icketänk dag 2, politiken invarderar min meditationszon

Att inte tänka filosofiskt är ju lite som att gå och meditera hela dagen.
Så fort en tanke kommer så låter jag den gå. Nej, inte riktigt kanske.. Men jag känner ju marken mot fötterna betydligt mer än annars när jag inte svävar iväg. Men det är på gott och ont, för jag utvecklas ju onekligen av mina långa tanketrådar i filosofiska spår. Men i slutändan förvirrar jag nog mig själv minst lika mycket. Så utveckling eller välmående blir då den ultimata frågan.. och även om jag vill svara utveckling så förstår jag att Jo, välmåendet måste få komma först. Så jag fortsätter med mitt försök att inte tänka.

Uppmärksammade att det imorgon kommer vara demonstrationer på universitet runt om i landet för att förhindra att lagförslaget om en accepterad syn på privatisering av högskolor ska slå i kraft. Och då blev jag tvungen att ta mig en tankeställare ändå, fast än jag lovat mig själv att inte tänka.

Jag är någorlunda för en privatisering av grundskolorna, för att konkurrensen den innebär för de kommunala skolorna är viktig då det tvingar dem att hålla sig uppdaterade och i ett ihållande strävande av förbättring och nytänk när de inte har monopol, och alltså förr eller senare blir tvungen slopa den konservativa och forskningsignoranta attityd som fortfarande råder. Därmot tycker jag verkligen inte att universitet och högskolor ska låtas privatiseras, då universitetens status idag är betygsberoende och alltså inte äger sin status genom det finansiella, eller genom sina specifika urvalsprocess vid antagning.. som jag befarar kan bli fallet om privatisering tillåts. Då skulle inte alla ambitiösa elever kunna söka till det universitet de vill gå på, utan så som i USA och många andra länder så småningom om tvingas söka till det universitet de har RÅD till. och så får det aldrig någonsin bli i vårt land. Aldrig! Såå... jag lyckades alltså reda ut den ståndpunkten hos mig själv.

..Men sen började jag läsa om andra aktuella politiska frågor. Och då kom jag på mig själv med att tänka så det luktade bränt igen. Vilket jag ju vill undvika. Det är precis som psykologin, för stort, för krångligt, för abstrakt och luddigt. Om än inte filosofiskt, så krävs det många tankar som ska bollas samtidigt för att behålla objektiviteten.. Och då måste jag ju tänka. Så nej. Inge mer politik, iallafall inte idag.

Nu ska jag ta igen den sömn jag missade igår. Godnatt!

when you think about it..

Varför väljer jag att se ut så här?



....då jag kan se ut så här?
 
Det finns inte en enkel och absolut förklaring, det är ett nät av insikter som går ihop med varandra.

Men hela grunden är egentligen att... vem fan är jag i bild 2, när man avlägsnar allt smink, hårfärg, det uppstoppade leendet och the fancy clothes? Ja vem är jag? Jo, hon på bild nummer 1.

Så varför ska jag gå omkring i världen och visa mig som bild 2, när det inte är henne jag är?

(Här fanns tidigare en mycket lång text av de insikter som tillsammans blev nätet av förståelse. Men efter en del efterfunderingar och en utveckling av resonemanget, som blev ännu längre, så valde jag att istället spara den texten för mig själv och fylla ut tomrummet som uppstod med ett annat textstycke.)

Även om vi genom utseendet förmedlar vilka vi är och är medveten om valet, så behöver inte värderingar och åsikter bli till extremer. De är inte allt vi är. Vi är mer än så, och det kan framhävas utan att helheten blir blek. Jag har en vilja att framhäva mina nya insikter och åsikter, men att tänka svart och vitt då vi lever i ett samhälle av färger fungerar inte helt. Inte om man vill må bra. Att låsa in mig i kontrasten gav mig istället en ram jag aldrig hade önskat mig från början. Jag kan förmedla vad jag står för även verbalt, och precis som mittemellanmänniskorna välja utseendet som komplement istället för språkrör.

Känner knappt igen mig med plattat hår och smink på igen.. Det sjukt att så lite kan göra så mycket. Men riktigt sjukt är det inte.. förrän man tror på det och införlivar det känslomässigt. Når det den graden så har ett problem uppstått. Vi är nämligen vackra i alla våra imperfections, och att sminka för mycket täcker bara över det vi ska vara stolta för. Så där supersvenskt så menar jag i det här fallet att lagom kanske är bäst.

Jag tar tillbaka det streck jag strök över normaliseringen, och korrigerar min uppfattning. Viss normalisering är bra för oss, men för mycket är dåligt och speciellt om det sker utan vår aktiva medvetenhet. Men med medvetenhet kommer kontroll. Kanske var det den jag hittade med hjälp alla mina meterlånga texter tillslut.

Insåg att..

Jag har läst jättemycket psykologi i mina dar.. men ingen filosofi.
Trots att jag ju älskar filosofi.
Konstigt.

