Otroligt förenklad version av.... av vad det nu är

wow.

I dont even know what to say. Other than this is it.
Jag har hittat Det.


Herregud jag har träffat så mycket inspirerande människor idag att jag lärt mig mer om mig själv och livet än vad jag gjort under alla de senaste åren sammanlagt. Det är Louie från Portugal, Lena från Kroatien, Kristi från USA och Wayan och hennes familj på Bali. Samt alla de balinesiska barnen på skolan. De har gett mig tankar och insikter och inspiration jag bara kunnat drömma om.

Känslan då jag var på skolan idag med alla de underbara barnen, glädjen i ögonen, skratten, kroppsspråket, deras hjärtans leenden.  Musiken, dansen, promenaden, lekarna, lunchen. Allt. Atmosfären gav mig en känsla jag aldrig tidigare upplevt. Den känslan tänker jag hålla fast vid och vad det än är jag gör i min framtid så är det precis så där det kommer att kännas då jag lever i den, det är det enda jag med säkerhet kan säga.

Vad det är för projekt jag kommer att starta eller joina finns det ingen som vet, men jag kommer att känna så som jag gjorde på skolan, omringad av alla barnen och med Lenas och Kristis berättelser levande i bakhuudet.


Lena berättade i små portioner om delar från sitt hippieliv till mig, och hon gav aldrig sig själv titeln som hippie, utan den har jag själv gett henne. Att hon var hippie listade jag ut efter att hennes dotter fick snyta sig i hennes hand som om det vore det mest naturiga i världen och att hon sen simpelt bara gnuggade bort det under skon, utan en tanke, som om det var helt självlklart. Att hon sen hade levt i så många land och världsdelar under de senaste 7 åren och bara försörjt sig som gatumusikant trots att hon inte spelar muik, bara adderade till min hippietitel. Där någonstans längs vägen hade hon träffat sin soulmate och blivit kär, de fick ett kärleksbarn, men 7 hippieår senaare så bestämde de sig för att gå isär. Som utbildad psykolog så inser hon att det inte är sunt för hennes dotter att fortsätta vara på resande fot hela uppväxten och står nu inför ett stort beslut. Gå emot sitt hippiehjärta och stadga sig i en stad någonstns i världen för att ge dottern trygghet, eller ge dottern den unika uppväxt de redan påbörjat?  Hon inspierade mig mer än någon annan människa jag träffat. Någonsin.

Louis, min homestaygranne från Portugal, var han som jag av en ren impuls, vissa skulle kunna kalla det slump, började prata med mellan balkongerna och fick höra om denna skola från, och som senare tog mig till den. Han var alltså med i ett projket där han bodde&bor 5 månader på Bali och jobbade på skolan, och sen var i Portugal resten av året. Han hade också en hippieaura runt sig, om än inte på samma sätt som varken Lena eller the owner på backpacker villas i Kuta. Men framför allt så var han nyckelpersonen som visade mig skolan för de annars så bortglömda, funktionshindrade hindubarnen.

Wayan, denna underbara balinesiska kvinna som bjudit in mig i sitt hem. I båda sina hem, både det hon har tillsammans med sin mor, man och barn men också till hennes familjehem där hon växte upp och fortfarande delvis bor. Hon tog också med mig till sitt ”neighborhood-tempel”  som jag väljer att kalla det lilla resortliknande paradiset för, men coolast av alla platser var nog då jag i följeslag med hennes kanske 70åriga mamma blev tagen till den stora tempelsamlingen och satt som ensam turist bland 100 hinduer och knäböjde, i full hinduklädsel bör kanske tilläggas. Fick heligt vatten skvättat på mig, blommor att be med och rökelser att renas av. Jag fick en fantastisk resa genom medtiaionens värld inom hindukulturen, inte bara genom bönen eller själva meditationsfasen, utan också genom yogan, dansen och omgivningens lugnande effekt. De visade mig också familjestämingen en måndagkväll på hennes terrass i flickhemmet, där vi satt jag och hennes syster, hennes man och de vardera yngsta döttrarna. Där bjöd det på riktigt nasi campur, den traditionella balinesiska måltiden, det vill säga inte den som turisterna köper på restaurangerna, utan the real deal.

Kristi är en sann konstnärssjäl från någonstans i USA. Så splittrad och så samlad på samma gång. Och utöver hennes stora entusiasm för healing och chaman kulturen så påminde hon otroligt mycket om tre människor jag på olika sätt har eller har haft i mitt liv. En barndomskompis mamma, en annan kompis mamma, och min faster. Alla tre, samlade i samma människa. Men samtidigt som hon var ett färdigt paket av de tre människorna så var hon också helt unik och otroligt facsinerande. Kristi var född och uppvuxen i en mormonsk familj med stränga regler och strikt religion, fast i ett 30 års långt äktenskap med fel man och förgylld med 4 underbara barn. Hon förespråkade ödet, the secret och vårt inre flow, delade mitt tankesätt om att se alla livets händelser som läxor,  förberedelser för kommande faser. Och hon ansåg också att det bästa man kan göra och som alla borde göra är att leva sin dröm. Och om det är att odla marijuana i stora lass, bygga om en hippebuss till ett växthus och fara runt till småskolor och lära ut om organisk mat eller köpa en segelbåt och segla runt världen, så är det underbart, så länge man gör det man vill och det man mår bra av utan att skada någon annan. Att hennes söner har gjort precia detta, och inspirerat henne till att droppa allt och sticka till Bali var också en viktig anekdot kände jag.

