ett djupt inlägg (världens längsta)

jag kom in i en sån här typisk bubbla igen som jag rätt ofta gör.

När jag skrev det andra inlägget så kom jag på att jag ska avslöja en sak. Vet inte om någon minns inlägget jag skev för någon månad sen om
'problemet som var omöjligt att lösa, hur mycket jag än funderade'


Jag behöver ingen psykolog för att berätta vad som är fel med mig, det tror jag ingen människa behöver. Det man behöver att att sätta sig ner och fundera. Vad fan beror det på? Nästa steg är att lösa det, vilket kan vara lite problematiskt, men det är då man kan fråga någon. Men man kan fan inte fråga någon varför man känner som man gör. Det kan bara en själv svara på eftersom ingen känner dig lika bra som dusjälv.

Det var så att jag natt efter natt drömde att alla min allra närmaste dog.
i 90 % av drömmarna så var det alltid manne, min storebror som dog.

Det var ju inte en eller två nätter det här var. Det var varje jävla natt i flera månader. Vaknade alltid och kunde aldrig sluta gråta och även fast jag var vaken så kändes det fortfarande som att det var sant. Så det blev alltid att jag fortsatta gråta. ibland bara en liten stund och ibland över en timme. Och detta var verkligen varje varje natt.

Jag ville ju verkligen få det att sluta eftersom det är jättejobbigt med sådana tankar överhuvudtaget. Och framför allt ensamheten man kände efter att gråten hade gått över.

Så jag började fundera.
Jag funderade hela tiden på det. Varför drömmer jag det här?
jag funderade på bussen, innan jag skulle sova, när jag såg på tv, på lektionerna.. hela tiden.
Jag pratade om det för att få förslag från någon annan, men det fanns ingen lösning verkade det som.

Så en kväll när jag var hos manne och vi satt i soffan. Då tog jag upp det här med honom efter flera timmars prat om våra liv. Och jag berättade allt, om hur jävligt det var. Och vi försökte båda två komma på vad det berodde på.

Sen äntligen. Vi satt och pratade om någonting helt annat och jag sa en mening och blev sen helt tyst. Det bara klickade. Orsaken till mina jobbiga drömmar, var det jag just hade uttalat. Jag blev helt tyst. Sen vrålade jag av glädje och sa till han - Där har jag det !

Anledningen till att jag drömde dessa drömmar.

Redan länge sen,
då manne flyttade hemifrån, det var då alla drömmar började komma.
Och jag vet hur jobbigt det var. För när han bodde hemma, då visste jag ju alltid att han var hemma. Att ingenting kunde hända honom då. Men nu när han inte bor hemma längre, då vet jag ju inte vad han gör, jag vet inte äns om det finns en anledning till oro eller om det är helt lugnt, så istället oroade jag mig hela tiden.
Det kändes som att det ända jag hade, var min storbror. Att vad som än händer, vem det än händer.. Så kommer han finnas där för mig. Jag kan klara allt så länge jag har honom i mitt liv. Tryggheten av att ha honom som hjälper och stöttar mig i vilken situation som helst, gör att det inte finns någonting jag inte skulle klara av så länge jag har han vid min sida.

Och om han skulle han försvinna, då försvinner ju allt. Då försvinner allt jag har och allt jag någonting haft.

(man kan se det som att en 'vanlig' person kanske har 5 människor i sitt liv som man älskar fruktansvärt men alla lika mycket. Och om man då tappar en, så har man fortfarande 4 stycken kvar.

För mig kändes det som att tappar jag honom så har jag 0 stycken kvar. Att jag tappar allt på samma gång.)


Drömmarna jag hade var ett sätt att förebygga känslor som skulle komma om någonting skulle hända honom. Som att jag försökte förbereda mig på vad jag skulle känna om han dog. Som att det inte skulle bli lika jobbigt om någonting skulle hända honom för att jag "redan varit med om att han dött".

Jag insåg sen, efter jag kom på den här teorin, att vad jag än gör, hur mycket jag än försöker, så kan jag aldrig någonsin 'förbereda' mig på hur jag kommer känna. För det kan jag omöjligt göra någonting åt. Det är känslor som kommer då, och det finns ingen anledning att tänka på det nu för det finns ingenting jag förebygger genom att tänka på det.


När jag kom på allt det här och pratade med manne om det så kom jag på att, jag har faktist underbara människor i mitt liv. Jag tappar inte allt om jag tappar min storebror, min bästa vän, min mest värdefulla sak här i världen.
Jag tappar väldigt väldigt mycket, men inte allt.


Jag drömmer inga drömmar om döden längre.



Det är så otroligt viktigt att vara medveten om vad man har och att behandla människor runt i kring ett på ett sätt som visar det. För som jag så många gånger tidigare nämnt så kan männsikor slitas ifrån en så fruktansvärt fort, helt utan förvarning. Säg hellre en gång för mycket hur mycket du älskar din nära, istället för en gång för lite.
Det du säger till dina föräldrar innan du lägger dig kan vara det absolut sista.
Det är någonting man alltid ska ha i bakhuvudet.

Som kanske uppfattats,
så är min värsta rädsla att förlora någon som står mig väldigt nära.
Av den enkla anledningen att jag inte vet hur jag skulle reagera.
Bara tanken skrämmer mig.

Klart att alla är rädd för det, men jag är nästan besatt kan det kännas som.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0