"Det närvarande förutsätter det frånvarande.
 Det är inte "något" som är grunden utan "inget".
Vi förstår "det ena" genom det sätt det skiljer sig från "det andra"
 Denna skillnad går endast att uttrycka genom "är inte".
 Det finns alltså inte ett ursprungligt "något".
 Allt handlar om ett spel av skillnader"
Derrida

"Nuet är ett resultat av det förflutna. Det bär inom sig spår av det förflutna.
Man skulle kanske kunna säga att nuet är det förflutnas barn.
Nuet är samtidigt framtidens föräldrar, det bär också framtiden inom sig.
Nuet upplevs som det närvarande, men det är präglat av det frånvarande,
såsom det förelåg i det förflutna som upplevt närvarande nu
och såsom det kommer att föreligga i framtiden som upplevt närvarande nu.
Grunden är alltså inte en närvaro utan en frånvaro.
Nuet är dessutom till sin grund ständigt undflyende.
Redan när vi benämner det, så har det flytt.
Redan när vi talar om det så är det frånvarande."
Derrida

Den ena tanken har under dagen lett till den andra tanken, som så småning om förde mig hit. Till filosofin och dess grundgestalter. Jag läser och läser. Det känns som en guldgruva av visdom som jag på något sätt har lyckats missa att fördjupa mig i tills nu. Och den är oändlig. Känner mig som en liten kid på julaftonsmorgonen, no joke.

Jämför man de olika ämnena med varandra, psykologi och filosofi, så tycks filosoferna vara dem som observerat erfarat och spekulerat, medan psykologin är vetenskapen som beprövat de teorier som filosofernas observationer påstår. De verkar så ledes vara starkare tillsammans än isär. Vetenskap behövs för att styrka vår tro. Filosofin är tron, psykologin är vetandet. Vetandet verifieras av experiment utförda i filosofins grunder. Psykologins grunder är därmed svaren på de små frågorna till de stora påståendena inom filosofin.

En av de distanskurserna jag sökte till vårterminen var en 30hp kurs i filosofi... och efter denna lilla intressefördjupning jag gjort idag så råder det ingen tvivel om att jag tackar ja om jag kommer in på den. Jag vill lära mig mer! Fan att det är juridik som gäller nu 3 månader frammåt. Raka motsatsen till de tankeutsvävningar som filosofin förutsätter..

EU:s stadgar blir överkörda av en metalkryssning

Jag borde plugga. Jag borde verkligen det.
Men kreatiiteten flödar på andra ställen än de som berör den imaginära exemplifieringen av vad paragraferna i sveriges lagbok antyder. I really cant help it.

Jag läser om diskrimineringslagstiftningen. Tänker på svenska medborgares rättigheter. På Sverige som ett ikoniserat land för jämställdhet. Tänker på kvinnors position i det svenska samhället. På artikel 2 i FNs konvention om mänskliga rättigheter som menar att ingen får diskrimineras på grund av sin ras, religion, politiska åskådning, sexuella läggning, eller sitt språk. Inte heller på grund av sin etnicitet, sin egendom, sin ställning i samhället eller sitt kön. Massvis av tankar dyker som vanligt upp efter att ännu en gång läst denna ramsa om allt som inte får förekomma som grunder för diskriminering. Fan vad gött att vi har lagstiftning som täcker upp dessa, tänker en naiv liten del av min svenska hjärna. En väldigt liten del, bör tilläggas. För hur mycket spelar denna diskrimineringslagstiftning roll i den faktiska verkligheten?

Jag läser också från EUs stadga om de grundläggande rättigheterna att: "Jämställdhet mellan kvinnor och män ska säkerställas på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön. "

BuhuuuhuhuhuuuuullSHIT.
En artikel hit eller dit.. det förblir dock endast en vacker tanke, en illusion, som EU stadgat.
Ja, för hur jäkla bra lever vi upp till detta? Hur jävla jämställt är det jämställda Sverige?

Jag läser en massa intressanta stadgar, artiklar och paragrafer i min juridikkurs som jag bara suckar åt. Det är fina riktlinjer, och kanske är det just det de ska vara, riktlinjer? Men tittar man på vårt svenska samhälle i stort, och skiter i att jämföra med resten av världen för en stund ..och istället jämför med den önskedröm, den illusion vårt rättsväsende ger oss (och sänder ut till omvärlden). Hur högt på hyckleriskalan hamnar vi då?

Häromdagen såg jag en färggrann och kreativ världskarta där det till skillnad från vanliga världskartor inte framgick ländernas namn. Istället fanns där en text, ett ord, som beskrev landets kännetecken utifrån. På sverige stod det tryckt med feta versaler: Jämställdhet. Det predikas hit och dit av alla förutom feministerna hur rättvist vårt land är.. Men vafan, kom igen. Vi vilar på ett luftskepp som snart smäller.

Visst, jag kan gå med på att vi har det SATANS JÄVLA JÄMSTÄLLT i förhållande till Indien. Till Afghanistan. Till Burma. Jag menar, vi har kommit jävligt långt. Men vafan? Jämställda är vi inte.

För ganska precis ett år sedan fick jag en jävligt slagkraftig kommentar då jag befann mig på en hårdrockskryssning mellan Sverige och Estland.
"JÄVLA FEMINISTJÄVEL!"
skrek kräket åt mig, efter att jag förgäves försökt att verbalt banka vett i honom efter att ha kallat mig hora, eller vad det nu var för kränkande eller kvinnoförnedrande ord jag inte hade tänkt acceptera.

Jag ska vara helt ärlig.. Av allt jag blivit kallad (i den egentligen rätt definitionsmässigt obrydda svordomsfyllda norm jag, oklanderligt, vuxit upp i), så har jag aldrig någonsin blivit kallad feminist. Än mindre, feministjävel. Så när han sa så blev jag bara förvirrad. Feminist? Va? Vi var ju mitt uppe i en argumentation om huruvida man kan kalla MIG vad som helst.. Och svinet kallar mig för någonting som i mitt huvud ringde i rätt positiva klockor. Varför sa han så? ..Vad betyder egentligen feminist?

