bara fritt funderande

Det här blev bara ett långt och jobbigt analyserande inlägg om vad som snurrar i mitt huvud om dagarna nuförtiden. Det är nof inte direkt någonting som är menat för er läsare, tillochmed skumläsning suger nog i det här fallet så. haha. Tänkte bara säga att jag är medveten om att blogginlägg inte borde se ut såhär ><

Igår kom jag fram till vad som är jobbigt. Jag har blivit så jävla folkskygg och osocial, faktiskt. Jag hatar pinsam tystnad då mn inte kommer på någonting att säga och jag hatar att träffa folk man är osäker på om man ska hälsa på eller inte. Och jag tror jag har slutat vara social för att jag hatar den där pinsamma tystnaden som jävligt oft blbir efteråt då man bara funderar på hur man ska avsluta samtalet. Det är så mycket enklare att bara skita i det.

och under skoldagarna då man träffar folk hela tiden och måste vara pratsam och aktiv, så är det ända jag gör att längta hem till mulle och manne här i lägenheten. Då kan jag vara mig själv. Slita av örhängen och annat krimskrams ta av dom tajta jävla äckelkläderna och ta på mig mjukisar i princip. Jag pratar när jag känner för att prata och om jag inte ids lyssna när nån av dom pratar om nått ointressant så säger jag helt enkelt "ah okej men jag ids fan inte snacka om -vadetnuär-" istället för att stå och nicka och hålla med. Jag gör precis vad jag känner för och det är som ingenting man kan välja att göra då man är i sån miljö som på skolan, stan, fest osv.

Det är någonting som blivit på senare tid, vet inte riktigt varför. Och det känns ju jävligt trist egentligen, man blir som lite fast i tillvaron som den är nu, den kan ju inte påverkas så mycket om man inte gör någonting för att den ska det, släpper in nytt folk i den med andra ord. Men det betyder ju ioförsig att snart kankse jag lessnar på att allt är likadant? Snart kanske dagen kommer då jag inte vill vara instängd utan istället kankse vill ut och träffa folk och kanske ta en sup för i helvete, har ju inte druckit sen LK? Fan det lät verkligen deprimerande.. vet inte om jag haft ett sånt uppehåll från festandet någon gång.. intresset har bara helt försvunnit, kan inte säga annat. 


Vad är det mer som ligger och steker i min hjärna och förstör min vardag nuförtiden?


Fan ibland känner jag att jag vill och verkligen det senaste året försökt vara den jag vill vara, men nu på senare tid insett att jag kan inte ta mig ifrån sanningen, jag är den jag alltid varit bara det att jag kämpar på egen hand i en så gott som okänd värld. Kvarteret man är uppvuxen i satte oförnekligen sina spår. Det är fortfarande den personen jag är och kommer vara. Det spelar ingen roll om jag VILL vara "utåtriktad tillfixad fest tjej", jag är fortfarande den jag växte upp som. Det känns lite som att jag fasnat nu, som om att jag bara gett upp hoppet om det och istället bara börjat acceptera att jag helt enkelt är såhär, lite tråkig på nått sätt. Fan vad det här bara lät skumt märker jag haha.

Fortsätter med andra tankar.
Det här med om jag ska eller inte ska, jag vill inte av en massa olika anledningar som nog egentligen väger över det andra på många bitar, men samtidigt så vill jag ändå så jävla mycket för att det känns tryggt. Det är lixom, vad annars? Men jag märker ju att allt ihop har påverkat mig psykiskt på så många olika sätt att det kan vara en bra tid nu att sätta stopp för det. Men då är det än en gång den där trygghetskänslan som tar över och istället skjuter jag fram det jag egentligen vet att jag borde göra på en gång.

Sen så har jag ju som jag också nämt förut, hakat upp mig på att vintern är på väg och det roliga börjar ta slut. Det känns som ett mörker på 10 månader är framför en innan solen kommer titta fram igen och man kan känna glädjen igen som sommarn ger. Det känns som att livet bara fungerar då, som att jag under sommarhalvåret lever och annars inte. eller typ som att man går i ide. Jag vill helst bara spola tiden framåt för det här med vintern känns bara så jävla ångestfyllt. Så jag har grävt ner mig nu ovh gjort mig iordning för en lång mörk tid. Hör ni inte hur jävla deprimerande det låter alltså? Helt jävla sjukt, jag vet ju det, men äääändå så fungerar min hjärna såhär. Damn.

Sen är det den här lilla hemligheten jag går och bär på. Eller hemlighet och hemlighet, det är egentligen bara en grej som hänt mig som jag låtit bli att berätta för brorsan, och då känns det som att jag har en hemlighet för honom. Och det känns skitskumt, men jag vet att jag måste vara tyst om det i ungefär en månad, sen är det lugnt. Men tills dess så kommer det fortsätta kännas som att jag ljuger för dig och det är också någonting jag går och funderar på.

Satt och analyserade medan jag skrev så vet inte om det blev så ihophängande kankse, menmen. Såhär brukar mina lediga stunder se ut, bara en mängd tankar som är svinjobbiga men hela tiden far omkring ändå. När jag skriver kan jag få lite ordning på dom. Därför blev det här inläggt en mil, eftersom min lista av tankar är så jävla lång just nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0