då man inte får, är det alltid som roligast

det förra inlägget fick mig att tänka på yttligare tillfällen jag börjat skratta då man verkligen inte får skratta.
Först och främst så var det på min mosters begravning härom året, jag satt då brevid brorsan och det var jättesorgligt och jag satt där med näsduk, berädd att torka tårarna osv. Och då slog dom igång en låt som hon hade önskat att ha på sin begravning.. och.. då laggade skivan. "det-det-det-det-det- ". Jag tittade på brorsan en millisekund och fick sedan ett sånt där högt skrattljud men somtur var lät den på sätt och vis som en nysning så jag satte näsduken under näsan och hoppades på att folket runt i kring mig också tyckte det lät som en nysning.

Sen var det på dödsgudstjänsten på konfirmationen.. Fan vad jobbigt det var! Nästan alla satt och grina, vissa vrållipade medan andra satt och torkade bort varje tår som rann. Och då var det jag då. Jag vet än idag inte riktigt vad det berodde på, men jag skrattade och skrattade och skrattade och jag kunde verkligen inte sluta, Jag dämpade ju skrattet så man hörde ju inte ba HAHAHA, utan det var mer som att hela jag vibrerade av skratt som i sin tur gjorde att hela bänken jag satt på också vibrerade. Jag försökte med allt, att bita mig själv allt jag kunde i handen, att tänka på sorgliga saker ovs.. Allt. Jag menar, folk gav mig ju blickar och jag förstår dom, jag menar man sitter fan inte och skrattar då folk runtomkring en gråter över döda flöräldrar, vänner, djur osv det gör man bara inte! men där satt jag ändå, helt hjälplöst skrattande..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0