(Än viktigare, vad betyder egetligen "feministjävel" då det kommer från en övergiven punkarpojk med låg självkänsla?)

När jag kom hem från den metalkryssingen så tog jag reda på vad innebörden av uttycket var. Och hade jag vetat hela historien bakom det tidigare så hade jag, förutom att (fortsatt) äga sönder min argumentation mot honom, eventuellt också tagit hans stålkänga ifrån honom och dängat den i huvudet på honom med repliken "Det var oväntat va?".

För honom så fanns ingen jämställdhet eller aktiv diskrimineringslagstiftning. För honom fanns bara den tomma, förmodligen någonstans inlärda, värderingen att kvinnor är och ska vara svaga, konflikträdda, tysta och accepterande varelser som går klädd i kortkort och fjantiga leednden för att den stora, starka mannen ska få känna sig överlägsen.

Jag som, uppenbarligen, inte passade in i den kvinnonorm stackarn hade inlärd, skulle ha kunnat ge honom en brutal realitycheck med den där kängan. SMACK! Det hade inte bara gynnat mig och min egen självbelåtenhet, nej det finns även argument för hur de skulle gynna samhället i stort också.

Men ett tack ska snubben trots allt ha.
Han lärde mig de jämställdhetskrävande traditionochhistoriekritiska människornas label.
En label som jag efter lite studerande glatt bär på.

Feminist, alltså.

Någon "Feministjävel" kommer jag med den nyvärvade kunskapen aldrig att vara utan att den andra har en känga fast i pannbenet. Om än inte fysiskt, så verbalt.

-

Mitt intressecentra expanderar, eller exploderar.. vi får väl se!

Har känt en mystiskt ökande energi sista tiden, och behöver någonting att använda den till. Kreativiteten ligger dessutom på pluspoäng och tankarna sprudlar åt alla håll. Känner att jag vill hitta något nytt att snöa in på eller någon ny sysselsättning att pyssla med.

Igår och idag har jag försökt använda min energi och kreativitet till ett större allmänbildande. Älskar ny kunskap, och speciellt sådan där onödig fakta som man egentligen aldrig har någon nytta av. But who knows, någon gång kanske det kan vara nödvändigt att veta att en speciell snigel från medelhavet har tänder som innehåller världens starkaste biomineral, magnetit, och att det kan komma att bli världens hittills mest framgångsrika material för solcellernas utveckling?

Eller att den enda lagen som finns angående den svenska kungens immunitet, är att han bara kan bara avsättas om han byter religion? Dvs att han skulle kunna vara grovt kriminell, men ändå tillåtas vara kung!?
Eller att bitch betyder tik på svenska, som i hundhona?
Eller att autism numera kan anses vara en diagnos som kan botas eller mildras med terapi?
Eller att Alzheimers forskarna i quebeck har forskat fram någonting som kan komma att bli vaccin i framtiden?
Eller att det numera finns 3Dskrivare som kan "skriva ut" cdskivor med musik?
Eller att sist sverige hade en vapenamnesti var 2007 och då fick regeringen in 14 000 oregistrerade vapen och vapendelar, samt 14 ton ammunition. Och att nästa vapenamnesti kommer under perioden mars-maj i år?
Eller att SSAB i Luleå tillverkar ca 4 MILJONER ton råjärn per år? Och att de dessutom står för det största koldioxidutsläppet i hela sverige?

Ja... finns ju massvis av saker att fylla ut huvudet med. Känns nice att använda tiden till någonting produktivt också.
Får se vad det blir för andra påhitt den här veckan, känner på mig att det blir nått kreativt projekt, antingen fixa iordning mitt rum, eller göra en fet tavla av en gammal dörr, snickra ihop något eller bygga nått mystiskt konstverk. Någonting blir det då garanderat, för kreativiteten flödar.

Dagen deal

Det finns en gata här i världen som heter Awesome St, och jag har just skakat hand med jasmine på att jag någon gång kommer att bo där., NÅGON GÅNG !

.

Looking in from the outside, I don't understand

Because we are all just humans running in the human race

t's just how we are made

We see things the same, but just a different shade


kausala samband, en faktor utlöser en annan, som utlöser en annan, som utlöser en annan osv

Personliga insikter om livets känslor, sammanhang och uttryck är bland de mest intressanta jag vet. Framför allt när jag själv får dem, men också att vara med då andra upplever dem.

Dessa insikter söker jag medvetet varje dag och i de mest ologiska sammanhangen. Men det resulterar också i massvis av nya insikter per vecka, eller dag. Vilket i sin tur leder till en ofantlig självkännedom och utveckling.

Jag vet exemeplvis redan i förväg hur jag agerar i specifika sammanhang, hur det får mig att känna, vad jag utstrålar och vad jag VILL utstråla, hur jag agerar, bemöter, tänker osv.
Exempelvis om jag som lyssnare möter en pratare. Eller om jag som lyssnare möter en långtråkig pratare. Eller en aggresiv pratare, en bitter, en uppmuntrande, en kritisk, en handikappad, en upprörd, en tjatig, en överlägsen, eller en pratare med combos av olika sinnestämningar.

