utlopp för min ilska

Säg mig, hur kunde ni låta det ske? Ni blundar för det som en blind kunnat se.


Jag vet inte riktigt vad jag känner. Egentligen var det väl inte oväntat alls, men ändå så känns det lite konstigt. En gång i tiden var vi vänner och nog visste väl vi att du var annorlunda, men som ditt liv vänt och allt du orsakat, då kan jag inte säga annat än att jag hoppas det fortsätter på det här spåret för då dröjer det inte länge innan vi blir av med dig. Ingen bryr sig längre ändå, men det tror jag du märkte redan för några år sen då det gick rykten om ditt självmordsförsök. Så här i efterhand kan man ju tycka att det hade vart bättre om du hade lyckats. Nåväl, du har gott om tid att försöka igen.

För det kommer du göra. Vi människor har nog en gräns på hur mycket vi kan leva med, och din gräns har vi märkt var betydligt högre än andras, but still - du når den säkert snart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0