskretsarna mot endast min egen trygghet att stå på. Det är nyfikenheten och hängivenhetens baksida. Att gå in så öppen i någonting som jag har förmåga att göra, och låta mig själv uppslukas så totalt att jag tvingas ifrågasätta hela livskonceptet och allt vad jag tidigare trott att jag har koll på.. Det tar energi. En jävla massa energi, som jag i perioder inte har, och i de perioderna så faller jag och jag faller hårt. Jag faller djupt. Jag skrapar mina knän, men biter ihop och ställer mig upp fort. Låtsas som om ingen såg det och låter ingen se hur ont det gör.

MEN DET GÖR ONT. DET GÖR SÅ FÖRBANNAT JÄVLA ONT.
SATAN.

Spoken word

Poetry.
Spoken word poetry.

Det har varit ett snabbt tiltat dominospel som vänt på klossar jag inte visste fanns
Det ena ledde till det andra, och när den sista bitan i spelet föll, så hade jag hittat ännu en del av mig själv.
Välkommen, du stora intresse.

Jag såg dead poet society för några veckor sen, en djup film om poesins förmåga att måla kontraster med färg.
Sen började jag kika på TED talks och föll över the most beautiful piece of art jag hade sett, en dikt av Sarah Kay. En blandning av hiphop utan musik och teater utan påhittad pjäs. Det var en fantastisk blandning av kreativitet, allvar, äkthet och sårbarhet. En milkshake av ingridienser jag aldrig sett blandas till ett så fulländat recept.. eller koncept.

Det är konstigt och knäppt, och det fångar dig omedelbart.
Suger in dig i en värld du aldrig sett, en insida av någon annan.

Efter att ha blivit djupt facinerad av den här häftiga kombon av element jag tycker så mycket om separat,
så sökte jag upp fler fantastiska konstnärer.. författare.. skapare.. talare.. poeter med förmåga att sätta färg på kontrasterna. Och jag hittade alla möjliga stilar, en kategori tycks kännetecknas av oändliga subkategorier. Alla är unika, och skapar sin egen grej. Poesi är poesi, det kan inte bli fel, för mycket eller för lite. Det är poesi, det är ett uttryck för tanke och känsla och en möjlighet att måla en verbal bild. Det är SÅ jävla fränt. Jag är frälst.

Såg sedan Brené Brown prata om sin 12 åriga forskning om skam, och rädslan vi alla känner inför den. Att vi gömmer vår sårbarhet av rädsla att behöva känna skam. Det är inte bara oförståelse, förlöjligande, ånger och självhat som gömmer sig i listan av potentiella konsekvenser av att visa sig sårbar.. även totala lyckan och segern och stoltheten, öppenhet, lojalitet och äkthet. Skam är alltså den glasvägg vilken vi väljer en sida att leva vårt liv på. Beroende på hur vi ser på den möjliga skammen efter sårbarheten, så ser vi på våra liv. Lever vi våra liv. Känner vi oss, i våra liv.

Jag lutade mig tillbaka. Blundande.
Det är en viktig tanke att ta ställning till. Undersöka. Öppna upp.
När känner jag mig sårbar?

Och så skrev jag en dikt om ögon som ser rakt in i min själ.
Det blev den naknaste sanningen jag skrivit i mitt liv tror jag.
Jag öppnade dörrar till ett rum jag aldrig tidigare besökt.

Spoken word poetry, blev följden av denna sårbara bit av text jag skrivit. Och ett nytt intresse är nu fött.

The sharing that I love the most. Knowledge.

 
Har kollat massvis av TEDtalks de sensaste veckorna. Ja, enda sen jag fick veta att det är en serie av helt underbara klipp där människor med olika professioner och/eller personliga erfarenheter världen över får berätta vad de brinner för. Det som de passionerat vill förmedla och föra vidare till oss andra.

Alla är inte lika duktiga talare, men har så slående fakta att redogöra eller historier att förmedla att man inte tänker på taltekniken, och vafan lite nervös är vi väl alla framme på scen. Bäst är det då man ser att de håller på att falla isär av nervositet, men plockar ihop sina bitar precis innan de håller på att krascha och sen avslutar med det mest ärliga och nakna bekännelserna. Det är så äkta som det kan bli och man blir som så stolt. De är så jävla grymma som trotsar sin rädsla för att prata inför folk genom att låta passionen över det de pratar OM få vinna. De är mina förebilder. Varende en av dessa talare.