Ja alla dessa starka personligheter har var och en, helt ovetandes om det, influerat mitt liv & min framtid på ett så obskrvligt sätt under denna dag. Det är en omöjlighet och en skam att äns försöka mig på att beskriva allt detta. Det är så många viktiga detaljer som adderar djup till upplevelsen, detaljer som i text tvingas utelämnas. Att beskriva känslan som inredningen i templet gav mig, hur den guldiga nylonskjortan kändes mot huden, hur klurigt det var att fästa riset i pannan, eller hur vattnet från den heliga kannan smakade, är små men otroligt viktiga saker för att få en helthetsbild, och ändå är det bara fyra detaljer av tusentals. Att höra det mest uttrycksfulla skrattet från en ung kille med aspbergers eller att se det autistiska, ensamma och ledsna barnet börja dansa glatt till bongotrummorna, eller de fylliga kramarna och handskakningarna de gav till mig och varandra,- är ockå detaljer som tvingas utelämnas. Kärleken över gesten att dela sin regnkappa med både mig och den 4 åriga dottern medan vi trängdes på vespan, eller det gästvänliga mellanmålet de hade gjort i ordning till mig, eller dotterns nyfikenhet och växande mod då det kom till det engelska språket och hennes entusiasm för ordlistan i skrev där även den svenska översättningen fanns med, eller sönernas gapskratt då wayans man förvirrade sig själv så mycket med engelskan då han berättade om de 7 balinesiska namnen att han gav fel namn till sina egna söner Koman och Komin. 


Ja, det går inte att sammanfatta, varken upplevelsen eller insikten. Det är en av många andra Bali-moments som jag nog får behålla för mig själv. Mina glädjetårar och känslan jag gick därifrån med, känslan jag så många år letat efter och nu funnit, de är också något jag själv endast kan vara bärare av.


Upplevde hindukulturen i sin allra renaste form

Idag har jag haft en av de mest minnesvärda dagarna hittils. Det känns som att jag skriver det hela tiden, att allting alltid är bäst, inte bra eller jättebra, utan bättre än det som senast var bäst. Men alla upplevelser hittills här på Bali skiljer sig så från varandra, att de alltid tycks bli det bästa upplevda inom det sammanhanget. Så det är många saker som är bäst, samtidigt.

Och som sagt idag hade jag en av de mest minnesvärda dagarna hittills. På sitt område alltså.

Jag bestämde mig för att hälsa på Wayan suani igen, kvinnan som erbjöd mig en pall i skuggan för 2 dagar sedan då jag just hade blivit blåst på 70.000 rupiah och stod i solen och envist väntade på chauffören som aldrig kom. Wayan lät mig sitta där hur länge jag ville, vilket blev en ganska lång stund då jag fann henne så himla trevlig och go.

Hon är en mycket ödmjuk och givmild kvinna. Hon visade mig runt i hennes hem, och i den tillhörande tempelträdgården. Hinduismen syns och märks av överallt i hela Ubud, mer än i någon annan stad på Bali. Men hemma hos Wayan så var det verkligen överytydligt. Det var vackra blomsterdekorationer med rökelser, ris och frukt överallt i små flätade bambubladskorgar. Små offerplatser på de mest otippade platserna, som till exempel på motorcykeln och hyllplanen inne i hennes lilla shop. Eftersom jag hade det så myigt hos henne då jag var där sist så beslöt jag mig alltså för att gå dit idag igen och säga hej. Det blev mycket mer än bara ett hej, för denna kvinnan är så välkomnande underbar att hon efter 2 timmars pratande och en lunch senare, bjöd med mig till hennes spirituella lärare.

Jag vet för lite om hindukulturen för att kunna placera in stället i någon typ av kategori. Men om jag jämför utifrån mina erfarenheter så liknade dett en familjär församlingsgård. Lite som en kyrka eller moské, fast på familjenivå. Det kom och gick människor medan vi var där, så det var abolut större än för bara familjen, men alla kände varandra och det var somsagt verkligen en familjär stämning. Och där kom jag, utbölingen, turisten från annat land, från annan religion tillochmed – men helt klart så var jag en del av familjen då jag kom dit. De vara alla så vänliga och harmoniska, hälsade och nigde och de som kunde engelska pratade och de som kunde mindre pratade på balinesiska, men det är tanken som är det väsentliga, och de försökte alla att kommunicera med mig och visa sin medmänskliga kärlek.

Det här stället var som ett paradis. Utomhus område, precis så stort att det inte känns varken för litet eller för stort. En liten damm full av tropiska fiskar i liv liga färger, vatten som på ett genomtänkt sätt porlade digaonalt ned längs väggen och droppade ned i dammen. Rörelsen gav mer liv till dammen och fiskarna, men framför allt så gav det ifrån sig ett harmonist ljud. Här behövdes inga panflöjtar eller annan spa musik, porlandet från vattnet var precis tillräckligt. Det var också en offerplats utomhus, med en stor stenfigur där man placerar sina offergåvor på. Stenen hade olika etapper och rymde därmed många offergåvor, blommor i olika färger och rökelser. Framför den satt vi bugade på knä men hantplatorna lucia-aktigt mot varandra.

