Elfte dagen på Bali.


Jag började dansa. Och den här gången dansade jag inte bara i min fantasivärld, nej nu dansade jag på riktigt. Långsamma, smygande rörelser, vackert tror jag, i takt med musiken. Eller inte i takt, utan bara med, med musiken. För musiken var med mig. Vi var båda med varandra. Ljudvågorna kolliderade med mina trumhinnor och fortsatte in i huvudet, i hjärtat, i hela kroppen. Armar, ben, fingrar, fötter, tår. Musiken var överallt. Den var i mitt blod, i mitt nervsystem. Jag behöde inte dansa, kroppen dansade av sig själv. Janice kom in. Hon började också att dansa. Janice mamma kom sedan in och började hon med. Och zyazeeländarna. Sen dansade vi tillsammans allihopa i janice pyttelilla etta. Till nollningslåten, till bob marley, till snoop dogg, till fiona.. till massor av mina favoritlåtar, dansade vi i mörkret med varandra.





indomoment

Det finns vissa situationer som uppstår utan någon som helst möjlighet till förklaring.
Som föralltid kommer förbli ett frågetecken.

Jag fick ett antal sånna moment i indonesien kan jag, med ett snett leende och en allmänt flummig min, meddela.

En av dessa tillfällen var då jag, Dul och Heri kommer in på den lilla supermarket affären.. och kassörskan uppebart hade lika kasst pokerface som jag själv har. Det börjar med att hon drar på smilegroparna av anledningar jag bara kan fantisera om, men aldrig kommer ha ett fullständigt svar på. Det kan vara det faktum att vi alla kom in barfota. Eller det faktum att jag som västerlänning kom in med två lokala killar. Eller att det faktum att vi kom in andra vardagen i rad och frågade varför de inte sålde öl. Eller så kanske hon hade sett hur vi hade färdats dit, vilket var localstyle, 3 pers på en moppe. Och jag i mitten, sådär dubbelmackeaktigt att det bara måste uppstå missförstånd. Men ja.. Allt är bara presumptions och funderingar, jag kommer aldrig veta varför hon fick det där okvävliga skrattet, som smittade till mig. Jag antog att jag förstod vad hon skrattade åt, vilket ledde till att jag själv skrattade åt hur feltolkat saker och ting kan bli, och att jag i den position jag befann mig i inte kunde förklara mig, och bara var tvungen lämna henne med de inre bilderna hon föreställt sig. Så hon skrattade, och jag skrattade. Och vi skämdes båda två för den inbillade ömsesidiga förståelsen utan öppen konversation. Och vi skrattade hjärtligt, bubblande ärligt.

Det är det mest awkwarda köpet jag gjort i mitt liv. Men dra åt skogen så kul det är att ännu idag fundera på vad som egentligen fick henne att skratta. Tänk om jag har helt fel, tänk om det inte alls hade med ovanstående att göra? Jag kanske bara hade mascara på kinden.. eller kanske hade de pratat om någonting lustigt innan vi kom in? Ja det kan ha varit vad fan som helst. Men de bubblanden skratten och missförståelsens problematik förblir det jag minns och lägger fokus på. hahha.. hahhaa.... hahahha.......

 

Elev i en värld full av lärare

 









Jag är den mest fantastiska versionen av mig själv då jag ser mig själv som en elev i en värld som kryllar av lärare. Då är jag öppen, uppmärksam, utåtriktad, nyfiken, frågvis, social, empatisk, trevlig, glad. Jag är helt enkelt den härligaste versionen av mig själv, upplevt inifrån och bekräftat utifrån.

Och så länge jag möter nya människor som jag inte redan känner så har jag den här sidan av mig själv helt eller delvis aktiverad. Möter jag dessutom människor som ser ut att, eller som jag vet, skiljer sig påtagligt från mig så blir det genast mer intressant. Är personen jag har framför mig dessutom väääldigt annorlunda, så är jag i mitt esse och det fullkomligt pulserar energi från mig. Mitt inre ljus brinner och jag blir lika nyfiken som ett barn på julafton är på sin största klapp.

Men sen jag nu i indonesien haft denna sida av mig själv hundra procent aktiverad och i varje vaken minut, sökt mig till all kunskap, så har en typ av mättnad infunnit sig nu. En mättnad på människor.

Och det är fullt förståeligt nu, bitarna föll på plats för mig alldeles nyss när jag indirekt analyserade den isolation/depression jag funnit mig själv vara mitt inne i nu de senaste veckorna. Ja, det är inte konstigt att jag känner mig ”mättad på människor” då jag ju varit elev under 8 veckor i indonesien, en helt ny kulturell och religiös miljö, med människor vars livsåskådning inte liknar någonting annat jag stött på.

Jag har ju varit så nyfiken, frågvis, social och så fullkomligt ÖPPEN under en så intensiv period att jag nu vid hemkomst känner mig minst sagt fullproppad av ny kunskap att placera runt i hjärnbalkens alla olika hörn.

”Bearbetning!!!!” Skriker mitt mentala system.
Paus!
TILLFÄLLIGT STÄNGT.
 

Squares and circles

Jag pratade med en god vän idag som väckte en liten tanke hos mig.
"Vi svenskar är fyrkantiga." Sa hon.

Men..
Om man är cirkelformad i det fyrkantiga samhället då?




Den här tydligt cirkulära livsstilen som rastamannen på bilden illustrerar, hade aldrig kunnat levas här i vårt fyrkantiga svergie Och det är synd. Synd att vi begränsar oss med ramar över huvudtaget.


dör ja så dör ja, men just nu lever jag ju!

Sitter och försöker samla ihop vesäntlig information inför mitt paper som jag håller på att skriva. När jag sen sitter och läser direktuppdateringar från locals, på den internationellt mest seriösa jorbävningshemsidan, så hittar jag i det dystra sammanhanget en skön kommentar med äkta lombok feeling.. hehe. De håller sig minsann alltid lugna de där underbara indoneserna.

  • Gili Trawangan - Whole double storey building jolted.

    Gili Trawangan
    - Just about to inquire for a room when the plaster blasted of the wall and the whole building shook..