Ja, jag är helt enkelt förberedd på mina egna känslor, och medveten om mina fördomar och hur de påverkar mig. Exempelvis att jag vet vilka fördomar som väger tyngst, och VARFÖR. Och hur de påverkar möten med de människor som mina fördomar innefattar.

Jag får oftast mina insikter genom att läsa böcker, exempelvis utvecklingpsykologi, då kan jag plötsligt kan känna igen mig i ett sammanhang, läsa frenetiskt en stund om vad det beror på, hur det blir så, men framför allt varför - och så får jag i de bästa fallen en liten (eller stor!) aha-upplevelse.
Förutom att snappa upp självinsikter från böcker så gör jag det också från filmkaraktärer genom att se hur vissa personlighetstyper framförs osv. Men också genom vanliga sociala situationer, exempelvis studerar en grupp jag befinner mig i, vilken roll jag har och varför, samt tänker på de olika karaktärsdragen vi i gruppen har och hur de påverkar varandra.
I helgen under projektledarutbildningen jag var på genom Rädda barnen, så fick jag massvis av självinsikter bara genom att lyssna på deras föredrag. Jag lyssnade på beskrivningarna de gav av olika sätt att hantera situationer, placerade in mig själv i den kategorin jag tyckte mig passa bäst i och funderade därefter i vilka fler sammanhang som jag tillhör den kategorin och vad det isf bidrar till osv.
Men främst av allt, nuförtiden, så är det skolans föreläsningar och litteratur som ger mig flest insikter i vardagen. Exempelvis genom att kunna få ord på beteenden jag inte haft i mitt ordförråd tidigare, eller begrepp jag inte visste fanns. Allt sådant som jag inte känner till försöker jag alltid att applicera på mig själv, för att se om det stämmer överens eller inte. Och antingen så ger det ju en insikt om mig själv och hur jag är, plus eventuella anledningar till att det är så - eller så blir det en insikt om andra människor, någon jag känner, gruppsammanhang jag varit i osv

Ett exempel på vad tidigare uppmärksammat och tänkt på men inte haft ord till förrän skolans föreläsningar är "socialkonstruktivism" och allt vad det innebär. Därefter kunde jag kategorisera in mig som en "Socialkonstruktivist" eftersom sjukt mycket av vad det innebär stämmer överens med mitt tankesätt. Egentligen så säger man inte att någon är eller inte är en socialkonstruktivist, men det jag menar med det är att jag håller med teorin om socialkonstruktivism så mycket att jag törs identifiera mig själv genom den. Men om någon hade frågat mig tidigare så hade jag ju aldrig kunnat beskriva mig själv som socialkonstruktivist, eftersom jag inte kände till begreppet.
För övrigt finns nog ingen superkort och tillräckligt givande förklaring på vad det innebär, men ungefär så lyder teorin att allting är socialt konstruerat, ord, betydelser, rätt och fel, kön, begrepp osv,- de finns helt enkelt inte förrän vi människor har satt ord på det, och direkt vi ger det ett ord så tillämpar vi en värdering till det, som i sin tur tolkas olika av alla beroende på deras tidigare erfarenheter av liknande sammanhang. Och när de tolkas olika så leder de till nya sociala konstruktioner osv. Ja, det finns jättemånga infallsvinklar. Men det får jag gå in djupare på en annan gång, då klockan inte är två på natten och jag ska upp tidigt dagen därpå ;)

En liten fotnot,
Jag var förmodligen ett sånt där barn som frågade "varför?" tusentals gånger i följd, Varför gör man så? Aha okej, men varför är det viktigt? Mhm, men varför var det i sin tur viktigt? Varför är det så? Varför vill man det? Varför det??? -(???????????????????)

Sån är jag iallafall nu, fast med större ordförråd och språkkunnighet, dvs lyxen att kunna formulera frågorna på ett mer kamouflerat och varierat vis, utan att det blir allt för tjatigt ;) Sen så är nog de mesta frågorna bara till mig själv och handlar om just mig själv.

Men det äääääär ju så intressant!

Trots tvåhundra(!) dataskrivna a4 sidor analyser, utvärderingar, teorier, samband, förklaringar osv.. så finns det alltid någonting nytt att analysera. Tänk så fantastiskt, att aldrig tar det slut heller!

- arkivet: 120504

Bara en tanke..

Folk ser på dig så som du ser på dig själv. Bedömer dig så som du visar dom att det är okej att bedöma dig. Om du visar att du är osäker så kommer dom inte lita på dig, om du visar att du tror på dig själv och att du kan så kommer dom också att tro det. Allt handlar om hur du re/presenterar dig och hur du skapar din egen bild av hur andra kommer uppfatta dig. Image är viktigt,

Men är det inte ganska tråkigt också? 
Tänk så skön hela världen skulle va om alla ba slappna av.

Universitetsliv och ett nytt statussystem att infinna sig i

Någonting som verkligen var slående då jag kom till Helsingborg och träffade alla studender var deras engagemang.

Jämför jag med i Boden/Härnösand och de människor jag stöter på i min  vardag där så är skillnaden verkligen enorm. Här är folk uppdaterade om vad som står i tidningen och de är engagerade i frågor som rör annat än dem själva, såsom politik, barnomsorg, statsekonomi.. Ja, de lever helt enkelt i en större värld, där allmänkunskapen är viktigare och diskussionsämnena inte bara handlar om åsikter, utan även om fakta.