Wayan visade mig hur ritualen gick till, och tillsammans med de andra två som satt knäbödja framför oss, så genomförde vi black moon ritualen tillsammans. Det var en häftig upplevelse. Knäppa händerna, höja armarna mot skyn i några sekuden för att sedan ta ned dem till brösthöjd, därefter förde man händerna mot ansiktet och liksom sköjljde ett osynligt vatten i ansiktet. Därefter plockade men upp en blomma från den flätade bambukorgen och välsignade dn genom mjuka cirkelrörelser över rökelsen. Sedan slog man ihop handflatorna igen, med blomman högst upp, mellan långfingarna, och höjde sina lucia-knäppta händer mot himmelen igen. Sedan ned mot brösthöjd och till ansiktet igen. Därefter plockade man upp en ny blomma från bambukorgen och lät proceduren börja om igen. När vi hade välsignat alla blommor, så kom den spirituella läraren (skulle möjligtvis gå att jämföra med en imam eller präst, men ändå långt ifrån samma). Den spirituella läraren, eller guiden, skvättade heligt vatten på våra huvuden med ett litet torkat gräsknippe han höll i handen. Sedan fyllde han sin silverkanna igen och hällde vatten i våra händer, vattnet skulle dricka men jag fick ju såklart avstå från den sektionen då det bara är flaskvatten som gäller för västerlänningar som mig. Sen hällde han med sin silverkanna vatten direkt i vårt hår och vi tog händerna och strök det bakåt, visade vår tacksamhet och liksom välkomnade vattnet. När den traditionsbundna svartmåneritualen var färdig så gick vi in i den lilla byggnaden med öppna dörrar, där satte vi oss inne i det nedsläckta rummet som bara hade glöden från rökelserna som ljuskälla. I skräddarställning mediterade vi med händerna vilande på våra knän.

Man skulle kunna tro att jag kände mig fånig, att det kanske borde ha känts flummigt och lite orelistiskt att jag nu äntligen fick lära mig meditera, och nu fick göra det i en paradismiljö, på riktigt med stort R, tillsammans med de lokala hinduerna. I vanlig fall i sånna situationer då jag upplever att någonting jag drömt om att göra blir ännu häftigare upplevelse då det sker än vad jag i drömmen hade förväntat mig, ja då brukar jag som le lite för mig själv och nästan kunna skratta åt hur lustigt livet kan var ibland och hur flummiga saker man kan komma på sig själv med att göra, men så var det inte idag.

Harmonin och det meditativa stadiet jag var i gjorde bara att allting var helt fantastiskt, men jag kände mig som hemma i miljön. Det var bättre än vad jag hade föreställt mig, men det kändes som att jag hade gjorde det tusentals gånger innan och jag kände mig helt som hemma i situationen. Det var rätt coolt.

Det som däremot gav mig lite overklighetskänslor var då vi efter meditationen med de andra, skulle göra den hinduistiska yogatolkningen och de båda kvinnorna fick en cirkelaktig handtrörelse från den spirituelle ledaren och därefter bröt ut i vad som såg ut som en andlig orgasm. Ja, det var minsann flummigt att se.

Vi stod alla upp och liksom skakade hela kroppen på ett nästan vibrerande sätt, och efter den individuelle handrörelsen från den spirituelle ledaren så lixom gav hon ifrån sig kväljningsliknande ljud, som luftrapar, och dörefter hummade hon allt högre och högre och for sedan med accelererande fart baklänges runt i okontrollerade mönste för att sedan plötsligt träffa väggen och med en djup stönande utandning ”vakna upp” ur det transliknande tillståndet. Den andra kvinnan fick en likadan gest från ledaren och genomgick samma sak som Wayang just gjort, med enda skillnaden att hon snubblade och fick sin orgasmliknande utandning då hon föll i golvet. Ja, det var en helskum syn och upplevelse helt enkelt. Och jag lixom avbröt min meditativa dans för att med gapande mun och ögon stora som golfbollar bara stirra på dem när det skedde. Fattade ingenting liksom, hängde inte alls med på vad som hände. Det var helt overkligt, så plötsligt och så totalt oväntat. Skitcool jävla upplevelse, jeeesus alltså!

Lite mer uppdatering från dag 5

Det är så mycket som händer och så många fascinerande mäniskor jag möter, jag önskar att jag han skriva om allting så att ni läsare kan ta del av det, och så att jag själv kan bläddra tillbaka och minnas med glädje i framtiden. men det är för tidsödande att sitta ochs kriva om allt, även för någon med skrivglädje som mig!

I förrgår till exempel, på en laid back vattenpipe-klubb här i närheten,så träffade jag 2 härliga scubadivers från spanien som jag hängde med i några timmar, sen kom två tjejer från norra england och slog sig ned med oss, och tiden löpte på och rätt vad det var så hade klockan hunnit bli två på natten. På vägen hem fick jag veta någonting nytt om Ubud, att absolut hela staden är död nattetid. Inte en rörelse, inte en öppen butik, ja, knappt en lampa. Helt dött! Lite läskigt var det faktiskt att promenera till hotellet då, och jag önskade till och från att jag ändå kanske skulle ha köpt mig en liten fickkniv att ha i handväskan bara utifall att, för man vet ju aldrig. Men jag klarade mig, och på morgonen så var tankar om fickknivsinköp som bortblåsta då alla vänliga balineser omfamnade mig med sina leenden.

Juste, träffade ett gäng sköna locals också som satt ute på en gräsplätt bland pubområdena. Enkelt, spartant, så hade de slagit sig ned på tidningspapper som underlag. De hade lite cigg och sin välkända arak (alkohol från kokosnöts-träden) De erbjöd mig varmt en sittplats på en av tidningsbitarna, och där satt vi i någon timme och skålade och snubblade över indonesiska ord. Jalang jalang, Bagus, trimakase, suksumo, tidak.. osv! Fan så kul det var. Och den skönaste av dem alla, var en singelkille in his late twentys, som charmigt ändrade texten i babbans låt till "No women - me cry" Hahaha.

Jag förundras också över ur duktiga många faktiskt är på engelska, deras ordörråd och grammatik är faktiskt riktigt bra ibland. Självklart är det många som inte talar knappt ett enda ord, spceiellt utanför turistområdena, men de är också helt fantastiska på att kommunicera, bara på andra sätt. VIlket i sin tur är lärorikt både fr dem och för mig. Och man kan ha lika trevligt utan att förstå vartenda ord. Ja, jag bara älskar detta folk. Bali har tagit mig med storm och svept in mig i en stor kärleksslöja för hela indoneien och kanske tillhörande grannländer jag kommer att besöka i framtiden. Vem vet.