    Gili Trawangan
    -
    10 seconds of fairly pronounced judder, then tailing off, no great panic here, no obvious damage to buildings nearby. Discovered that I fit under my desk quite comfortably.


if you don't like my fire, then don't come around

Jag tycker att det är galenskap att hoppa bungy jump. Det kanske är kul för ett par sekunder, kanske minuter.. Men är det värt alla riskerna det innebär? De kanske tror att de har kontroll och vet att all utrustning är säker.. men om linan ska gå sönder just detta specifika hopp, kan de ju omöjligt veta. Och om säkerhetschecken var korrekt utförd märker de inte förrän de redan hoppat. Att riskera sitt liv, sin framtid med bungy jump är liknande som de som hoppar fallskärm och det är en förjävla dyr hobby, som jag inte förstår. Finns ju massa annat man kan göra för pengarna som inte innebär att man riskerar sin kropp, sin hälsa, sitt liv. But it's their choice, isn't it?

Om de vill lita på den egna kontrollen över situationen och dessutom betala dyra pengar för upplevelsen.. Så måste de ju få göra det, -även om jag inte förstår det och kanske tycker att det är puckat. Det påverkar ju ingen annan än dem själva, och uppenbarligen gör de ju det för att de tycker om det. Så även om jag inte håller med om aktiviteten, så förespråkar jag välmående.. och gör fallskärmshoppning dem glada, så tänker jag bara vara glad för deras glädje.

my choice is what I choose to do
and if I'm causing no harm
it shouldn't bother you

your choice is who you choose to be
and if your causin' no harm
then you're alright with me
 

The answer for all of my questions.

När jag i torsdagsnatt drog min resväska från tågstationen och hem till lägenheten så fanns det en överväldigande känsla av stabilitet och trygghet i mitt inre som jag aldrig förut haft. Precis som om jag för första gången vandrade längs gatorna med vetskap om vem jag är. Vad min själ brinner för, vad just mitt syfte i livet är. Varför jag finns här på jorden och vad jag vill åstadkomma under min tid. Ja det kändes som om hela mitt pussel äntligen var på plats. Och benen bar min kropp på ett sätt jag aldrig förut känt.

Jag har sökt och sökt i flera år. Ser man på bilder från den tidiga tonårstiden och fram till idag, så ser man hur vilsen jag varit. Hur fullt upp jag har haft i att hitta mig själv. För var jag än varit, hur jag än sett ut och vilka människor jag än haft i kring mig så har jag aldrig riktigt känt mig som hemma. Det har alltid känts som om det måste finnas en plats där ute någonstans som passar mig bättre. Och den platsen har jag ivrigt sökt. Ständigt bytt umgängen och miljö, letat överallt. I raggarkulturen, knarkarkvarten, biblioteken, frisörvärlden, universitetet.. Och nu tror jag mig ha hittat den.

Det är det enkla livet jag vill ha. Där de andras värdepunkter i livet överensstämmer med mina. Där man pratar om sådant som får människor att skratta. Där man är tacksam på djupet, inte som de artiga engelsmännen, utan verkligen på djupet tacksam. Där omtanken och teamkänslan till sina medmänniskor lyser igenom varje handling. Där enkel problemlösning och kreativitet är en del av vardagen. Där ingen vet allt, men alla vet något. Där kärlek, lojalitet och gemenskap är byggstenarna i varje relation. Där människor har ärliga leenden. Där alla sitter lika konstigt som jag. Där det är ett gott tecken att rapa efter maten. Där man inte komplicerar någonting i onödan. Där man tar vad man har och gör det man kan. Där återvinning är en tumregel. Där det inte finns några onödiga normer utan värdegrund. Där man äter med händerna. Där främlingar är vänner man inte pratat med än. Där man ärligt och odramatiskt framför eventuell kritik rakt ut. Där tempot är lugnt och miljön harmonisk. Där man låter saker få ta sin tid. Där man aldrig tänker för mycket. Där man inte stressar i onödan. Där the good feeling är större prioritet än någonting annat. Där meditation är ett så naturligt inslag i vardagen att det till och med är okej att sova på jobbet. Där butikscheferna lämnar sina stånd obevakade om nätterna för att ingen ändå stjäl. Där de fattiga ger till de ännu fattigare. Där barnen glatt och självklart delar den sista kakan med varandra. Där människor sopar ytor de inte själva äger. Där man inte klagar. Där inga svordomar finns. Där man tar varje dag som den kommer. Där man dansar i regn och promenerar barfota.  Där naturen är viktigare än teknologin och andras lycka är egen lycka.

DÄR kände jag mig som hemma.



hatiku hancur

Nu har jag kommit hem. Landat.

Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så emotionellt att lämna indonesien. 
Tårarna bara rann ner för mina kinder då jag gick genom gaten för att boarda mitt plan.

Innan resan så trodde jag att jag efter 8 veckor i ett u-land förmodligen skulle längta hem till sveriges lyx igen.. Men oj så fel jag hade på den punkten. Jag lärde känna så fina människor där borta, och trivdes så bra i deras kultur att det känns som att jag måste ha blivit född på fel plats här i världen. Har aldrig känt mig mer som hemma än vad jag gjorde där. Men istället för att sakna så försöker jag se frammåt och längta, för tillbaka kommer jag!


Första fastabrytningen med grabbarna på banana leaf.
 

kulturdetaj

Måste man så måste man!
Har hållt mig undan från the local toilets när det gäller nummer 2, men idag hade jag inte något val. Har med andra ord torkat mig i rumpan med vatten och vänsterhand för första gången. Och därmed för första gången verkligen menat det då jag sagt "tabe" till folk under dagen.

Tabe säger man då man använder sin vänstra hand för att ge någon någonting, allt ifrån pengar, tallrik, telefon, cigarett, tändare... vad som helst. Och för mig som turist, så spelar ju mina artiga "tabe" ingen roll eftersom jag alltid har papper på toaletten, och dessutom använder högerhanden. Meeeen, idag så kändes mina "tabe" med andra ord väldigt ärliga!.. Hhaha.

.................................................

Nu har ramadan passerat, och jag har haft turen och glädjen att kunna fira denna muslinska högtid med locals heeela månaden. Anlände till gili trawangan under ramadans första dag, och avslutar min vistelse i Lomboks area nu idag, the celebration day, för att åka tillbaka dit min resa först startade: Bali.

Har spenderat massor a tid i abduls hemtrakter, ätit med hans fmilj varje dag, antingen här i byn eller med grabbarna på banana leaf i trawangan. Jag har arbetat ute på de stora fälten tillsammans med han och hans pappa, jag har kammat löss från döttrarna och arit med på bönestund. Jag har varit runt till massvis av vänner, både mina och abduls och de gemensamma. Druckit mängder av kaffe, rökt tusentals cigaretter, bintang, te, och ice campur. Jag har bjuditnoch blivit bjuden på så många olika maträtter att min matlagningsinspiration är vid sin explotionsgräns. Jag har åkte moppe överallt och sett Lomboks alla smultronställen, de vackra utsikterna, djungeln, vattenfallen, de första templerena osv.. och tillsammans med sällskap av grabbarna varje gång. Ja jag har haft en så sjukligt jävla awesome vistelse i Lombok att jag inte med ord kan beskriva det. Jag känner mig som hemma i denna del av indonesien. Jag känner mig fanimig som en local.


