hur fixar vi detta?

Jag vill göra någonting för att få dig på fötter igen, få dig att se livets goda sidor. Jag vill hjälpa dig och stötta dig på alla sätt som går. Tanken jag fick för en vecka sen eller nått, "att det är bättre att bara låta det rinna ut i sanden, att jag önskade att vi bara kunde släppa dom banden vi har, för jag orkar inte försöka för dig längre. "

Det var första gången i mitt liv en sådan tanke kommit till mig, att jag helt enkelt kände att jag inte ville ha med dig att göra längre. Det skrämde bokstavligen talat livet ur mig. Har det gått så pass långt, så har det garanterat gått för långt. Vi har aldrig mött ett sånt här hinder förut och aldrig har jag varit beredd på det heller.

Jag sa allting till dig även om det möjligtvis var en dålig tidpunkt, men jag fick ur mig det. Eftersom jag vet att man så mycket lättare kan lösa en konflikt med ord än att totalt undvika det.

Jag tror såhär i efterhand att du kanske inte insåg allvaret i mina ord.
Men sanningen är att jag nog aldrig sagt någonting mer allvarligt.

Vi måste lösa det här. Men hur?
Jag känner att jag har gjort mycket, men inte allt jag kan.
Det som känns så konstigt i detta fall är att du inte bett mig om hjälp tidigare som vi alltid annars gör.

Nu verkar det vara för sent, eller det är aldrig för sent..
men du verkar inte mottaglig för den nu.
Och jag vet inte hur man ger hjälp till någon som inte verkar vilja ha den.

Men jag ska göra allt jag kan och mer. Det är vad riktiga vänner gör.
Du är dock mer än en riktig vän för mig, och det gör det hela så mycket svårare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0