Kanske jag en dag gör som min guesthousegranne och flyttar hit och öppnar en skola för utvecklingsstörda barn, vem vet. Hade ju varit fantastiskt. Och det ÄR fantastiskt att han har gjort det. Ska följa med honom dit imorgon och få se och uppleva hur det fungerar och ser ut. Förlängde faktist min vistelse här i Ubud bara för att få chansen att komma och se vilien fantastisk anläggning de har skapat för de annars bortglömda och skamfyllda barnen inom hindukulturen.

Ubud, day 5

Det tar ungefär hundra år, eller närmare bestämt 30 minuter, för varje bild att laddas upp, och det gäller i princip alla wifi jag använt sedan jag kom till Bali. Så därför, däääärför mina kära vänner och övriga läsare, så därför har jag inte, och kommer inte, att posta några bilder förrän en bättre anslutning dyker upp :) Vi får hoppas att det är snart!

Så, vad händer?

Jag är fortfarande i Ubud, och bor fortfarande på mitt budgethotell med lyxutsikt och roomservice-frukost. De gröna risfälten, grannhotellets pool och tillhörande vackra inredning är vad jag ser när jag sitter ute på min överdrivet stora balkong om kvällarna. Helt underbart.

Igår satt jag inte ensam på min stora balkong. Påväg hem efter en lång dag med mssor av utflykter, så stötte jag ihop med Mike från washington, preci utanför mitt hotell. Vi började prata om Kuta och den trafikregelsfria-trafiken, om de magiska svamparna och alla "massage, massage??" utrop som tillhör Kutas kultur. Han va en skitkul snubbe, så vi bestämde oss för att fortsätta surra en stund. Den stunden blev ganska lång, typ 6 timmar eller något sånt. På min stora balkong, med lite voda och lemonsoda, massvis av marlboro och en och annan svensk prilla.  Det vart en topenkväll!

Men under dagen, de utflykterna jag var på, var helt fantastiska. Jag fick följeslag av min guesthouse-ägare, som tog mig till risfälten och de häftiga kaffeplantagen. På kaffeplantaget, som egentligen snarare var en stor tropisk trädgård, fick jag se alla möjligt frukt-och krydd träd. Vanilj, chilli, arabiska kaffeplantor, advokadoträd, mangoträd, olika sorters bananträd, passionsfrukt, kakaoträd osv. Och samtidigt som jag för en sjukt billig slant fick testa vaniljkaffe, citronté, ginsengkaffe, balikaffe och ytterligare 4 sorters varma drycker de hade tillverkat på plats, så avnjöt jag samtidigt den sagolika utsikten över risfälten. Ja det var helt sjukt så coolt det var!

När jag var färdig där, så släppte han av mig i stan och så promenerade jag iväg till nya okända områden här i Ubud, och på ett ställe fann jag en pågående knatte-fotbollsmatch som jag satt och tittade på en stund. Fascinerades av att fotbollsmorsor och fotbollsfarsor finns även på bali, skillnaden är att de inte serverar kaffe, saft och fika till kidsen, utan åklart har med sig sina bärbara restauranger där man kan beställa grillade kycklingar eller sate eller majs, eller friterade bananer, räkor eller vårrullar.. Ja, ni förstår poängen - väldigt annorlunda från hur jag minns mina gamla fotbollsmatcher i knatteålder.

Ubud, day 2

Okej, har inte skrivit någonting alls här sen jag med den skakiga minibussen lämnade Kuta för nya äventyr och nya ansikten i Ubud. Kulturstaden Ubud.

Här får man en betyligt mer "äkta" känsla än i Kuta. Mycket färre människor talar engelska här, försäljarna är inte alls lika på som de är i Kuta, och dessutom säljer de helt andra saker här. Butikerna är fyllda med handgjorda töjningar i trä, vackra armband av horn och träskulpturer av alla dess slag. Det finns gott om konst också, modern konst i starka färger och mer streetart över det, men också gott om den klassiska konsten.. (som jag själv har lite svårt att uppskatta dock), men det som är det coolaste är helt klart alla skulpturer. De sitter hantverkare längs med gatorna som hugger in vackra mönster i stenmurarna, eller gör häftiga hindufigurer i en stor och annars tråkig stenvägg. Och gigantiska urholkade trädstammar med dekorativa mönster, eller figurer av hindugudar och buddha i alla möjliga storlekar, former och träslag. Häftigast är ju de allra minsta, det är svårt att förstå hur pillrigt det måste vara. Mer då? Lampor av olika slag, tyger, kläder.. ja till och med de traditionella offergåvorna de gör av bambubladen är mer konstnärliga och dekorativa här. Det är verkligen en stad där den konstnärliga ådran måste ha förts vidare generation efter generation efter generation.

Så förutom alla TING som med dess detaljrika konstnärlighet stjäl min uppmärksamhet, vad finns det då att göra i Ubud?

Massvis, massvis, massvis.
Finns inte en chans att jag hinner med allt jag skulle vilja göra. Men lite iallafall!

Idag tog jag en lång promenad för att på egen hand försöka hitta till risfälten (istället för att följa med på någon typiskt turistig och guidad tur). Och eftersom jag fortfarande helt undviker att hyra en vespa och hoppa in på den trafikregelsfria asfalten, så fick det bli till fots. Jag stannade på en mysig liten utomhus-supermarket, och där köpte jag en klase bananer och massvis av festisliknande drickor, en offergåva och lite nötter. Tänkte ta med mig detta som gåvor till de som arbetade på risfälten, förgylla deras dag en smula och ge dem lite extra energi under deras förmodligen jävligt långa och jobbiga arbetdagar.

