What is really different?

En gång flyttade jag till England. Med stora drömmar och full av hopp.
Friheten hade äntligen kommit till mig. Skolan var klar och jag hade nu hela världen i min famn.

Kan hända att den känslan var den bästa känslan i världen.




..Att sen inse att det är precis samma sak nu som det var efter studenten,
-och att det kommer fortsätta vara så för resten av mitt liv-  det är en insikt inte alla har fått.

För varje dag vi vaknar friska så kan vi förändra våra liv. Vi kan packa ned våra grejer och fara till okända platser, utforska världen och oss själva. Ingenting hindrar oss förutom våra egna tankar, och när man slagit sig ur från sitt egna fängelse av jantelag och rädslor, DÅ är man fri. Fri som en jävla fågel.
 

What only another writer could understand

Stearinljusens lågor facklar av rörelser i luften, som de öppna fönstret måste stå ansvarigt för. Allt annat är nämligen stilla. Det enda som eventuellt rör sig är ljudvågorna.. som inte syns, men känns. Det är en meditativ känsla här. Hela rummet är nedsläckt och på den enda upplysta delen av väggen hänger en tygaffisch jag köpt i kulturstaden Ubud. Textstycket på den är en vacker definition av visdom egentligen är. En definition som stämde överens med min egen, och resulterade i en snabb affär.

"Wisdom" it says.
"Knowledge, intuition and experience combined to guide us in thought and in deed."

Jag sitter i mitt rum här i helsinborg, det rum som varit mitt krypin under ett års tid nu. Det är länge för att vara mig ska ni veta. Här sitter jag, i min mysiga säng med röda täcken och kuddar. Till vänster om sängen har jag mitt stora fönster, med den djupa fönsterbrädan som ibland agerat skrivbord till datorn då jag suttit här i timmar och skrivit. Andra gånger så har jag lite underligt bara suttit där på den, med utsträckta ben och filosoferat. Bara dragit för de svarta gardinerna, liksom avskärmat mig från resten av rummet, öppnat fönstret och tagit en nattecigarett. Tittat ut mot det mysiga höstmörkret som fallit över tågaborgs gator. De gamla byggnaderna, plattorna på trottarerna, 50tals balkongerna över gatan. Ja, bara suttit där filosoferat med min kvällcigarett under meditationstimmarna efter midnatt. Eventuellt tagit upp datorn i mitt knä och skrivit en rad eller två.

It's a certain feeling, a love only writer or a poet, or a true philosopher could understand.

Jag har så många underbara minnen från de gångna åren, då jag hittat fantastiska platser att sitta och skriva på. Och på var och en av platserna där jag slagit upp min dator, så har jag också varit inne i ett tillstånd som hör till den tiden av mitt liv, vilket gör att då jag tänker tillbaka på platsen och texterna, så vet jag också vad för känslor jag hade i de skrivande studerna, och det skapar minnen som är så otroligt känslostarka för mig. Känslor jag inte tror att någon som inte skriver kan förstå. Det är som en hel tidsera, sammfattad i ett enda ögonblick av tankar. En inspirationsbomb detoneras, och fingrarna har en alldeles egen relation till tangentbordet. Texten bearbetas inte i huvudet innan den blir till bokstäver, och ändå blir det så bra. Felfritt.

Flow kallas det. Jag kallar det skrivtrans, den bästa meditation jag vet.

Jag hade gått runt på gatorna i Southampton hela dagen, i 6 timmar, och sökt jobb på diverse salonger. På axeln hade jag datorväskan hängande, och i den hade jag också min portfolio av frisyrer jag skapat under gymnasieåren. Jag var grovt sminkad den här dagen, hade en sliten jeansjacka och ett hår som matchade min stil. På höften lös nitarna från mitt bälte. Hela jag hade en aura av tonårsfrihet. Det var jag och England. Jag och min dröm. Jag och den oändliga friheten jag längtat efter. Benen var trötta, och jag hade presenterat mig så många gånger under dagen att det var läge att ta ett break, åka hem. Men istället för att åka direkt tillbaka till Portsmouth, så gick jag in och handlade smirnoff och gick entrade Southamptons stora park inne i city. Jag valde den vackraste av platser jag kunde hitta, satte mig ned. Öppnade datorn, ett nytt, blankt word dokument. Knäckte min smirnoff, rullade en cigarett och skrev de första raderna.

