Jag är inte hård som sten.

Jag törs nog stäcka mig så långt som att säga att du räddade mig,
du tog hand om mig och du visade mig vägen. Och för det är jag enormt tacksam.

Sen droppade jag bomben och du försvann.
Efter det har vi gått skilda vägar och jag fick aldrig någon chans att tacka dig.

För innan det så hann du såra mig, och jag såra dig.
Vi har alltså gjort varandra grymt besvikna, och ingen av oss är någon som förlåter lätt.

Nu var det ett tag sen vi valde olika riktningar vid korsningen, och tiden har bara fortsatt passera sen dess.
Många gånger har jag känt mig skyldig, men varit för besviken på dig för att orka sträcka ut en hand.
Nu är jag bara glad att du har någon annan som finns där för dig eftersom att jag själv inte kunde.

Men du ska veta att jag tycker det är fett tråkigt att det blivit såhär.
- att flera års vänskap än en gång gått förlorad. 

Och även om vi inte umgås eller pratar längre,
så bryr jag mig om dig och hoppas att allt blir bra tillslut.

Du har en del av mitt hjärta precis som jag har en del av ditt och jag hoppas att du genom mitt skal ändå kan känna min kärlek.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0