Men imorgon så tar jag färjan över till Bali igen, och tar abdul med mig! Min fina prins från Lombok som hållt mig sällskap under en månads tid. Världens härligaste kille. Men får berätta mer om honom en annan gång!

Åker tillbaka till Ubud, där jag ska träffa den hinduistiska familjen ajg lärde känna, köpa mer smycken i trä och njuta mer av all konst som den staden har. Det kommer bli underbart, precis som resten av hela denna 7 eckors resa varit.

Uppdaterar så snart jag kan.
Seee yaa!





"Reser du ensam?" Jag drar min resväska själv.. jaaa.. Men ensam? Inte en sekund.

Jag har haft så mycket folk runt i kring mig nu i flera veckors tid att jag såg fram emot att ha lite ensam tid i Lombok de första dagarna. Gick sådär. Nej, det gick inte alls. Människorna är bara för trevliga alltså, och jag är för social för att låta bli att fortsätta surra.

Första dagen hann jag bara vara på stranden i 5 minuter innan jag blev bjuden på morgonfika tillsammans med ett gäng goa Lombok snubbar som chillade i skuggan. När jag sen sa adjö och begav mig ut i solen igen efter någon timme med dem, så hann jag återigen bara vara för mig själv o 5 minuter innan nästa gäng presenterade sig och så småning om slog sig ned bredid mig.

3:je försöket så lyckade jag faktiskt vara själv en liten stund, hann bläddra några sidor i min bok och röka en cigarett eller två. Men då jag såg en av de där båtarna som jag i flera veckor förundras över och hoppats på att få åka med, glida in till strandkanten, såkunde jag inte låta bli. Gick dit och hojtade till dem från land, med den lilla indonesiskan jag behärskar, att jag så gärna skulle vilja följa med dem ut tillhavs! När de kom i land visade det sig vara ett gäng skna killar i min ålder som gladeligen lät mig följa med. Helt underbart.

Så detta var alltså bara från de timmarna jag hållt till på stranden.. Redan lärt känna 3 kompisgäng. Så härliga är människorna här. Förstår ni??

Efter en dusch, meditation och en lite ilande hungerkänsla så begav jag mig ned mot stranden återigen för att hinna en billig strandrestaurang att koppla av på. Hittade istället en hinduistisk begravning (vilket jag bara måste beskriva närmare vid något senare tillfälle, såå fascinerande!) Och efter att ha suttit och betraktat begravningen med en nyfunnen vän som jobbade i en folktom strandrestaurang precis bredvid, så fick jag direktioner till närmsta billiga warung och började promenera. Hann på riktigt inte gå mer än 30 meter innan en kille jag träffat tidigare under dagen glider förbi på sin gröna kawasaki, tvärnitar och ropar "Madeee" "Where are you going? Do you need  ride?"

Efter att då käkat middag med honom, och sen fått skjuts tillbaka så lanerar vi att träffas igen efter hans bönestund. Men när han kommer för att hämta upp mig så har jag ytterligare en kille utanför min dörr. Min gode än Hery som jag lärde känna då jag var här med Jimi förra veckan, stod också utanför och hade missförstått våra planer. Så där stod jag, på andra sidan jordklotet, i en stad jag befunnit mig i under en dag, och hade två killar på min veranda. Hahaha. Oj så awkward det blev.

Vi bestämde oss för att umgås allesammans och mötas upp i en warung i närheten. Ary körde sin kawasaki och jag åkte bil med Hery. Efter lite trassel så tappade i bort Ary och bestämde oss för att köpa lite bira och slå oss ned vid hamnkanten istället för att leta upp honom. När vi kom ned till den totalt bäcksvarta hamnen så hann vi bara sitta i några minuter innan jag bestämt föreslog att vi skulle joina det härliga gitarrgänget som satt i en ring och sjöng lite längre bort. Sagt och gjort. Och det visade sig vara störtsköna människor. Fan så kul vi hade! Garvade åt engelska missförstånd, hotellservice, trasiga påsar risvin, rastasnubbens dreada. Kastade kex, åt elefantnötter och drack bira. Plus att han som spelade gitarren råkade vara ruggigt bra på att sjung också, så vi blandade allsång med gripande adele musik och reaggeklassiker. Sahur utropen från mosken hann sjungas och klockan hann bli 4 innan jag for därifrån. Helt underbar kväll.

Tänkte mig alltså en lugn och harmonisk vistelse med mycket skrivande och meditation, men hann presentera mig för säkert 50 pers innan dagen var slut. Även om det verkar vara lika lätt att umgås överallt i indonesien jag varit, så kändes denna dag som en ren överdrift, haha. Man kan verkligen inte annat än älska detta land och den fantastiska kultur de har.


Back in Lombok

Sitter stillsamt ute på min lilla altan här i midnattslugnet och äter vad jag förstår är russin. Indonesiska russin som bara är halvtorkade, smakade gott i början men nu börjar det kännas riktigt segt alltså. Men vad ska man göra? Behöver få igång magen och denna frukt ska hjälpa, enligt de husmorsknepen mamma lärde mig som liten. Vi får väl se. Antingen vaknar jag med sprutbajs eller en överfull mage som hindrar mig från att ta del av den goda banana pancaken som ingår i priset för min mysiga Bungalow.

Den är på riktigt mysig alltså. Allt är gjort i bambu. Golvet, taket, väggarna, fönstrena.. allt förutom ytterdörren, men även den består av ett material som har glipor lite här och var och skapar en genomskilninghetskänsla. Men vad gör det? Det ända jag oroar mig för är krypen och myggorna, men dem skyddas jag från av det vackra sänghimmelsliknande insektsnätet de installerat.

Badrummet är coolast alltså. Måste komma ihåg att fota det innan jag lämnar detta ställe. Det är lixom halvt inomhus och halvt utomhus. Gjort av både sten, kakel och bambu. Och någon dusch fanns inte. Inte någon västerländsk iallafall. Tur jag med lite lokalvett har lärt mig att duschar och toaletter kan se ut på de allra märkligaste sätten. Här är det old school som gäller, ösa med skopa!