Jag hade bott i Härnösand drygt en månad. Hunnit få upp alla möbler i lägenheten och vandrat runt ute så pass mycket att jag hunnit hitta några egna smultronställen. Englands rebelliska frihet hade jag tvättat bort efter min mellanlandning i Boden, och nu var siktet inställt på att leva lugnt en stund. Just den här dagen var en tidig vårdag av strålade sol, och snön hade hunnit smälta bort från bänkarna. Jag valde omsorgsfullt den finaste delen längs med kusten, öster om stan. Det gick en promenadslinga inte långt ifrån bänken där jag satt. Jag kunde se hur mäniskor tittade nyfiket mot mitt håll, där jag satt ned så otroligt nöjd i min buddhaställning med datorn i knät, och skrev en text om hur jag någon gång i framtiden vill vara den där visa gammelmormorn som gungar fram och tillbaka i gungstolen och berättar de mest fascinerande historierna för barnbarnen. Historier som dem inte vet är tagna ur det riktiga livet.

I England upptäckte jag charmen med cafféer.. Att köpa en kopp svart, rulla några cigaretter och sitta på uteserveringen och skriva noveller om frihet och liberalism. Att se människor passera, fram och tillbaka, med slipsar och portföljer, klackar och läppstift.. stressade av vardagen. Själv hade jag en ledig dag och underbar ensamtid på förmiddagen, ingen stress, ingen press, ingenting som heter livets måsten eller liknande. Bara jag, min kopp kaffe och söndagsledigheten som ekade. Helt underbara stunder minns med hjärtans leende.


Mitt i kristiden. Den kanske första riktiga krisen jag upplevt. Förutom alldeles för mycket skolk den tidigare veckan, så hade helgen bestått av en massa saker som inte varit bra för varken mig eller mina vänner. För mycket hade hänt på för på tok för lite tid. Ingen tid att processa. Ingen tid att reflektera. När små småning om de andra hade krupit ner under sina täcken så smög jag mig upp, alldeles ivrig över att äntligen få skriva. Det var bara jag där, i vardagsrummet som inte var mitt. Brevid mig fanns speglar och kreditkort. Tobakssmulor och andra smulor. Glasrör i flummiga former, och kulor med vatten i. Flera olika varianter. Lägenheten var inte städad, så flera veckor av spårade minnen fanns kvar som om lägenheten vore en tidskapsel för dem. Under natten hade jag i mitt knallröda hår dansat på bord och fått veta saker om mig själv jag inte velat känna till. Jag öppnade ett dokument och lät orden flöda. Varje bokstav var terapi. Och varje text blev ett verbalt foto av mörker och misär. Precis vad hela den tiden också hade varit.

Vi var två pers som bodde i en fyra på 120 kvadrat. Jag stängde glasdörrarna till köksdelen och placerade datorn på den enda köksmöbeln vi hade, en banankartong från coop i härnösand, ur vilken jag själv hade plockat ur bananerna från under det sista arbetspasset jag hade. Med datorn på banankartongen kom den upp i en behaglig höjd för att kunna sitta en längre stund och skriva. Men först lutade jag mig mot väggen, tippade huvudet bakåt och tittade upp i taket en stund. Naglarna knappade en melodi på ölburkens metalliska yta. Det var en mental andhämtning, en litet moment då meditativa vågor gick genom min kropp. Det löste sig. Allting löste sig. Jag hade lyckats packat ned en hel lägenhet i min bil, kört 150 mil på storväg genom vårt långa land, bott hos shyssta människor jag knappt kände under en dryg veckas tid, och nu kirrat en lägenhet i denna stad där det skulle va omöjligt att få tag i förstahandskontrakt.


Ett annat skrivögonblick som jag minns med kärlek är då jag sitter på det vita klinkersgolvet utanför mitt hotellrum på Bali. Bara en dryg vecka tidigare hade jag sagt upp mig från jobbet och bokat biljetter, vaccinerat mig och ivrigt väntat på att äventyret skulle få börja. Där satt jag, hade just haft den förmodligen häftigaste kvällen/natten i mitt liv. Och trots att tröttheten var överhängade så kunde jag inte låta bli att sätta mig ned och skriva. Jag hade tidigare under dagen fått utskrivet nå sköna painkillers eftersom jag inte kunnat shamponera håret eller öppna en vattenflaska utan att ögonen tårades av smärta. Havet är inte att leka med, man bör ha respekt för det, och det lärde jag mig tack och lov genom en surfingbräda och en stukad axel, värre än så var det inte. Men så med det mysiga pirret i kroppen, som de ju bidrog till, satt jag uppe och skrev under vad som var kvar av natten efter de där galet häftiga äventyret jag haft med de 11 nyaseeländarna hemma hos janice. Jag skrev, och skrev, och skrev. Sen hopppade jag högt då han, poolkillen, kom och avbröt min skrivtrans med sitt mjuka leende.