Jag upplever också att statussytemet här är nästintill ickebefintligt.
Eller snarare, att det statussystem som finns här, är ickebefintligt i Boden och Härnösand.
Åtminstone i alla de kretsar jag någonsin befunnit mig i.

Här mäter vi ambition, intelligens och förmåga att föra sig bland folk. Diskussioner (och/eller påtryckningar från ett statussystem) som handlar om specifika människor och deras klädsätt, smink, hår, hygien osv är betydligt mer sällsynta.
Skitsnack och prat som inte leder någonstans eller till någonting, (typ en slutsats, nya tankar eller kunskap)
ja, det är helt enkelt inte lika intressant här.

Och det är ju faktiskt helt underbart.
Faktum är att de är en av de sakerna jag älskar mest med universitetslivet.

En generell sammanfattning skulle vara att vi fokuserar på sånt som är viktigt, som kan utvecklas eller leda någonstans. Vi har släppt tonårstramset och det vardagliga drama som där skapas. Vi strävar mot utveckling, intelligens, ett bredare ordförråd och allmänbildande.

Ni som känner mig kan förmodligen förstå att det här är den typ av sammanhang där jag trivs jävligt bra. Inge trams, inge tjaffs, inge jävla onödigt skit. Det handlar om att ta sig frammåt och få med så mycket som möjligt på vägen dit.

Bara en liten tanke


Sablarnsch jävla ickebefintliga självdisciplin.
Trots att det regnar ute och är perfekt pluggväder, så verkar det vara helt jävla omöjligt att komma till skott.
Fan det är ju helt sjukt alltså!
Har kommit på hur mycket som helst för att slippa sätta huvudet i böckerna..
Tvätta bilen, laga mat, städat rummet, fixa lampan, dammsugit, gått ut och rökt överdrivet många gånger.. och som nu: Färga håret.

Helt onödiga saker som hade kunnat vänta till efteråt. Men nejdå, det gick inte.


Fan tänk hur livet hade kunnat se ut om man hade haft självdisciplin?

Hade förmodligen varit typ 15 kilo lättare.
Hade stigit upp tidigt på mornarna och fått mycket mer gjort,
Hade inte spenderat dryga tusenlappen varje månad på cigaretter och snus.
- Hade istället kunna lägga pengarna på... Bio? Ett par nya skor varje månad? Massage/spa?
Eftersom jag hade promenerat överallt så hade jag sparat ännu lite till på besinpengarna.
Hade förmodligen haft håret ner till midjan också eftersom jag inte fallit för impulserna att färga och klippa i håret mitt hela tiden.
Sen hade jag nog varit jävligt bildad också, för vad skulle jag göra med all tid om mornarna..? Plugga, läsa allmänbildande litteratur, eller onödigt vetande. Ja säkert nått vettigt.

Ja..
Tänk om man skulle försöka hänge sig till att verkligen öka självdisciplinen?
Sätta upp lite mål och ge sig fan på att klara dem.

Jag vet ju att jag kan, det har jag bevisat många gånger om.
Men orkar jag? Är det värt det?
Jag känner mig inte fattig och jag lider inte av mina extra kilon. Jag uppskattar varje sekund av mina sovmorgar, och jag älskar ju att poppa hög musik och sitta bakom ratten i min finbil. Och midjelångt hår... äsch det kommer ju med tiden.

Nejfan. Jag trivs rätt bra med mitt orutinerade, impulsiva och ODISCIPLINERADE liv.

Tack för mig!

en utvecklad tanke

Jag har bland annat en förmåga att lessna när jag är nöjd.
Frågan jag ställde mig därefter var: När är jag egentligen nöjd då?
Jo, svaret som passar in i alla sammanhang är att jag är nöjd när grundtanken är uppfylld. När det jag fått det jag föreställt mig ha. När jag gör det jag föreställt mig göra. När jag är där jag föreställt mig vara.

Så hur förflyttar jag min nöjd tröskel då, så jag kan vara glad och nöja mig när allt är bra,
istället för att börja lessna och längta efter någonting nytt?

Det är verkligen upphackat då jag tittar tillbaka genom åren, när allt är som bäst så letar jag mig vidare. Och visst, det är väl det drivet som hela tiden utvecklar mig och för mig till sammanhang jag aldrig trodde finna mig själv i. Och det är ju fantastisk erfarenhet. Men samtidigt vill jag också kunna vara långsiktig. Åtminstone kunna välja att stanna i glädjen och suga ut sista droppen av den innan jag söker mig vidare.

För som med England, så tittade jag ju tillbaka sen och kände att jag for hem för fort. Men jag hade ju uppnått allt jag önskade med hela flytten och mer därtill, så där och då kändes det rätt att söka mig vidare. Och i efterhand så måste jag ju acceptera att det helt klart var så det var tänkt att vara. För allting hänger ihop, och hade jag inte kommit hem då, kanske jag inte hade umgåtts med manne och jasmine under julen, och kanske inte känt för att flytta till härnösand sen när jag lessnade på boden, och därigenom aldrig testat jobba inom vården och aldrig fått erfarenheterna jag fått på coop, och inte lärt mig allt det jag lärt mig här under min tid som ung vuxen. Och hade jag aldrig stått där jag står precis här och nu, så hade jag förmodligen aldrig funnit mig själv där jag om ett år kommer stå. Vart det nu än är.