Och på min lilla altan så har de spektakulära möbler alltså! Med återvinning i åtanke har de gjort fotöljer av gummidäck, och de är verkligen kreativt skapna, totalt unika och rena konstverken. Dessutom sjukt bekväma. Och efter att ha suttit på cementgolv, stenytor, klinkersgolv och hårda bambupallar i 6 veckor så känns gummistolar som en hästens säng för arslet vill jag lova!



-

Finns så mycket att skriva om efter min 4dagars vistelse i Lomboks småbyar och Sengigi, att jag inte vet var jag ska börja och om det äns är någon idé.

Snabb genomgång får he bli.
Proppfull båttur till lombok, med så stora vågor att den som vanligtvis inte är sjösjuk blir lite sjösjuk. Men det gjorde mig ingenting, jag hade sovit så lite natten innan att jag somnade till vågornas gungande. Om än kraftiga gungande!

Sen kom vi fram, Jimi hade en motorcykel på plats som vi körde med till Sengigi. Kanske 1 timmes åktur, med de vackraste kustvyerna som finns. Lomboks tropiskt bergiga landskap är någontng man omöjigt kan tröttna på! Framme i sengigi så fixade vi boende och sen åkte vi till hans hemby för att träffa familjen. Där välkomnades jag med kaffe, fika, mat osv, men bara jag eftersom de andra fastade. Alla hans bröder hade hus på den lilla gården med betoning på lilla, för det var mycket, mycket simpelt och ingenting annat än betong i stora drag. Och under 4 dagar trodde jag att deras dusch var en nödlösning för läckage i väggen.. HAHAHAHHA. Så pass enkelt bodde dem :)

Efter det for vi och hlsade på hans vän herry, hängde på hotellet ens tund, och sen tillbaka till byn för att äta bryt fastan med hans familj. Vi missade det dock med några minuter.. alla dagar. Sån himla otur. Men hela familjen satt ju samlad med oss då vi åt iallafall så det kändes nästan likadant :) Jimis brors fru, Nera, hade mycket god engelska och i lyckade konversera ganska mycket. Och göra oss förstådda Sen fick jag lära mig en hel del nya indonesiska ord att sätta i mitt mentala lexikon. Fler än de jag redan kan... och det är ganska många ska ni veta!

På kvällen så kom Jimis polare cash och... ja, namn är inte min grej.. Hur som helst, vi satt där och drc en massa öl, spelade gitarr, sämtade och skrattade till ramadnfrukosten nalkades, då skulle de hem till sina familjer igen.

Dagen därpå så for vi till vattenfallen, åh gud allsmäktige så satans vackert. Att vandra omkring barfota inne i djungeln över stora och små stenar, uråldriga stigar och trappor, broar och träd. Balansera mot varandra, försöka ta sig genom det ibland halvmeter djupa vattnet med halkiga stenar, eller de små grottorna eller tunnlarna som bildats av stora stenbumlingr om ar lutade mot varndra. Ja det var så mycket fascinerande lngs med fräden till vattenfallet att själva vattenfallet bara utgav en liten del a hela upplevelsen. Det var mäktigt, satan så jävla mäktigt det var!

Trött och slut efter vandringen så köpte vi strwberry fanta och kakor, gömde oss lite avsides så jimi också kunde äta  (bryta fastan, men visa respekt för dem som inte äter). Tror han haft lite svårt att håll sig då han umgått så mycket med mig, det har blivit många sneaky ramadan cigarettes och såklart en och annan bintang. Mycket haram! hahahaha.

ja sen på kvällen så dubblade vi sällskapet på min balkong, köpte en vodkaflaska på krigen som vi tog med oss, och groggade fruit punch drinkar till tonerna av indonesisk rap. Fett bra! Juste, det dracks även risvin ur mysko påsar, som uktade sm någnting man inte bör utsätta sin kropp för.. Vilket jag ite heller gjorde, annat än en liten klunk för smakens skull.

Dagen därpå åkte i in till mataram för shopping, jimi skulle köpa skolböcker till sina syskon och nå pärmar till sin chef. Och det var också coolt, att se hur en modern galleria i ett fattigt, muslimskt land ser ut. Det var helt ok! Luktade lite mysko, från all frukt antar jag?, fanns gott om shopping för kvinnorna som bär sjal.. men det var svårt att hitta någonting ätbart (pga ramadan, ingen äter förrän solnedgång)

Ja, det var massvis av intryck. Orkar inte babbla på.

sen på källen så åkte vi till Jimis kompis Herry, till hans by och familjehem. Där satt vi i utomhusbungalown och pratade i massvis, massvis, av timmar. Träffade hela hans familj, bjöds på traditionellt ramadansnacks och annat ätbart. Sen bara chillade vi där och diskuterade islam väldigt länge. Så jävla sköna dudes också, skulle kunna sitta där med dem i evigheter!

Ja ad mer? Orkar inte skriva mer nu,jag håller på att lk sönder. Bokstavligt talat.
Det måste vara någontng med klimatet tror jag, för de två senaste dagarna har jag settats sinnessjuka mängder, betydligt mycket mer än vanligen.. då jag också svättas. Så jag antar att det är mer fukt i luften eller så.


__

Idag har jag försökt omm igång med plugget hela dagen, men som vanligt distrahetats av så mycket annat istället. Satt och prata med Lee som äger ställer jag bor på nu här i trawangang, jättehärlig lirare som alltid ärlika pratglad och ödmjuk. Efter att i pratat så tog jag en promend, tog med mig min notebook för att plugga lite indonesiska samtidigt (Det är ett skitra knep att plugga glosor medan man är på promenad), tog en sväng förbi mosken och lyssnade på sången som var ovanligt bra idag, och sen gick jag tillbaka hit. Slog mig ner på köksgolet med Lee och hans son och satt där i några timmar, pratade om religion, om de olika kulturerna i Bali och Lombok.. om Giliöarna osv.

Och nu när jag suttit och skrivit rn stund så är kockan helt plötsligt halv 4... Och jag måste börj göra mig klar så jag hinner i tid till banana leaf idag! Har kommit sent till ramadanmiddagen två gånger nu, så jimi väntat på mig. Känns inte så shysst! Idag ska jag vara med och laga maten. Den inhandlades tidigt i morse på morgonmarknaden och br nog tillagas.. typ nu? Om det ska vara färdigt till 6tiden..

I need to hurry up!

(But, Pelan-pelan.... No Harry potter)

Sticker från Trawangang

Sitter i ännu en mysig liten strandbungalow och bloggar. Ba älskar dessa små hyddor, och när man ibland lyckas hitta ett ställe med bra internet så hoppar mina dopaminsmurfar!