Ja det finns så mycket vackra skrivstunder jag haft. Skrivandet är en passion jag haft hela livet, så långt tillbaka jag kan komma ihåg. Filosofera har jag nog alltid också gjort. Liksom trivts att vara med mig själv och allt vad mitt huvud rymmer. Så alla dessa stunder så jag smugit iväg till en vacker plats och skrivit ned den poesi som snurrat eller rett ut de bekymmer jag bärt på.. ja, det blir minnen jag värderar lika högt som de minnen jag delar med andra. Vissa av dessa minnen är lika starka och känslofyllda som självaste studenten och allt galet härligt som hände runt den perioden. Ja, så mycket värderar jag vissa av dessa skrivstunder jag har haft på dessa fanstastiska platser, och många fler än de få jag nämnt här. Och denna kärleken till ensamtid och bokstäver är nog någonting man bara förstår om man själv är sådan. Ännu har jag inte träffat någon som förstått det fullt ut. Ännu har jag inte träffat en "writer or a poet, or a true philosopher" antar jag.

Nu har jag suttit här och i denna fantastiska skrivstund skrivit om fantastiska skrivstunder.
Och så skapades ännu ett vacker minne. Tänk att det äns är möjligt.

-

Kört runt i de gamla villakvarteren här på erikslund, bara brummat och omkring med bra musik och filosoferat. Underbart. Tänk så tiden går, alldeles nyss var vi ju små vilsna tonåringar på väg ut i en värld vi inte kände till. Så mycket som hänt under åren, och det är fascinerande hur vi alla förmodligen har upplevt världen olika. Tiden på korpenskolan börjar vara många år sedan.. Det känns som en annan livsstid, men ändå som igår.


Connected heart to heart


Interna roligheter

åååååhhhh, toooove..
SAKNAR DIG MIN VÄN !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

- och fullkomligt älskar min sista mening i den ypperligt seriösa facebook konversationen vi just hade.

"Känn mitt medlidande <3
....Eller min tillfredställda aura, välj du!"






April, 2008 -
Natten då vi var ute efter bodens white castle burgare till fyllekäk,
och varken Rönnbäcks, Frasses ELLER MAX var öppet.
Vi gav upp och la oss ner mitt på gatan. Livet var ju bara för värdelöst.


Men vi löste problemet.... tillslut.



DAAAAANZA KUDUROOOOOOOOOOO!

Fiiiiiiiiiiiiiiifan!
Satt med brorsan coh kollade igenom top listorna på spotify och hittade en låt jag kände igen asmycket, och efter ett tag kom jag på att den påminde om en studentlåt - danza kuduro!

Fifan, den har jag dansat på alla möjliga bardiskar till, och i burar, på dansgolv, med tjejkompisarna och läskiga turkar- i turkland. Fifan vilka minnen! så jävla sprängande vrål awesome! Fan vad jag saknar studenten och allt spår!

HELT INSANE så jag gick lös under studentveckorna, då var jag verkligen partymadde till tusen och tusen gånger därtill. Helt insane!!


JAG VILL TA STUDENTEN IGEN, OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OXH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OcH IGEN OCH IGEN OCH IGEN!


Thank god för VARDAGSPROBLEM

Ibland är det sjukt nyttigt att titta tillbaka och snabbt jämföra livet nu och då.
Men som sagt, Bara ibland.



29/11-2009

Jag glömmer bort att jag inte är ”alla andra” och att jag inte levt samma liv och har samma erfarenheter som ”alla andra”. - och jag har såklart mina egna utformade åsiker på grund av vad jag varit med om, precis som alla andra har sina. Och eftersom upplevelser är det som formar oss människor och påverkar oss till 100%, så tycker vi olika beroende på hur skilda upplevelser vi har.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara med och vittna det jag gjort, att jag skulle få se det jag faktiskt sett. Det som tidigare gav mig rysningar, är mer eller mindre vardag nu. Det känns som att det här ytliga i världen inte passar mig, jag ids inte sitta och diskutera ovesäntliga saker, då jag har annat att tänka på. Jag har mina anledningar till att energin jag hade för ett halvår sedan, inte finns kvar. Det har helt enkelt hänt väldigt mycket som jag konstant går och funderar på. Sånt som kändes stort förut, som jag märker känns stort för dom flesta, är inte riktigt det längre.

 

 

7/1 2010

Jag ville sätta ett gott exempel, inte skämma ut mig.

 

Dom kommer inte att motsäga sin teori, dom kommer inte att kliva över till mig sida.

Dom kommer inte att se mig som det goda exemplet jag är. Dom kommer skämmas över mig.

 

Och jag kommer att vilja be dom fara åt helvete.

 

 

Nu när helvetets dörrar kommer att öppna sig.. Hur reagerar jag då?

Jag är skör som glas just nu, ingen vet det bättre än jag själv.

Och hur kommer jag reagera då dom tittat mig i ögonen med besvikelsen dom inbillar sig?

Fan vad förbannad jag kommer vara. Jag vet ju det. Men mina diskussioner kommer aldrig någonsin att ta mig någon vart.

 

Jag borde dra igen käften och titta i golvet.

 

Jag måste låta mig själv bli trampad på.

 

 

 

Men att låtsas skämmas ÄR att skämmas.
Jag har vägrat hittills, men sätter nu blicken i golvet.