Men efter lite vägdirektioner och en JÄLVLIGT lång promenad så insåg jag att jag hade fått fel information, förmodligen hade de jag frågat inte förstått vad jag menade och förklarat vägen till något helt annat ställe. När jag står och svettas i en gatukorsning så ropar en söt tant att jag kan komma och sätta mig i skuggan hos henne en liten stund. Hon jobbade i en liten matvarubutik som hon ägde själv. Hon sålde lite frukt och grönt och så lite pasta och sånt. Lite vad hon hade fått tag i, misstänkte jag. Vi satt där på varsina runda små buddha-staty-pallar i trä och pratade i en och en halv timme med hennes knaggliga engelska, och jag hann träffa och leka med hennes barn en stund också.

Sen visade hon mig sitt hem, som låg precis bakom själva affären. Bara halva hemmet hade tak, då det egentligen var en liten bak-gata som de på ett obeskrivligt sätt hade byggt ihop med sin butik. Rätt coolt. Och snacka om spartant. Man kan ju inte direkt äga nå värdegrejer av något slag då man lever så där öppet. Och vid muren, ingången till bakgatan a.k.a hennes vardagsrum, satt hennes mamma och hackade grönsaker till middagen. Morot och ingerfära kunde jag lukta mig till, resten vet jag inte vad det kan ha varit. Spännande ingridienser för en sallad måste jag säga. De var så trevliga allesammans och jag önskar jag kunde krama om dem allihop samtidigt, men mina armar är inte nog långa för att rymma hela familjen på en gång.

Det var en fantastisk pratstund/upplevelse. Jag kommer nog att gå tillbaka till den här kvinnan någon dag och se om jag kanske kan få hjälpa till att laga en balinesisk måltid. Hade varit intressant! Kanske jag skulle få veta hur man anänder sig av ingerfära i en sallad också.. hmm..

Jag sket alltså i de risfälten som skulle legat åt det hållet och promenerade tillbaka åt motsatt håll, där jag har mitt hotell, och förbi, för jag visste att där bakom finns det minsann risfält, de ser jag från min balkong på morgonen. Men efter att ha prövat alla smågator för att ta mig dit, så får jag veta att man inte alls kan gå dit. Det är avspärrat. Förbjudet. Olagligt. De använde tillochmed ordet farligt. Ja.. så det var bara att acceptera, och göra det bästa av de gåvorna jag gick och bar på...

...Visste ni att vi människor inte ger pengar till hemlösa för att vi tycker synd om dem och tror att de får det bättre med det vi ger, utan att vi faktiskt ger gåvor eller pengar för att stilla vårt samvete?
Vi ger alltå för vår egen skull, inte den som mottar. För att vi ska kunna möta tiggarens blick, gå därifrån och fortfarande vara okej med oss själva. - För att stilla vårt eget ego alltså. Det låter hemskt, men så är det bevisat att det är. Så jag stillade alltså mitt ego genom att ge mina festisar och bananer till tiggares barn som jag mötte på vägen. Petade upp sugröret stack hål i förpackningen och räckte den till barnet som direkt sörplade i sig hela förpackingen. Det var en fin känsla. Det stillade verkligen mitt ego, det gjorde det. Och för varje festis jag gav bort kände jag mig bättre och bättre. Jag tror jag måste försöka ge mycket mer i mitt liv, under min livstid. Om inte för andras skull så för min egen, för det är verkligen en fantastisk känsla att få ge av det man har då man kan. Och jag som snorjävlarik västerlänning på CSNbidrag har verkligen råd att ge.

Vad mer?
Ja jag har gjort massor idag och pratat med massor av mysiga balineser, och autralienare såklart. Dem finns det gott om här. Nästan lika gott om som det finns balineser skulle man kunna tro. Åtminstone på det största supermarket här i Ubud, där är det fanimig bara aussies. Ibland funderar jag på var balineserna handlar, eller om de inte behöver handla för att allt de äter är grönsaker (som de köper på grönsaksmarknaden) och ris (som de har släktingar som plockar)..

Men jag avslutade iallafall kvällen med att gå på en superturistig balinesisk föreställning som jag tyärr inte alls kunde uppskatta. De var minst 50 balinesiska dansare, eller sångare, eller blandning av båda. Det hela kändes mer som en sekt från djungelboken som sjöng konstigt och rörde sig som om de var i trans. Sen var det några kvinnor som var utklädda till indonesiska prinsessor med vackra klänningar och smycken, som dansade sensuellt till den konstiga trans-sången.

Ja jag brukar verkligen kunna älska sådana udda grejer som den där föreställningen. Jag har tillexemel suttit i tre timmar och lyssnat på opera i stockholm en gång och verkligen tyckt om det. Men den här balinesiska grejen kunde jag verkligen inte digga. Tror att det måste varit för att hela grejen kändes så turistig då inte en själ i publiken härstmmade från indonesien.

Lite coolt avslut var det dock; en man utklädd till drake, som i transliknande tillstånd vandrade i eld och på kolbädd inte bara en eller två gånger utan typ 22 gånger. Lite coolt, ja.

3 minuter känsla och stämning

Tyckte att detta klipp fick alldeles för lite uppmärksamhet, både på facebook och här! Har skrivit så mycket idag att de hamnade så långt ner på sidan att det nog glöms bort. Inte ok, det är såååå värt att lyssna på! Det var en så jävla amazing stämning, och musiken är nästan lika frän inspelad som live.

Bara måste ses!


ENJOY !!