Jag har egentligen lite bråttom nu, ska ta en båt bort från denna lila mini ö och åka över till Lombok, en ö som är nästan lika stor som Bali, fast inte i närheten ika turistinfekterat.

Hur som helst lär jag inte träffa många turister eftersom jag åker dit med Jimi, han ska visa mig runt och så ska jag få träffa hans vänner och familj som bor i en by inte långt ifrån Sengigi. Kommer bli hur nice som helst, Im sure! Får se bara om jag kommer tillbaka som Fru Madeleine eller vad som kommer hända, hahaha.. Han är nämligen den enda av de 4 bröderna som fortfarande är ogift, haha.

Hörs om ett par dar!

Ma homebuds

Har blivit bundis med två lokala kompisgäng här. Och jag trivs, ja dra mig baklänges så jag trivs. Känns som att jag känt dessa människor hur länge som helst. De har bjudit mig på ramadanmiddag med dem flera dagar, de serverar kaffe, läsk, cigg, shakes och allt möjligt till mig. Verkligen gästvänliga människor, med helt fantastiska skratt och underbar sång.

De är alla grabbar som jobbar på de olika hotellen i kvarteret som samlas just i minikorsningen vid mitt hotell, där sitter det alltid minst 2-3 personer och ibland upp till 20 pers. Spelar gitarr, sjunger indonesiska låtar, flippar och skämtar och bara driver med varandra. Stämningen såg så inbjudande ut att jag inte hann passera många gånger innan jag slog mig ned med dem, och nu har vi umgåtts under nästan hela min tid här på Trawangang. De är så fett sköna människor. De två bästa polarna Jimi och Andre är mina favoriter, och the mushroom doctor som vi kallar han är ockå så jävla flummig, ja hahha. Alla är så jävla sköna alltså.

Men Jimi, han heter egentligen inte Jimi. Egentligen är hans namn Abdul, men han ser ut som en levande Jimi Henrix.. och efter en jävligt rolig kommentar fårn honom så har jag dessutom gett han ett nytt nickname: Jimi the white boy! hahahah. Han är nämligen blekare än mig den rackarn, men han har ett dunderaffro som gör att han överlägset vinner våra negro competitions hahaha :)

Roligast var då vi satt och diskuterade våra hudfärger och de solblekta fjunen på min kropp. Och så stirrar han plötsligt koncentrerat på sin arm.. så koncentrerat att han får rynkor i pannan och kisande ögon. Och så säger han mycket tveksamt "I thiiink Im black". Hahahaha. Det lustiga här är ju att han är så uppenbartt mörkhyaf och sitter där med sitt stor affro, och jag tror han menar hudfärgen, men han syftar på hårstråna man kan ana på hans hårlösa arm. Det såg så brutalt jävla roligt ut att jag bröt ut i det mest högljudda garvet i min livstid tror jag. De andra blev nästan rätt så mycket som jag skrattade, men sen började också skratta då de fattade det roliga och sen skrattade vi allihopa så mycket att det kändes som om en liten jordbävning var på gång. Jag är förvånad att jag höll mig kvar på stoln och inte tippade baklänges alltså. Hahahahha!

Sååå Jimi förlorade alltså och är numera Jimi the white boy!

ramadanfrukost

Har blivit riktigt bra polare med sönerna till han som äger rummet jag bor i.
De är 20 och 23 år gamla, och så har de en kompis som också är med ibland.

Igår när jag kom hem från the silent disco vid 3 tiden så var hela familjen vaken och satt upp och åt ( det är ju ramadan, och då kliver de upp mitt i natten för att äta och sen gå och lägga sig igen ) Och de bjöd in mig, så jag satt där och åt ramadanfrukost med säkert någon promille i blodet haha. Så flummigt.

Efteråt så gick vi iväg till deras chillhörna, en enkel liten utomhusbungalow. Satt uppe och surrade, lyssnade musik, kollade bilder, ritade osv till morgontimmara, sen gick vi in på deras rum för att inte väcka familjen och där låg vi bara och chillade precis som om de vore mina svenska barndomsvänner typ. Så underlig men härlig känsla.


Lite coolt också att hänga i ett  indonesiskt pojkrum måste jag säga! Kändes så annorlunda, men samtidigt så jävla normalt. De umgås ju precis som vi svennar gör, fast på ett mer avslappnat sätt. Och inte tv, dator, iphone och allt annat tjaffs vi distraherar oss med där uppe i väst.

Vid 7 på morgonen gick vi ned till stranden och kollade på soluppgången. Min regnbågsfärgade klänning fladdrade i vinden och det gjorde Dinos långa hår också. Där satt vi allihopa på en stor kvist som sittplats och bara blickade ut mot den vackert färgade himlen och spegelbilden av den i havet.

8.30 imorse gick jag och la mig.. sov 1 timme och gick sen ned till stranden och sov i solen ;)


Flooded with happines

Jag läser igenom gamla texter för att bättre förstå den positionen I livet jag befinner mig i just nu.
Allting blir tydligare med jämförelser, med dem skapas kontraster och genom dem är skillnader lättare att uppmärksamma.

Jag har allt det som jag drömde om för två år sedan.
Skrattar när jag tänker på det, jag har verkligen allt.

Jag befinner mig på resande fot, ute på en mini ö i indonesien där motortrafik är förbjuden, har rastafarimän med reaggefärger runt mig och mysiga strandpubar och billig öl 2 minuter från allt.
Jag lever varje dag efter mina känslor och går dit jag instinktivt vill gå och gör det jag vill göra. Jag festar, solar, njuter, badar, skriver, tittar på hantverk i trä och ser nya typer av konst varje dag. Jag umgås med människor från hela världen och mediterar med hinduerna. Jag är så pass mångkulturell att mitt hippiehjärta skiner.

Jag låter min beachlook få träd fram med det lockiga halvblöta, gingerhåret. Solbrännan, träsmycken på båda handleder, flätad fotlänk och shyssta handgjorde töjningar i öronen. Jag röker mina pallmall för 6 kronor paketet och andas in lagunens härliga sommarbriser.

Men jag befinner mig inte endast här, jag har också ett hem. Eller nej, jag har flera. Jag är välkommen över hela världen, har vänner i olika världsdelar och kan resa vart jag vill. Usa, England, Danmark, Spanien, Norge, Indonesien. Jag har lämnat Boden för vad som känns som för evigt och har redan hunnit med att bo i England och Härnösand, och nu i Helsingborg med mina 3 roomies Mike, Husse och Oskar. Jag bor alltså i kollektiv, precis så som jag drömt om. Inga föräldrar, inga regler, bara sköna dudes jag umgås med och betraktar som familj.