Sen har vi alla dessa forskare som spenderat årtionden på sina snäva spår, där de analyserat timme ut och timme in, år efter år och med dyra experiment testat de teorier och tankar vi andra människor i världen bara passerar. Eventuellt har vi någon gång höjt på ögonbrynet eller gett en extra sekund uppmärksamhet, men här har vi alltså människor som vikt sina hela karriärer för "en detalj". Det finns alltså inte många människor som veta lika mycket som dessa forskare gör, om just de ämnena som de forskar om.

Och mitt favoritmotto: Ingen vet allt, men alla vet något. Och logiskt så är ju då det bästa vi kan göra att passa på lära från så många som möjligt.. om det som var och en vet bäst!

SÅ, hatten av för alla snävspåriga Einsteins där ute som är med och berättar om sin forskning på ett bäbisspråk vi oerfarne förstår, samt de modiga förstagångspratarna som delar sina personliga efarenheter på TEDtalks! Helt jävla underbart!

Hemsidan: http://www.ted.com/
Eller så youtubar ni det ämne ni är intresserad av och skriver "TED" bakom.
TREVLIG HELG!


tidskapsel

Dessa två senaste dygn har varit konstiga. Det är något som händer och jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Är det all den nya informationen jag tagit del av? Är det PMS? Är det tentastress?

Jag drar mig till minnes, tittar tillbaka på de gångna åren. Ser mönstret.

Impulsen att bryta upp och börja om infinner sig.
The wind of change liksom blåser, och jag sitter fast i en tidskapsel.
Inte förrän i februari kan jag få öppna vingarna och flyga iväg till nya breddgrader igen.
Det är länge sedan jag suttit fast så här, förhindrad från att göra det jag längtar efter.
Efter att frihetstiden kom då gymnasiet äntligen var färdigt, så har jag kunnat följa mina impulser ganska obehindrat. Sett till att inte haft längre bindningstider än en månad hit eller dit att begränsas av. Nu har jag en "bindningstid" på 3 månader av studier att förhålla mig till. Det vill säga att jag kan drömma och planera hur mycket jag vill, men att öppna vingarna och flyga kan jag inte göra förrän denna kurs är klar. Ta mig fan vad jag kommer att flyga då. Högt och långt och länge. Distansstudier i sydostasien. Äntligen besöka Indien. Kambodja. Tillbaka till Indonesien. Och kanske Thailand.

Men tills dess. Hur hanterar jag detta?
Jag känner mig som en tonåring med utegångsförbud.

Nattsudd

Inatt, 03 någongång, så steg jag upp ur min härliga hundratjugis för att ta på mig den något osexiga morgonrocken och knata ut på en mittinattencigg.

Väl ute på innergården så förundras jag av hur kaffearomen från Zoegas kaffebryggeri än en gång smitit iväg hela den långa vägen till vår innergård, och i den lilla inhängnaden faktiskt fastnat. Ja, där vandrade jag, runt, runt längs vår cirkelformade rabattruta. Djupt försjunken i egna tankar om det jag under dagen lärt mig, vilka insikter jag fått, vad jag lärt mig om de människor jag har i kring mig, men framför allt vad jag lärt mig om mig själv och min egen roll i gruppdynamiska sammanhang. Och så vidare…

Men denna kaffelukt tog ständigt min uppmärksamhet ifrån mig. Jag menar, det är ju bara så fascinerande att av alla lukter det hade kunnat handla om (typ från ett pappersbruk, fabrik för ekologiska bränslen, eller lukt av koldioxidutsäpp) – så råkar det vara just lukten av NYBRYGGDA KAFFEBÖNOR som smiter in till vår innergård titt som tätt.  How fucking lucky aren’t we?

2013's första läxa, i guess

Lyssnar på den där musiken.
Tänker på bussresan och de tankar jag hade då.