Därför -

Varsågod att stampa på mig. Jag förlåter er.


Jag skäms över mig själv för att jag måste låtsas, för att jag inte kan vara jag längre. Inte ens här hemma. Jag tycker att det är patetiskt av mig. Men jag har gett upp hoppet om er. Trångsynta jävla IDIOTER är ni, och ni tror av hela era hjärtan att det är JAG som är dum?

 

 

När man har rätt och vet att man har det, men blir behandlad som om man vore den enda som inte förstod att man har fel. Det gick knappt att skriva i ord, men känslan förstår jag iaf.

Jag är trött och har inte ätit på två dagar. Min hjärna behöver inte ens fungera.

 

 

Nu sätts min framtid i händerna på slumpen.

Ni kommer att förstöra mig och allt jag kämpat för om ni fortsätter vara såhär trångsynta. FÖRSTÖRA  MIG.

 

Det kommer att göra mig ledsen att dom personerna som älskar mig inte kan svälja sin stolthet och acceptera att dom haft fel. Att dom istället kommer att se ner på mig och behandla mig som om att jag inte har någon rätt att säga någotning alls, och det jag väl säger kommer dom inte lyssna på.

 

 

Det värsta av allt är att jag måste förlåta dom. Ha överseende.

Man kan inte ta åt sig av dom som har för lite kunskap och helt enkelt är för dumma för att förstå. Det viktigaste är att man själv är medveten om vad som är rätt och fel, sant och falskt.

Sen att jag kommer vara tvungen att leva en lögn och konstant stå mitt i krigszonen, gör ju bara att jag själv far illa.
DET däremot var det visst ingen som brydde sig i förutom jag.

 

Jag står själv på andra sidan slagfältet med kunskap som vapen.
Vad är ni om inte bara en stor folkmassa med stöd från varandra?

 

Ensam är stark. Det uttrycket har jag länge funderat över.

Jag vet redan nu att ni kommer att bryta ner mig. Och jag kan intet annat än förlåta i förväg. Det är inte erat fel att ni föddes likt majoriteten av västvärldens befolkning. Tråkiga, gråa människor som följer den röda raka linjen utan att så mycket som ens fundera över vad som finns åt varken höger eller vänster. Aldrig tänker kritiskt, empatiskt eller objektivt försöker se det från någon annans sida. Det är inte erat fel att ni är skapt så. Jag accepterar det och anpassar mig genom att ta er på mycket mindre allvar.

 

Varför ta åt sig från någon som inte vet vad dom pratar om?

Finns ingenting vettigt i det.

_______
18/1-2010

Ikväll känner jag någonting för första gången.
Jag känner att jag rent av ångrar alltihop.
Jag känner mig egoistisk och vidrig när jag tänker på det dessutom.

Jag ångrar att jag fick veta allt jag fått veta. Jag ångrar att jag fått se allting från den här vinkeln. Jag ångrar att jag valde att blanda mig i. Jag ångrar att jag lärde känna er så pass mycket att det sen skulle göra så här jävla ont att se på. Ja fyfan, dra mig baklänges så jävla mycket jag ångrar allting. Inte en chans att alla dom bra stunderna kan leva upp till hur jävla jobbigt det är nu. Det är inte värt det i slutändan.

Det var så mycket enklare innan. Även om saker och ting kändes jobbigt förut så var dom aldrig såhär jobbiga. För då kunde jag göra någonting åt det, jag hade makten att förändra det jag inte tyckte om. Här står jag bara och har inte makt till någonting.

kunskap, som jag brukar välja som ord till det hela. Ja, det är en förbannelse.


Det jag känner ikväll är att jag ångrar allt. Jag önskar att jag kunde backa bandet och hållt mig utanför. Jag önskar att jag aldrig fått veta.

För hade jag inte vetat så hade det inte gjort ont och nu är jag så jävla less på att gå omkring och må dåligt över någonting jag inte kan förändra.


___________________________________




MEN VET NI VAD?

Livet löste sig, så som det tillslut alltid gör! v


Tro mig, mina erfarenheter genom åren har så sjukt många gånger gett mig anledning till att lita på framtiden. Ibland kan tillfälliga problem ÄTA UPP EN som människa, och man tror att man aldrig någonsin kommer komma över det. But guess what? När man tittar på sitt liv vid ett senare tillfälle så kan man ibland inte känna igen den människa man en gång varit, och de sammanhangen man ibland funnits i.

Livet är lustigt på det viset.

 

 


så oförutsägbart, så föränderligt, så mindblowingly exciting

Idag har jag rest i 9 timmar för att ta mig från Härnösand till Boden.
En rumpförlamning senare så öppnade jag ytterdörren på jägar och chockades nästan av den svarta golvmoppen som kom springandes i ilfart och attackerade mig. Jag har med risk att sakna ludde till döds, tydligen valt att förtränga att han fanns. Hhehee. Men det var en glad överraskning!