Jag har min fina bassecykel kvar och den är sprayad i ett coolt mönster. Jag har min mercedes 180 som jag längtat efter sen 14års ålder. Jag har hyffsat bra ljud i bilen, och den luktar wunderbaum och ibland cigarettrök. Och jag får fortfarande ett litet lyckorus varje gång jag sätter mig bakom ratten.

Jag har hittat mina värdepunkter i livet. Syskonen och syskonbarnen ligger närmast mitt hjärta och därefter kommer resten av familjen samt alla de vänner jag genom åren lärt känna. Vänner kommer och går, och vad jag vet har jag inga ovänner. Amira, min skånska själsfrände kom som sänd från ovan och visade mig inte bara en helt ny kultur, utan också en helt ny syn på vänskap. Men jag har träffat många andra i Helsingborg som kommit att betyda mycket för mig. Sen har jag nära vänner i Norge och Härnösand för tillfället, även om jag på grund av avstånden inte träffar dem längre så betyder de mycket för mig. Och så såklart mina godingar från boden, vi som sett varandra växa upp tillsammans. Vi känner varandra mer än vad andra någonsin kommer känna oss. Den livstid vi upplevt tillsammans går inte att återuppleva nu när tonåren är passerade, den är föralltid förankrad i vår ryggmärg. Och jag har nu dessa äldre och visare vänner i hjärtat, då som nu.

Jag är så nöjd. Så ofantligt jävla nöjd med dessa år som varit.

Jag har varit med om så mycket som jag aldrig trodde jag skulle uppleva, så mycket saker som lämnat spår i mig på sätt som inte äns min syster vet. Jag har växt så mycket sen dedär tuffa åren på gymnasiet. Ja, jag skrattar lite för mig själv då jag med allt det jag upplevt nu tittar tillbaka på texterna om mina drömmar och hopp om framtiden. Det är så sjukt att allt det jag ville ha, har jag fått.

Allt det jag drömde och längtade efter har jag upplevt eller upplever nu.
Och mycket mer. Mycket, mycket mer. Jag har tappat räkningen på alla dedär ögonblicken som varit so tagna ur en film, då jag nästan kunnat se mig själv uppifrån och inte fattat att det är JAG som upplever det jag i stunden gjorde.

Och om något så är jag tacksam.
Tacksam till detta liv och tacksam till de som stöttat mig mot de håll jag vänt åt, och hjälpt mig att landa då jag behövt.

Det är lustigt hur upplevelser och erfarenhet formar oss till de vi är.. Jag tror inte att jag hade kunnat sitta här i denna lilla strandbungalow och dricka min bira om det inte vore för de stora besluten jag fattade efter kaostiden i 2:an på gymnasiet. Smärtor och motgångar som jag upplevde då, är idag vad jag är mest tacksam över, då det utan tvekan är genom dem jag funnit min styrka till att satsa fullt ut och leva mina drömmar.

____
Ägaren på patentverket sägs någongång under början av 1900talet ha sagt att "Nu är det över, nu har allt som kan uppfinnas blivit uppfunnet. Vi kan lägga ner detta". Sen kom elekticiteten, bilar, flygplan, internet osv...

Igår tänkte jag lite så.
Liksom.. Vad nu?

Nu när jag upplevt det som varit mina drömmar för framtiden, så är det ju dags att hitta nya äventyr att längta och sträva efter. Dags att höja ribborna ännu lite till och sätta upp nya mål.

Jag satt här på den vita stranden imorse och tittade ut mot det turkosa vattnet.. och då plötsligt föll poletten ner. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet vad det är jag vill uppnå. Och det är stort. Det är jättestort och jättefantastiskt. Och det involverar så mycket mer än bara mig själv och mina egna upplevelser.

Ett projekt är på gång. Ett flerårigt projekt.
Det börjar nu... och förhoppningsvis når det målet om något år, för att sedan fortsätta leva vidare.

Det var Ubud som gav mig dessa insikter, staden med de levande konstnärssjälarna. Om inte konstnärer med sina händer så med sinnet. De skapade inte bara ting, de skapade en verklighet för dem själva och för alla andra nära den.

Och det vill jag också göra.
Det ska jag göra.

Det kommer jag att göra.

(on top of everything: they just started playing When the children cries med White lion, en av de mest känslosamma låtarna för mig. Den kom så jävla träffsäkert, precis då jag hade skrivit färdigt inlägget. Is this moment even for real?)

Snart har jag tre fåglar och en gren på min vänstra axel.

I have chosen my stand.
Freedom is what I value the most. My own and all others.

Freedom of speech, freedom of religion, freedom of all kinds. Being free means that you can come the way you are and its always alright, always accepted. Your are free to wear whatever clothes you want, decorate your body the way you want, say the things you like to say and most of all, you are free to DO whatever you want as long as it doesn’t hurt anybody. This is my religion. This Is my belief.

Unconditioned love equals freedom.



Att döma, värdera och generalisera varandra är någonting basic för vår homosapiens hjärna, det är en del av den överlevnadsinstinkt som med arvet förts vidare från apstadiet och hela vägen hit till modern tid. Vi kommer aldrig ifrån detta. Vår hjärna är (tack ochlov) inte kapabel att ta in alla de 60 miljoner intryck vi får dagligen, och därför dömer vi, därför värderar vi och därför generaliserar vi. Men trots detta faktum så finns det en världsetopi som är möjlig, och det är acceptans.

Vi ser det varje dag på olika sätt, men bara som detaljer -och vi ser det endast för att det finns en motsats och så länge vi har en motsats så lever vi inte i etopin. Jag ser det tillexempel här på Bali och Gili, där två starka religioner tillsammans skapar de vackraste samhällen jag skådat. Muslimerna och hinduernas kärlek kompletterar varandra, och här finns ingen asky mot den ena eller andre. "There is one unified god, we only have different traditions" Hur vackert är inte det? Tänk om vi kunde tänka så inom fler sammanhang än religion, och i fler världsdelar?


Vackrare landskap får man söka länge för att hitta

Bye Bye Bali

Nu har jag anlänt till en av de tre som öarna som kallas Gili-öarna. Jag befinner mig på Trawangang, vilket i vanliga fall är party-ön. Igår var första dagen av ramadan, den muslimska faste-månaden, vilket innebär att den muslimdominerande ön har ett betydligt lägre tempo. Har till och med sett skyltar om "silent disco" .. Vet inte vad det innebär än eftersom jag anlände hit i morse, efter en mycket, mycket, lång och facsinerande resa.