Tankarna vandrar iväg

Jag har lärt mig en sak.
- Att när jag ska få massage, så ska jag aldrig ha mer mig mer pengar än jag vill spendera. Jag har nämligen en tendens att ge så mycket dricks att det väldigt fort kommer att ruinera mig annars. Igår berättade kvinnan som gav mig den bästa massagen ever, att hon jobbar från 09-23 varje dag. Jag frågade hur hon hinner med att träffa sin två-åriga dotter. Det har hon inte. Dottern måste således bo hos sin mormor, som bor 3 timmar härifrån. Så hon jbbar alltså 15 timmar per dag, ståendes, och ger västerlänningar massage. Och hinner inte njuta alls av sitt liv. Inte heller hinner hon se sin dotter växa upp, då hon bara hinner träffa henne en eller två dagar per månad. Där sitter jag, och har just fått en helkroppsmassage, en halvtimmes fotmassage och nu får jag en halvtimmes handmassage plus manikyr - för motsvarande 75 kronor! Och hur mycket får kvinnan som jobbar? 15 %.
Usch, jag känner mig så äckligt jävla bortskämd som är född i sverige och har råd att bo i helsingborg och på bali samtidigt, och sitta där och få handmassage medan svenska staten betalar för en tredjedel av alla mina utgifter.

Jag gav henne den dubbla summan i dricks och tyckte att hon kunde köpa en lika vecker klänning som kollegans fyraåriga dotter hade burit tidigare. Den tredjedelen svenska staten betalar för den klänningen är väl värda skattepengar tycker jag. Och mina två lånade tredjedelar? Jag hade gärna gett fyrdubbelt om jag hade haft.

Det är helt sjukt så olika liv vi lever. Och trots dessa kontraster som de arbetande balineserna möter varje dag, så tycks de vara lyckliga. Inte pokerface-lycka för att få sälja saker till turister, utan rent och allmänt lyckliga verkar det som. Jag har pratat med många, måånga balineser som inte alls har haft någonting att vinna från mig, och därmed gett mig en helt verklig bild av deras vardagsliv. Och de är inte olyckliga. De har sin hindu-gud som vakar över deras hem och de nära och kära. De har karman som driver dem att göra goda gärningar och hjälpa varandra, samt tacksamheten som religionen och karmans effekter innebär.

Sen, inte att förglömma, så är känner man sig ju inte fattigare än vad som är standarn, det har alltså mycket att göra med tid och rum och de rådande normerna i det samhälle de lever. Här är ju nästan alla balineser fattiga, och när de är ungefär samma standard hos dem alla, och de lever och oroarsig för samma saker i livet - så skapar det ju en gemenskap och en trygghet i otryggheten. De ser alla andra människor i sin egen situation, de ser att de ler och är lyckliga, och då gör de detsamma. Det är normen, och den tänker de inte på, den bara finns där och de lever efter den utan en tanke på hur mycket mer överfödigt vi västerlänningar har det. De jämför sig inte med oss turister här, de jämför sig knappt alls, men om de gör det så är det med varandra.

random







Lägesupdate

Känns lite skrattretande att i samma veva som axeln har pajjat så totalt att jag knappt kan shamponera håret eller torka mig i rumpan - så passar magen på att fucka ur helt, och mensen med dess värk kom. Allt samtidigt! Antar att det är bättre med allt på en gång än ett i tagen dock, så jag är väl tacksam.. eller nått. Haha.

Gick till apoteket idag och frågade vad jag skulle göra åt axeln, och om de hade någonting mot smärtan, så nu har jag fått tramadol mot smärtan, samt nån kräm som jag ska smörja flitigt med för att musklerna ska slappna av. Hoppas på att det funkar. Vore ju bra om jag kan sköta om mig själv nu när magen fuckat ur.. hahaha.

__

Känns dock bättre nu. Har ätit några tramadol och tagit tabletter för magen, så det känns bra. Prima skulle jag nog tillochmed vilja påstå. Sitter inne på den allmänna altanen och kedjeröker och skriver. Skulle nog kunna stanna här hela natten och bara forma om mina tankar till text men förr eller senare måste jag in på rummet igen. Det är nämligen dags att packa. Packa ihop alla mina saker, säga hejdå till gitarrkillen och gå och lägga mig. Imorgon ska jag med en tidig buss åka vidare från Kutas festatmosfär till vad som är känt som kulturstaden; Ubud.

Då är det meditation, yoga, mer massage, tempel, vacka utflykter, monkeyfarm och djungelbesök på schemat. Får se hur många dagar jag stannar. Behöver ju inte planera, så det är chiiiiiilll.

Hade kunnat stanna här på kuta hur länge som helst, de har allting man som turist vill åt, förutom kanske det där meditativa lugnet som bara en småby innåt landet kan erbjuda (Ubud). Anledningen att jag far härifrån nu är helt ärligt inte för att jag känner mig färdig, men för att jag inte känner mig helt safe längre.

Har pratat med så många människor, både i närheten av mitt hotell, i alla restauranger och butiker, men också på stranden, med surfare och försäljare. Och när så många brjar veta var jag bor, och att jag är en svensk ensamresande tjej, så känns det som att det är läge att fara nu.

Imamm kom förbi mitt hotell i förrgår OCH igår, vilket fick mig att freaka ur litegrann. Och Pusan har ringt mig som en idiot. Hotellet är ju min frizon, men då folk börjar komma hit så känns det inte ok längre. Så ja, det är anledningen till att jag stressar iväg från Kuta, men inte anledningen till att jag far. Ubud och den hinduistiska kulturupplevelsen man bjuds på där har varit lockande enda sedan jag satte mig på planet hit!