När bussen svängde in i rondellen vars namn jag alltid glömmer, och tog riktning mot Luleå centrum så fick jag en liten nostalgisk flashback. Kändes lite ensamt.. ingen busskompis, ingen Clara! Vi som åkt buss så himla mycket tillsammans till och från skolan under gymnasiets alla år. Slogs av tanken "åhh guud vad länge sen det var nu.. " sen kom nästa tanke "eller vänta nu.. det har inte ens gått ett år sen jag gick ut ju!!"

Det känns som vanligt helt sjukt att titta tillbaka och se hur mycket som har hunnit hända på så kort tid. FÖR ETT ÅR SEN HADE JAG INTE ENS TAGIT STUDENTEN. Känns helt fucked.. som om jag hunnit leva flera liv sen dess! Jag har hunnit haft 4 olika jobb, ta körkort, gjort lilla gesällen, varit till turkiet, haft en oförglömlig studentvecka(hur full man än var..!), bott i fucking England, kommit tillbaka till lillboden spenderat 3 månader på ingenting, fixat innehåll till att inreda en hel lägenhet och sen flyttat till Härnösand! Insane...

Lixom, jag har fightats med kilklackar i händerna, jag har varit så full att att jag somnat sittandes på toalettstolen fullt påklädd och fått släpats till hotellsägen av jennifer och linnea utan att reagera, FULLT ÖS MEDVETSLÖS - bokstavligt talat! Jag har sett en spya flyga rakt fram, sen nästan serverat en spya i ett dricksglas till min spyende kompis, hahhaa... och jag har transporterat 4 väskor med två händer, -dvs magi, jag har supit hejdlöst på hemmafester i england, jag har klippt schizofrena damer och eldslukare, filmdirektörer, djupt kristna holländskor, galna frispråkiga halvskottar, alkoholister med tatuerade ansikten och hört alla möjligt helt sjuka livshistorier dessa engelsmän så härligt delar med sig av. Sen har jag cyklat längs med den underbara stranden, druckit litervis av kaffe och knapprat på min laptop på alla möjliga små caféer, fått dampanfall på en potentiell chef, skrattat hejdlöst då jag råkat prata svenska men trott mig prata engelska, druckit findrinkar, förvirrat frågat Sainsbury's personal var bearnaise sås finns.. då den i england inte finns, fått varningsbrev från mina landlords att jag kunde ha exploderat kvällen innan pga av gasspisen.... Ja herregud.. och de där är ju bara några få grejer, och bara från mina utlandsäventyr 2011..

Insane, säger ju det.

De säger ju att gymnasietiden är en speciell tid

AHHH Nostalgi! Saknar tiderna med mina underbara klasskamrater ju!






















































Tänker på er alla, ofta!
Önskar er det absolut bästa som livet har att ge -v-


student tillbakablick

Åhhh fifan, student tiden var så förbannat jävla härlig.
Hittade ett videoklipp från en av dagarna på studentveckan då vi hängde på skolans fotbollsplan och spelade brännboll.

Jag babblar på med min hesa jag-har-festat-7-dagar-i-turkiet-och-fortsatt-sen-jag-kom-hem-RÖST.

http://www.facebook.com/video/video.php?v=10150201774939722

Seriöst, ni bara måste kolla! haha.

Åh vad jag saknar studenten, hade verkligen de roligaste 2 veckorna i mitt liv med nonstop festande och en overklighetskänsla av allt ansvarsbortfall och livets måsten, bara en 14dagars fucking fest.

let's play games

För fyra år sedan teamade vi ihop oss ett litet gäng på min skola och gjorde ett test på en person.
Jag drog en overkill emosminkning för att se hur mycket snack bakom ryggen man fick.
Dom andra i teamet hade bara som uppgift att ha stora öron under dagen och snappa upp allt som sades.

Rätt intressant.


old photo

när jag var liten var jag en sur jävla unge som hatade att bli klippt. Höhö :)
seriöst, kolla hängläppen!


tack och lov för den där poletten som trillade ned

Fick en reminder häromdagen om hur skönt nuläget egentligen är. 
Om jag tittar tillbaka över all skit jag varit inblandad i och hur många gånger jag önskat att folk inte skulle dra mig under samma streck som andra bara för att det är enklast så. Det är så jävla skönt nu att slippa all skit som jag var omringad i under högstadiet, eller snarare alla vardagsbekymmer på den tiden. Visst har man annan skit nu såklart, men nu är det MIN skit, och inte andras skit som påverkar mig.

nu nämnde jag ordet "skit" fem gånger under det där textstycket,
men det var verkligen mycket som kunde dras under den benämningen.


