cpinlägg

Det verkar som att allt ska börja bli bättre och bättre nu, men varför känns varje dag fortfarande värre och värre? Jag har redan sprängts och jag känner att det är nära igen och jag vet ärligt talat inte vad fan jag ska göra. Börjar kännas jävligt skumt med tanke på att jag alltid ansett att om jag inte kan analysera mig själv så kan ingen annan det heller. Men nu har jag fan kört fast och känner att allting runt omkring mig börjar gå sönder och jag vill så jävla gärna stoppa det innan jag hunnit skjuta ifrån mig allt jag tycker om.

Orden kommer inte från min mun och jag vet inte hur jag ska göra för att du ska fatta. Istället för att bara säga vad det är så skriker jag på dig och får dig att må dåligt hela tiden och tillslut så kommer du bli så irriterad på mig att du lämnar mig själv här. Och det är det jag verkligen inte vill. Jag fortsätter pusha dig mot kanten och jag är medveten om det. Men jag kan ju inte, jag får ju inte, berätta vad som händer. Jag hatar det här jävla senariot, jag vet ju inte vad fan jag ska göra.


Jag hoppas det löser sig. Eller, jag vet ju att det alltid gör det. Den här gången funderar jag bara på HUR och hur det kommer se ut efteråt. Det är det som är så läskigt. För det är så mycket som kommer ändras.

äsch, ska söka tröst hos brorsan istället, ids inte sitta här och whina längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0