Ja det är lustigt. Men jag litar på det fullt ut.
Men som sagt, jag vill ändå lära mig att kunna gå vidare då det är dags. inte för att jag lessnar på att allt blev som jag ville att det skulle bli.

avskaffa skiten

Everyday new people choose to go abroad and fight wars for other nations, sometimes they come back, and sometimes they don’t… Copy this if you think broccoli looks like small trees!

Kan låta lite väl hårt.. but damn it, jag förstår inte. Varför väljer man att riskera sitt eget liv och fara över till afghanistan eller annan krigszon, och lyda order från en annan regering? Min egen jävligt hårda tro är att de flesta blir hjärntvättade inom militären, och att när de sen i ett eller flera år lärt sig att lyssna på den högre rankade och sen kommer till afghanistan för att hjälpa där... så tänker dom vid det laget inte själva. Jag tror dom tappat sin objektiva synvinkel och lyssnar och tror blindt på vad officern säger.

Tänk er scenariot
"Dom där är här för att döda och härja bland lokalbefolkningen,
ni får använda alla medel för att bekämpa dom. Ord, misshandel eller skott... bara dom försvinner"

Sen kör de ditshippade soldaterna på för fullt och tar död på hälften och ser den andra hälften skottskadat halta därifrån.

Men i tysthet har dom egentligen bara lytt order och har ingen aning om vilka människor dom egentligen attackerat, allt är styrt från de högre makterna och the goverment kunde lika gärna ha skickat dom på sina privata ärenden.  Who the hell knows? And who the hell is asking?
Alla är bara tysta, har lärt sig att inte ifrågasätta och avslutar med en honör.


Nej jag kunde inte brytt mig mindre om masshysterin i media om svenska soldater som dör i afghanistan eller var fan det än är. Dom har med egen fri vilja, valt att fara dit.  MEDVETEN om riskerna.  Varför är det en chock när dom kommer tillbaka i bitar då?


Fattar inte att vi årligen lägger miljarder på sveriges millitärer, då det bevisligen är där hjärntvätten börjar.
Och dessutom tycker jag det är sjukt att vi skattebetalare inte äns kan välja om vi vill sponsra skiten!

Män i uniform kan va sexigt, men millitärer går FETbort.

sorry mate


Hansén ger vika till den teknologiska utvecklingen

Nääe... vilket jävla fusk alltså..
Har uppgraderat till den nyaste versionen av picasa, och nu har dom ju gjort så vem som helt, kan förvandla vilken bild som helst till ett konstverk .. whaat? Alltså seriöst. - Visst, jag älskar det! ..men det tar ju bort själva konstnärs känslan.

Jag har alltid föredragit att ha mina bilder oredigerade, eftersom det egentligen bara är då man kan avgöra om det är den bakom kameran som är duktig istället för den bakom datorn.. Men alltså .. seriöst, kolla på dessa exempel.


- Båda bilderna är omgjorda med ETT KNAPPTRYCK....





och






Även om jag vill stå emot, så kommer jag inte klara det..
för satan så läckert det blir om man sitter och mixtrar litegrann.. Kolla bara denna skillnad!





en åsiktsfråga, men sanningen för mig.

It doesn't matter who I've been, It's all about who I've become.

Tror inte riktigt på den meningen. Vet att många gör det,
men även om saker och ting hade varit lättare om det vore så, så kan jag inte riktigt hålla med.

En människas tidigare handlande säger mycket om vilken människa man har framför sig idag.
Visst, människor förändras, det tror jag på.. men aldrig helt. Kanke ytligt, tankemässigt och viljemässigt, men den där djupt roptade värderingen som finns där inne någonstans kan i en stressad situation ändå dyka upp.

Nej jag tror att sanningen finns i en människas historia, i vad man tidigare gjort, och vad de sakerna är baserade på.
Och hur mycker man än vill säga att man är annorlunda nu, så finns historian alltid kvar och berättar något.

__

Jag själv har ofta svårt med småprat och skojjande, lixom att hålla sig vid här&nu, jag är nyfiken och vill hellre lära känna människan på en gång. "Här&nu" är ointressant, jag vill veta vad den varit med om, och vad som skapat den personen som är framför mig, dvs vad som har skapat "här&nu".

Här&nu är bara ett skal, en tidkapsel, ett humör och en energifråga eller en förväntans gensvar,
sanningen finns i vad som har hänt innan, och varför.

livserfarenhet.. eller arbetslivserfarenhet? BOTH!

Ibland får jag en mental bitchslap av mig själv..
Lixom, vad FAN håller jag på med? Hur FAAAN hamnade jag här?
Här står jag, med en frisörutbildning i ryggan och skulle säkert lätt få jobb på en salong här,
men jag väljer att tvätta 80 år gammal pung istället?
WHAT THA FREAKING FUCK?!
hahahahaha...


Men! Då försätter jag mig i robot-mode och bara gör precis det jag ska göra,
sen så tänker jag på den otroliga turen jag har som har fått testa på så sjukt olika brancher,
och all erfarenhet jag hela tiden samlar på mig. Och även om det JUST NU innebär att jag måste torka lite stjärt då och då, så innebär det trots allt så mycket mer. Förståelse för ett helt arbetarfolk. Mitt favoritcitat (som snart kommer sitta tatuerat någonstans på mig) lyder "Clever aint wise", vilket då betyder att smart och vis inte är samma sak. Och det jag gör då jag testar sånt jag aldrig kunnat se mig själv göra, är att samla på mig bredare erfarenheter - vishet. Sånt man inte kan läsa sig till.