På min skola så var vi alltid i bråk med någon,
och fanns det ingen anledning till att va arg på någon så var det alltid någon som hittade på något som eggade upp allihopa. Och alla de patetiska gängbråken vi hade mellan högstadieskolorna.. suck. Ja, då kunde vi komma ett gäng på 10-20 pers till den andra skolan, sugen på adrenalinkickar eller taggade för rättvisa över skitsnack som sluppit ut. Oftast eller alltid så var det nog bara en eller två personer som egentligen hade något där att göra, <om det nu finns undantag för våld>, men resten av alla som följde med, var ju precis som jag bara nyfiken. Skulle det verkligen bli bråk? Det kunde man ju bara inte missa. Och lektionerna var ändå så långsamma så det var värt att skolka någon lektion hit och dit för att följa med och se. Hellre det än att missa ett riktigt slaggis och sen bara få höra om det senare. Nej, då följde jag alltid med istället.

Och jag minns där i slutet på 8:an att jag var sååå trött på alla som fortfarande satt fast i sin lilla bubbla där allt handlade om respekt. Var det nå tjaffs så skulle de alltid lösas med våld, eller att ha en häftig diskussion som förhoppningsvis skulle sluta i bråk. Aldrig vettiga samtal då man kunde lyssna på varandra och be om ursäkt. Alltid maktbehov som behövde stillas. Någon som var tvungen att trycka ned någon annan och sjukt nog vinna respekt hos de andra.

Det man också märkte var ju att det hela tiden handlade om skitsaker, sånt jag egentligen inte fattade att man ides bry sig om. Och att så små saker kunde avsluta alla sorters vänskaper. När jag i nian väl insett det så resulterade det i att jag helt slutade bry mig och bytte istället till att fokusera 100% på skolan och hellre hänga med de andra i min klass som hade liknande ambitioner och mer vett i skallen. Och vad hände sen?

Jo, (och jag skryter GÄRNA, för jag ÄR stolt över mig själv här) jag fick upp mina betyg till taket och kom in på frisör. FRISÖR av alla linjer. En awesome linje som många drömmer om men inte når upp till - dit tog jag mig. Och.. alla andra då?

Sure, jag har redan tagit skit för att jag var lite för stolt där i ettan när tagit mig in och skrev lite överdrivna saker kanske. Men sanningen är väl ändå att 70-80% av de andra inte tog sig in på någon linje och gick IV istället.

Jag lämnade precis i tid för att jobba upp betygen och jag har aldrig behövt ångra det.
Fick andra, mer genuina vänner och en fantastisk utbildning som jag avslutar iår med att ta studenten, plus att jag genom allt det fick chansen att lära känna alla de fina tjejerna i min klass.

Allt hade kunnat sluta så annorlunda, på ett sätt som jag antar att bara jag själv kan förutspå eftersom det inte finns någon annan som känner mig så bra som jag gör.  Men det blir en helt annan femma, och det finns ingen anledning för den att hamna här :)

Grejen är bara den att eftersom jag vet så annorlunda det hade kunnat vara,
så uppskattar jag hur det nu blivit -så jävla mycket mer.

pengar och snålhet

Idag är jag schnygg.
Jag har nämligen på mig mina nya jeans.
Mina nya ljusblåa tighta perfekta jeans.

Kan inte komma ihåg sist jag hade ett par snygga perfekta jeans.
8an kanske? Inte konstigt att jag känner mig fantastisk nu då ;)

__

När jag nu nyss stod ute och rökte (i mina perfekta jeans of course)
så fick jag en tillbakablick från sommarlovet mellan 6:an och 7:an.

Den sommardagen då mamma skämde ut mig framför alla mina kompisar plus några till genom att tvinga mig att ha på mig cykelhjälmen. Jag var den enda av alla jag var med som behövde ha hjälmen på sig. Sen fick hon samma dag damp för att jag lämnat ett odiskat glas på bänken då hon hade tömt diskmasinen och jag borde satt in det där. Hon tvingade mig att cykla ända från torpgärdan och hem bara för att sätta in det i maskinen. Suck.

Det var ju självklart katastrof för en 13 årig tjej att cykla med hjälmen måste ni ju förstå, och jag var förbannad på henne i flera dagar. Vilket bland annat visade sig genom att jag snodde 400 spänn från hennes börs och drog till Luleå (stooooora luleå) med två tjejkompisar jag inte kände allt för väl ändå. Och jag minns att mina 400 kr var såååå jäkla mycket pengar. Och när jag var i luleå med dom här tjejerna så tittade dom på jeans för 700 kr och jag minns att jag VERKLIGEN INTE KUNDE FÖRSTÅ att man kunde lägga 700 kr på JEANS? Det var helt sinnessjukt. Bara 3 år innan så hade jag sparat pengar i ett helt ÅR för att kunna köpa en hamster med bur och mat och spån och leksaker osv för 700 spänn. Och dom skulle lägga 700 kr på ett klädesplagg bara sådär?!