Att göra ett val eller ta reda på ett svar direkt istället för att gå och tveka i hundra år.. Det är vad jag lärde mig från hela den där känslokarusellen. Tänk om jag hade sagt vad jag hade på hjärtat flera veckor innan flera veckor gått? Då hade den där förvirrade känslan i magen varit borta samtidigt som den kom. Istället så velade jag fram och tillbaka, tvekade och bävade inför att ta upp vad som fanns i mitt hjärtas innersta rum. Det tänker jag fan aldrig mer göra.

För direkt jag sa det, direkt det var ute i det fria och öppet för ett svar, ett besked, en realitycheck - så släppte det.

Det kändes så jävla knepigt efteråt. Lixom, den där känslan som jag vant mig vid, den där stenen i bröstet som tyngt ner mig och fört mig på villovägar i mitt eget huvud, den stenen bara försvann. Poff! Så var där helt tomt. Alla de starka känslorna jag just hade burit på under så lång tid, bara avlägsnades. Jätteförvirrande. Kändes som jag aldrig känt dem äns en gång. Som om det hela var ett dumt påhitt.

Ändå vet jag att det jag kände var sant. Det var sant DÅ.
Nu däremot, så känns alltihop väldigt avlägset. Som om det inte riktigt hänt ungefär.
(Tack och lov...)
Nu lämnar jag det gärna helt bakom mig.
Jag har tagit med mig insikterna från det hela, men resten sopar jag helst under matten. Tack.

Klapp på axeln.

Att leva som man lär, eller hålla fast vid sina värderingar och se till att handla därefter. Det är inte alltid så lätt som det låter. Men att hela tiden vara uppmärksam och försöka hålla sitt inre regelverk uppdaterat är desto viktigare.

Jag får ständigt nya läxor i förlåtelse kan jag tycka, förstår inte varför livet kastar fler sådana läxor i min väg. Är jag fortfarande för stolt för att krypa? För hård för att visa det mjuka? För "ego" för att värdera relationer mer än mina egna värderingar?

Who knows.. Men det är någonting jag jobbar på ständigt iallfall. Att vara ärlig, ödmjuk och lojal.. Främst mot mig själv, men också mot andra.

Oftast är det kanske dumt att tona ner/sopa under mattan/dölja/avlägsna sina egna värderingar, för det är väl kring dem vi utgör oss till de invidvider vi är? Men man får inte undanröja att det faktiskt ibland är mer sunt att sopa en egen värdering, speciellet om den skulle göra mer skada än nytta i ett specifikt sammanhang.

I mina värderingar om stolthet/värdighet/självskattning kommer alltid mina värderingar om vänskap före.
Dock inte alltid i rätt tid eller sammanhang..

Men det finns ett fint citat som säger mer än hela mitt blogginlägg gör.

"Apologizing - Does not always mean that you are wrong and the other person are right.
It just means that you value your relationship more than your ego."

Två typer, tillvägagångssätt att lagra kunskap

Hade en intressant konversation med en av mina roomies igår, där vi kom in på filosofiska tankar och efter ett tag kunde sätta ord på de aspekterna där vi är väldigt olika. Det faktum att han är mer av en logiker och jag mer av en filosof. Och i min tolkning av logiker i den bemärkelsen är att en logiker söker svar, medan en filosof inte bryr sig lika mycket om svaren utan snarare ser kunskap genom att finna fler frågor.

Varje fråga är ett frö, det skapar en association i våra tankebanor och den associationen kan dyka upp i helt olika kunskapsområden. Ett exempel som jag drog var att när jag promenerar hem en helt vanlig dag så kan jag fundera på helt oväsentliga grejer längs vägen. Filosofiska saker. Varför är träden grönare på den här platsen i jämförelse med den andra platsen? Varför är det mer fiskmåsar här och småfåglar där? Varför står bilarna placerade på höger sida? -Kan det vara för att det är fler  människor hemma på höger sida? Och varför skulle det vara så? Kan det vara för att det är fler villor där, och att de som bor i villor oftare har 9-5 jobb, och eftersom klockan är just över 5 så har de flesta hunnit komma hem?

Och skillnaden mellan logiker och filosof i det sammanhanget är att jag nöjer mig med att ha placerat en association i mina tankebanor, en magkänsla att sätta i min ryggsäck av magkänslor, dvs min intuition. Medan logikern söker svaren, för att kunna veta exakt och nå ett slut på frågeställningen. Logikern fördjupar sig hellre i en av dessa frågeställningar och söker envist efter svaret tills han funnit det, istället för filosofen som hinner ställa sjuhundraåttiofem frågor och nöja sig med antaganden som svar.