Jag har verkligen testat på en jävla massa yrken för att va 19 bast måste jag stolt säga!
Jobbat/praktiserat på 3 olika salonger i Boden, och 3 väääldigt olika salonger på alla sätt och vis. Sen har jag dessutom slavjobbat 10 timmars pass med 20 mins lunchrast och inga raster - i England. Så 4 olika salonger har jag alltså erfarenhet från!
Sen har jag ju jobbat någon månad som telefonförsäljare och suttit på arslet hela dagarna och rabblat samma gojja om och om igen! -lärt mig lite om säljteknik osv, och fått lite insikt i hur ett sånt jobb är.
Dessutom jobbade jag i många månader i kiosken på tågstation, kvällar, helger och lov. Och det minsann var ett jävligt nice jobb, lite hjärndött men ändå så man kunde hålla igång med någonting hela tiden om man ville. Öppnade och stängde själv och till och från jobbade jag brutalt långa pass också.
Jobbade också på café några enstaka dagar under den perioden och fick känna på det yrket, och den lilla försmaken jag fick var också nice, helt klart ett extraknäcksjobb jag kan tänka mig att ha i framtiden någon gång.
Vad mer då? Hade 1 veckas prakik på ett giiiiiiiiiigantiskt växthus i stockholm för nått år sedan, och hör och häpna: Det är det (by faar) värsta jag någonsin jobbat med! Då torkar jag hellre röv och byter blöjor än att jobba med någonting sånt någonsin igen! Samma monotona rörelse, minut efter minut, timme efter timme, dag efter dag.. och så sa min handledare med seriös ton typ det sorgligaste jag någonsin hört "Nu får vi lite variation iallafall" - och så gick vi från krispsalladen till persiljan och fortsatte med samma jävla monotona rörelse. Och där hade hon jobbar i 10 år! :O  ...Jag önskar av hela mitt hjärta att den kvinnan har hittat någonting meningsfullt i sitt liv idag och är lycklig. Hade jag trott på gud så hade jag bett en bön för henne!
ah, sen utöver dedär erfarenheterna så har jag ju också jobbat 3 år i rad på farsans jobb som typ alltiallo arbetare, gjort allt från måla till klippa gräs, kratta grus, rensa ogräs osv. Sen jobbade jag 2 år i rad på ett demensboende också. Och i somras så hade jag det roligaste jobbet jag någonsin haft faktiskt, och det var de 3 dagarna jag jobbade för Bränna under boden alive. Minns att jag var övertaggad och sprudlande happy i överlag så det hade säkert mycket med det att göra. Där stod jag i utebaren och vara amtörbartender haha, sen sålde jag biljetter, plockade tomflaskor, stod i disken, och hjälte å städa hela stället vid gryningen. Näe det var helt fantastiskt kul, stressen och att alltid ha nå att göra, plus att jobba med fulla å glada människor haha, ja det var bara SÅ kul!

Så jaa.. alla mina jobb skiljer sig rätt mycket från varandra, speciellt innehållsmässigt. Och nu snart så får jag ju testa på hur det är att jobba på en stor matvaruaffär, och jag tror att det kommer va svinkul faktiskt och att jag kommer lära mig fett mycket mer om den branchen. Längtar verkligen!

____
Sen till hösten ska jag börja plugga dessutom! För någon gång i framtiden så tänker jag jobba med människor i kris, kanske på anstalt eller halfway houses, eller med missbrukare,  eller som soc kärring, eller inom psykiatrin.. ja något sånt typ av jobb, där man får hjälpa andra på en lite djupare nivå. Så det jag ska börja läsa blir socionomprogrammet, som är en fett bred utbildning och som jag med säkerhet vet att jag kommer ha nytta av vad jag än vill jobba med i framtiden.

Så till hösten flyttar jag igen (förhoppningsvis såklart, om jag kommer in!) till södra sverige! Kanske till enda ner till Lund, eller Malmö, eller göteborg.. eller kalmar? Who the fuck knows.. men någonstans! :D

Livet gav mig ännu en lektion i tacksamhet

Ja nog fan har jag lärt mig ett och annat de här dagarna alltså!
Herregud alltså! Inte bara praktiska saker och hur det fungerar på just min arbetsplats,
för hela branschen är ju ny för mig så det har verkligen varit genomgång i ALLT. Huvudet bara snurrar.

Allt ifrån var nycklarna finns, till alla sifferkoder, bilarnas specifika parkeringsplatser, adresser och gatunummer - och vägen dit, och vad vårdtagarna där heter. Sen vad jag ska göra hos dom, och HUR man gör det.

Men det jag framför allt har lärt mig, är vilka hjältar och hjältinnor vi har som jobbar inom vård och omsorg. Jag kan ärligt och uppriktigt säga att jag har underskattat dessa människors arbetsinsatser nå så enormt. Hatten av för er alltså, jävlarimig!

Jag har ju varit sugen ganska länge på att testa andra branscher, med nya yrken och rutiner osv, för att helt enkelt se vad som passar mig och var jag trivs bäst. Och hur ska man veta om man inte provar?