Än idag är jag snål må jag säga. Ruskigt snål.
Ser man mig ute och shoppar så står jag med 99% säkerhet vid reastället och bläddrar bland galgarna.

Tillbaka till mina ljusblåa perfekta jeans jag har på mig idag då. - Som jag hittade på JC för 200 spänn.
Hade jag köpt dom ifall dom kostat 700 kr?
Trots att min inkomst idag är (helt seriöst uträknat) 37,5 gånger så stor som inkomsten jag hade mellan 6:an och 7:an?
Nej jag tror faktiskt inte det...

Och fatta, att då är 375 kr för mig då lika mycket som 10 kr är för mig idag. (i pengavärde jämfört med inkomsterna alltså)

2009/2010

Mulle har permis nu över jul och var hit och hälsade på alldeles nyss :)
Tog en bild och jämförde för skojs skull med bilden som togs förra julafton.

Rätt kul ;)





(btw, det är säkert många som undrar hur fan han kan va så brun nu när han suttit inne hela året, Jo nu ska jag berätta: DOM HAR GRATIS SOLARIUM PÅ ANSTALTEN. Wzzup med det!?! :o



Framtiden var så långt bort.

Alla levde bara här och nu, och morgondagen kändes aldrig särskillt nära.

Många gånger saknar jag tiden på korpen. Det var ju så enkelt då.





Försökte hitta en bild som skulle kunna symbolisera alla de 3 åren på högstadiet, men det var totalt omöjligt,
och jag orkade verkligen inte lägga in miljonvis med bilder och berätta om alla de roliga minnena jag har.
Kunde inte ens hitta en bild då vi var samlade allihop, alla som umgicks! Det här var det närmsta jag hittade.

Och 9E, min klass. Den var ju också superhärlig, det får jag ju inte glömma att nämna!


Frågan utan svar

1/12 2009

Jag undrar om allt det här är någonting jag borde vara tacksam för eller om det kommer visa sig vara en förbannelse jag kommer dra med mig genom hela mitt liv.

Att veta, gör ju att jag i hela mitt liv kommer se det från en annan synvinkel


Det kanske bara är jobbigt nu för att det kommer blottna upp sen och det positiva av det hela kommer att synas. För just nu verkar det som att det gick för fort, som att det var mer än jag klarade av att hantera. Och att det är för att jag inte riktigt förstått än som jag inte kan sluta fundera över det. Och jag tror att känslan av att hela grejen är så jävla stor försvinner aldrig eftersom att jag hela tiden börjar om med samma tankar i skallen och jag känner mig hela tiden lika förvånad över hur allt blev.

the same old shit is raining again

Jag har haft mycket att fundera på de senaste dagarna, men samtidigt har jag försökt att lägga allt åt sidan. Vill ju faktiskt njuta av friheten som sommaren innebär och iochmed det inte heller fundera så jävla mycket. Släppa kontrollen. Go wild. hahaha.. Inte riktigt kanske.

Men jag vill inte begränsa mig själv.



- Jag tänker tillbaka till Oktober 09, då det ploppade upp en mening i mitt huvud när jag och brorsan satt och surrade.

"jag är den jag vill vara i det ögonblicket"

Just då kanske det kändes rätt att säga det, men nu har jag inte samma feeling, samma lätthet att välja vem jag vill vara i olika sammanhang, och vad jag vill tänka. Många gånger blir det bara ett stort blurr av tankar och bilden av mig själv blir nedsuddad av allt de jag önskar inte stod på mig meritlista. 


Jag låter min historia sätta färger i den verklighet jag har nu.
Eller snarare - låter historian dra en svart-vit dimma över nuet.



Jag hade velat ha tillbaka den där känslan. Känslan av att kunna välja vem jag vill vara i alla olika ögonblick.

härliga minnen

Hey diddle diddle,
The cat and the fiddle,
The cow jumped over the moon,
The little dog laughed to see such sport,
And the dish ran away with the spoon.




Hansson påminde mig häromdan om den här låten, jag hade i princip glömt bort den faktiskt.

Jag slog på den, och den tog mig direkt tillbaka till goda gamla raggartiden med Hansson och hans jänkare, Emma, Angelica, Tove, Manne, Blauh & Mulle.

Första minnet som dök upp var då vi i 9:an hade varit hela klassen till våran lärares bondgård. Det var dags att fara hem, och hansson och manne hade varit och fixat upp jänkarn så dom kom och hämtade oss.

Dom kom där tutandes, stannade och lät oss hoppa in. Den var speciell den här bilen, för den hade högtalarna utanpå eftersom meningen var väl att alla skulle höööra att det var en raggarbil haha, och dessutom var det ett säte i kofferten, och man kunde vicka ned bakluckan så att det blev ett fotstöd. På sommarkvällarna när man var ganska kalas så satt man där och vinkade till bilen bakom, skålade och sjöng högt. Det var minsann tider det =) Nu är man ju lite för gammal och seriös för det. Iallafall jag .. (Och det känns faktiskt BARA tråkigt att det blivit så!)