Började klockan 7 i går morse, då the shufflebus kom och hämtade upp mig på hotellet, sen efter en drygtimmes bilåkning med nå shyssta fransmän och en ung holländsk volontär, så var i framme i Padang bai. Där skiljdes vi åt, och jag gick för att stiga på min färja. Nästan inga turister åker den the public ferry, de flesta tar de snabba båtarna som går på 1 timme, direkt till Gilli. Men jag bryr mig inte om  tid, då jag har massvis av den, och ville hellre uppleva hur lokalbefolkningen gör då de tar sig melllan öarna här i Indonesien. Och my god, om jag är glad att jag gjorde det!

Träffade 2 danska tjejer och en tjej som bodde på samma hotell som mig en gång i Kuta, så vi höll ihop under hela den 6 timmars långa färjeturen. Vi hade fett med flyt alltså. Efter att vi snackat med kaptenen så fick vi flytta in våra grejer hos dem, och då upptäckte någon av dem att man genom en liten stege och en lucka i taket kunde klättra upp till taket av båten. Och wow, min kära vänner och läsare, wooow. Jag trodde hela resedagen skulle bli rätt dryg. Men det var fucking himmelrike när vi fick sitta på taket och sola hela den 6 timmars långa resan.

Taket var bara en enda stor vit ytamed lite sluttning åt solhållet. Man kunde gå barfota på det utan att bränna fötterna och man kunde ligga på rygg och steka. Det fanns inga räcken, men det var okej för man var rätt stabil då man låg ner. Och om det kom stora vågor kunde man bara hålla i sig i någonting ju.

Så jag kopplade i mp3:n, slog igång enyas meditativa musik och bara mediterade mig geno hela resan. De som inte själv varit och rest i dessa vackra lansskap kan verkligen inte föreställa sig så vackert det är att åka på den blåa lagunen och passera små och stora öar med lummiga berg i olika höjder och färger. Se de fantastiska stränderna och hur den vita stranden går ihop med de turkosa vattnet. Det var så jävla amazing.
Jag, båtens vita yta, de blå vattnet, och den blå himlen. Färgerna liksom samarbetade för att skapa den mest fantastiska och sagolika vy jag skådat.

(Sitter på ett mysigt internetcafé vid den vackra strandkanten i skrivande stund, och försöker ihärdigt att ladda upp en, bara eeeeeen, bild.. men det är totalt omöjligt med uppkopplingen.. får de om detta inlägg äns går att publicera.)

När vi var framme på den stora grann-ön Lombok, så visade det sig att vi blir tungna stanna i Sengigi över natten innan vi kan ta oss vidare till Gili-ön Trawangan. Detta med tanke på ramadan och de lugna tempot, de går inga båtar till giliöarna då mörkret kommit, för då är det dags för befolkningen att bryta fastan. Så det var ju bara att acceptera.

Jag och Kristine och Annika från Danmark checkade in i en jävligt fin bungalow i närheten. Där inne hittade vi det största husdjuret någon av oss hittills haft. En ödla såklart, sånna finns det massvis av här. Men vanligtvis är de små och ganska söta. Denna var några decimeter lång och höll till mellan pinnarna i bambutaket. Det var okej, de är ju inte farliga eller så, men facsinerande.

Vi gick och käkade på ett mysigt uteställe vi hittade. De hade byggt om en pick-up bil till ett litet kök, och sedan satt upp tält och grejer där man kunde sitta. Älskar de kreatia sinnena de har här. Portabla kök av alla möjliga varianter har jag hunnit se. På cykel, på moped, på huvudet, och nu på ett bilflak. Faktiskt inte sett någon restaurangbåt ännu, men jag befinner mig ju på giliöarna så det dröjer nog inte länge nu ;)

Stränderna här är helt fantastiska, kan inte minnas att jag någonsin vandrat på så behaglig och vacker sand. Kanske gjorde jag det då jag var på phi-phi öarna i Thailand då jag var 10, men det minns jag isåfall inte. Så detta klår helt enkelt alla andra ständer jag vandrat på. Vilket i stora drag är Bournemouth beach, Kuta beach på Bali och stränderna runt om i Alanya. Sanden här är ingenting i stil med dem.


Men jag måste nog chilla från solen i någon dag för jag lyckades såklart bränna ansiktet rätt rejält då jag solade så många timmar på färjan. Hela nyllet är illrött och det känns som att jag kommer gå sönder om jag ler för stort :D

Vackrare landskap får man söka länge för att hitta

Bye Bye Bali

Nu har jag anlänt till en av de tre som öarna som kallas Gili-öarna. Jag befinner mig på Trawangang, vilket i vanliga fall är party-ön. Igår var första dagen av ramadan, den muslimska faste-månaden, vilket innebär att den muslimdominerande ön har ett betydligt lägre tempo. Har till och med sett skyltar om "silent disco" .. Vet inte vad det innebär än eftersom jag anlände hit i morse, efter en mycket, mycket, lång och facsinerande resa.

Började klockan 7 i går morse, då the shufflebus kom och hämtade upp mig på hotellet, sen efter en drygtimmes bilåkning med nå shyssta fransmän och en ung holländsk volontär, så var i framme i Padang bai. Där skiljdes vi åt, och jag gick för att stiga på min färja. Nästan inga turister åker den the public ferry, de flesta tar de snabba båtarna som går på 1 timme, direkt till Gilli. Men jag bryr mig inte om  tid, då jag har massvis av den, och ville hellre uppleva hur lokalbefolkningen gör då de tar sig melllan öarna här i Indonesien. Och my god, om jag är glad att jag gjorde det!

Träffade 2 danska tjejer och en tjej som bodde på samma hotell som mig en gång i Kuta, så vi höll ihop under hela den 6 timmars långa färjeturen. Vi hade fett med flyt alltså. Efter att vi snackat med kaptenen så fick vi flytta in våra grejer hos dem, och då upptäckte någon av dem att man genom en liten stege och en lucka i taket kunde klättra upp till taket av båten. Och wow, min kära vänner och läsare, wooow. Jag trodde hela resedagen skulle bli rätt dryg. Men det var fucking himmelrike när vi fick sitta på taket och sola hela den 6 timmars långa resan.

Taket var bara en enda stor vit ytamed lite sluttning åt solhållet. Man kunde gå barfota på det utan att bränna fötterna och man kunde ligga på rygg och steka. Det fanns inga räcken, men det var okej för man var rätt stabil då man låg ner. Och om det kom stora vågor kunde man bara hålla i sig i någonting ju.

