man är inte svag förren man visar sig svag


det är alltid enklare att skratta åt sig själv än att någon annan skrattar åt en.


satt och funderade ett tag nu på om jag verkligen skulle posta det här inlägget.
det känns som ett stort steg för mig på något sätt.
men jag kan inte tro att jag är den enda som har problem med just dom här sakerna, så förhoppningsvis kanske poletten trillar ner för någon annan också?

om jag kommer på mig själv med att göra någonting som jag sedan kommer på att någon annan kanske tycker är konstigt, fel, oproffsigt, eller kanske olämpligt, så har jag en vana att alltid påpeka felet innan någon annan hinner så mycket som äns tänka på det. Det var inte förren nu jag kom på att det är nog mitt skydd.

Jag har inte trott att jag brytt mig så mycket om andras åsikter, åtminstone är det vad jag har sagt till mig själv. Men jag gör det alltid enklare för mig genom att erkänna felet och skratta åt det, eftersom det då inte gör lika ont om någon faktist skulle skratta. Och sen så är det enklare att få höra skit från någon annan om man har den fasaden att man inte bryr sig.

Man är inte svag förrän man visar sig svag.


Det är väl något sånt jag i alla dessa år gått och haft i bakhuvudet. Men jag lärde mig idag att alla människor bryr sig mer eller mindre, över både stora och små saker. Jag är inte annorlunda för att jag gråter ibland.

jag hatar att visa mig svag, på alla sätt det finns. det värsta jag vet är att gråta.
jag har aldrig själv sett ner på en kompis som ringt och gråtit eller liknande, så jag fattar inte varför jag är rädd att någon ska se ner på mig om jag gråter.

men det värsta jag vet är att behöva be om ursäkt.
jag har många gånger funderat på varför det är just ursäkter jag är så fruktansvärt dålig på. Ju större anledning det är till att säga förlåt, desto svårare är det. Om jag har gått och burit på någonting jag velat be om ursäkt för så smäller det alltid då jag väl gör det, och jag kan inte hejda mina tårar. och eftersom det jobbigaste jag vet är att gråta inför människor så är nog det den största anledningen till varför jag tycker det är så jobbigt att säga förlåt.

dom flesta känslorelaterade sakerna väljer jag oftast att ta på sms, msn, eller på sin höjd telefon, just av den anledningen att det så ofta brister för mig då jag säger någonting som jag verkligen menar.

varför är det så jobbigt att visa sig svag ibland, speciellt då det faktist är helt okej?
när jag upptäcker ett sånt här problem hos mig själv som jag tillexempel hittade ikväll, så analyserar jag alltid.
VARFÖR tycker jag det är jobbigt när folk ser mig gråta?
för att kunna hitta lösningar till sina problem så måste man väl acceptera dom först, antar att det är det jag försöker göra när jag sitter för mig själv och skriver dethär.

men det lustiga i den här skiten är att jag vet preeeecis vad det är som kommer ivägen här,
precis som i så många andra sammanhang.
min stolthet.

den har alltid varit ivägen för så många saker, och jag har aldrig riktigt kommit fram till varför, men nu jävlar ska jag fan inte gå och lägga mig förren jag kan komma på det, och sedan försöka komma fram till en lösning.

antar att det kan ta någon/några timmar innan jag kommer fram till svaret så det är lika bra att jag avslutar här och hänvisar till en fortsättning som förr eller senare dyker upp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0