Nu har jag då provat att jobba inom hemtjänsten... i en kommun där jag kan 2 gatunamn. Tro mig, det är inte lätt! Hehehe. Ni som känner mig vet ju att mitt lokalsinne inte direkt är att skryta med..  och vill ni ha er ett gott skratt så kan ni ju föreställa er mig, snurrandes i en kommunbil, i en stad jag bott i mindre än två månader. HAHAHA Jag menar, om jag är född och uppväxt i Boden och knappt hittar till aldersjön eller sävast.. tänk då motsvarigheten, fast i en annan stad - det är ju bara en tidsfråga innan jag kört vilse!
Som tur är har jag bara behövt köra själv 1 sväng, och då var det tillbakaväg och typ 1 mils körning eller nå. Och det gick trots mina förutsättningar mycket bra, jag tog mig till min destination!



Mycket information har alltså processats genom mina hjärnhalvor de senaste 48 timmarna, men av allt jag lärt mig så är det insikten som väger tyngst. Tänka sig att även jag som har många människor i min närhet som har jobbat inom vård och omsorg, ÄNDÅ inte har fattat vilket jäkla jobb det är. Och tänk då chefer världen över som rullar tummarna, pressar tidsscheman, byter folk och blablabla, bara fokuserar på miljonerna och inte människorna.. Dom har ju uppenbarligen ingen praktisk erfarenhet, och har dom det så är den fan glömd. Att man inte har nån form av allmän tjänstgöring då man slänger in sveriges alla akademiker på praktikplatser 1-2 dagar om året där de verkligen själv får se vad deras miljoner går till.. eller inte går till.

Nej gud det är mycket tankar som snurrar alltså!

Fyfan alltså, hur kan det finnas högt uppsatta människor som pillar navelludd på sina kontor och klagar över låg lön? Eller klagar över huvudtaget?
Vad billigt det hade blivit för företagen om de hade kastat in dessa människor i en annan bransch bara för en dag eller två, då hade folk kommit tillbaka till sina arbetsplatser med ödmjuk tacksamhet och cheferna skulle få in betydligt färre klagomål, 100% säkert!

Nu har de här dagarna inte varit så hemska som det kanske låter på mig, det är den stora insikten som sjunker in bara. Hur skrämmade det är att det finns så mycket jag inte vetat, och så mycket så många andra inte vet eller kommer få veta.

Alla kollegor verkar jätte trevliga, dom hälsar och småpratar, vill en väl osv.  Men för min egen del visade det sig att jag inte riktigt är gjord för den mentala och fysiska stressen yrket handlar om, och hur den påverkar själva arbetet. Schemana är grymt stressiga, även för någon som är van. Och så kommer jag där utan erfarenhet what so ever.. och ja, den svenska vårdens sanning och allt som hör till är lite too much för mig tror jag.

Man måste ha förmåga att stänga ute empatikänslan men ändå inte göra människor till objekt. Och det kan inte jag. Och ärligt talat så vill jag inte behöva göra det heller, men för att kunna jobba med en viss typ av vårdtagare så måste man ju det.

Hur som helst så fick jag ju ge mig själv en mental bitchslap då jag gjorde god knows what idag, lixom här står jag och... gör sånt som hör till... då jag egentligen är en utbildad frisör? Vad hände? Vilken frisk människa gör det valet? Ring, ring.. wakeup call!

Visst, att jobba som frisör och hålla på med hår och färg är roligt, jag tycker det är kul. Men är det en passion, och räcker den isf för att jobba 8h per dag med det?  Njaaaoooeeeääää.. det vet jag inte. Ett intresse är det alla gånger, men inte en livsstil för mig är det nog inte. Men det har slagit mig att det kanske är mina värderingar kring frisöryrket som blivit lite vrickade.. Helhjärtat eller inte alls, så har jag satsat och på den grunden har jag byggt mina värderingar. Antingen så ska man äääälska att vara frisör, ryka av passion och längta till nästa arbetsdag, aldrig känna sig kreativitets-lös, alltid se bra ut och vara pigg och social, sen också må fysiskt dåligt om man inte får hålla på med det. Och kan man inte känna och vara så 24/7 så är man ingen frisör, ingen bra iallafall.

Men hur sunt är det? Och hur jävla sant är det?
Vem fan går till jobbet klockan 8 på morgonen och känner så? varje dag?
Frisör är ju som vilket annat yrke som helst, sen om man tycker det är vrålawesome varje dag så är ju det ett perfekt scenario, men så är ju inte verkligenheten för någon. Vet inte riktigt hur sjuttsiken jag fått de tankarna..

Jaa, mycket jobbfunderingar har det varit på sistone. Vet ine vad jag vill göra av de förutsättningarna jag har nu. Det jag vill jobba med har jag inte utbildning för än, så då får man väl hanka sig fram med något halvdant eller testa på så mycket olika jobb som möjligt tills det är dags för studier. Nu kan jag checka av hemtjänst och vård av gamla, precis som telefonförsäljare, kioskbiträde, festivaljobbare, frisör och att jobba på växthus. Ja jag har en jävla spridd erfarenhet kan man ju lugnt säga, men jag älskar det. Love it, love it, love it. För av varje arbetsplats har jag kunnat ta med kunskap om vad jag tyckte om där och vad jag inte tyckte om, och det gör att jag med större säkerhet kan välja rätt yrke för just mig, dvs inte nöja mig för fort men inte heller sträva efter för mycket.

RSS 2.0