Sen efter okänt antal dagar i Ubud, så planerar jag att fara till Sanur, med de allra vackraste stränderna, och softa och bada i några dagar, för att sedan åka ut till gilli-öarna och snorkla. Sen vidrare till Lombok (den stora grann-ön) och därifrån tillbaka till Bali och upp till norra delarna, Lovina, och bada med delfiner. Sen då? Sen kanske kuta igen. Vi får se vart vinden blåser mig! :) <3

!

Nu äntligen, efter 5 timmar med detta sega wifi, så lyckades jag ladda upp ett klipp från reagge-hänget med pusan och gänget.
Lyssna, bara lyssna och njut av dessa 3 miuter!



what I do best



 
 




Underbara hotell. Underbara pool. Underbara kvällsbelysning.
Underbara toner från den för tillfället osynliga gitarren.
 

Bali-moment som fyllde mig med lycka för en livstid.

Har inte lärt mig hur man laddar upp videoklipp här ännu,
men har ni möjlighet borde ni VERKLIGEN lyssna på klippet jag la upp få facebook nyss! :)


Mötte upp Pusan ikväll, ukulele-killen som jag och Maria träffade på stranden i förrgår. Han bjöd med mig till strandhänget han och hans kompisar hade. Helt fantastisk jävla stämning alltså, jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Någon använde de tomma glasflaskorna som trummor, sen hade vi ukulele och vanlig gitarr, fingerknäppar, och såklart - 10 olika individuella reaggestämmor. Sen improviserades det bara på, och skapades underbar musik.

Och alla bjöd på det man hade,
någon hade cola, en annan hade rom och en tredje hade öl, arak eller whiskey.
Så underbar gemenskap! -v-

Ni vet som vi gör på klubbarna hemma, då man på dansgolvet gör en ring och turas om att dansa i mitten? Lite så var detta, fast alla bara hoppade in självmant i texten med det dom var duktig på eller ville bidra med. Alla skrattade och var glada och uppmuntrade varandra. Efterrsom de sjöng med hjärtat och så kan det inte låta falskt eller fel, bara annorlunda, och det är ju lite det som är tanken. Fuck skaburbian eller bobban marley.. Detta var någonting helt annat. Jag ler med hela mitt hjärta och själ när jag tänker på det.

Om det är detta balineserna gör om kvällarna så kan jag verkligen förstå att de är ett lyckligt folk. För sångens gemenskap, med vågorna i bakgrunden - det är allt man behöver för att glömma allt annat. Alla måste de kämpa för att få bröd för dagen och allt de äter är ris. Står på stränderna hela dagarna och försöker sälja surflektioner till turister och kämpar för att få ihop kronorna. Men stunder som denna, då alla bidrar med det de har.. Då spelar ingenting annat någon roll längre. Glädje, bara glädje, leenden, skratt och sång. Skål och dans ...och feeeel aaaaalright!

 

Jag skulle kunna stanna på denna ö för evigt.
Jag vill stanna på denna ö för evigt <3

Kutas klubbatmosfär

 
 
 
 
Ute och klubbade igår. Först till reaggeabaren, sen gick vi till ett ställe vi trodde var för bra för att vara sant - vilket de också var. Och sen vidare till nån mysko club som hade ett oundeground dansgolv, där man dansade i en källare.

Stället som var för bra för att vara sant hade gett ut flyers hela eftermiddagen och utlovat freeflow av redbull vodka och öl mellan 22-23.. Men när vi kom in i den gigantiska labyrinten med 8 clubbar under ett och samma tak så påstod bartendern på tredje åningen att open-bar-erbjudandet var på första våningen, och väl nere på försts våningen så påstod dom att det var på andra våningen  - och sådär höll det på. När vi sen hade sprungit upp och ner flera gånger, och klockan nästan hade hunnit bli 23, så kom vi till den bar där det fanns massor av folk i köer runt baren. Här måste det vara, tänkte vi. Men då såg jag någonting jag aldrig tidigare sett. Sex bartenders bara satt där inne, mitt i den runda barytan och avslappnat och obrytt bara glodde ut på alla fylltrattar som försökte få kontakt. Någon satt i lugn och ro och åt sin sena middag, en annan rökte sin sigarett med benen korsade, de andra bara glodde. Sket i oss. Sket i alla "excuse me" och "Hellooooooo!". Bara satt där, struntde i de säkert 50 kunderna som ville beställa drinkar. iftade med sina bullshitflyers och inväntade det där freeflowet som aldrig kom.

Falsk marknadsföring och ett teamwork av pokerfaces och lögner. Skygarden var den största bullshitklubben jag varit med om. Efter att jag och maria aggat upp varandra så gick vi fram till de lite mer seriöst klädda som jobbade där, och skällde ut dom. Blev förbannat. Jätteförbannad. Nästan utskickade. Två galna europeer var vi, minst sagt.

På väg ut genom den stora exitskylten i glatt passerade, så viftade än en gång de lättklädda tjejerna sina flyers och ropade "Free drinks!", varpå jag tar flyern och visar mitt allra odrägligaste jag. Tejejn som viftade med flyern var säkert helt ovetande om allt drama som pågick på insidan, men det tänkte jag inte på då. Då tog jag bara flyern och rev den itu 2 cm från hennes ansikte. "Its bullshit, yeah, FUCKING BULLSHIT!"

- Seeeeeen, så hittade vi en annan club som var rätt cool, det måste ha varit den mest långsmala klubben som finns. Man gick in, hög dunkande musik och röd neon, sen gick man bara rakt fram och passerade snart två glasdörrar och kom sedan in i en helt ny atmosfär med annan dunkande musik och blått neon. GIck man sen upp en våning så var den en lyxig white room känsla och jävligt väl luftkonditionerat. Där mötte vi två australienare, med de fanimig mest perfekta biceps jag settt. Ja, faktiskt så fantastiskt välformade att jag var tungen att nämna det här. Efter lite biljardspelande och ännu några drinkar, så var det dags för underground dansgolvet, vilket var precis så cool som det låter.