Så jag kopplade i mp3:n, slog igång enyas meditativa musik och bara mediterade mig geno hela resan. De som inte själv varit och rest i dessa vackra lansskap kan verkligen inte föreställa sig så vackert det är att åka på den blåa lagunen och passera små och stora öar med lummiga berg i olika höjder och färger. Se de fantastiska stränderna och hur den vita stranden går ihop med de turkosa vattnet. Det var så jävla amazing.
Jag, båtens vita yta, de blå vattnet, och den blå himlen. Färgerna liksom samarbetade för att skapa den mest fantastiska och sagolika vy jag skådat.

(Sitter på ett mysigt internetcafé vid den vackra strandkanten i skrivande stund, och försöker ihärdigt att ladda upp en, bara eeeeeen, bild.. men det är totalt omöjligt med uppkopplingen.. får de om detta inlägg äns går att publicera.)

När vi var framme på den stora grann-ön Lombok, så visade det sig att vi blir tungna stanna i Sengigi över natten innan vi kan ta oss vidare till Gili-ön Trawangan. Detta med tanke på ramadan och de lugna tempot, de går inga båtar till giliöarna då mörkret kommit, för då är det dags för befolkningen att bryta fastan. Så det var ju bara att acceptera.

Jag och Kristine och Annika från Danmark checkade in i en jävligt fin bungalow i närheten. Där inne hittade vi det största husdjuret någon av oss hittills haft. En ödla såklart, sånna finns det massvis av här. Men vanligtvis är de små och ganska söta. Denna var några decimeter lång och höll till mellan pinnarna i bambutaket. Det var okej, de är ju inte farliga eller så, men facsinerande.

Vi gick och käkade på ett mysigt uteställe vi hittade. De hade byggt om en pick-up bil till ett litet kök, och sedan satt upp tält och grejer där man kunde sitta. Älskar de kreatia sinnena de har här. Portabla kök av alla möjliga varianter har jag hunnit se. På cykel, på moped, på huvudet, och nu på ett bilflak. Faktiskt inte sett någon restaurangbåt ännu, men jag befinner mig ju på giliöarna så det dröjer nog inte länge nu ;)

Stränderna här är helt fantastiska, kan inte minnas att jag någonsin vandrat på så behaglig och vacker sand. Kanske gjorde jag det då jag var på phi-phi öarna i Thailand då jag var 10, men det minns jag isåfall inte. Så detta klår helt enkelt alla andra ständer jag vandrat på. Vilket i stora drag är Bournemouth beach, Kuta beach på Bali och stränderna runt om i Alanya. Sanden här är ingenting i stil med dem.


Men jag måste nog chilla från solen i någon dag för jag lyckades såklart bränna ansiktet rätt rejält då jag solade så många timmar på färjan. Hela nyllet är illrött och det känns som att jag kommer gå sönder om jag ler för stort :D

Flummar runt på okända horisonter

Vissa morgnar är lustigare än andra. Idag hade jag fyra olika personer utanför min dörr och en healingsession innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe!

Mitt alram som jag ställer varje morgon för att inte råka sova bort dagarn, hade inte gått imorse. Istället vaknar jag upp från min mycket skumma dröm som utspelade sig i universitetsmiljö, till ett hårt knackande på min dörr. Det är första gången det händer, och då personalen kommer upp med frukosten så har de aldrig tidigare knackat, utan bara lagt den på balkongen. Jag slänger filten runt om mig och går till dörren och öppnar. Det är Kristi, kvinnan som jag hade ett långt samtal med igårkväll om chamankultureln, the secret, meditation och vårt inre flow. Hennes healer hade varit här på morgonen och han hade känt något då hon berättade om mig, så han ville komma hit och träffa mig. (Kristi bor 3 balkonger ifrån mig)
Efter den dagen jag hade igår och de känslorna jag upplvde, samt mitt ivriga skrivande om det till 4 på morgonen, så vore det inte konstigt om min energi kunde kännas i hela Ubud konstaterade jag lugnt och ville absolut att hon skulle skicka upp honom.

Jag och Yoko satte oss ned en stund och pratade, och allt jag egentligen ville vara att höra mer om healing, vad det innebär och hur det fungerar. Han berättade om de olika energierna vi har i kroppen och att hans healing gick ut på att avlägsna evntuella hinder som gjorde det svårare för kroppens energipunkten att kommunicera med varandra. Jag frågade om han tog betalt för dessa sessioner, men då han inte uttröck någon som helst försäljar-anda så ville jag gärna testa. Så jag slog mig ned med ryggen mot honom, mediterade en stund. Han satt på knä bakom mig och koncentrerade sig. Sedan började han trycka på diverse punkter på ryggen, och väldigt olikt en massör så lixom gjorde han någon typ av mänsklig akupunkturgrej med sina händer. Jävligt träffsäkert också, för varje punkt han inutiativt tröck på, reagerade starkt, precis som om han tröck på en nerv. Efter detta så gjorde han någonting vid axlarna, tinningarna och nacken. Allt på ett mycket träffsäkert sätt. Ingenting var särskilld behagligt, och i nacken så var det till och med smärtsamt. Men någontig hände. Jag säger inte att jag blivit frälst eller att jag förstår och tror på vad han gjort, men någonting hände. Jag tror fanimig helt seriöst att vad den än är som stockat mitt inre energiflöde från att flöda fritt mellan alla punkter till att fastna i den i hjärthöjden, blev released. Jag känner mig.. jämn. Som om hela kroppen och sinnet samarbetar. Ja, det är flummigt. Sånt här är alltid så flummigt och jag vill inte tro på det, men jag upplever ju någoting helt annat. Så jag förvirrar mig själv ngenom att slå igång huvudet. Men går jag på känslan så Ja, då tror jag nog på det. På energiflödet. På meditationen. På de psykologiska och fysiologiska faktorernas sammanflätande, på releasen det innebar.

Ja, det var mina allra första minuter denna morgon. Och innan jag visste ordet av, innan jag var färdig med varken yoko eller samtalet med min balkonggranne, så hann frukostkillen komma upp och min owner som skulle hjälpa mig att boka resa till gili. Så det blev många bollar i luften och många viktiga samtal samtidigt. Innan morgonkaffet somsagt.

Jag älskar detta, hur jag bara följer med vinden och låter dagarna bli precis som dem blir.
Låter dagarna fånga mig istället för att jag fångar dagarna.

Tidigare inlägg
RSS 2.0