Skillnaden i det långa loppet och utvecklingen av kompetens ligger ju då i att om mitt antagande är fel, och det visar sig senare, så kan jag inte plocka upp min association igen och göra den ogjord, utan den kommer då att påverka alla andra ”problem” som jag relaterat associationen till. Dvs att en jävla massa saker i framtiden kommer att påverkas av detta, jag kommer att få lösa en mängd problem på nytt eftersom att mitt svar inte från början var tydligt, utan bara ett antagande. Det gör då att om jag exempelvis går omkring och tror att vatten inte kan bli is, och har skapat en massa associationer runt det och tror mig ha löst en massa problem med det den ekvationen, så kommer jag sedan då jag får veta att vatten VISST kan bli is, att ha en massa felaktiga antaganden i mitt bakhuvud.

Skillnaden är att logikern lagrar svar, i sitt minne.
Medan filosofen lagrar antaganden, som sedan kopplas ihop med andra sammanhang.

Jag, som filosof, kan inte plocka upp svaret från mitt minne och ändra svaren i alla andra ekvationer, eftersom allting är antaganden som jag ”lagrat” i min intuition, min bank av ofullständiga kunskaper som skapat samband -> associationer.

Logikern, kan till skillnad från filosofen, inte nöja sig med att ”nästan” ha klarar ut ett problem. Han vill veta svaret och är snarare beredd att fördjupa sig på området för att få klarhet över lösningen, (än att som filosofen nöja sig med bredden av att ha tänkt en massa nya tankar och skapat en massa nya sammanhang som kan kopplas ihop med annat i framtiden).

____
Det som var så lustigt också, var att i slutet av alltihop, så tyckte jag (filosofen) att vi var färdig med vår luddiga och abstrakta diskussion, medan han (logikern) kände att svaret fortfarande var lite oklart och sammanhangslöst, att vi kunde diskutera vidare.

Logikern vill hellre ha klarhet över när denna kunskap kan vara användbar, så han då enkelt kan plocka fram den från sitt minne när han behöver den. Medan filosofen litar på att kunskapen kommer dyka upp av sig själv som en magkänsla då en situation kan dra nytta av den.

Min egen slutsats är också att en logiker, med sin explicita kunskap, förmodligen uppfattas som smartare, preseterar bättre på quiz'ar, mattetävlingar och andra sammanhang då man behöver kunskap SNABBT. Logikern har lättare att sätta ord på sin kunskap, minnas var den kom ifrån och därmed har han också lättare att styrka den. Logikern är också tidsbesparande, har enkelt för att sortera vad som är och inte är relevant för olika sammanhang.

Medan filosofen å andra sidan, med sin inplicita kunskap, har en större bredd och finner samband mellan områden där andra bara ser förvirring. Därmed är filosofen, möjligvis, en mer kreativ problemlösare, villig att tänka fritt och testa sig fram, medan logikern antingen kan (och är jävligt säker på sin sak) eller inte kan och låter bli att testa. Filosofen tar också längre tid på sig att "få fram" kunskapen och sätta ord på den, och kan inte lika lätt berätta var den kommer ifrån, då det ofta ter sig som en magkänsla bland andra magkänslor.


Vem är du som läsare?
- Filosof eller logiker?

tripped, but never fell

Det var ett puckat val och fick också en puckad konsekvens, såklart.
Men att tänka på det ännu mer kan inte utveckla mig på något sätt,
så det är bara att finna sig i den nya situationen och göra det bästa av den. Traska på, låta livet gå vidare.

Kvällstimmarna nalkas, och natten är ung.
Tankarna hinner snurra många varv innan de slutligen finner sitt lugn.

Det är inte det att någonting känns stressigt eller jobbigt. Det är bara en jävla massa val som jag stått passiv till rätt länge som kommer upp till ytan nu, och att inte välja är också ett val.. Frågan är om det är de valen jag vill göra?
Nej, det börjar bli dags att ta tag i saker och ting igen. Vet bara inte riktigt vad det är jag vill just nu.

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0