Trött och förbannat svettig vandrar jag sen tillbaka till mitt hotell.

Beachhäng

Bananapancake till frukost, promenad till stranden, hyra surfbräda, surfa på awesomea vågor, lite mer awesomea och sen plötsligt monstervågor, fick en dunderjävla smäll av brädan och flög typ 3 meter bakåt. Saltvatten i hela systemet, sand i de allra mest obekväma ställena.. och ett stukat eller brutet nyckelben. Eller en axelstukning. Eller båda. Not really sure!

 
Sen träffade jag denna sköna brud, Maria, från Tyskland! Vi hade det skittrevligt och ska mötas upp ikväll för att göra stan osäker,
sen inatt när raeggebaren öppnar så är det där vi kommer befinna oss. Åzum!



Och denne sköne lirare, Pusan, här från bali, jobbar som surflärare på stranden. Fett skön snubbe som spelade lovesongs till mig på sin rosa ukulele haha. Och massa bob marley klassiker! Han hänger också med till reaggebaren ikväll, där han hör hemma! ;)
 

Lite bilder från i förrgår

Dans i regn, hemmafest, shots från döskallekaraff, nyazeeländare, motorcykel, matkrig, nota på 1 000 000 rupier, underbar stämning. I DONT EVER WANNA LEAVE THIS ISLAND...

 





surfar på en våg, en glädjevåg. Både hypotetist och bokstavligt!

Fick en orolig kommentar av min syster igår, som hade tolkat, eller misstolkat det tidigare inlägget. Och om någon annan också har det så vill jag bara förtydliga att det var massor av positiva, roliga grejer som hände. Sånt som inte alls går att beskriva med ord, det skulle bara vara att förmildra allting och det vill jag inte. Det var en awesome kväll helt enkelt :)
 

Bilder kommer senare, nu ska jag dricka mitt kaffe och äta mina bananapancakes.
Idag regnar det inte, så efter frukosten ska jag ner till stranden och ge mig på vågorna i min nya bikini! <3
seeeya peeps!

dancing in the rain

Gårdagen och natten får förbli ett tomrum här i bloggen. Jag tänker inte ens försöka att sätta ord på det, för mycket hände på för kort tid. Jag skulle kunna skriva en novell om det. Om vad som hände på mindre än tolv timmar. En bok, en hel, tjock bok om bara de tolv timmarna.

Fan vad livet kan vara oförutsägbart säger jag bara, och låter det bli min sista rad.

staden glittrar

Idag har det regnat. Hela förmiddagen och halva eftermiddagen.
Det skulle ha kunnat vara en trist semsterdag, eftersom vädret på en semester faktiskt ju är rätt avgörande. Men jag bara njöt när jag släpade på min onödigt tunga resväska, då strålande sol förmodligen hade fått mig att svimma om jag försökt mig på den promenaden då. Istället lät jag med glädje varje regndroppe få träffa mig och min blommiga resväska. Linnet fick klibba fast, kjolen blev för tung för att fladdra och flipflopsen fick likt små barn plaska i pölarna jag mötte längs vägen.

När jag fick veta att jag missat min vänstersväng och gått nästan en halvkilometer för långt, så drog jag en djup suck. Sen öppnade jag min nöd-öl som jag hade i handväskan, tände en cigarett och satte mig på ett blött trappsteg. Det gick såklart inte länge innan det kom hundratjugofem försäljare samtidigt som försökte få mig att betala för transport. Men jag är livrädd för dedär vesporna och undviker gärna den galna trafiken i sammahang då jag inte kan knäppa ett bälte.. Så med ett trevligt no thanks, eller hundratjugofem no thanks, så bytte jag helt enkelt trappsteg till en annan trappa några meter längre bort. Där satt jag för mig själv, helt lycklig i regnet och drack min bintang.

Jag gör som indoneserna gör. Trots motgångar, orättvisor eller otur, så ler jag.
Det verkar ju fungera för dem. Och vet ni vad, det funkar för en västerlänning som mig med.

I find it kind of strange..

..att dom satt upp denna tavla på en restaurang där så många äter nudlar.

 

2013-06-27

Hade ännu en alldeles underbar dag igår.
Började den med ett litet poolhäng, några sidor ur en ny bok och en kall smirnoff.
Sen en dusch, en timmes massage och lite manikyr. Så jääääävla niiiice.

Och efter en liten powernap var det bärs-sprättar-dags, så jag drog igång musiken så högt att de som bor i de närliggande minivillorna säkert lärt sig ett och annat svenskt ord från magnus ugglas texter.
 

Då mörkret sen hade fallit så gick vi (jag, carolyn & tristan) till en nattmarknad som lonelyplanet hade tipsat om. Rätt coolt ställe, väldigt diskret placerat, med ett flertal små kök som serverade diverse olika rätter till priser som även lokalbefolkningen har råd med. Det syntes, för det var knappt några turister där och åt överhuvudtaget.

Jag käkade grodlår! Vilken upplevelse haha. Som ni ser på bilden här nedan så kunde man verkligen se att det var just grodlår jag åt, då till och med fötterna var kvar. Så coolt. Haha. Om än hela rätten mest smakade vitlök och kryddig marinad, så var det förbannat gott alltså. Konsistensen var som en blandning av kokt kycking och fisk. Recommend it!




Efter nattkäket gick vi in och köpte lite kall bira och satte oss på Kuta beach och tittade ut mot de stora vågorna som nästan sköljde ända upp till oss. Ett av de bästa ögonblicken här. Just amazing..





Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0