it's personal. My life. It's too personal.

Hur ska jag äns kunna veta, när jag går in i det med ögonen stängda?


Men som jag säger. Det är läskigt det här med att släppa in någon. Och med min vägg av fördomar och alla generaliseringar jag gör, så vågar jag ju inte öppna ögonen i första taget.

Är man ärrad sen tidigare och det är allt man vet, och det blandat med allt man hör och ser hur det faller isär förr eller senare för alla andra och folk krossas som glas i golvet, då känns det inte så härligt att sätta sitt eget hjärta hos någon. Det känns som så.. meningslöst?


Men samtidigt, man måste väl våga chansa också. Allt varar ju inte för evigt, och samtidigt: det som väl gör det, är ju snarare sorgligt.

All lycka är ju tillfällig, och det är ju bara att finna sig i det. Men vet man det från början så vill man ju inte öppna upp helt och riskera en hårdare krasch, fast å andra sidan är man ju förberedd på den då också.

Åh, det här är så förvirrande.
Och jag känner mig så.. ny på det här.


Aja! Nu har jag ju öppnat ögonen iallafall!


Kommentarer
Postat av: Yster Syster

Ojoj oj det är som att skita och hålla för samtidigt ;o) Duuuu det finns så mycket glädje i det som är att det är värt allt besvär juh. För varje lycklig dag är värd 10 dagars gråt och 100 dagars leda.

2010-08-03 @ 21:28:59
Postat av: Yster Syster

Så det är skönt att du öppnat ögonen, det är den svåra biten :o)

2010-08-03 @ 21:29:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0