Och nästa minne som kommer till mig, det var under sommarlovet till ettan, då vi hade varit och festat hela natten, och vid 6tiden så däckade alla hemma hos manne. Sen på morgonen när jag, emma och angelica började traska iväg så såg vi hanssons kära jänkare på parkeringen. Den var inte vacker kan jag lova. Med stora gula bokstäver var det sprayat helt sinnessjuka grejer på den. Typ AIDS, KUK, FITTA, KONDYLOM.. ja allt möjligt.  Så jag fick ju lite smått panik och ringde direkt upp honom och skrek: HANSSON VAFAN!! NÅ IDIOTER HAR VARIT OCH SPRAYAT SÖNDER DIN BIL MED MASSA SJUKA GREJER!! Han: aahh.. det var nog vi som gjorde det inatt.. vafan... ser det förjävligt ut?

Man hörde verkligen den där jobbiga bakiskänslan han hade och förmodligen så hade han väl önskat att det vore en sjuk dröm.

Det visade sig dock senare att han länge hade tänkt måla om bilen, men aldrig kom till skott, så därför hade dom sprayat på den så att han skulle bli TVUNGEN att måla om den ^^










hehe, och den enda bilden jag hade på bilen, råkar vara då jag ser ut som en mongo då vi håller på att städa den ;D



the invisible ink

Alla människor har vi vissa kapitel i våra liv som vi inte pratar om.

Jag var och bläddrade bland lite bilder här på datorn, och påmindes om en viss tidpunkt i mitt liv. Jag plockade fram en av mina gamla dagböcker från 2006, hade tänkt att jag kanske kunde inspireras till att skriva lite om det här i bloggen. 

Men när jag slog upp den där sidan, 2/7 2006, så upptäckte jag än en gång att just det tillfället i mitt liv, är någonting jag inte gärna nämner egentligen. Just för att det är ett sånt där ögonblick man inte kan förklara, det spelar ingen roll vilka ord jag hade använt, vissa saker måste upplevas för att förstås.

Jag är ju i övrigt grymt öppen om mitt liv här i bloggen.
Men just det här kapitlet är någonting jag än idag helst blundar för.

Nog vet jag att det är bra många fler än bara jag som vet om det här, ja jag vill nog inte äns börja fundera i hur många här i Boden som egentligen vet om det. Och på sätt och vis känner jag (trots att det gått så många år) att jag skulle vilja förklara allt, eftersom det är en del av mitt liv som blivit totalt missförstådd.

Men än är det för tidigt. Det är på något sätt ingenting man pratar om och dessutom finns väl såklart en viss skam kvar också. Men min största rädsla med att ta upp ämnet är nog att att bli missförstådd igen och att istället bara återge liv till de minnen som nu förmodligen är begravda hos de flesta.

Flashback

Det var 31 minusgrader, jag stod ute på infarten i morgonrock och stövlar, vandrades fram och tillbaka. I högerhanden höll jag telefonen mot örat och i vänsterhanden höll jag cigaretten. Det var panik. Stunden som jag indirekt väntat på, hade kommit och jag förberedde mig på månader av uppror och ett katastrofalt slut i missförståndets onda konsekvenser. Jag kände redan sorgen, ilskan och den förbannande känslan som jag visste skulle komma, då jag säkert i framtiden många gånger skulle överväga att slå med både knytnävar och tillhugg.

 

Min frustration var total. Och ändå hade ingenting egentligen skett.

 

Det var bara en ostkupa och en massa antaganden än så länge. Framtiden är som alltid oviss, men ibland kan skyltarna peka åt ett så sannorlikt håll att man lika gärna kan börja förbereda sig för slutdestinationen.

 

Den här gången hade en hemlig kraft varit och vänt på skyltarna, för tydligen hade dom pekat åt fel håll. Men aldrig har jag varit så lycklig som när faran var över.

 

Den var garanterat livshotande eller åtminstone livsupfuckande, på ett sånt sätt då man inte kan göra annat än att själv driva sig in i vanvett och välja att ta adjö. För jag kan än idag inte titta tillbaka och se ett annat slut än det jag föreställde mig den dagen då jag höll på att förfrysa händerna, då jag gick fram och tillbaka på infarten med telefonen i ena handen och ciggen i den andra.

 

 

Jag minns att jag med stela fingrar satte mig vid datorn och skrev ett upprorsinlägg i bloggen som fortfarande lever kvar i minnet och som jag nästan hade kunnat återberätta ordagrant.

 

Jag vet egentligen inte varför jag skrev det så självsäkert och så hotfullt, då jag egentligen ville lägga mig ner och gråta eller be någon om en varm kram.


Tidigare inlägg
RSS 2.0