a bump in the road doesn't always mean you'll have to change the tires

Idag är en fantastisk dag.
Egentligen finns det ingenting speciellt som har hänt under den, men den är speciell för mig.



Det finns två ögonblick som fick mig att snubbla in på den här banan. Två ögonblick som kändes som slag i ansiktet, då jag fick känna mig sådär jättedum som inte fattat tidigare. Det klickade för mig. Ni vet när det känns som att alla andra har förstått för länge sedan åså är du sist med att faktiskt fatta? Då kan det faktiskt kännas som ett slag i ansiktet då man plötsligt klart och tydligt kan se svaret, precis som om någon skulle stått med en facit-skylt framför dig.

Ett ögonblick var när jag satt här vid datorn och skrev. Jag klagade på livet i allmänhet och skrev att allting börjat kännas så jävla fel och att jag inte visste vad jag skulle göra, jag var totalt jävla lost. MEN så klickade det och jag fick verkligen dumförklara mig själv som faktiskt helt och hållet själv lyckats sätta mig i den situationen jag satt fast i. Ja, för inte fan var det någon annans fel inte. Någonstans längs vägen så väljer vi allihopa hur vårat liv ska se ut och är man missnöjd så är det tyvärr inte alltid någon annans fel, även om man gärna skyller ifrån sig.

Ögonblick nummer två kom på skolan då jag stötte ihop med en kompis som sa någonting till mig. Jag svarade med en lång och jobbig förklaring och direkt efteråt så ramlade nästa polett ner. Det var också en sån där "aha-upplevelse" då jag insåg att det inte var helt okej med mig. Jag kom på att jag inte var den personen jag vill vara, den personen jag kan vara.

Där någonstans så öppnade jag ögonen och gjorde det jag trodde var omöjligt. Jag trodde inte att viljan fanns där nog mycket, men det gjorde den. Oj, vad den fanns där!

Och nu är jag här.
Dagen har kommit.
Den som kändes som sååååå långt borta och sååå omöjlig att nå fram till.
12 april 2010. Femtonde veckan och 102 dagar in på det nya året.


Och vad har jag lärt mig av det här?


Precis som massor av tidigare gånger så jag har lärt mig att jag inte borde anta att saker och ting är på ett visst sätt. Att jag först måste ta reda på vad det är jag missar innan jag säger nej och promenerar vidare.

Livet blir ju rätt enformigt om man är trångsynt och bestämmer sig för att "allting ska vara på ett visst sätt och är det inte det så drar jag.." Nej den teorin är faktiskt superdålig, och nu har jag ju genom det här blivit påmind ytterligare en gång.

Men vi får väl se om det här var sista läxan jag behövde eller om jag fortfarande kommer gå och göra om samma misstag igen fast på annat sätt? Jag hoppas iallafall att jag klarat slutprovet på den här livskursen och kan gå vidare med den här kunskapen i ryggmärgen :)

Kommentarer
Postat av: Yster syster

Du kan vara tvärsäker på att det kommer fler diagnostiska prov på varje läxa - ända till du klarar dem utan att ens märka att de kom :o) och det är en grymt skön känsla när man i efterhand inser att det var ett prov och man klarade det på ren reflex :o)

2010-04-13 @ 23:51:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0